Det har sannolikt inte gått någon förbi att svenska stridsflygplan för första gången sedan Congo-krisen nu skall sättas in i strid under ett FN-mandat. Statsministern har sökt ett brett mandat där våra stridskrafter begränsas till att upprätthålla flygförbudszonen. Jag anser att det är ett väl avvägt beslut. Attack mot markmål i en för oss okänd terräng med oklara förhållanden är en helt annan femma än att se till att Libyska luftstridskrafter får spelutrymme.
Carl B Hamilton var inte sen att utnyttja detta partipolitiskt men i detta är jag inte speciellt förvånad. Folkpartiet har kommit med andra snilleblixtar som garage på Gotland för att härbärgera stridsvagnar utan personal. Jag vet inte riktigt vad Carl B Hamilton grundar sina taktiska överväganden på men min position är ganska klar.
- Att vi skall ställa upp bakom FN-resolutioner ser jag som självklart om vi har resurser i beredskap.
- Det i grunden humanitära uppdraget – att stödja demokratiseringsprocesser och frigörelsefronter – är överordnat som skäl. Det räcker för mig.
- Att nu denna insatts är på en annan kontinent är ingenting som hindrar vårt ansvar att bidra, hela Mahgrib – eller Mellanöstern och Nordafrika i en större kontext – är av strategisk betydelse för EU i allmänhet och Sverige i synnerhet. Vi måste ställa oss på folkets sida och bryta den koloniala hållning som Europa och väst haft till dags dato till regimerna i denna region.
Men. Rollen att även attackera markmål är som jag ser det en prematur problemställning. Utöver att det finns en begränsad politisk vana att hantera denna form av beslut så krävs det att förbanden har rimliga möjligheter att lösa uppgiften. Det är en annan miljö, det är en annan terräng. Så som situationen kan utvecklas kan vi hamna i ett läge där när väl Khadaffis styrkor är besegerade så kan olika falanger ställas mot varandra. Vem är då vän och vem är då fiende?
Libyen består till 97 procent en Sunni-muslimsk befolkning. Men att tro att denna är homogen är att tro fel. Amazigh - berber utgör ungefär 10 procent av befolkningen, en folkspillra som fått uppleva såväl arabiskt förtryck som kolonialt förtryck. Denna folkgrupp var inte ens erkänd av Khadaffi som etnisk sammanhållen grupp och dessa kommer inte låta sig nöjas med bara fria val. De vill ha mer och dessa är inte direkt välvilligt inställda till västvärlden då de bara för ett decennium sedan fick se hur USA förvägrade dem till och med humanitärt bistånd.
Andra grupper som sinsemellan kommer att konkurera om makten är Tuaregerna och Dawada-folket. De förra av arabiskt ursprung, de senare av afro-arabiskt ursprung. Jag finner det helt uteslutet att en svensk politisk ledning i förlängningen kommer kunna hålla reda på detta, bedöma vem som är legitim företrädare och hur den svenske stridsföraren i sitt Gripen-plan ska kunna få vederhäftig information om läget på marken har sannolikt inte någon ett redigt svar på.
Ett väl avvägt beslut. Det enda som jag kan tycka är märkligt är folkpartiets operativa bedömningar och tvärsäkra formuleringar men de senare börjar – i försvarspolitiska sammanhang – tyvärr bli en vana.
