SvD och Newsmill får bli de sista inpiratörerna för dagens postningar. Det handlar inte helt oväntat om (S) nästa partiledare och de som nämnts som kandidater. Tony Johansson har en bakgrund som samtida i SSU med Mikael Dambergs ordförandeskap och Tonys kritik i en Newsmill-artikel mot personen Damberg är hård, ja rent av oresonlig. Tony medger själv att han tillhörde motsatt gruppering mot Mikael Damberg varför hans bild naturligtvis skall behandlas som den är, en partsinlaga. Men det innebär inte att den kan negligeras.

Om bara tio procent av det Tony beskriver är sant så är det skäl nog för valberedningen att stryka Mikael som kandidat till åtminstone partiledarposten. Varför? Varje enskild detalj är så pass graverande att det egentligen borde underkänna all befordran av den enskilde inblandade. Oavsett falang. Socialdemokratins problem är sådana att vi inte har råd med ett ledarskap som präglas av SSU:s falangstrider. Göran Perssons orosord har därmed besannats, att den dag som dessa falangstrider når moderpartiets ledning så innebär det slutet för partiet.

Oaktat vad Mikael nu kandiderar till så börjar han ha ett och annat att förklara eller åtminstone bemöta. Två valförluster i Stockholms Län som ordförande, att vi tappar Ilija Batljan som är den ende i Stockholms län med någorlunda lyskraft och nu senast Tonys beskrivning av SSU-tiden börjar bli lite väl mycket att bära med sig utan vidare och en mer ingående egen beskrivning. Jag börjar se rätt mörkt på Mikaels förutsättningar att möta socialdemokratins utmaningar som samlande kraft. Lika mörkt som de som företräder den så kallade vänsterfalangens möjligheter. Falangstrider är ingenting jag vill välja in från början och känslorna som Tony gör uttryck för delas vad jag förstått av fler. Eller säg så här: År av rykten är nu satta på pränt och det enda positiva är att de nu blir lättare att förhålla sig till. Att de satts på pränt är dessvärre en bekräftelse på den djupa misstro som präglar de olika grupperingarna. En misstro som sannolikt medverkat till två valförluster på raken.

Mikael säger att han vill medverka till en nystart för socialdemokratin. Och det är exakt på pricken samma ord som Mona Sahlin använde sig av när hon valdes till partiledare. Mona – precis som Mikael – tillhör Stockholms Län och har etiketterats som ”högerfalang”. Just denna etikettering kan jag ha ytterligare synpunkter på. Varför Mikael? Varför inte då även Thomas Östros? Och om den skalan skall användas torde väl den ytterst ansvarige för vår arbetslinje två val i rad (som vi förlorat på just den frågan om det var någon som missade det), Sven-Erik Österberg även han vara ”höger”. Vi får inte glömma heller att Mona Sahlin var tvungen att åka ner till Skånedistriktet i två dagar för att försöka få dess stöd – och hennes historia var avsevärt mildare än Mikaels om vi nu tar Tony Johanssons beskrivning som sann. Är den sann, eller har korn av sanning, bör Mikael planera in varje arbetsdag från och med nu och fram till kongressen till att få skåningarnas förtroende. Då har ändå LO fortfarande inte sagt sitt. Hur LO ser på de olika kandidaterna är en väl förborgad hemlighet som endast valberedningen har kännedom om.

Mikael har, rätt eller orätt, nu ett och annat att förklara samt berätta. Och hans belackare? Minst lika mycket måste de nu föra i bevis. Mitt tidigare omdöme förstärks därmed om Mikael Damberg:

Partiledning: Ja – absolut.

Partiledare: Nej.

Bloggat: Isterbuken från Sundbyberg,