I min förra postning var jag inne på sådant som berör Stockholmarens vardag. Och jag avser ta Håkan Juholts uppmaning på orden – att redan nu börja jobba för en utveckling av vår politik.
Bostäder är ett akut problem för Stockholmaren. Vi behöver en bostadspolitik för det 21 århundradet.
Därför vill jag här ge mitt bidrag till hur vi på en regional och nationell nivå kan utveckla vår politik. Det räcker som sagt med att sitta en kvart på en genomsnittlig arbetsplats i Stockholm för att förstå att bostäder är något som berör varje Stockholmare. Priset och tillgängligheten är på allas läppar och i varje sinne. Dagligen. Bostäder är en grundförutsättning för en fungerande jobbtillväxt – finns inte bostäder så kommer inte någon verksamhet kunna utvecklas eftersom den tilltänkta arbetstagaren måste ha någonstans att bo. Parallellt med detta har marknadskrafterna kapat möjligheterna för tillväxt hur barockt det än kan låta. Marknadskrafternas ohejdade framfart på bostadsmarknaden har i Stockholm lett till att en stor del av den disponibla inkomsten låses fast i räntor och amorteringar för allt dyrare bostäder. Den delen av inkomsten som skulle kunna användas för konsumtion och i förlängningen produktion blir allt mindre vilket då slår hårt på arbetsmarknaden. De enda som blir nöjda på Stockholms bostadsmarknad är bolåneinsituten och fastighetsmäklarna. Jag har i alla fall inte träffat någon annan som tycker den fungerar bra och skapar förutsättningar för tillväxt. Den tillväxt som alla vill se men ingen förmår skapa rimliga förutsättningar för.
En lösning på detta problem skulle kunna vara att komplettera bostadsmarknaden med ytterligare satsningar på den kollektiva hyresrätten. Den kooperativa hyresrätten är en ny lagreglerad boendeform, vars egenskaper kan sägas ligga emellan bostadsrätt och hyresrätt. Idén är gammal och bars under 1900-talet upp av Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB), i dag en betydande aktör med c:a 7000 lägenheter, som bildades 1916 och existerade i kraft av dispenser från den vanliga bostadslagstiftningen. Boendeformen fick stöd i en försökslagstiftning enligt Lag (1986:1242) om försöksverksamhet med kooperativ hyresrätt.
SKB:s kooperativa hyresrätter skiljer sig från bostadsrätter i huvudsak genom att den insats som betalas fås tillbaka vid en avflyttning. Ingen marknadsprissättning tillåts. Försökslagstiftningen gav en laglig ram åt SKB:s sätt att fungera, som kom att kallas ägarmodellen av kooperativ hyresrätt, samtidigt som den införde en ny variant av kooperativ hyresrätt, arrendemodellen. Hyresmodellen innebär, att den kooperativa hyresrättsföreningen hyr huset av en hyresvärd, och tar på sig en del av förvaltningen. Denna del är föremål för förhandlingar om storlek och villkor. Villkoren regleras i ett blockhyresavtal och ett förvaltningsavtal, som reglerar relationen mellan hyresvärden och föreningen. Föreningen fördelar hyran mellan lägenheterna på det sätt man önskar, och kan konstruera sina stadgar med stor frihet. Föreningen kan också ha medlemmar som inte bor i huset, som står i kö för att flytta in.
SKB har ett turordningsbaserat system för förmedling av lägenheterna. När en lägenhet blir ledig hyrs den ut till den medlem som har längst kötid av de som anmält intresse. För att få en köplats krävs dels en medlemsavgift och dels ett årligt bosparande inom SKB. Vid kontraktsteckning betalar hyresgästen en så kallad upplåtelseinsats för lägenheten. Upplåtelseinsatsen återbetalas vid flytt från SKB.
Lägenheterna kan inte köpas eller säljas, men byten är däremot möjliga. Den som byter en hyreslägenhet mot boende utanför SKB förlorar sin ackumulerade kötid.
Vinsten med detta? Mindre kapital binds i boendeformen – naturligtvis till nackdel för bankerna och fastighetsmäklarna – med effekterna att mer resurser kan frigöras till konsumtion vilket i sig ökar produktion och skapar nya arbetstillfällen.
Jag vill se stimulans av denna upplåtelseform i Stockholmsregionen. Vi måste – för att växa – ta oss an en bostadsmarknad som gått i stå och söka nya samt kompletterande lösningar.
