Allt fler svenskar köper sig en genväg till vården. Under 2000-talet ökade de privata sjukvårdsförsäkringarna med 350 procent. Och intresset växer. Framför allt är det arbetsgivare som vill försäkra sig om att de anställda blir friska snabbt rapporterar DN.
Det är inte utan visst svårmod jag ser denna utveckling nu. Den har pågått i några år och blir allt tydligare med tiden. Plånboken styr tillgänglighet och kvalitet – inte vårdbehov. Solidaritetsbegreppet har flyttats från samhälle till marknad. Från människan till kvartalsrapporterna och försäkringsvillkoren i finstilt text på baksidan av försäkringsbrevet. Ett systemskifte av sällan skådat slag har ägt rum framför våra ögon under de snart fem år som Alliansen suttit vid makten. Fem år av systemförändring och fem år av något som borde varit öppet mål för system och samhällskritik.
Som reumatiker så vet jag att jag inte kan teckna en ny försäkring i ett annat bolag längre. Jag är kvar i det jag hade när sjukdomen bröt ut – jag har inte något egentligt skäl att byta om det inte vore för att jag skulle vilja göra det av smidighetsskäl. Att ha samma huvudsakliga försäkringsgivare för alla mina försäkringar och därmed pressa premien lite. Men det går inte. Inget försäkringsbolag vill ta emot mig om de inte kan friskriva sig från just min kroniska sjukdoms framtida följdeffekter. Sådana är reglerna i den solidaritet som bygger försäkringsbolagen, det kallas för riskminimering och är ett helt affärsmässigt beslut. Jag har inte något problem med det senare, jag försöker som egen företagare riskminimera varje dag.
Det jag har problem med är socialdemokraternas lama samhällskritik. Mig veterligen har bara en person – Tomas Eneroth – uppmärksammat detta. Ingen annan. Det synes mig som om den interna turbulensen i socialdemokratin effektivt skrämt upp förtroendevalda till en sådan nivå att de fokuserar på det egna positioneringsspelet internt än det de är valda till. Att företräda allt mer rädda väljare, att vara konstruktivt samhällskritiska och systemkritiska. När våra förtroendevalda öppnat munnen på senare tid kommer det lite gnäll men inget mer som kan skapa bilden av vårt samhällsbygge. Och varför är inte svårt att förstå. Socialdemokratin står inför två gigantiska projekt just nu. Program- och organisationskommittéerna skall, om än mycket senfärdigt, nu formera sig.
Programkommittén leds av Håkan Juholt själv. Detta kan jag ha en del synpunkter på men det finns en logik. Som partiordförande finns det en naturlig koppling till valet av färdriktning. Vi får inte göra om misstaget med Mona Sahlin som till slut företrädde en politik hon inte trodde på. I dagens medieintensiva samhälle så bryter allt sådant igenom. Väljaren känner igen en lögn när den kommer. Med organisationskommittén förhåller det sig något annorlunda. Den leds av Carin Jämtin men det praktiska ledarskapet skall utövas av Ola Larsson på Sveavägen 68. Ola är en trevlig, sympatisk person med goda kvaliteter rent allmänt men jag får i grunden kalla kårar när det går upp för mig vilka signaler som skickats ut med detta val av arbetsledare. Ola Larsson tillhör den krets av tjänstemän som aldrig satt sin fot utanför partiet, hans ande har svävat i korridorerna på Sveavägen 68 som en av alla dessa gråa eminenser. Hans erfarenheter av andra organisationsformer är nära noll och hans i praktiken livslånga gärning har haft en och samma uppdragsgivare. Socialdemokratiska partiet.
Det säger sig självt vart denna organisationsutredning kommer bära. Den kommer fokusera på att förstärka de tendenser till ett ämbetsmannastyrt parti där medlemmarna är verktyg att ta fram vid varje valrörelse för att dela ut flygblad och bemanna valstugor. När det borde vara tvärt om. När ombudsmän och tjänstemän är medlemmarnas och de förtroendevaldas verktyg att nå ut med sin politik. Partistyrelsen signalerar inte ut att de vill ta till sig nya arbetssätt och nya perspektiv när man tillsätter en ledning för organisationsutredningen som genom sin yrkeskarriär blivit ett med betongskalet som bygger Sveavägen 68.
Detta är en av anledningarn som vi misslyckats med vår systemkritik. De som skall vara verktyg för oss – organisationens anställda – har kommit att göra oss till sina verktyg. Det är vi som skall driva opinion, det är vi som skall ta fram underlag, det är vi som på icke-arvoderad tid skall bevaka än det ena, än det andra. Det är exakt så som jag uppfattar hur ombudsmän och tjänstemän ser på oss. Och vi ska se till att hålla oss inom de ramar de sätter.
Låter det hårt? Ja, men det är tyvärr sant. Vid kongressen – när vi valde Håkan Juholt och Carin Jämtin som våra främsta företrädare blev jag utskälld av två av dessa ombudsmän från olika delar av landet. De menade att det var jättebra att jag drev opinion men att jag förstört min egen karriär genom att ta för mycket plats i den internpolitiska debatten, i traditionell media med debattartiklar samt krävt för stora förändringar. En av dem menade på fullt allvar att ”partiet är inte odemokratiskt” när den frågan kom på tal. Jag fick väldigt klart för mig att jag inte kunde räkna med någon form av stöd från partiet framgent, än mindre nomineringar. Det som dock fick mig till slut att nästan kräkas var att en av dessa ringde upp mig några dagar senare för att med silkeslen röst berömma mig för Öppna Kriskommissionens förslag och att denne ombudsman ville ta del av ”våra spännande tankar”. Behöver jag nu motivera varför jag är orolig för hur vårt organisatoriska arbete ser ut att formeras? Jag anser det vara rätt klart. Och av samma skäl rätt uppenbart varför vi misslyckas, gång på gång, att vara samhälls- och systemkritiska. Vårt inre liv tar all kraft. Ett inre liv där idealisters behov står mot en tjänstemannaorganisation som är mer intresserade av det egna lönekuvertet än att skapa ett samhälle där ingen ramlar utanför. Där alla har rätt – och tillgång – till en lika bra vård i hela landet oavsett inkomst, klass, ålder, kön och etnisk härkomst.
Jag är därför djupt kritisk till hur Partistyrelsen ser ut att organisera vårt arbete. Partistyrelsen sätter med vett och vilje tjänstemännen i både fokus och i förarsätet istället för medlemmen och väljaren. Dessa kommer prioritera de egna behoven och kommer effektivt låsa ute alla de erfarenheter som finns i världen utanför, att tro något annat är naivt. Eller är det partistyrelsen som gjort detta? Är det kanske bara så att det vi ser är en förhandlingslösning, en förhandlingslösning där Partistyrelsen åkte på storstryk.....
Inspiration fick jag från Peter Högberg som försåg mig med länkväggen. Andra är Sandro Wennberg och Alexandra Einerstam.
