I SvD kan jag idag läsa en Ledare som i sin absurditet blir lätt komisk. Titeln, ”En rättvis värld är möjlig, avskaffa värnskatten”. Den som kan den socialdemokratiska retoriken känner igen den första halvan av detta – En rättvis värld är möjlig. Det som blir komiskt är att SvD Ledarredaktion slåss för en vad de säger är en rättvisa för en extremt liten och i övrigt extremt priviligierad grupp medborgare, de som tjänar mer än åttiofemtusensexhundra kronor per månad. Se nedan:
"Därför innehåller vårpropositionen förslaget om utvidgad rabatt i den så kallade expertskatten. Utländska personer med lön över 85600 kronor i månaden ska få undanta 25 procent av lönen från beskattning i tre år.
Tekniskt är förslaget möjligen både behövligt och effektivt. Sverige måste ha spetskompetens för att kunna konkurrera. Men är det rättvist att två personer, boende på samma plats, med identiska arbetsuppgifter, i samma företag, beskattas helt olika – enbart beroende på var de är födda?"
Greppet, att börja blanda in etnisk härkomst i resonemanget, är lika plumpt som nästintill komiskt. SvD ledarredaktion kanske skulle ta och besöka de bredare arbetsplatserna med mer normala inkomster. Där passar nog inte den beskrivningen in. 85 600 kronor är inte en normal inkomst direkt, snarare är det så att det denna grupp tjänar på ett kvartal är mer än vad medelinkomsttagaren gör på ett år.
I sammanhanget så vill jag koppla ihop detta med det tal som Håkan Juholt höll idag i Sollentuna för Stockholms Partidistrikt. Jag kommer inte referera talet i sin helhet annat än att det innehöll en historia om pingviner som är så pass talande för socialdemokratiska grundvärderingar att jag bara nämner att han har den i bakfickan. Han berättar den på ett säreget sätt och jag tänker inte ta ifrån vare sig dig eller honom att få den till livs med Håkan Juholt själv som berättare. Den är som sagt värd att lyssna på.
Håkan uppehöll sig länge vid ordet och orden socialdemokrati och social demokrati, att vi är vad vi heter vilket vi skall dra nytta av. Socialt ansvar, sociala investeringar är något som vi måste återvända till och det är för att tydliggöra detta han särskriver orden social och demokrati. Social demokrati. Det finns en hel del att uppehålla sig vid i detta och inte heller glömma bort när vi nu jobbar med politikutveckling. Men jag vill lägga till en parameter i hans resonemang och som vi alltför ofta glömt bort, en parameter som jag anser vara central för att vi ska lyckas vinna tillbaka tron på framtiden och vara det val som är naturligt för de som säger sig hylla socialt ansvar och det goda samhället. Vi, eller jag i alla fall, bör mer lyfta fram oss själva som socialdemokrater. Eller, som särskrivet, sociala demokrater.
Jag är en social demokrat. Jag tror på demokratin, det demokratiska samtalet och den demokratiska processen. Dessutom är jag social – ibland kanske i övermått enligt några av mina nära – men jag trivs i folkmassorna, jag trivs att prata med, och framför allt lyssna på, folk. Jag är vetgirig av min natur. Jag är en social demokrat. Och jag vill se mer av detta i mitt parti. Sociala demokrater som hellre är ute bland väljare och vanligt folk än att låsa in sig i partiinterna möten. Som vetgirigt och nyfiket möter sin dag och sina medmänniskor med försvaret av demokratin, varje människas lika röst och lika värde, som ledstjärnor. Oavsett om de tjänar 85 600 kronor i månaden eller är nollklassade.
Jag vill tänka så varje morgon. Jag är en social demokrat. En socialdemokrat.
