Socialdemokraterna: 100 dagar

Som en direkt reaktion på dagens stora nyhet, att Håkan Juholt och Carin Jämtin nominerats till partiordförande respektive partisekreterare, har jag och Peter Högberg en debattartikel införd på SvD.se. Kan sägas att den gick med rekordfart, ser nu minst ett stavfel men men….

Dagens tillställning? Vi tar det från det positiva till det negativa. Med början med det positiva. På ett personligt plan är jag nöjd med valet av ordförande. Som jag skrivit tidigare och skriver i artikeln är Håkan en av de politiker jag gillar. Men han har att bevisa för oss att han är rätt man. Som talare och debattör – oslagbar. Som försvarspolitiker – utan sin jämlike i Sverige (Sten Tolgfors inräknad, han kommer dessutom rätt långt ner på rankingen – även en sådan som Peter Eriksson (MP) visar upp en bättre intellektuell spänst i dessa frågor). Som människa med självdistans – fantastisk, vem kan bättre själv driva med sig själv och sin Saddam-mustasch? Men hur är Håkan som allmänpolitiker och vad kan han leverera från politikens smedja? Det vet vi desto mindre om.

Carin Jämtin är en oerhört trevlig och sympatisk person. Som biståndsminister utan anmärkning – hon brinner för detta. Men att ansvara för Sveriges största parti- och valorganisation? Som oppositionsråd i Stockholms stad, nu inne på sin andra mandatperiod, så har hon ett lika dystert CV som Mikael Damberg har i Stockholms Län som ordförande. 2010 ett fiaskoval av oanat mått i socialdemokratins historia. Jag är inte på något sätt övertygad om att Carin har de nypor som krävs eller har dragit de rätta slutsatserna efter äventyret i Stockholms stad.

Och nu – det mest negativa.

Berit Andnors redovisning av valberedningens arbete är nog det värsta jag hört på länge. Hon stod helt frankt och påstod att hon haft en öppen medlemsdialog internt i partiet. Med vilka? Inte med de breda medlemslagren. Hon har valt att förhålla sig till distriktens respektive styrelser enligt stadgarna – inte något mer. Jag har via denna blogg, via mail och via Facebook haft kontakt med gott och väl mer än 2 000 medlemmar. Ingen har sett röken av valberedningen – än mindre Berit Andnor. Om detta kan jag bistert konstatera att hon står på fullt allvar och ljuger sig röd i ansiktet i direktsändning. På ett personligt plan anti-nominerar jag henne till Branting-medaljen för just detta sistnämnda. Skulle hon en dag få denna, socialdemokratins finaste förtjänsttecken, så är det samtidigt att spotta varje engagerad medlem i ansiktet.

Summasummarum av dagen:

De nominerade kommer med all sannolikhet bli valda av kongressen. Det finns inga motkandidater och partiet är slutkört nu. Mellankongressen kommer därför att bli en kröningsceremoni med taktfasta applåder till de valdas inträde i strålkastarljuset. Men det kommer inte hindra mig från att fortsätta vara en kärleksfull kritiker. Om 100 dagar vill jag se resultat. Och i höst vill jag se ytterligare en kongress som kan bekräfta de valdas stöd.

Om hundra dagar. Inte en dag längre. Om hundra dagar börjar ni leverera.