Via Peter Johansson kan jag läsa om Israels fördömande av Al Fatahs och Hamas inbördes samarbetsavtal. Att Israel inte vill ha en enad Palestinsk motpart blir därmed tydligt. Israel har allt att förlora på detta. En splittrad motståndare är lättare att hålla under den Israeliska järnhälen än en enad. För vad kan komma upp till ytan om en motståndare enas? Jo, Israels faiblesse för att inte vilja hörsamma internationell rätt och FN:s resolutioner så fort de är till staten Israels nackdel.
För att ta ett exempel. Golanhöjderna. Golanhöjderna var en del av Syrien från landets självständighet. Under sexdagarskriget år 1967 erövrades Golanhöjderna av Israel, som år 1980 ensidigt annekterade området. Varken FN eller något land har dock erkänt annexionen, och FN:s säkerhetsråd har i resolution 497 sagt att Israels annexion av området är ogiltig och strider mot internationell rätt. Men Israel tillåts bara att skaka av sig detta – med USA:s goda minne får jag förmoda.
Jag kommer aldrig att förneka det judiska folket – i enlighet med Balfourdeklarationen – en rätt till sin egen stat. Vad jag dock inte kommer kunna acceptera är staten Israels sätt att återgälda och förvalta denna viljeyttring. Att som staten Israel konsekvent sätta sig över FN-resolutioner så fort de går dem emot är ett hot mot bland annat FN som institution och Israel bär ett stort ansvar för dess allt svagare roll i internationell konflikthantering. Emedan jag ändå är igång med resolutionerna så passar jag på att uppmärksamma läsarna på två till, bägge centrala för att få fredsprocessen att gå framåt men där staten Israel konsekvent vägrar att acceptera dem:
Resolution 252 (21 May 1968) on the annexation of parts of Jerusalem:
“2. [The Security Council] Considers that all legislative and administrative measures and actions taken by Israel, including expropriation of land and properties thereon, which tend to change the legal status of Jerusalem are invalid and cannot change that status;
“3. [The Security Council] Urgently calls upon Israel to rescind all such measures already taken and to desist forthwith from taking any further action which tends to change the status of Jerusalem;”
samt
Resolution 446 (22 March 1979) on the establishment of Jewish settlements:
“[The Security Council] Calls once more upon Israel, as the occupying Power, to abide scrupulously by the 1949 Fourth Geneva Convention, to rescind its previous measures and to desist from taking any action which would result in changing the legal status and geographical nature and materially affecting the demographic composition of the Arab territories occupied since 1967, including Jerusalem, and, in particular, not to transfer parts of its own civilian population into the occupied Arab territories;”
Så. Vad vill jag ha sagt? Jag bedömer att omvärldens tålamod med staten Israel börjar närma sig en gräns snart. Att gränsen inte nåtts tidigare beror på att framför allt västvärlden – med visst fog – har ett delansvar och därmed en samvetsskuld för Förintelsen. Denna skuldkänsla har staten Israel konsekvent spelat på sedan 1947, frågan är om det kommer gå så länge till. Och frågan är om Israel verkligen vill ha fred. Jag börjar bli djupt tveksam.
