Jag kan inte släppa min irritation över med vilken skenhelighet Sverige och svenska politiker bedrivit inrikespolitik med en utrikespolitisk imaginär gloria. Carl Bildt bemöter idag kritiken mot honom på Aftonbladet Debatt. Jag måste inledningsvis kritisera Carl Bildt på två områden i hela denna historia:
För att vara så pass medievan så borde Carl Bildt varit tydligare från början. En diktator är en diktator oavsett om han heter Pinochet, Fidel Castro, Hosni Mubarak eller Ghadaffi. Och förtjänar avståndstagande. En regim som sätter sig över FN-resolutioner skall behandlas med samma tydlighet oavsett om det är Israel, Nordkorea, Kina eller Kuba.
På den andra punkten som Carl Bildt förtjänar kritik är vad han säger vara hans primära uppgift:
att försöka bidra till att få stopp på dödandet och att göra vad vi kan för skydda de EU-medborgare som vi har ett omedelbart ansvar för.
Jag hävdar att detta är en sanning med modifikation. Carl Bildt, och alla tidigare svenska utrikesministrar samt hans europeiska kollegor har som huvuduppgift att tillvarata EU-medborgarnas intressen. Punkt. Som medel just nu är sannolikt det effektivaste sättet att nå detta mål att verka för ett stopp på dödandet i Libyen. Därefter kan vi föra en diskussion hur vi uppnår stabilitet och bidrar till en demokratisk utveckling av regionen och där ligger nog jag närmare Carl Bildt än vad många av mina partikamrater gör. Och jag tror nog att om mina partikamrater faktiskt granskar vad Carl Bildt har gjort så ligger väldigt mycket av det han presterat mycket närmare våra värderingar än till exempel Göran Perssons ganska okritiska hållning till staten Israels politik.
Carl Bildt tangerar, men från ett annat perspektiv, handeln som verktyg när han säger:
Den fria världen har exporterat all den teknologi till Tunisien, Egypten och Libyen som har gjort att människorna där kan resa sig och kräva sin frihet. Jag är stolt över de bidrag som i grunden svensk teknologi för mobiltelefoni kunnat göra också i dessa samhällen. Utan handel hade detta inte varit möjligt. Och utan samtal, utan möten, utan umgänge med makthavarna i dessa länder hade ingen handel varit möjlig.
Jag hävdar att handel är central för utvecklingen av dessa länder. Och inte vilken handel som helst, utan en handel på lika villkor som jämbördiga parter vilket inte är fallet idag. Just lika villkor har motarbetats av olika särintressen – där arbetare och kapital går hand i hand. Om vi ser till just Mellanöstern är en produkt som bomull en stor exportvara. 100 miljoner människor försörjer sig i dag på bomull och 50 procent av alla kläder består av bomull. Men priset på denna eftertraktade råvara är så pressat av amerikanska subventioner till den egna marknaden att det tvingat världens bomullsodlare till vidriga villkor. Världens tredje största exportör Uzbekistan är en brutal diktatur som cyniskt utnyttjar skolbarn som slavarbetare på de heta bomullsfälten. De uråldriga bevattningssystemen håller samtidigt på att förvandla landet till en miljökatastrof. Afrikanska producenter kan inte heller matcha de amerikanska priserna och besprutar fälten så hårt att tre miljoner förgiftas av vattnet varje år. Tiotusentals dör.
Bomullsodlingen orsakar inte bara sociala katastrofer utan även salta jordar, jordskred, ökenspridning, insektsangrepp, TBC, cancer och politiska konflikter. Denna jordbrukskultur som en gång byggdes upp med slavarbete i den amerikanska södern är i grunden osund och ingenting som vare sig arbetsgivare eller västvärldens arbetstagarorganisationer vill ta i. Varför? Det skulle utmana och ifrågasätta vår livsstil. En livsstil som alla utrikesministrar har som huvuduppgift att försvara.
Om vi socialdemokrater skall ha någon trovärdighet i en framtida utrikespolitik måste vi göra upp med vår egen attityd till frihandel och internationell solidaritet. Nästa gång jag ser en socialdemokratisk opinionsbildare eller politiker komma insläntrande iklädd modejeans och med en kaffelatte i pappmugg i handen samtidigt som denne förfasas över hur han eller hon uppfattar att Carl Bildt cyniskt tar tillvara kapitalets intressen kommer jag bli rejält förbannad. Förbannad för att just han eller hon med sin livsstil väljer att stödja sociala katastrofer och barnarbete i dessa regioner.
Carl Bildt gör sitt jobb, ibland kanske inte med så genomtänkta uttalanden, men han gör det bra. Bra mycket bättre än vad de flesta mitten-vänster förståsigpåare tror sig kunna. Han är nämligen lika pragmatisk som konsekvent i sitt agerande – långt borta från den skenhelighet som präglar vår egen debatt. Han försvarar vår livsstil. Och vill vi förändra livsbetingelserna för de fattiga och utsugna i dessa länder till det bättre så måste vi förändra vår livsstil.
Jag själv är inte helt säker på hur långt jag är beredd att gå. Ärligt? Ja – Politiskt korrekt? Nej. Men jag måste vara ärlig. Och vi måste börja driva vår egen debatt på ett ärligt sätt nu.
Handen på hjärtat nu: Är du beredd att förändra din livsstil här och nu? Svara ärligt.
Bonusmaterial: Naturskyddsföreningens rapport om kaffets väg till Sverige. Väl värd läsningen för de som envisas med att fortsätta åberopa sin egen helgonstatus inom området internationell solidaritet.
Bloggat: Peter Johansson
