Nu när besluten om olika väpnade insatser är tagna så krävs en analys av situationen i Libyen. Vad är nästa steg? Finns det ett nästa steg i vårt politiska ledarskaps tankevärld? DN ledare menar Det är rätt av Sverige att delta i övervakningen av flygförbudszonen över Libyen. Men de föreslagna restriktionerna visar att beslutsamheten vacklar. DN pekar mycket riktigt på att ett blodbad i Benghazi har förhindrats och Khaddafis styrkor har tvingats backa. Trots det finns risker för ett långdraget inbördeskrig, vilket kommer att leda till påfrestningar på den internationella alliansen. Även i Sverige torde frågor uppstå. Men vi måste ta vårt ansvar som medlem av den internationella gemenskapen skriver de som slutkläm.
Men vad är de politiska målen? Vad ligger i den framåtsyftande analysen? För att ytterligare förstå vilka utmaningar som ligger framför oss nu måste vi göra en kortare historisk exposé. Vi behöver inte gå längre tillbaka än 1947 då våra problem faktiskt började. Sedan 1947 är alla demokratiska partier förbjudna i Libyen som ett resultat av den Brittiska administrationen efter andra världskriget. Vilka som blir legitima motparter är sedan dess inte helt klart när regimen – i en nära framtid – förhoppningsvis störtats.
Den oppositionsrörelse som ändå finns – och som skulle kunna bilda något eller några samtalspartner är
Fighting Islamic Group,
Islamic Martyrs' Movement,
Libyan Baathist Party,
Libyan Conservatives' Party,
Libyan Democratic Movement,
Libyan Democratic Authority,
Libyan Democratic Conference,
Libyan Movement for Change and Reform,
Libyan National Alliance,
Movement of Patriotic Libyans,
National Front for the Salvation of Libya,
Libya Islamic Group and Supporters of God.
I denna mosaik av olika grupperingar så finns det minst två – sannolikt fler – som inte har västs demokratiska definition för ögonen. Inte heller delar några av dem våra begrepp som pluralism eller humanism. För att ta två exempel: Fighting Islamic Group – den kanske mest välorganiserade väpnade delen av motståndsrörelsen har nära band till Al-Quaida. Libyan Baathist Party å sin sida, som kanske det bäst organiserade politiska partiet, är som namnet förpliktigar – ett parti i Baath-familjen. Samma parti som Saddam Hussein byggde sin maktbas på i Irak, samma parti som styr Syrien. Totalitära, socialistiska och med noll och intet överseende med pluralistiska krafter. Och då har vi inte börjat ens närma oss alla etniska gruppers motsättningar.
Det är av denna anledning jag inte vill falla in ibland annat DN:s krigsretorik. Att upprätthålla flygförbudszonen är en tuff uppgift nog för vårt politiska ledarskap. Ett ytterligare militärt engagemang på marken skulle kräva svåra politiska avvägningar – vem som är fiende, vem som är vän och vem som är legitim motpart.
Beslutet att gå in i Libyen togs sannolikt, och uppriktigt, på humanitära grunder. Men det finns faktorer som underlättat detta beslut. Libyens oljetillgångar. Libyens oljereserv är den största i Afrika och den sjunde största i världen. Och detta spelar in tyngre nu i de politiska besluten – beslut som vi måste ta. Vi har tagit ett steg in i det globala kriget om energitillgångar nu, det finns ingen återvändo och det är lika bra att vi börjar erkänna för oss själva att det inte längre är de humanitära skälen som styr vårt agerande. Det är oljan. Som alltid.
Jag har pekat på det tidigare i ett upprört inlägg och över en feg debatt. Inget politiskt parti eller vi som stat har råd med en kollapsad råvaru- eller oljemarknad i mellanöstern. Det skulle i grunden utmana vår livsstil. Det finns därför skäl att återvända till vad Håkan Juholt sade i sitt installationstal om maktbalansen i världen:
Länder håller på att byta plats med varandra. Botswana är rikare än Bulgarien. Om några år kommer världens största ekonomier vara Kina, USA, Indien, Brasilien, Japan, Mexico, Indonesien, Ryssland – först därefter Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Styrkeförhållandena mellan Nord och Syd ändras till Syds favör. Den geopolitiska kartan håller på att ritas om.
Det är det vi ser oss själva vilja både korrigera och hejda nu. Cyniskt? Javisst. Men har vårt politiska ledarskap egentligen något alternativ? Tänk på det nästa gång du startar din dator eller din bil. Tänk på det när du står och klämmer på tomaterna eller köper dina märkesjeans. Humanitär insatts, javisst – denna ligger sannolikt som trigger för detta engagemang och kommer användas för att legitimera ett engagemang som ytterst har andra drivkrafter.
Försvaret av vår livsstil. Ja, jag vet att jag är cynisk - men sannolikt ärligare än de flesta.
Bloggat: Wiseman som i sin godhet försåg mig med länkväggen nedan:
