Det ska bli olagligt att utan lov fotografera någon i en bostad eller i till exempel ett omklädningsrum. Det föreslår regeringen och justitieminister Beatrice Ask. Detta anser jag i sig aktualiserar en bredare, och nödvändig, debatt om personlig integritet och statens möjligheter till adekvata verktyg för brotts- och annan hotbekäpning.
I takt med att förmögenheterna växer hos Sveriges toppchefer ökar också hotbilden och risken för rån, kidnappning och utpressning. Hotbilden tas nu på största allvar av de flesta bolag rapporterar DN. Jag bedömer att det är dags att problematisera en del över detta vilket även Lennarth Ädel, Chef för Personskyddet på Securitas gör tillsammans med Leif Jennekvist, kriminalpolisen, i en radiointervju.
Under de sista månaderna 2010 kom FRA-lagen återigen i fokus genom Morgan Johanssons utspel, ett utspel som nu i efterhand kanske skall analyseras något vidare och i annat ljus. Jag och folkpartisten Mark Klamberg drev 2008 en faktabaserad opinion mot Alliansens lagförslag om FRA-lagen som tog sin start i en gemensam debattartikel i DN. Ett år senare tog Skatteverkets dåvarande Generaldirektör, Mats Sjöstrand, ett viktigt steg i debatten då han åskådliggjorde effekterna av en alltför stor tillgänglighet av personlig information på internet i samma tidning.
Dessa parallella diskussioner föranledde mig att tillsammans med andra skriva den motion som fick (S) Jobbkongress 2009 att ändra sin attityd till den historiska utveckling av repressiv lagstiftning. En lagstiftning som i sin extrem kan leda till sådana kontrollsamhällen som vi kunde återfinna i den forna Warzawa-pakten men även i idag Tunisien och Algeriet.
(S) kongressbeslut – som av många tolkades som om att vi inte ska ha någon repressiv lagstiftning på området har dessvärre misstolkats anser jag. Kongressbeslutet syftar ytterst till att stärka den parlamentariska kontrollen samt skapa en överblick av dagens minst sagt spretiga lagstiftning på det område som skall reglera de integritetskränkande lagar som reglerar statens verksamhet.
Allt detta, politikers och affärsmäns samt andra gruppers, vittnen och misshandlade kvinnor nämns för sällan anser jag, behov av skydd samt Sveriges behov av en väl fungerande underrättelse och säkerhetstjänst.
Dessa frågor är dessvärre intimt förknippade med varandra och det finns inga enkla lösningar eller genvägar. Börjar vi inskränka informationsfriheten av rent rädsla samtidigt som vi utan eftertanke antingen river ner FRA och andras möjligheter till att lösa sina arbetsuppgifter på ett effektivt och kontrollerat sätt eller tvärtom, medger dem allt för vittgående befogenheter utan parlamentarisk kontroll och insyn riskerar vi mer än vad som synes för handen.
Allt detta, och mer därtill kom jag och Morgan att tala om när vi träffades på Rönneberga härförleden. Jag och Morgan är mer överens än en yttre betraktare kan tro. Morgan är, vilket inte framkommit i medierapporteringen, en stark anhängare av det kongressbeslut som har fattats. Han och jag hade en mycket bra diskussion kring hur den parlamentariska tillsynen skall kunna utformas för att undvika negativa inlåsningseffekter med samma lilla grupp av människor på samma prestigepositioner år efter år.
Vad jag vill ha sagt med detta är att integritetsfrågor inte på något sätt är lätt. Vi har som samhälle kommit till en situation där olika intressen och olika behov drar i divergerande riktningar.
Min position är kluven men ändock ganska klar:
Det öppna samhälle vi har, med ett ur ett internationellt perspektiv fantastiskt öppna källor är värt att försvara. Men all denna öppenhet ner på personnivå försätter grupper i situationer av fara för liv, hälsa och personlig egendom vilket såväl Lennarth Ädel, Leif Jennekvist och Mats Sjöstrand identifierar. Samtidigt anser jag att staten skall ha de verktyg som erfordras för att kunna skydda vår demokrati och våra demokratiska institutioner under parlamentarisk kontroll. Där är vi inte heller riktigt idag.
Jag anser att det finns goda möjligheter, och framför allt goda skäl, att ge Morgan Johansson stöd i hans arbete att tillsätta en bred utredning som han givit uttryck för – helt i enlighet med kongressbeslutet – som skall borga för att vi kan få ihop denna matematik.
För enkelt är det inte, det skall vi vara medvetna om. De som tror att vi kan lösa varje delmängd för sig är fel ute eftersom vi nu närmar oss grundlagsfrågor. Och de skall behandlas med stor varsamhet.
