Utvecklingen i Mellanöstern kräver ytterligare resonemang anser jag. Resonemang och ifrågasättande av vad mitten-vänsterblocket i allmänhet och socialdemokratin med dess arbetarrörelse i synnerhet menar när vi pratar om internationell solidaritet. Solidaritet är, har det visat sig, ett lika vitt, tvetydigt som skenheligt begrepp.
Igår skrev jag ett inlägg i ren affekt efter att Gustav Fridolin uttalat sig kritiskt mot Carl Bildts agerande. Jag kan kritisera Carl på en punkt, att han inte genast fördömde Ghadaffis våldsanvändning. Men att kräva Carl Bildts avgång för detta? Njae, då finns det andra mer relevanta orsaker för det. I hans agerande i Mellanöstern finns det däremot inget att erinra – i dagsläget snarare tvärtom, han gör sitt jobb. Han försvarar efter bästa förmåga förutsättningarna för oss att leva det liv vi lever på våra villkor.
Låt oss däremot återvända till ordet solidaritet.
Vår livsstil bygger på att det finns globala klyftor – den som påstår något annat bor antingen i en koja i skogen eller lider av ett alltför stort mått av förnekelse syndrom vilket jag beskrev igår. Ser vi till vad som skulle hända med konsumentpriserna om den marockanske livsmedelsarbetaren skulle kräva samma standard och samma lönenivå som hans eller hennes svenska motsvarighet skulle priset på ett kilo tomater ligga runt 80 kronor. Och det är bara tomaterna, börja fundera över hur en svensk livsstilsvegetarians diet skulle te sig sex månader per år om priset landat på denna nivå. Det skulle sannolikt vara slut med att vara ”veggo” av trend- eller ideologiska skäl eftersom en diet på barr, mossa, näver och barkbröd skulle vara i enformigaste laget årets mörkare månader. En internationell solidaritet vad avser levnadsstandard och ersättningsnivåer ligger därför inte i de svenska konsumenternas intresse.
En annan aspekt på hur denna solidaritet kan tolkas lite hur som av arbetarrörelsen är om vi ser till arbetskraftsinvandringen. Hur som eftersom den svenska arbetsmarknadens parter ibland agerar i samma intresse. Försvaret av arbetstillfällen och bolagens marknadsandelar går hand i hand.
Låt oss ta det från början.
Svensk fackföreningsrörelse är som starkast vid full sysselsättning. Då är rörligheten på arbetsmarknaden minimal och arbetsgivaren har ett negativt urval vid nyrekrytering. Nyrekryteringar kan då bara åstadkommas med löneglidning uppåt i förhållande till kollektivavtalen. För att komma ur detta arbetar arbetsgivarsidan för en arbetskraftinvandring. Men bara en arbetskraftsinvandring för lågkvalificerade tjänster. Då ökar arbetskraftsutbudet med stigande arbetslöshet som följd och vi får en press nedåt i lönekraven. Kollektivavtalen försvagas eftersom arbetstagare, i sin desperation, är beredda att acceptera arbetsgivare utan kollektivavtal istället för att se FAS 3 komma allt närmare. Historiskt har LO därför varit motståndare till arbetskraftsinvandring, en invandring som skulle kunnat utveckla arbetstagarnas hemmaekonomier. Många återvänder efter några år alternativt skickar hem pengar till sina familjer som ofta lever under existensminimum. Hur var det med den internationella solidariteten nu?
Men även arbetsgivarna har en inkonsekvent hållning till detta. En ökad arbetskraftsinvandring för mer kvalificerade tjänstemän eller arbetare innebär en stor risk. En dag kommer dessa personer att återvända hem och kanske utveckla en egen, konkurrerande, industri eller tjänsteproduktion. Och sälja denna på världsmarknaden till ett lägre pris. Det tydligaste exemplet såg jag på CEBIT för några år sedan i det dåvarande ganska marginella HUAWEI:s monter.
”Ericsson quality at half price”
Ericsson hade under många år tagit emot kinesiska ingenjörer och tekninker som efter fullgjort kontrakt åkte hem och gissa vad? En ledtråd: HUAWEIS hubbar passar i Ericssons rack som en av många detaljer. Och där kan vi konstatera hur EU agerar och i vems intressen.
De frihandelsavtal som reglerar handeln mellan till exempel EU och Mellanöstern tillåter inte de senare att exportera mer kvalificerade tjänster utan straffavgifter eftersom dessa tjänster då skulle konkurrera med europeiska arbetsgivares tjänsteutbud. Just dessa paragrafer och undantag i frihandelsavtalen är något som såväl arbetsgivare (som säger sig hylla de fria marknadskrafterna) som arbetarrörelse (som säger sig hylla den internationella solidariteten) sällan eller aldrig vill kännas vid att de stödjer. De inte bara stödjer detta förhållningssätt, det ligger i deras medlemmars intresse att försvara detta till varje pris.
Det är ur detta perspektiv vi bland annat skall se det låga förtroende som EU och USA har i Mellanöstern som ett exempel. Världen utanför USA och EU börjar bli rätt trötta på den koloniala hållning som vi företräder, trots att vi pratar oss blåa och röda i ansiktet om liberala marknader och internationell solidaritet.
Det är dags för alla politiska partier att bekänna vad de tycker och tänker . Och agera därefter. Om vi menar allvar med att verka för en stabilitet i Mellanöstern måste vi röja undan de hinder vi byggt upp för dess ekonomiska utveckling. Både när det gäller marknadsavtal och arbetsavtal. Och vi måste göra det nu. Det duger inte att gömma sig bakom t.ex. EU regelverk. Vi måste förändra detta om vi inte tycker att det är bra nog, det är därför vi har förtroendevalda politiker. Och kan inte de klara av detta, då får vi byta ut dom mot några som försöker något mer.
För oss socialdemokrater? Dags att börja definiera uttrycket ”internationell solidaritet” till något som håller hela vägen. Från retorik till praktik.
