Thomas Bodströms bok, som skulle släppas i bokhandeln idag, är indragen med motiveringen att han inte är nöjd med omslaget. Av det som sipprat ut om innehållet, nu senast i Rapport, så stärker det min uppfattning sedan tidigare om det Bodströmska bokprojektet. Inte utan obehag faktiskt.
Det som sipprat ut, det om olika personomdömen, är inget jag är förvånad över. Däremot besviken. Jag tycker Thomas Bodström gör en tragisk figur när han först efter sin politiska karriär luftar personomdömen offentligt. Det framträder ett drag av falskhet i hans person anser jag. Jag är minst lika kritiskt avvaktande mot i det här fallet Carin Jämtin och jag använder mig av samma argument. Skillnaden är dock att Thomas vågar ta bladet ifrån munnen först nu – efter sin karriär – emedan jag är beredd att riskera min för att jag kärleksfullt och kritiskt är rak och uppriktig mitt i min karriär. Så här skrev jag den 10 mars när Carin Jämtin utsågs av valberedningen:
Carin Jämtin är en oerhört trevlig och sympatisk person. Som biståndsminister utan anmärkning – hon brinner för detta. Men att ansvara för Sveriges största parti- och valorganisation? Som oppositionsråd i Stockholms stad, nu inne på sin andra mandatperiod, så har hon ett lika dystert CV som Mikael Damberg har i Stockholms Län som ordförande. 2010 ett fiaskoval av oanat mått i socialdemokratins historia. Jag är inte på något sätt övertygad om att Carin har de nypor som krävs eller har dragit de rätta slutsatserna efter äventyret i Stockholms stad.
Thomas Bodström å sin sida har valt att vara tyst hela tiden tills nu. Detta säger en del om hur pass engagerad socialdemokrat och rakryggad politiker jag upplever honom vara.
Det andra jag reagerar över är sakskälet till den inställda utgivningen. Omslaget. Det känns som ett rätt krystat skäl att dra in en hel upplaga av en bok som sannolikt kommer sälja rätt bra. Jag skulle ge rätt mycket för att få tag i ett av de referensexemplar som redan lämnat tryckeriet för att när den ordinarie upplagan når konsumenterna jämföra varje sida, varje stycke, varje mening och varje ord. Om Thomas ens ändrar en enda meningsföljd i nytrycket så styrks bilden av en elitidrottsman på dekis, en adrenalinjunkie som gör allt för att uppleva kicken av strålkastarljuset igen.
Det tredje är hans kritik mot partiet. Återigen, den kommer först nu när han själv inte har något att riskera eller förlora. Thomas Bodström visar med all önskvärd tydlighet att han med liv och lust var en högst aktiv del av makten, spelet och myglet. Medvetet och aktivt valde han sina strider och sina konflikter. Som Magnus Ljungqvist konstaterar så var han möjligtvis en del av det politiska spelet men aldrig av det socialdemokratiska partiet. Fram träder en bild av en man som cyniskt stod vid sidan och utnyttjade socialdemokratins svagheter för sitt eget bästa. Bilden av en man som är precis lika god kålsupare som de han, på betryggande avstånd, först nu vågar kritisera.
Läs Peter Högberg som fångar även mina känslor i detta och där jag med det uppriktiga användandet av mygel, korruption, knivar i ryggen och förtal samt alla andra smutsiga knep i det politiska spelet lyckades sno åt mig länkväggen från honom.
Lästips: Magnus Ljungqvist på Newsmill.
Bloggat: Martin Moberg, Sebastian Stenholm, Peter Johansson, Mary X Jensen, Kulturbloggen och Tokmoderaten på ämnet
