I dagens Aftonbladet kan jag läsa en glättig ledartext författad av Karin Pettersson om en Håkan Juholt som överraskar positivt. Artikeln inleds med
Håkan Juholt klev fram på scenen bredvid den begravningsklädda Berit Andnor. Sken som en sol, röda knappar i skjortan. Drog ett par rätt dåliga skämt om sin mustasch. Plötsligt skrattade hela rummet.
Lite av Bullerby-känsla och klämkäckt hopp infinner sig onekligen när jag läser resten av texten. Men. Karin Pettersson om någon bör ha erfarenhet av att en ordförande inte gör ett parti, även om jag kunde önska att det var så i detta fall. För jag gillar verkligen vad jag ser i Håkan Juholt - han är en rebell i skrynklig kostym (ja, ni skulle sett honom på nära håll när han blev presenterad som kandidat - kostymen var verkligen skrynklig). En rebell som inte alltid fått sitt partis rättmätiga erkännande och kärlek förrän nu först nyligen. Ett parti som står inför svåra prövningar och som är är mer än Håkan Juholt vilket vi blir påminda om idag. Ett parti som kanske i framtiden kan matcha fram fler rebeller i skrynkliga kostymer.
Idag fattade den Socialdemokratiska partistyrelsen beslutet att tillsätta en organisationsutredning. Utredningsdirektivet är ett volymiöst och bitvis rätt spretigt dokument som ska försöka täcka in det mesta för de flesta. Min spontana reaktion vid en första genomläsning var försiktigt positiv men efter att ha manglat dokumentet några gånger till – och i samarbete med bland annat Peter Högberg – så infinner sig en rad med frågetecken tyvärr.
- Delar av verklighetsbeskrivningen saknar ett holistiskt angreppssätt och har helt utelämnat vilka kritiska röster som kan finnas såväl i som utom arbetarrörelsen. Röster – ofta medlemmar - som har en annan bild av partiet – den bild som väljare har.
- I det underlag jag fick tillskickat till mig som slutgiltigt finns det ingenting som andas att socialdemokratiska partiet som helhet bör ha en krisinsikt eller att det befinner sig i en djup kris. Valförlusterna kommenteras kort med att de har fått ekonomiska konsekvenser med krav på bantad organisation vilket är ungefär allt.
- Kriskommissionens rapporter och slutsatser beskrivs som ”ett underlag”. Det känns som författaren förutsätter att läsaren implicit förstår vidden av utmaningen och att riktlinjerna i detta skick aldrig är avsedda för läsare utanför utredningens ledamöter. Att ledamöterna, 13 till antalet, alla förstått det osagda - att det är nu eller aldrig (S) som parti skall förmås att gå i takt med sin samtid.
Hela paketet skall i varje fall vara klart till ordinarie kongress som hålls i april 2013 och vi får väl se vad som kommer ut av detta. I utredningsdirektiven framgår nämligen att arbetet skall ske öppet och med en tyngdpunkt på sociala medier. Det är tyvärr nu jag börjar bli riktigt avvaktande. Ingen i utredningsgruppen, med undantag för möjligtvis Jonas Nygren, Helen Pettersson och Åsa Lindestam, har visat någon större förståelse för hur detta medium – där dagens väljare och framför allt framtidens medlemmar och väljare – fungerar. Partisekreteraren själv har haft en högst sporadisk närvaro efter valrörelsen 2010. Som ett litet tips från coachen kan jag peka på att det tar lång tid att etablera en trovärdig närvaro på nätet och att det går förvånansvärt mycket snabbare att rasera den trovärdigheten om den enskilde börja slarva eller ta genvägar. En sporadisk närvaro är i sammanhanget mer skadligt än en total frånvaro.
Ytterligare en reflektion är att det dels saknas en tydlig huvudriktning. Detta är lika bra som det är ett tveksamt sätt att staka ut kursen. Det som förstärker denna bild är att det finns väldigt många ”bör” i relationen till det mer stringenta ”skall”. Detta innebär att kvaliteten på slutprodukten är direkt avhängig på ledamöternas individuella kvaliteter och gruppens sammanlagda prestation. Jag får intrycket av ett ganska vilset direktiv, att författaren känner att något är fel och då vet att vi måste röra på oss. Fördelen kan vara, och jag hoppas att det är så, att utan huvudinriktning så är det en implicit uppmaning att gruppen skall låta vända på varje sten och öppna varje dörr. Men återigen, detta är inte direkt uttalat i det underlag jag tagit del av.
Summa summarum:
Utredningsunderlaget är för mig som uppburit anställning i såväl statlig tjänst som i näringslivet ett märkligt dokument. Det saknar en egen heltäckande analys och färdriktning. Det som framgår som positivt är graden av öppenhet och användandet av bland annat sociala medier som forum men trovärdigheten i det senare motsägs med ledamöternas sammantaget klena uppvisade kompetens på området.
Mitt generella omdöme blir därmed ett fortsatt avvaktande. Jag är fortfarande inte säker på substansen i direktiven eftersom allt hänger på hur de enskilda ledamöternas egenskaper, förändringsbenägenhet och krisinsikt kommer samspela. Mitt omdöme och mina frågor kring Carin Jämtin som partisekreterare har därmed inte förändrats utan får kvarstå tills mer av resultat levereras och att reell närvaro börjar märkas av i olika fora. Både i verkliga livet och i den virtuella verklighet som alltfler av dagens och morgondagens väljare rör sig i.
Betyget? Enligt den amerikanska betygsskalan ett (E), Går ej att bedöma / måste kompletteras. Enigt min mening behövs fler rebeller i skrynkliga kostymer om det ska ske en förändring. Rebeller som vågar gå i opposition mot mycket av den partikultur som höll tillbaka en sådan kraft som Håkan Juholt i för många år. Och om detta så ser jag ingenting i underlaget som övertygar om vare sig vilja eller insikt.
