När nu KRIKS avlsutats, det vill säga Moderaternas Kommunala Rikskonferens har lagt sig är det inte ointressant för någon att ta del av vad de säger sig kunna göra åt barnfattigdomen. Att Fredrik Reinfeldt med stab väljer att fokusera vid just denna fråga är en historia som skulle kunna motivera en helt egen postning men den får anstå. Kort kan jag dock konstatera att det är sannolikt en reptilreflex att reagera på socialdemokratisk politik, det egna idépolitiska utvecklingsarbetet avstannade efter det första jobbskatteavdraget och har inte fått någon som helst ny inspiration sedan detta infördes. Det är därmed även naturligt att regeringen Reinfeldt i sin enkelspårighet nu är inne på sitt femte jobbskatteavdrag och moderaterna nu sitt sjätte på idéstadiet.

Men hur var det nu med barnfattigdomen? Inga barn väljer medvetet att vara fattiga, inget barn väljer heller vilka de får som föräldrar. Inga barn kan heller påverka sin levnadsstandard – de är så att säga i händerna på sina föräldrars lycka vilket Katrine Kielos beskriver ingående i en signerad ledare i Aftonbladet. Även Marika Lindgrens post i ämnet förtjänar en läsning av de som inte lagt sig i vinn om att vara så pålästa innan de kastar sig huvudstupa in i debatten. Professor Tapio Salonen, erkänd auktoritet i ämnet, menar att jobbskatteavdraget som nu ställs mot barnfattigdomen endast kan påverka den förra marginellt. Detta för att dess effekter aldrig når fram till de hushåll med svagast ekonomi. Låt mig även påminna om några andra detaljer som sedan bildar en fullödigare kontext än den som Alliansregeringen väljer att presentera.

Christina Husmark-Persson (M) valde som enda företrädare för ministären Reinfeldt att vitsorda sjukförsäkringens grundläggande motiv under förra mandatperioden. Att de hårdare bedömningskriterierna och den grundläggande principen – att alla sjukdomstillstånd varar i maximalt 450 dagar – skulle finansiera skattesänkningarna bland annat jobbskatteavdragen. För denna uppriktighet och sanningsenlighet fick hon sannolikt sparken som minister. Detta är en sanning som inte passar Alliansens verklighetsbeskrivning i dagsläget, den är helt enkelt i sin cynism och känslokyla för obekväm.

En annan liten pikant detalj, som tur är har den inte slagit igenom ännu i sin fulla kraft, är finansminister Anders Borg (M) tydliga ställningstagande att ingångslönerna för kommunalarbetarna är för höga. Under Sveriges Kommuner och Landstings konferens i slutet av mars sa Borg att ingångslönerna är så höga att de kan hindra tillväxten av nya arbeten. Han uppmanade arbetsgivarna i kommunerna att se över avtalen:


Det tycks som att man på kommunalområdet haft avtal som inte fungerat väl i förhållande till sysselsättningen. Då bör man se över det, sa Borg enligt TT.

Vad en och annan borgerlig opinionsbildare tycks bortse ifrån är att sjuka människor är precis som alla andra människor, de är inte en annan ras eller från någon annan planet. De har barn. Och blir de fattigare blir barnen fattigare. Samma sak, fast i kanske större omfattning, gäller den grupp som Anders Borg nu vill sänka lönerna i kommunsektorn. Kommunsektorns arbetstillfällen domineras av välfärdsåtagandet och där är företrädesvis kvinnor de som utför arbetet. Kvinnor som – likt många andra kvinnor – har barn. En del av dem är ensamstående. Ser dessa kvinnor sina löner sjunka så kommer de bli fattigare, som konsekvens blir därmed deras barn fattigare.

Allt detta är en tämligen enkel matematik skulle man kunna tro. Men det är det inte. I olika debattfora, Facebook till exempel, kan vi se hur den Schlingmannska retoriken nu prövas. Moderata företrädare kastar sig in i debatten men när den ser ut att förloras så kommer argument som har väldigt litet med realpolitik att göra. Det sämsta jag kunde läsa igår från en ledande moderat opinionsbildare var att ”mitt hjärta blöder för de svagaste”. Enkelt för den personen att säga när den sitter i en av Stockholms mer välmående förstäder – långt borta från Rosengård, Husby och Spånga där barnfattigdomen nu för första gången sedan 1997 ökar. Opinionsbildaren i fråga hade den extremt dåliga smaken sedan att skylla sin oförmåga att vara påläst på att denne inte fattade några beslut. Andra satt med makten och just dennes, plötsliga ska jag säga, oviktighet var ett alibi för att sitta på sina händer och bara hänvisa till sitt ”blödande hjärta”. 

Ska jag vara riktigt vass nu så kunde vi höra samma grundform av försvarstal för att stå passiv vid sidan av ett händelseförlopp i några rätt välkända rättegångar i en tysk stad för mer än 60 år sedan i en annan – naturligtvis mycket värre – kontext. Men att stå vid sidan när människor far illa är ett lika vämjeligt som inhumant drag som tyvärr många dras med. Det synes inte bättre ut än att Alliansen har fått en överrepresentation av den typen av människor. Människor som står bredvid och inte tar ansvar.

När Alliansen nu till slut ska ta upp kampen mot denna skam så brukar deras första samhälls- och problemanalys låta ungefär såhär:

Det var värre på sossarnas tid.

Till att börja med är den formen av analys en rätt torftig sådan om den ska kunna vara utgångspunkt för en samhällskritik. För det andra så är den inte helt sann. Sedan 1997 så har barnfattigdomen stadigt sjunkit men 2008 så bröts trenden. Den ökar nu för varje kvartal och Alliansen står handfallen eller som jag beskrev ovan – fullständigt känslokallt medvetna om effekterna av den förda politiken. De beordrar ut – eller snarare duperar deras mindre kritiska och nogräknade opinionsbildare – att snällt lägga huvudet på sned och säga just ”mitt hjärta blöder för de svagaste”. 

Det är allt de har att erbjuda och jag kan konstatera att en Alliansföreträdares blödande hjärta inte hjälper alla dessa barn ett skit för att prata ren svenska. Det är intet annat än ren Schlingmannska de levererar. De enda som varit ärliga i denna debatt från moderat håll är Christina Husmark-Persson och Anders Borg. De ser gärna lägre ersättningar och lägre löner i offentlig sektor för att finansiera skattesänkningar. Och de kunde inte bry sig mindre om ett eller annat barn blir fattigt på kuppen. De är endast ytterligare en i statistiken så vad gör det egentligen....