Via DN och Peter Johansson läser jag de planer som finns för kongressen i mars. Eller planer, dagordning är ett bättre namn. Jag har tidigare reagerat på den korta tid som är avsedd för partiledarvalet och att inga andra fyllnadsval är aviserade (än?) i mitt inlägg som handlade om tio sekunders demokrati.
Detta visar med all önskvärd tydlighet att partistyrelsen kanske har börjat ta intryck av debatten i partiet ändå., om än senfärdigt och reaktivt - men ändå. Kommissionens rapport i ett komprimerat skick är uppenbarligen en programpunkt som nu seglat upp och det är tacknämligt. Tacknämligt eftersom den då svårligen kan begravas för framtiden. Och oaktat vad, så måste det till en sista öppen diskussion om varför vi hamnat där vi hamnat i ett forum där hela den ansvariga partistyrelsen finns på plats och som samtidigt blir starten på något nytt. Den ansvariga partistyrelsen har lite väl mycket att börja förklara nu för att begravas på något annat sätt. Men kongressen måst om inte annat bli startblock för något nytt, något nytt med förhoppningsvis en bitvis ny partistyrelse. Det finns en poäng i bägge fallen. Partistyrelsen har till dags dato kommit på tok för billigt och lindrigt undan, det finns en stark irritation i många mot det undflyende ledarskap som de har representerat som kollektiv. I kongresshallen kan de inte smita undan såvida inte distrikten och partistyrelsen lyckas med att lägga munkavle på kritiska ombud. Ombud som har medlemmarnas förväntningar att leva upp till, inte partijänstemännens eller ansvariga befattningshavares egna önskemål.
Varför jag säger som jag säger är för att jag tillsammans med bland annat Johan Ulvenlöv bevistade Netroots UK organiserad av Trade Union. Stora delar av denna ”kick-off” kom att bli något helt annat. Det kom att bli en tillställning där massiv kritik riktades mot Tony Blair, Gordon Brown och Labours ledning. Labour var inbjudna men vågade inte visa sig vilket de sannolikt hade skäl för. Stämningen var bitvis både hätsk och bitter samtidigt som ansvar utkrävdes. Det är klart att det är obehagligt att lyssna på men behovet av tryckutjämning var stort där. Och kan vara stort även hos oss. Att kommendera tystnad är ingen bra väg Ibbe. Tänk på det. Den kan komma surt efter…. Rejält surt med ränta.
Summa summarum: Jag bejakar en ”tudelad” extrakongress. Och det måste bli en förlängning på kongressen – inte att förtroenderådet kallas in. Förtroenderådet i december visade sig vara en alltför lam församling för att kunna ta progressiva beslut eftersom den lydigt fann sig i att bli dompterad av ”den triste partisekreteraren” (hans egna ord inom citattecknen). Kongressen är ett bättre fora eftersom det är den enda församling där medlemmarna valt sina ombud direkt och därmed är så nära demokrati vi kan komma i partiet. Än så länge.
Krassman (som försåg mig med länklista), Rasmus Lenefors, Peter Andersson, Peter Högberg, Lena Sommestad, Sörlidens , (S)ebastians tankar, Kent Persson
