Via Wiseman kan jag läsa ett, för oss försvarspoltiska nördar, ett intressant och välformulerat inlägg. Jag håller helt och fullt med såväl gästskribenten som Wiseman i deras argumentation kring problematiken runt bekämpning av markmål. Där får dessvärre min partikamrat Urban Ahlin (S) finna sig i att hans motargument inte biter mot Wisemans faktabaserade resonemang. Men.
Dessa försvarsdebattörer gör världen enkel för sig. Det bredare perspektiv som jag försökte anslå i min förra postning är ingenting som biter på en officer. Jag vet det av egen erfarenhet från min tid i försvaret. En officer har oftast en mycket god kompetens i hur en politiskt formulerad uppgift skall och kan lösas men officeren har sällan eller aldrig ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv. Wiseman har varit inne och tangerat dessa mer holistiska och grundläggande angreppssätt tidigare men har nu tyvärr fallit tillbaka i en uppgiftsorienterad enkelspårig tankebana. Hans postning kring Peak-oil är en av hans mer läsvärda och han borde kunna ta den tankemodellen som avstamp om han gör anspråk att bli mer vederhäftig och läsvärd i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten och därmed bli lyssnad på av fler.
För operationen i Libyen är inte riskfri alls. Och då tänker jag inte på vare sig riskerna för våra egna soldater och flygförare, inte heller tänker jag på de oskyldiga civila som kan komma i skottlinjen. Jag tänker främst på de politiska riskerna framgent och jag tycker det är förvånande att Urban Ahlin inte berörde dessa i sina uttalanden. Det var i alla fall dessa som jag skulle motiverat min hållning på – inte omständigheter som nu motbevisats av Wiseman med flera.
De politiska riskerna är nämligen oändligt mycket större än vad någon politiker velat erkänna så här långt, än mindre kan någon officer inse vidden av problemställningen. Jag baserar min bedömning på de kontakter jag har med olika akademiska lärosäten samt opinionsbildare och journalister i regionen som komplement till mina egna observationer på plats. De som försöker tuta i mig att det är de humanitära och demokratiska värderingarna som är överordnade som motiv i vårt agerande i Mellanöstern ljuger sig både blåa och röda (beroende på partifärg). Om det är de motiven som är vår ledstjärna är i sådana fall 200 års diplomati kastad i soptunnan över natt. 50 år av förhandlingar kring frihandelsavtalens undantag är lika värdelösa dom. Bägge frågor som kostat 100 000 tals mantimmar och tusentals människoliv är därmed bortkastade för eviga tider. Det begriper var och en att så inte är fallet. 200 år av europeisk dominans beror inte på att vi tycker det är så kul, det finns stora ekonomiska vinster i att vara engagerade i denna region. Olja är bara ett skäl och det finns fler.
Om vi tar listan från väst till öst kan vi konstatera att den Marockanska fosforn och livsmedelsexporten, Algeriets naturgas (8:e största reserven i världen), Tunisiens textil- och jordbruksprodukter, Libyens olja, Egyptens bomull och övriga jordbruksprodukter har alla på ett eller annat sätt en vitala roll för att västvärlden skall kunna bibehålla vår nuvarande livsstil. Handeln med dessa länder är vital och Europa – för att ta ett exempel – är inte den enda kunden på världsmarknaden för dessa varor. Kina, Indien, Ryssland och Brasilien är ivriga köpare av dessa varor men hålls tillbaka av de avtal Europa redan tecknat. Avtal som, om de skulle sägas upp skulle över natt påverka den enskilde europeiske väljarens vardag. Färska tomater skulle vintertid bli en omöjlighet, vi skulle se bensinpriser uppemot 20 kronor litern, datorer och andra kapitalvaror skulle dubbleras i pris över natt om de överhuvudtaget skulle produceras. Det skulle slå in i de enskilda klädkontot då huvuddelen av den bomull som vi använder är just egyptisk bomull.
Den politiska risk som jag i alla fall vill undvika är att råka satsa på fel häst och se hela denna varu- och råvaruförsörjning glida oss ur händerna. Det är en risk som officeren på plats inte behöver ta, det ligger inte i hans eller hennes uppdrag. De kan – och ska – inte heller värdera den. De har sin uppgift att sköta, den politiska nivån har sin.
Därför är såväl Wisemans, hans gästbloggares, högerpolitiker av allmänt populistiskt snitt och Urban Ahlin alla fel ute. De förra som inte vill erkänna att den politiska risken alltid, för var tid, är överordnad de operativa. De politker som yttrar sig i debatten borde ha kommunicerat att de egentliga motiven är en värdering av den politiska risken. Går vi in i ett krig på marken ökar kraven på att ta politiska risker, skickar vi en bomb i fel riktning eller mot fel gruppering kan det – snarare än vi tror – sända chockvågor in i den enskilde svenske väljarens vardag och stärka krafter på den globala scenen som vi inte vill se i en dominerande ställning visavi Europa.
Så nej. Libyen är inte riskfritt alls, och definitivt inte i en vidare kontext. Det är därför den politiska risken måste hanteras. Av politiker och inte militärer. Annars vet vi att förr eller senare så kommer en bomb brisera på fel ställe och då är vi andra illa ute.
Samma länkvägg som i morse:
