Under det senaste dygnet har den diplomatiska situationen i samband med oroligheterna i Egypten mer och mer utvecklats till en mardröm för västvärlden. Det som inte fick hända håller på att ske. USA:s, och dess allierades, mellanösternpolitik befinner sig inom kort i limbo.
Skulle USA nu aktivt gå in och försöka rädda kvar Mubarak eller honom allierade vid makten kan upproret tillta i våldsamhet och styrka – inte bara i Egypten utan även i länder som Yemen, Jordanien och Algeriet. Skulle USA aktivt verka för att Mubarak avgår skulle regimerna i Saudiarabien, UAN, Turkiet och Kuwait börja darra på manschetten milt sagt. Det skulle visa dessa regimer på hur lösa boliner en för en yttre betraktare stabil och lönsam relation för bägge parter vilar. Relationerna med främst Saudiarabien och Turkiet skall inte underskattas eftersom den förra råkar sitta på världens största oljereserver. Turkiets geostrategiska läge kommer jag avhandla i en annan postning.
Men kanske allvarligast för USA, och Israel, är det faktum att Muslimska Brödraskapet gått ut med ett tämligen dramatiskt utspel vad som skulle ske om de kom till makten. Muhammad Ghannem, en av brödraskapets ledande talespersoner, har i sammanhanget klart deklarerat att om de kommer till makten, direkt eller indirekt och oavsett om det blir genom en förhandlingslösning eller fria val har för avsikt att
Stänga Suezkanalen
Riva upp samtliga fredsavtal med Israel
Förbereda det egyptiska folket på krig
Ni kan själva säkert räkna ut vad en stängning av Suez-kanalen kommer innebära för världshandeln i allmänhet och oljepriset i synnerhet samt om ni kommer ha råd att köra bil till jobbet nästa vecka. Ni kan även fundera över om de ledarskribenter som säger sig vilja ha fria val i Egypten kommer vara lika entusiastiska över konsekvenserna av ett valresultat där de delar av Brödraskapet som vill se denna utveckling kan kontrollera ett egyptiskt parlament. Att vicepresident Omar Suleiman nu ser ut att inleda samtal med Brödraskapet visar hur sannolik en utveckling nu är där Brödraskapet blir en central del av Egyptens politik.
Anders Fogh Rasmussen, NATO Generalsekreterare, manar mot denna bakgrund till upprustning vid ett tal i Munchen. Det senare anser jag vara någon form av blandning av ren desperation eller spel för gallerierna eftersom vi alla vet hur det är ställt rent statsfinansiellt i västvärlden i allmänhet och NATO:s huvudsponsor USA i synnerhet. Det finns helt enkelt inga pengar och de som finns är lånade pengar som sedan länge borde förfallit till betalning.
Vad händer då nu? Sannolikt är mellanöstern nu förlorat för främst USA. Hur de än agerar kommer de kvarvarande regimerna alternativt folket inte vilja lita på USA. Kina och Ryssland, som har ett väsentligt rymligare demokratiskt samvete, kan däremot visa sig villiga att stödja repressiva regimer i regionen. Kina drivs dessutom av ett allt större oljeberoende och är tämligen ointresserade av huruvida Suezkanalen är stängd eller öppen i denna kontext.
Västvärldens mellanösternpolitik befinner sig nu i limbo, så även vår egen. Och hur det går? En sak är i alla fall säker, världen blir inte densamma längre – USA ser mer och mer ut att ha gjort sitt nu vilket borde sända en och annan signal om behovet av eftertanke in i Arvsfurstens palats samt Statsrådsberedningen.
