Oroligheterna i Mellanöstern fortsätter och jag sitter och funderar en del nu över vad detta kan föra med sig för oss, för Europa och för den globala världsordningen. I sammanhanget vill jag lyfta fram två olika scenarios och börja resonera lite kring dess konsekvenser i ett perspektiv som sträcker sig längre än de stigande oljepriserna.
Det finns i sammanhanget två utvecklingslinjer att bevaka. Den ena beskrivs av Francis Fukuyama i hans paradverk ”End of history and the last man”, den andra i Samuel Huntingtons ”Clash of Civilizations”. Bägge läsvärda och den senare en direkt reaktion på Fukuyamas verk.
I korthet går Fukuyamas tes ut på att vi nu avslutar den historiska utvecklingen av demokratin, att de statsskick som präglar staters styre nu finner sin slutliga, irreversabla, form i den liberala, sekulariserade och samarbetstillvända form som väst idag företräder. Parallellerna med Marx sätt att se på historieutvecklingen är lika uppenbara som de är kontrahenter, definitionen av slutligt styrelseskick, men det är en annan sak. Huntington å sin sida hävdar att socioekonomiska konflikter i välden kommer att – när de väl är utjämnade – ersättas av kulturella konflikter. Att det normativa styrelseskicket definieras av den som för tillfället dominerar världshandeln.
Jag bekänner mig mer åt Huntingtons syn, den är kanske mer pessimistisk och mörk men å andra sidan så bedömer jag den mer relevant. Och det är i dessa perspektiv jag bedömer att vi européer skall ta vårt avstamp när vi, och om vi, ska ge oss in i den soppa som nu kokar i Mellanöstern. För det skulle kunna finnas en medelväg i allt detta. Jag har lyft fram det goda exemplet tidigare och jag gör det igen. Oman.
Jag var i Oman för första gången 1986, veckorna innan Olof Palme sköts på Sveavägen som ett ödets ironi. Oman var då precis i vaket av den nuvarande sultanens statskupp mot sin far. Han lovade då att Oman skulle bli en demokrati men för att detta skulle kunna bli verklighet var han tvungen att utbilda folket i vad just en demokrati är på deras villkor var. Och han har lyckats anser jag. Det omanska samhället är inte ett sekulärt samhälle, det är uppbyggt kring sharia-lagar men Oman har valt en av de liberala lagskolorna. Idag kan den omanske medborgaren åtnjuta fri skola och utbildning till kandidatexamen, en fri hälso- och sjukvård samt omfattande rättigheter för kvinnor att kunna göra yrkeskariär. Omans regering har idag tre kvinnliga ministrar vara två besitter kanske de tyngsta taburetterna i muslimsk ideútveckling: Social- och högre utbildning. Oman har lyckats skapa en arabisk - muslimsk demokrati på egna villkor, utan inblandning från Väst. Den är inte västerländsk – den är just det som sultanen ville – den är muslims och arabisk. Den fungerar för dem på deras villkor.
Vad väst nu bör göra för att mildra effekterna av Huntingtons teorier om de slår in är att både kliva bakåt och framåt. Att låta en del av den demokratiska utvecklingen ske på mellanösterns egna villkor men samtidigt kanske underlätta för Oman att ta en ledande roll i denna region. För vi får i sammanhanget inte glömma att den liberala sekulariserade demokratin bara har 200 år på nacken emedan det i denna kultur finns krafter som funnits i mer än 900 år när det kommer till styrelseskick. Och det är väl här Fukuyama kan stå oemotsagd när han pekar på hur människan kroniskt misslyckas med att styra de teknologiska framstegen som vi gör. I dess goda form så har vi kunnat se hur internet som budbärare kunnat skapa gnistor som tänder en frigörelsekamp men som Carl Bildt pekar på – även i sin otyglade form - sätter igång andra krafter.
End of History eller Clash of Civilization? Jag tror på det senare men vi kan faktiskt, om vi tonar ner våra egna behov av att försvara vår livsstil kan vi mildra effekterna. Och kanske, kanske kan vi skapa utrymme för vår form av sekulariserad demokrati att vara en av normerna för efterkommande generationer. Och i detta tror jag att Olof Palmes ande skulle kunna spela en roll.
