Mikael Damberg (S) kliver nu fram och säger sig vilja ta ansvar för socialdemokratins framtid. Min spontana reaktion igår när jag fick reda på det var i grunden positiv. Mikael är mycket kompetent inom skol- och utbildningspolitiken där hans trägna arbete resulterat i att han är talesperson för dessa frågor.
När nu fyra personer mer eller mindre tydligt – tyvärr är övervikten att alla är rätt svävande fortfarande – uttalat att de vill leda socialdemokratint finns det goda skäl att granska dessa något mer ingående. Deras CV:n, deras tidigare prestationer och deras politiska agenda.
Vad jag anser om Lena Sommestad, Sven-Erik Österberg och Thomas Östros har jag redogjort för tidigare. Lena är den som idépolitiskt varit tydligast men hon skulle tjäna på att öka konkretiseringsgraden ett eller två steg. Alla vill vi ha fred på jorden och mat åt alla men hur ser vägen ut?
När det gäller firma Ö & Ö är jag direkt avvisande. Den ene har anvarat i två val i rad för jobb-frågan – som minister och som ”vallokomotiv”. Vi har förlorat bägge valen på den frågan. Den andre fick med råge bakläxa för den ekonomiska politiken senast det begav sig. Jag har sagt det tidigare: För många insläppta mål för att komma ifråga som förste-keeper.
När vi nu kommer till Mikael Damberg så kan det vara värt att titta på hans CV. Mikael är född in i partiet och har inte haft någon nämnvärd erfarenhet med världen utanför, som jag känner honom så kompenserar han detta med att vara väldigt lyssnande. Kanske lite väl lyssnande för att det ska vara helt optimalt. Han beskrivs som ”hårdför höger” sedan hans tid som SSU-ordförande. Jag skulle inte skriva under på den beskrivningen alls. Om Mikael Damberg är ”hårdför” så kan vi börja sälja in Barbapapa som en tecknad variant av ”Exterminator”. Mikael är en oerhört trevlig person men hårdför? Knappast – snarare lite väl lös i konturerna ibland.
Vad jag, utöver att han konkretiserar sin programförklaring som idag är noll, skulle vilja börja fråga Mikael om är hans prestation som Distriktsordförande i Stockholms Län. Han har varit ordförande och ytterst ansvarig vid två val sedan han tillträdde 2004. Valet 2006 och valet 2010. Vi har backat rejält i länet sedan han tog över ordförandeskapet och detta vill jag penetrera ytterligare en nivå. Två förlustval som högst ansvarig för vårt parti i en region med idag 2 000 000 invånare är inte något jag tänker låta passera utan vidare diskussion kring lämplighet. Mikael har ett och annat att förklara här och han måste beskriva hur han kommer återanvända sitt ledarskap i Stockholms Län på nästa nivå, partiledarnivån. Utöver detta vill jag att han berättar hur han förhåller sig till Kriskommissionens rapport och konkretiserar hur han skall implementera denna i partiet.
För mig är Mikael en bra kandidat till partiledningen som det ser ut idag, men det stoppar där. Han belastas av att ha presterat svagt två val i rad som ytterst ansvarig i Stockholms län. Innan han visat att han kan dra de rätta, och realistiska slutsatserna av hans tidigare prestationer är mitt omdöme:
Partiledning: Ja
Partiledare: Nej.
Sorry Micke, det är bättre att det här kommuniceras nu och inte sen via andra kanaler. Det är ärligt menat , men inte elakt. Jag vill inte se länets utveckling på riksplanet, det tror jag få vill vilket du bör försöka förstå. Skulle du däremot förbinda dig att införa minst hälften av Kriskommissionens skarpa organisationsförslag så kan du räkna med en förändring av mitt stöd till det bättre.
