Der Spiegel, närmare bestämt Dr Jörg Himmelreich, har skrivit en mycket intressant artikel om NATO:s framtid. Parallellt med detta så ser vi nu hur USA:s hegemoni minskar – inom fem år så kommer Kina gått om USA. President Obama ser ut att bli den siste amerikanske presidenten som kan stoltsera med att leda världens största ekonomi. Att NATO är vilset efter murens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991 är nog inte någon hemlighet, även fast NATO och dess förespråkare inte vill erkänna detta. Oroligheterna i Mellanöstern gör detta nog så tydligt.

DR Himmelreich pekar med kirurgisk precision ut ett antal nyckelfrågor som måste lösas för att NATO skall kunna överleva eller vara relevant i en värld som nu förändras snabbare än de flesta velat inse.

Idag har de 28 Nato-länderna djupt olika uppfattningar om vad alliansens framtida inriktningen bör vara, ett faktum som blev tydligt när den nya Nato-strategin antogs vid ett toppmöte i Riga i november kunde inte dölja. Den innehåller mycket lite av svaren på några av de mest angelägna frågorna:

• Vilken roll bör Ryssland ges i arbetet med att utveckla ett gemensamt missilförsvar för att skydda Europa från robotar som kan avfyras från Mellanöstern?
• Skall Nato fungera som den globala polisen i varje konflikt eller hot o konflikt i hela världen?
• Skall NATO sättas in för att säkra strategiska i den nya eran av afrikanska pirater?
• Kan cyberattacker utlösa en artikel 5 kollektivt svar från Nato?

Ingen av dessa frågor har besvarats, och NATO:s senfärdighet i Libyen är ett mycket tydligt exempel på hur de idag 28 medlemsländerna av kulturella, handelspolitiska eller andra skäl motarbetar varandra. Turkiet försenade Libyen-beslutet eftersom de ville stärka sin regionala roll som medlare. Just den sistnämnda frågeställningen - den om cyberattacker - är lika delikat som aktuell. Cyberattacker kan bara mötas med att de andra medlemsländerna delar med sig av absolut spetsteknologi, en spetsteknologi som de flesta länderna i NATO bygger sina handelspositioner kring. Handelspositioner som konkurrerar med varandra.

En ny värld ser ut att vakna nu, den gamla – med alla dess ”absoluta sanningar” ser ut att gå i graven ganska snart. Dessvärre är vårt politiska ledarskap i otakt med denna utveckling anser jag. När Anders Borg vill gå in i Europakten samtidigt som Greklands finansiella situation är värre än väntat är det bara en yttring av en ovilja att acceptera händelseutvecklingen. Sten Tolgfors och Moderaternas vurmande för NATO ett annat tecken på att Alliansen lever i en alldeles egen värld – långt borta från den verklighet som nu vaknar till liv i vår omvärld.

Relaterat: DN,