Socialdemokraternas Libyenpolitik är en enda röra. Att avbryta insatsen skulle skada Sveriges trovärdighet, men ett svagt parlamentariskt stöd är också riskabelt skriver DN i en osignerad ledare. DN skriver
8 juni drar Nato sannolikt slutsatsen att aktionen måste fortsätta. Flyganfallen mot regimens styrkor har på senare tid intensifierats, men det är osäkert hur och när dödläget på marken kan brytas. Klart står dock att Khaddafis hänsynslöshet är oförändrad. Behovet att skydda civila libyer kvarstår.
Det är egentligen två företeelser som jag reagerar på i DN:s positionering. Det ena är att det har skett en förflyttning från FN till NATO i så som DN uppfattar befälskedjan. Det finns fog för att notera denna skiftning och samtidigt skäl till att påminna alla och envar att vi är där på FN:s begäran och FN:s mandat. Inte NATO:s.
Det andra jag reagerar på är, som vanligt skall jag säga, avsaknaden av politiska mål och en genomarbetad analys av det faktiska läget. Genom att följa andra nyhetsflöden fick jag i början på veckan klart för mig att bland annat Storbritannien överväger att sätta in attackhelikotrar. Denna eskalering av konflikten är ett direkt resultat på vissa av motståndrörelsens begäran. Då faller det sig naturligt att repetera en del från en tidigare postning:
Den Libyska rebellrörelsen är inte en homogen gruppering visar det sig vid en närmare granskning. Den oppositionsrörelse som ändå finns – och som skulle kunna bilda något eller några samtalspartner är
Fighting Islamic Group,
Islamic Martyrs' Movement,
Libyan Baathist Party,
Libyan Conservatives' Party,
Libyan Democratic Movement,
Libyan Democratic Authority,
Libyan Democratic Conference,
Libyan Movement for Change and Reform,
Libyan National Alliance,
Movement of Patriotic Libyans,
National Front for the Salvation of Libya,
Libya Islamic Group and Supporters of God.
I denna mosaik av olika grupperingar så finns det minst två – sannolikt fler – som inte har västs demokratiska definition för ögonen. Inte heller delar några av dem våra begrepp som pluralism eller humanism. För att ta två exempel: Fighting Islamic Group – den kanske mest välorganiserade väpnade delen av motståndsrörelsen har nära band till Al-Quaida och om de inte redan står på USA:s lista över terrororganisationer så kommer de nog göra detta inom kort. Libyan Baathist Party å sin sida, som kanske det bäst organiserade politiska partiet, är som namnet förpliktigar – ett parti i Baath-familjen. Samma parti som Saddam Hussein byggde sin maktbas på i Irak, samma parti som styr Syrien. Totalitära, socialistiska och med noll och intet överseende med pluralistiska krafter. Och då har vi inte börjat ens närma oss alla etniska gruppers motsättningar, motsättningar som kommer att öka med de finansiella resurser som tillförs regionen.
Borgerliga debattörer bortser ofta från det faktiska läget i denna konflikt. Tvärtom faktiskt så verkar alla ha en tendens att hoppa på ”det senaste kriget”. Av vilka skäl kan jag bara spekulera i.
Min position? Detta är en konflikt vi skulle hållit oss borta ifrån från början. Utan egentliga politiska mål annat än att biträda världsamfundet så vilar detta engagemang på skakig grund. Inte någon debattör tar upp problematiken med att det är ganska lätt att glida in i en konflikt, en helt annan femma att ta sig ur den. Med delar av NATO, som är en mosaik av divergerande intressen, som håller på att glida djupare in i denna konflikt nu med attackhelikoptrar så finns det skäl att anta att kraven på vårt engagemangs omfattning kommer öka.På samma sätt som NATO nu öppnar dörren för aktivt stöd till olika delar av motståndsrörelsen. Ni kan ju funder ett varv på vilka reaktioner som kommer när NATO beviljar vissa ett stöd men inte andra…. Och vilka förutsättningar vi då kommer ha för en bredare insatts.
Det är en sak att glida djupare in i en väpnad konflikt, det är ganska lätt gjort. Men det är en helt annan att ta sig ur den.
