När nu Carin Jämtins tal är avklarat så är i praktiken mellankongressen över. Med all respekt för ombuden, jag kan inte påstå att den ”allmänpolitiska debatten” gav något annat än att ombud högst pliktskyldigt gick upp i talarstolen och talade mer eller mindre sammanhängande om mer eller mindre intressanta ämnen. Eftersom inte kongressen hade något annat ändamål än att förrätta fyllnadsval så blir känslan så här efteråt lite…. fadd?
Carin gav i alla fall svar på några frågor jag haft. Inledningsvis, och kanske viktigast av allt, så tar hon ansvar för det milt sagt katastrofala valresultatet i Stockholms stad. Bara genom att säga det så visar hon en mycket stor sjukdomsinsikt och vilja till att dra lärdom. Bra. Men var är Mikael Damberg i detta? Han har suttit som distriktsordförande två val i rad vars valresultat varit rent ut sagt katastrofala, det ena till och med sämre än det andra. Han har nu gått från att vara suppleant i Verkställande Utskottet till att bli ordinarie. Nu vill jag vara tydlig med att jag gillar Micke som privatperson och skolpolitiker men jag tycker att han inte kunnat visa på några resultat så här långt som ordförande i Stockholms Läns Partidistrikt. Jag tycker det finns goda skäl att börja diskutera det jag var inne på igår, uppdragsmaximeringens förbannelse. Det lite intressanta var att jag av en partikamrat fick kritik för den postningen, hon (ett ombud) tyckte det var ojuste av mig att dra in Mikaels och Veronicas familjesituationer som småbarnsföräldrar. Jag tycker det förhållningssättet är märkligt. Dygnet har 24 timmar som yttre begränsning och vi kan inte – när vi rekryterar eller utser företrädare – låtsas som om familjesituationen inte finns. Så fungerar inte världen utanför. Det är ungefär lika rimligt som att förutsätta att vi inte behöver 6 timmars sömn. Det lustiga i sammanhanget är faktiskt att Veronica Palm förstod exakt vad jag menade när jag pratade med henne om detta och gav mig rätt i sak – att vi måste våga ta den debatten och inte gömma oss bakom politiskt korrekt blajblaj som att ”det måste gå att kombinera politik och familjeliv”. Där är vi nog ense men är då uppdragsmaximering rätt väg att gå med vad som ligger framför oss? Inte enligt min mening om vi nu ska ta Carin Jämtins ord på allvar – att det ligger tuffa år framför oss. Det är inte mänskligt att sitta på alla dessa stolar och samtidigt ha något som liknar ett värdigt liv.
Carins tal innehöll en hel del om att öppna upp partiet och utveckla partidemokratin. Bra. Riktigt bra tycker jag. Hon är på rätt väg men hon har sannolikt en riktig holmgång framför sig. Jag pratade igår innan festen med en av förste ombudsmännen som tyckte vi i Netroots varit väl hårda i våra krav. Han menade på fullt allvar att partiet inte alls var odemokratiskt. Mycket möjligt. Men att inte vara odemokratiskt och att vara demokratiskt är två helt skilda saker. Jag hoppas att Carin menar allvar med sin viljeyttring, i sådana fall har hon mitt och andra medlemmars stöd. Ett stöd som kan komma att behövas eftersom hon sannolikt kommer möta ett kompakt motstånd från ett antal ombudsmän och distriktsordföranden som nu ser sina maktpositioner utmanade och hotade. Jag kommer – om så krävs för att förändra partiet – inte dra mig för att namnge vilka dessa maktfullkomliga personer är och hur de agerar. Det finns alla skäl i världen att röka ut dem nu om vi skall göra skäl för att vara Sveriges öppnaste och nyfiknaste parti. Och hur var det nu? Den som inte har något att dölja räds inte sanningen….. eller?
Det finns i alla fall skäl till att ge Carin mer än bara godkänt på sitt tal. Men likt Håkan så finns det ett ”bäst före”- datum på allt. Nu är det till att börja leverera och såväl Håkan som Carin har 100 dagar på sig att börja leverera resultat. Sen blir tonen en annan om resultaten uteblir.
Festen är slut. Nu är det vardag igen – en vardag full av jobb om vi menar allvar med att vilja komma tillbaka.
