I DI kan jag ta del av finansminister Anders Borgs senaste snilleblixt inom området ”dynamiska effekter”. Finansministern menar på fullt allvar att ingångslönerna i kommunerna kan vara så höga att de hindrar tillväxten av nya jobb.

"Jag blir upprörd i djupet av mitt hjärta", 

säger Kommunals ordförande Annelie Nordström till TT om Borgs uttalande. Hon tycker att finansministern ska hålla sina fingrar borta från parternas lönesättning.

Jag delar Annelie Nordströms reaktion. På fler plan. Finansministerns uttalande ligger farligt nära Ministerstyre som är en term som innebär att regeringens ministrar har rätt att detaljstyra hela statsförvaltningen; till exempel kan de gå in i och påverka beslutet i ett enskilt fall. Vid ministerstyre är ministern därför den som har det yttersta parlamentariska ansvaret för beslut. Länder som Storbritannien och USA har ministerstyre och detta är det vanligaste internationellt sett. Sverige har dock inte ministerstyre, detta är förbjudet enligt lag och regleras i Regeringsformen och därför används begreppet i Sverige huvudsakligen som en negativ term eller anklagelse om politisk misskötsel när den riktas mot svenska ministrar. 

Det visar sig att det kan finnas skäl för oss att börja granska om finansministerns agerande är förenligt med Regeringsformens 11 kapitel som reglerar i vilken omfattning som ministrar får lägga sig i eller ha synpunkter på framför allt kommunernas självständiga förvaltning.

Kanske vi kan få se en uppkäftig opposition i riksdagen nu? Vore rätt befriande med att låta KU granska ministerns agerande inledningsvis. Den sakpolitiska debatten för vi sedan på andra arenor.