Det är nu måndag morgon och jag försöker samla tankarna samt intrycken från tre kongressdagar. Tre kongressdagar som kan sammanfattas i Håkan Juholts uppmaning till oss alla i ett Youtube-klipp som jag fick i mailen. Ut och jobba var budskapet.
Det budskapet är riktat mot oss alla, inte bara vi medlemmar på lägre nivåer som så här långt stått långt ifrån att haft insyn i olika processer. Det är inte utan att jag själv vid flera tillfällen ifrågasatt vad ett medlemskap i socialdemokraterna haft för värde. Att betala 200 kronor per år för att få förmånen att ta del av högläsning i senast Kommunfullmäktiges protokoll för att samtidigt få avnjuta en och annan limpsmörgås en gång i månaden har inte känts motiverande direkt.
Jag gav Håkan Juholt och Carin Jämtin 100 dagar på sig för att börja leverera resultat. Detta gäller oss alla faktiskt. Medlemmar av enklare slag, ombudsmän, ordförande i allt från föreningar till partidistrikt, oppositionsråd och kommunalråd, landstingsråd. Ja – alla. Ingen ska kunna komma undan. För sällan har jag mött på så många som fortfarande försöker vifta bort ansvaret för varför vi kommit i denna situation. Helt plötsligt är det inte distriktsstyrelsernas ansvar för katastrofala valnederlag – ”vi följer ju alltid rikstrenden” är ett uttryck jag fått höra från olika distriktsföreträdare från olika partidistrikt. OK, kan vara så. Men då ska vi vara konsekventa och lägga ner partidistrikten då dessa uppenbarligen bara är ett administrativt och byråkratiskt onödigt bihang.
Som Stockholmare (länet) så är jag bekymrad över hur valhänt den idépolitiska debatten förts så här långt i socialdemokraterna. Det finns ett problem i vårt tidigare och nuvarande angreppssätt med hur vi utformar storstadspolitiken. Vi har faktiskt bara en storstad i Sverige. Stockholm. I Stockholms län bor snart 1,8 miljoner invånare eller en femtedel av Sveriges befolkning vilket borde få samtliga att inse att vi inte kan låta en storstadspolitik fokusera på städer som Kalmar, Västerås, Örebro och liknande städer. Alla vill bli stora men vi har bara en stor stad. Låt oss inse detta.
Med detta sagt så innebär det inte att Stockholmaren skulle tycka bättre om onödiga vinstuttag i välfärden. Faktiskt snarare tvärtom, i Stockholm blir köerna på akuten på Södersjukhuset en bister påminnelse att det finns avsättning för varje skattekrona som kan uppbringas för att investeras i vården av sjuka och gamla. När då Robert Noord börjar resonera kring bonusar i vården så har detta inte något med storstadspolitik att göra – där finns det andra hänsyn. Vilka vet jag inte och bryr mig inte så mycket om faktiskt. I just denna fråga är jag och Carin Jämtin överens om grunddragen. Vinst i välfärden har inget med storstadens utmaningar att göra.
Det har däremot frågor som kollektivtrafik, Förbifart Stockholm, bostäder samt forskning- och utvecklingspolitik. Och här kan jag väl ge de som påstår att Stockholm alltid följer rikstrenden i viss mån rätt. Stockholms problem är i många fall nationella, volymen och omfattningen på utmaningarna är av sådan karaktär att en del endast löses på den nationella nivån. Men. Vi kan påverka och vi måste gräva där vi står. Det räcker med att ställa sig i en busskö för att kunna ta del av Stockholmarnas ”top-fyra” lista.
- Bostäder. Hur ska barnen få en lägenhet till rimlig kostnad? Om den ens finns? Tillgången på bostäder är central för att skapa jobb. Och få ett jobb.
- Turtätheten i kollektivtrafiken. Idag är det omöjligt för en Hallstaviksbo att gå på restaurant OCH gå på sju-föreställningen på Norrtälje kommuns enda biograf. Hallstaviksbon får lämna halvvägs in i föreställningen om han eller hon tagit ett glas vin till maten.
- Tillgängligheten i kollektivtrafiken. Behöver sannolikt inte utvecklas mer här. Finland kunde visa upp i praktiken noll procent i förseningar under köldrekorden denna vinter, vi såg inte ens röken av tågen.
- Underhåll av vägar och antalet kringfarter och tvärförbindelser. Restider blir orimligt långa i en region där resan Arlanda-Paris ibland är kortare än den många har enkel resa till jobbet i rusningstrafik.
Listan kan göras längre och vi måste adressera Stockholmarens vardagsproblem istället för att prata i abstrakta termer om åsiktsskillnader som knappast direkt har med Stockholmarens vardag att skaffa. Och Stockholmarens vardag har ingenting heller med gammal socialdemokratisk industriarbetarpolitik eller retorik att göra. Idag kan vi endast räkna in 15 000 sysselsatta i industrin i Stockholms län, hälften i Södertälje och resterande utsmetade över länet.
Så därför: Till alla förtroendevalda och alla som uppbär arvoden på olika sätt – som ombudsmän eller handläggare samt till alla medlemmar som tills idag dragit ett oförtjänt tungt lass:
Följ Håkan Juholts uppmaning. Johanna Grafs exempel – att flytta ut sin arbetsplats bland väljarna – är ett föredömligt exempel: Lyssna på väljarens vardag och börja där. Gräv där du står. Jag har börjat gräva där jag står och kommer återkomma i ett annat format om resultaten.
Och till vårt nya Verkställande Utskott? Tillsätt ett Stockholmsutskott värt namnet och som kan leverera resultat - vare sig Stockholms läns PD eller Stockholms stads AK har lyckats något vidare. Den politik som vi gick till val med 2006 och 2010 dög inte – det är lögn att säga något annat. Kasta ut de gamla hjärnorna och in med nya som inte ser detta arbete som en språngbräda till högre poster utan som ser utmaningen som något som förbättrar Stockholmarens vardag. Något som engagerar den enskilde istället för att adressera ideologiska och abstrakta problem.
