Roger Jönsson och Kjell Alekletts artikel i SvD får mig att såhär, en av alla dessa söndagar, att tänka kring hur vi rustar oss för framtiden. Det handlar om vår livsstil och vårt sätt att leva och i Kjells fall så leder det mig in på vad som händer nu när Peak Oil ser ut att ha passerats samtidigt som oroligheterna i mellanöstern gör de allt dyrare dropparna olja ännu svårare att få ta del av.
Emedan Roger tar upp de kanske mer konkreta, och lite mer handgripliga vardagliga problemen med detta vill jag lägga ett säkerhetspolitiskt perspektiv på detta. Kjell Aleklett är nämligen inte vem som helst. Professor i Fysik vid Uppsala Universitet och en av världens ledande experter på det som kallas ”postfossil energiförsörjning”. Hans slutsatser är lika skrämmande som de mer och mer är en realitet. Samtidigt som USA är beroende av import av olja från Saudiarabien, Nigeria, Norge och Venezuela så är det en ekonomi som i praktiken varit konkursmässig sedan slutet på 1980-talet. Standard & Poors sänkning av USA:s kreditbetyg innebär att USA tvingas till, på sikt betala högre räntor på sin statsskuld. En statsskuld som till dags dato haft sin källa i att försvara det som kallas den ”amerikanska livsstilen”. Kjell Alekletts bild av hur USA:s predestinerade oljebehov kommer utvecklas jämfört med Kinas. Skillnaden är bara att Kina kan betala för sig. Och vem tror ni kommer få köpa denna värdefulla olja?
Det krävs ingen direkt rymdforskning för att förstå varför Kina är så aktiva i Afrikas oljerikare länder nu för tiden. Inte heller borde det komma som en överraskning för någon att Kina är idag bland annat Brasiliens viktigaste handelspartner. Världen förändras och som saker och ting utvecklas så ser det inte ut som om vi förändras med den. För att ta ett exempel på hur passiva vi förhåller oss till det som sker så har ett större oljebolag, ägt av idag intressen som kontrollerar fossila tillgångar , nu utvecklat en miljödiesel baserat på avfallsprodukter från massaindustrin. Det naturliga? Att vi varit mer aktiva själva som nation – men nej – patenten ligger i samma händer som vi idag är beroende av för våra oljeleveranser.
Vad jag vill ha sagt är att de globala maktbalanserna nu skiftar snabbt till en situation där vi – om vi inte ser till att få fart på vår innovationsdrivna industri – kommer finna oss själva som tvåa eller trea på bollen. För vem vet? Framtidens låglöneland kan vara Sverige där vi bara kan exportera tallbarr och massaavfall till länder som vi tidigare sett som underutvecklade producenter av bomull och grönsaker samt en och annan droppe olja som vi ansett att de inte behöver. Den globala säkerhetspolitiken kan snarare än vi tycker är behagligt innebära ombytta roller. Till vår nackdel.
