Via Peter Johansson och Expressen kan jag läsa om Mona Sahlins inhopp i debatten kring Thomas Bodströms bok. Eller inte om boken i sig utan om utan om Thomas Bodströms och Håkan Juholts omdömen om varandra.
Jag kan konstatera att Mona Sahlin, som jag tidigare varit en anhängare av i form av vad hon försökte åstadkomma med partikulturen, nu inte längre kan åtnjuta det positiva omdömet från mig. Mona Sahlin, som vid ett flertal tillfällen bedyrat hur mycket hon älskar sitt parti, visar nu sällsynt dåligt omdöme. Hon må vara en kärleksfull kritiker men hon tycks förtränga vilket uppdrag hon kom från senast. Hon råkar ha varit ordförande och som sådan så förväntar jag mig ett större mått av omdöme. Även hon har en del i sin egen historiebeskrivning, hennes hantering av Håkan Juholt under hennes tid som ordförande var skrämmande dålig. I Fokus kan du läsa hur hon och hennes stab agerade mot vår nuvarande ordförande 2009. Allt annat än klädsamt och allt annat än vackert. Jag citerar ett stycke ur artikeln:
Mona Sahlin hade tillträtt som partiordförande i mars 2007 och det stod snabbt klart att hon inte ville ge Juholt några tyngre poster här hemma. EU-vännen Juholt börjar då förbereda en kandidatur till EU-parlamentsvalet 2009.
Innan EU-valslistan skulle spikas i november 2008 kallades Juholt till ett möte i riksdagen med Sahlin. Hon förklarar där, enligt uppgifter till Fokus, att hon gärna vill placera Juholts chef, partisekreteraren Marita Ulvskog, överst på listan men att Juholt kunde få ta över hennes post.
Först behövde han vara tillförordnad partisekreterare tills kongressen kunde godkänna honom formellt. Allt var klappat och klart, enligt samstämmiga källor. Den lojala Juholt blev glad, godkände upplägget och avsade sig EU-kandidaturen.
Vad händer då? Jo, i februari 2009 – tre månader senare – väljer Mona Sahlin i stället Ibrahim Baylan till sin partisekreterare. Kvar stod Håkan Juholt med två tomma händer. Efter 15 år i riksdagen och otaliga tunga uppdrag var han inget mer än suppleant i ett utskott. Besvikelse var bara förnamnet.
– Han var skitförbannad på Mona. Ledsen och skitförbannad, säger en person som pratade med honom samma fredag som Baylan kröntes av partistyrelsen.
– Men han var samtidigt iskall. Håkan väljer sina krig. Han väljer bara krig han kan vinna, säger partikamraten.
Och vem var partikamraten som pratade med Håkan Juholt i telefon den dagen? Det kan jag avslöja nu, det råkar faktiskt vara jag själv. Mona Sahlin visar med sitt agerande då, sin intervju och sina uttalanden nu sällsynt dåligt omdöme och adderade tyvärr slutligen en komponent till hennes eftermäle. Om det var kärlek till partiet så var det en mycket märklig kärleksyttring. Som att köpa en giftig kaktus på Valentines Day till sin älskade… inte ens roligt den här gången.
