Wolfgang Hansson problematiserar en del i Aftonbladet kring huruvida väst skall förse de libyska rebellerna med vapen eller ej. Frågan tycker jag personligen har ett ganska uppenbart svar som, vilket är tur, andra delar. Att över huvud taget resa frågan tyder på en minst sagt rudimentär överblick av situationen i Mellanöstern i allmänhet och det dagsaktuella Libyen i synnerhet. Wolfgang Hansson går nämligen i den enklaste av alla fällor tämligen direkt, han – och andra – betraktar rebellrörelsen som en homogen grupp.

Är den det? Nej.

De politiska målen med ett stöd till rebellrörelsen är i dagsläget oklart, ingenting finns att hämta och vi vet inte vad som ligger i den framåtsyftande analysen.

För att ytterligare förstå vilka utmaningar som ligger framför oss nu måste vi börja definiera vad som är en rebellrörelse och vad den består av. Skulle väst stödja en homogen rörelse med vapen skulle Khadaffis dagar vara lätträknade, men finns den? Vilka som blir legitima motparter är inte helt klart när ens regimen – i en nära framtid – förhoppningsvis störtats.

Den oppositionsrörelse, och som idag utgör stora delar av rebellrörelsen, som ändå finns – och som skulle kunna bilda något eller några samtalspartner är

Fighting Islamic Group,

Islamic Martyrs' Movement,

Libyan Baathist Party,

Libyan Conservatives' Party,

Libyan Democratic Movement,

Libyan Democratic Authority,

Libyan Democratic Conference,

Libyan Movement for Change and Reform,

Libyan National Alliance,

Movement of Patriotic Libyans,

National Front for the Salvation of Libya,

Libya Islamic Group and Supporters of God.

I denna mosaik av olika grupperingar så finns det minst två – sannolikt fler – som inte har västs demokratiska definition för ögonen. Inte heller delar några av dem våra begrepp som pluralism eller humanism. För att ta två exempel: Fighting Islamic Group – den kanske mest välorganiserade väpnade delen av motståndsrörelsen har nära band till Al-Quaida. Libyan Baathist Party å sin sida, som kanske  det bäst organiserade politiska partiet, är som namnet förpliktigar – ett parti i Baath-familjen. Bägge har en viss vana vid att hantera tyngre vapen i andra syften och jag bedömer att om vi öppnar vapenkranen  ens marginellt så kan vi få ett och annat vapen i retur snabbare än vi anar. På ett mindre angenämt vis.

Det förvånar mig högeligen att ens diskussionen förs mot denna bakgrund. Krigsretoriken tycks ha förblindat oroväckande många samhällsdebattörer och opinionsbildare. Som situationen nu ser ut så är det inte alls säkert att fiendens fiende är vår vän.