Gårdagens postning, som var ett fullständigt plagiat på Peter Johanssons initiativ (Bra där Peter, du har redan fått ett svar) har fått tankarna att gå igång. Inte blev det bättre av att jag läste Calle Fridéns motsvarande uppmaning till socialdemokraternas partistyrelse och kongressombud. Calle något mer rakt på sak – men det ligger sannolikt i Calles natur och yrkesroll. En byggarbetsplats präglas sällan av den diplomatiska finess och tjuv- och rackarspel som präglar partihögkvarter och riksdagskansli. Ett rakt besked från en "riktig" arbetare är något ett arbetareparti tycks ha glömt bort. Eller velat tysta ner.
So wie so så är det några rätt viktiga signaler som nu börjar sändas in till Partistyrelsen. Det finns bland de medlemmar ni säger er företräda ett antal ganska kraftiga tendenser till något som på sikt kan leda till en ”medlemsresning” om ni inte börjar lyssna och agera.
Det finns en insikt att svåra och stora vägval ligger framför oss. Vägval som det kommer ta tid för oss att förankra i hela partiet. En förankring som redan nu börjar lida brist på tid – att tro att dessa beslut kan vänta till 2013 är naivt och oansvarigt av styrelsen.
Det som sipprat ut ur nyhetsflödet är att ni räds en infekterad debatt om ni kallar till ytterligare en kongress i år. Denna syn på ledarskap bekräftar den bild jag har av styrelsen som kollektiv. I framför allt näringslivet – där jag har verkat de senaste 15 åren – är den typ av beslut eller slutsats ni kommit till helt främmande. Att just vilja skjuta upp svåra avgöranden och inte vilja ta diskussionerna – hur jobbiga de än är – är ett svagt och undflyende ledarskap. Ni sänder ut en signal att en äkta sosse försöker smita undan allt det jobbiga så fort tillfälle ges.
En annan signal som ni skickar ut är detta eviga trixande med stadgar. ”Stadgarna medger inte….” etc etc. Ibland har ni mer rätt en fel, vid vissa tillfällen så är det en väl snäv tolkning av andemeningen i stadgarna som ytterst ska främja folkrörelsen minsta byggstens engagemang. Medlemmen.
Men det jag reagerar kanske mest över är ert sätt att kommunicera beslut. Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på två fenomen som nu präglar både valberedning och partistyrelse:
Oförmågan till en sammanhållen och ärlig kommunikation. Och rätt kommunikation.
Att valberedningens arbete - jag har starka synpunkter på Berit Andnors val av process men har man valt en så skall man vara den trogen – nu börjar läcka ut till media i enskilda personalärenden är lika oprofessionellt som oförskämt. Jag har tidigare givit uttryck för att jag anser hela firma Ö & Ö skall beredas utrymme att gå mot nya utmaningar men att läcka detta till media är inte förenligt med ett bra ledarskap.
Det andra - och mest graverande – är hur partistyrelsen väljer att kommunicera med medlemmarna. Jag kan ha en viss, till och med stor, förståelse att styrelseprotokoll inte blir publika. Inte heller bör de i sin helhet vara tillgängliga för medlemmarna i gemen. Men. Efter varje styrelsemöte borde partistyrelsen kunna publicera en kommuniké på vår hemsida om sådana beslut som berör flertalet medlemmar. Ytterligare en kongress eller inte är en sådan fråga. I detta sammanhang så är även e-post en alldeles utmärkt kanal, eller varför inte SMS? Under hela valrörelsen användes dessa kanaler för att pumpa ut budskap och glada hejarop till medlemmarna. Nu har det, med ett undantag i Ibbes avskedsbrev, varit oroväckande tyst i den kanalen. I sammanhanget kan jag ha en och annan fundering på hur det då kommer sig att Partistyrelsen upplever att vi haft en infekterad debatt. De har inte gjort saker och ting lättare för sig själva genom att helt gå under jorden trots en ganska stor kommunikationsavdelning…. Amatörmässigt skulle jag kalla det för om jag är på mitt soligaste humör. Tillåts detta fortsätta, och är det så att partistyrelsen fortsatt ryggar för ett större medlemsinflytande som ytterligare en partikongress skulle innebära, så kommer jag bevisa att även jag kan läsa stadgar.
I Socialdemokraternas stadgar, § 11, Mom 3, medlemsomröstning, står följande:
Om minst fem procent av partiets medlemmar, enligt medlemsantalet vid senaste kalenderårsskifte, biträder framställt yrkande om omröstning är partistyrelsen skyldig att genomföra en sådan.
Vad blir då konsekvensen av detta? Jag kommer nu bara redovisa hur jag kommer att agera om partistyrelsens oförmåga och ovilja att ta tag i den politiska debatten med dess vägval tillåts fortsätta. Det är inte ett hot, det är inte ett löfte – det är en logisk konsekvensbeskrivning som nu följer.
Jag kommer att yrka på en medlemsomröstning om att utlysa ytterligare en kongress innan den ordinarie. Jag kommer – med hjälp av de som sympatiserar med denna uppfattning och utnyttjandet av alla de kanaler vi behärskar – samla ihop 5 000 medlemmar. Som en av initiativtagarna till ÖKK, Öppna Kriskommissionen, så törs jag påstå att vi som kollektiv klarar av detta. Överlag så behärskar vi medlemskommunikation bättre än vad partistyrelsen som kollektiv mäktar med. Jag vet att de 5 000 som erfordras finns därute, jag vet att minst 5 000 kommer ställa sig bakom detta krav. Och om ni då tror att debatten eller konflikten mellan en stelbent partistyrelse och en livaktig folkrörelse kommer passera obemärkt så tror ni fel. Det är nämligen ni som vill bromsa och lägga locket på. Inte vi.
Hur kändes den? Inte så kul kanske om det bara är de egna ämbetena som ni tycks försvara till sista blodsdroppen. Men desto roligare om ni ser er själva som folkrörelsedemokrater i själ och hjärta. För det är vad det är. Folkrörelsedemokrati i sin prydno. Andra skulle kanske kalla det revolution. Mig är det egalt vilket – bara det ger resultat. Ni får den debatt ni förtjänar – Locket på: Infekterat, Öppet: Progressivt och vitaliserande.
