Att Thomas Bodström ger ut en bok om sin bild av insidan av politiken förvånar mig faktiskt inte. Det som kanske är lite förvånande är den förhands haussning som nu genomförs. Att boken ändå är en intressant partsinlaga, som även jag kommer läsa, är nog höjt utom allt tvivel. Handplockad av Göran Persson och sedemera Mona Sahlins närmast förtrogne så har Thomas sannolikt en historia att berätta. En historia som kommer vara precis lika trovärdig som Per Nuders och Lars Danielssons historier. Den senare Göran Perssons statssekreterare och högst densamme som hade jouren den ödestrigra annandagen då Tsunamin kom att ända hundratals svenskars liv. Gemensamt med Thomas Bodströms bok kanske dessa historier kan ge framtida doktorander i Statskunskap ett underlag för ett kapitel i sin doktorsavhandling men inte mer. Allt är att betrakta som partsinlagor, intet mer.
Varför jag redan från början förhåller mig milt sagt avvaktande till hans bok är lika enkelt som uppenbart. Thomas är en elitidrottsman. Han har en elitidrottsmans psyke och behov av en plats i rampljuset. Han vantrivs när strålkastarna slocknat. Likt heroinistens behov av ett rus till så har elitidrottaren ett ständigt behov av bekräftelse och belöningar.
Thomas inledde sin bana som fotbollsspelare på elitnivå i AIK, han är sannolikt den ende minister som kan stoltsera med att ha meriten ”Svensk Mästare i fotboll” i sitt CV. Efter detta följde en framgångsrik karriär som advokat och människorättsjurist. Hans kvaliteter som målsägarbiträde är lika imponerande som välkända – en god vän som hade honom som målsägarbiträde var salig av lycka över hans genuina engagemang och värme samt över hans omvittnade arbetskapacitet. Men sedan hände något. Göran Persson ringde en dag upp honom och bad honom bli minister.
Jag kommer ganska väl ihåg hans första tid som minister. Och framför allt hans första politiska strid. Han hade kommit att komma på kollisionskurs med framför allt hela polisväsendet när han motsatte sig användandet av halvmantlad ammunition i polisens tjänstevapen. Polisens motiv till att använda sig av just denna ammunitionstyp – som orsakar stora skador i mjuka mål – var att rikoschetter minimerades och att tredje man då skulle skyddas. Thomas Bodströms försvarslinje, som jag inte sympatiserade med men respekterade mot hans bakgrund att vara folkrättsjurist, var att denna ammunition var förbjuden i krig och därmed inte skulle användas i civil verksamhet. Just mot bakgrund mot de stora skador den ger upphov till. Men som sagt, jag respekterade verkligen Thomas för hans välmotiverade och välformulerade hållning. Tills den dag han gjorde en 180 graderssväng och blånekade till att någonsin ha tyckt något annat.
Thomas Bodström hade helt plötsligt blivit politiker. Sedan den dagen var han i mina ögon just ingenting annat än en politiker i mängden, kanske lite mer fart och fläkt, kanske lite mer ”veckans babe” men likväl i sina kvaliteter en politiker i mängden. En politisk fråga skall han dock ha en eloge för, och det var hans egen hantering av FRA-lagen under ministären Persson. I Fokus kan du läsa en beskrivning som vad jag lyckats utröna ligger så nära sanningen man kan komma. Sedan kom förlustvalet 2006.
Efter detta följde åren i opposition. Strålkastarljuset mattades av och Thomas vantrivs som ordförande i justitieutskottet. Han verkligen vantrivs, han sitter inte i förarsätet längre och journalisterna hänger inte i klasar längre runt hans hals längre. Detta är allmänt känt i hans umgänge, en kvinna frågade vid ett tillfälle om han inte tyckte livet var ganska spännande som ordförande i ett av riksdagens tyngsta utskott. Thomas tittade då fullständigt oförstående på henne och sade med emfas:
”Nej, det är skittrist”.
Han fördriver tiden under mandatperioden med att skriva deckare. Vi kan alla, möjligtvis med undantag från Thomas själv, konstatera att han aldrig kommer bli i närheten av Camilla Läckberg, Jan Guillou eller Stieg Larsson. När hans omgivning påpekar eller ens råkar syfta på bristerna i hans prosaiska framställningar brukar detta framkalla en ilsken och förnärmad röd nyans i Thomas Bodströms ansikte. Miljöbeskrivning, saklig framställan och intrigen skulle kunna få godkänt, men måste han envisas med att väva in platta kärlekshistorier som inte ens håller en tonårsboks kvalitet i sina litterära försök?
Vad som sedan föranledde flytten till USA vet jag faktiskt inte, det kan mycket väl förhålla sig på det sätt som Thomas ger uttryck för. Nu hade familjen chansen att förverkliga en dröm. Men det är nu jag tycker att Thomas Bodström på ett personligt plan förverkar det förtroende han en gång hade som företrädare för socialdemokraterna som förstanamn i Stockholms län. Han valdes med acklamation till förstanamn vid länskongressen i Södertälje i november 2009. Vid den tidpunkten kände Mona Sahlin och sannolikt distriktsstyrelsen med Mikael Damberg som ordförande till Thomas beslut. Vi som var ombud för våra medlemmar visste det inte. Vi fick reda på detta förhållande veckorna efter han blivit vald via Expressens löpsedlar. Så följde ett par händelser till som gjorde Thomas mindre och mindre relevant som främste företrädare i min värld. Det nekade urinprovet var bara ett i raden. Men det som fick bägaren att rinna över kom i valrörelsens slutskede.
I denna intensiva valrörelse hade många av våra vanliga medlemmar, vanliga arbetare, tagit semester både en och två veckor för att delta i valspurten med dörrknackningar, flygbladsutdelningar och samtal i valstugorna i hela Stockholms län, det län som hade satt Thomas Bodström att leda oss till valseger. Vad gör Thomas Bodström i denna valspurt? Han åker till USA. Hur får alla de valarbetare han är beroende av för sin framgång reda på detta? Jo. Som vanligt kommuniceras detta till partikamraterna via Expressens löpsedlar…..
Thomas Bodström är och förblir en tävlingsmänniska på elitnivå med allt vad detta för med sig. Utöver detta är han faktiskt politiker. Kombinationen är på gott och på ont. Hans bok är sannolikt sprungen ur detta drag hos honom, behovet av en stunds strålkastarljus till blev för starkt samtidigt som han likt Per Nuder och Lars Danielsson nu vill lägga historien tillrätta. Thomas vill ge sitt perspektiv med sina sanningar och, vilket vi ska ha klart för oss, med sina lögner - medvetna och omedvetna. Jag ser dock fram emot att läsa Thomas Bodströms bok. Jag bedömer att den har sitt värde som samtidsdokument och med tanke på att Thomas tränat en del på att ge ut böcker så kan denna memoarbok inte gärna bli sämre än Danielssons och Nuders försök i genren. Dessa självterapeutiska och självömkande verk var sannolikt bland det sämsta jag läst. I vissa avseenden var de till och med sämre än Thomas Bodströms försök att bli framgångsrik deckarförfattare vilket säger en hel del.
