Dagens andra postning kommer att handla om SvD och dess söndagskrönika författad av den evigt sossefientlige ledarredaktören, PJ Anders Linder. Han ifrågasätter (S) vilja och förmåga till en välfärdsdebatt och misstänkliggör med sin rubriksättning (S) för att vara ovarsamma med det allmännas finanser.

Det är möjligt att (S) på sjuttiotalet var just ovarsamma, ridande på tidens våg med statsfinanser i världsklass och en industri som skördade framgång efter framgång så tillät (S) den offentliga delen av statsbudgeten svälla delvis okontrollerat. Mycket av detta anser jag fortfarande vara legitimt – annat finns det skäl att revidera. Men välfärdssektorn som sådan och själva tanken bakom en solidariskt finansierad välfärd har idag samma relevans som för 40 och 60 år sedan. En solidariskt finansierad bas för samhället utgör den plattform som varje människa och medborgare behöver för att känna sig trygg. Detta basala synsätt fångas upp i Regeringsformen:

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Det är med andra ord med denna som bas vi ska föra en diskussion och inte PJAL och marknadsaktörer som Investors behov. SvD redovisar detta i en annan artikel där de pekar på att riskkapitalbolag har tjänat miljarder på företag inom vård, skola och omsorg. Samtidigt gör de allt för att undvika att betala skatt. När ett företag tas över av riskkapitalbolag sjunker skatteinbetalningarna till noll i nittio procent av fallen, enligt Skatteverket. Vårdkoncernerna Ambea, Attendo och Capio är tre exempel men det finns fler vilket SvD Näringslivs granskning visar.

Min position?

I likhet med Anne-Marie Lindgren vid Arbetarrörelsens Tankesmedja anser jag att frågan om privata alternativ i omsorgen eller inte är en 1990-tals debatt. Den är över nu. Med en åldrande befolkning måste vi ta ett brett grepp på debatten redan nu. Vi måste inledningsvis definiera vad det offentligt finansierade erbjudandet omfattar, till vilket pris och med vilken kvalitet. Vi måste – i likhet med Kalmar Län – sätta upp kriterier för den enskildes nyttjade av det solidariskt finansierade. I Kalmar län genomförs inte några planerade operationer på personer som röker – du måste sluta röka först eftersom rehabiliteringskostnaderna är högre för rökare än icke-rökare. Detta sistnämnda tycker jag är centralt, vi har alla ett individuellt ansvar för att inte ”överutnyttja” denna välfärd. Jag kan svårligen motivera att jag skall tillåtas röka, äta fel och inte träna men samtidigt kräva att jag ska ha samma resurser som en som verkligen försöker sitt bästa för att på egen hand få en bättre hälsa. Jag vill se en diskussion om individens ansvar i ett kollektivt system. Den debatten kommer bli känslosam och jobbig men den är nödvändig om vi ska få resurserna att räcka till. Räcka till en värdig sjukförsäkring utan fasta tidsramar, räcka till förebyggande åtgärder för att slippa mänskligt lidande. 

Och det är just i detta, att vi ser den solidariskt finansierade välfärdssektorn som en investering i människan och inte en kostnad, som är skillnaden mellan alternativen i svensk politik.