Socialdemokraternas process fortsätter i de mest märkliga banor när vi nu ska rekrytera eller välja en ny partiledning. Det märkligaste av allt är att partisekreterare Ibrahim Baylans ord om att valberedningen skulle söka samarbete med sidoorganisationerna SSU, S-Studenter och S-kvinnor tycks ha landat helt platt på marken.  Jytte Guteland säger att SSU känner sig helt utanför den process som pågår nu. Hon beskriver läget som en travsport där ingen vet vilka hästar de kan spela på.

-Vi har ingen aning om vilka hästar som ställer upp och det leder till vanmakt. Just nu känns det som om locket läggs på. Det är några som planerar och som vet vem eller vilka som ska träda fram. Och sen kommer överraskningsmomentet som en trojansk häst som ska få hela partiet att välja den personen. Det känns omodernt. 

säger hon.

Jag är mer än benägen att hålla med. Och framför allt, att alla dessa nej-sägare tycks ligga kvar i loppet. Ett nej borde vara ett nej, och säger någon nej i det här läget eller uttrycker sig vagt så är jag inte alls övertygad om att denne ´”icke-kandidat” vare sig har känslan eller rätta viljan. Det vill säga, är gjord av rätt virke.

Jag bedömer dessvärre att vi knappast kan få någon ”super-människa” som uppfyller alla kriterier. Det kan på sin höjd bli en kompromiss som tilltalar de flesta i partiet. Och jag är för första gången benägen att acceptera en kandidat som jag inte direkt har som favorit bara det finns en tydlighet i sin egen övertygelse, en vilja till att leda och en förståelse för vilka utmaningar som ligger framför oss om vi ska överleva som politisk kraft. I sammanhanget vill jag påminna såväl valberedning som de som kan känna sig kallade att den absoluta botten för ett politiskt parti är noll procent. Socialdemokratin har inte något fribrev från denna grundregel – det är ur detta stöd ett parti föds, och det är detta stöd som blir ett partis död. Det kallas för livscykel i andra sammanhang.

Alla dessa spekulationer har som sagt sin grund i den kultur och tradition av slutenhet som omgärdar socialdemokratiska rekryteringsprocesser. En slutenhet som nu söndrar denna folkrörelse och jag blir därför förbannad när jag tänker på hur Thomas Östros svarade på frågan om huruvida han var en kandidat till partiledarposten för en månad sedan, han sade (fritt ur minnet) följande:

”Jag är en folkrörelsemänniska, nu skall den demokratiska processen ha sin gång”

varpå han vände journalisten ryggen för att, som partistyrelsemedlem, senare låta valberedningen arbeta under konklaviska former. Vad vi ser är med andra ord en mycket märklig process. När folkrörelsedemokratin nu sliter sönder ett folkrörelseparti. Det borde vara omöjligt, men det är det inte. Likt humlans flykt teoretiskt är omöjlig men ändå i praktiken högst verklig så riskerar partiledningen nu att slita sönder en folkrörelse genom att inte låta den vara delaktig i den demokratiska processen.

Det borde vara omöjligt, men det tenderar att vara det motsatta som utvecklingen nu ter sig.

SVT 1, SVT 2, Arbetarbladet, SvD1, SvD2, Dagens Nyheter, Politikerbloggen, SVT, Realtid, Skånskan, Gefle Dagblad, AB1, AB2, GP, Expressen, Partistaten,