En andra och sista postning för dagen har jag svårt att låta bli när jag läser hur andra opinionsbildare kommenterar William Petzäll, (SD), äventyr och lördagsvanor. Själva händelseförloppet finns kanske inte så mycket att orda om – hur en cocktail av sprit och tabletter resulterar i en enligt uppgift sönderslagen inredning och en natt på en grön galonmadrass i ett rum med porttelefon och en vägghängd rostfri toalettstol.
(SD) har samma problem som alla nya riksdagspartier – ett mått av hybris och nyhetens behag skymmer ofta sikten för de nyvalda ledamöterna. De tycks, vilket William visat, inte förstå att riksdagsledamot är det högsta ämbete en vanlig svensk kan väljas till direkt av folket. Resterande ämbeten sker därefter i indirekta val i riksdagens kammare och visar då vilken makt en riksdagsledamot har. Och vilket ansvar.
Om vi sedan för ett ögonblick nu går tillbaka till nämnde Petzälls egen blogg, närmare bestämt hans senaste postning, kan vi läsa hur han travesterar över ordet Kumbaya. Han menar att (SD) inte tänker sätta sig ner i den politiskt korrekta ringen och sjunga ”Kumbaya” med de andra politiska partierna eftersom denna korrekthet utmanar det fria samtalet.
Jag kan i sammanhanget, med en viss road distans, konstatera att kombinationen sprit och tabletter brukar ha som effekt att ord och handlingar, som i Petzälls fall, fått flöda lite väl fritt. Och att ordet ”kumbaya” är en sammanslagning av orden ”Come by here” eller ”kom med här”. Det kanske var de orden poliserna Kling och Klang nynnade på när de omslingrade med nämnde Petzäll förpassade, inte utan omtanke och kärlek, honom in till en singelkabin med grön galonmadrass, porttelefon och egen toalett.
Kumbaya Petzäll, Kumbaya. Vill man leken leka får man leken tåla.
