Etablissemanget i Stockholm struntar i landsbygdbornas problem – då proteströstar man på SD skriver Hans Linde (V) på Aftonbladet Debatt. Han har för en resonerande, och i allt väsentligt bra, ton i sin artikel och jag håller med honom om merparten. Men jag bedömer trots min i grunden positiva reaktion att Hans missar en del av grundproblematiken kring (SD) framgångar.
Varför jag säger så är för att jag på valnatten hade förmånen att föra ett samtal med Daniel Poohl på Expo när vi inför Tidningsutgivarnas medlemma analyserade valresultatet.
Alla partier, från höger till vänster, starkt fortfarande avstånd från Sverigedemokraterna även fast de senare mer och mer positionerar sig som ett borgerligt parti. Tur är väl det för oss. Men om jag var allianspolitiker – i synnerhet folkpartist eller moderat – skulle jag ägna mig åt allvarlig självrannsakan:
Har mitt partis politik och retorik varit med och lagt grunden för Sverigedemokraternas framgångar? Vad har vi egentligen ställt till med?
Detta skrev Åsa Petersen i en ledare i Aftonbladet några dagar efter valet. Udden var riktad mot moderater och folkpartister men jag tycker nog att fler skulle kunna omfattas. Åsa gjorde det för lätt för sig anser jag emedan Hans Linde är något på sååren.
Som en tanke skrev Ola Karlman, ordförande Ungdom mot rasism, samt Anton Landehag, vice ordförande Ungdom mot rasism på SvD Brännpunkt att politiken måste börja erkänna samhällets olikheter och släppa strävan efter ett homogent samhälle för att skapa visionen om det mångkulturella samhället, därför hör den nuvarande integrationspolitikens vilja att likrikta människors identiteter bäst hemma på den ideologiska soptippen tillsammans med assimilationen och Sverigedemokraterna.
Jag bedömer att Ola, Anton och Hans Linde ligger närmare sanningen än Åsa Petersen. Åsa ligger kvar i att stigmatisera (SD) och dess politik - att det är någon annans fel - istället som Ola och Anton samt nu Hans Linde som försöker adressera problemet i sig. En icke, ur medborgarnas perspektiv, fungerande integrationspolitik som vilat på det perspektiv som finns i kvarteren runt Rosenbad och Riksgatan 1 (Riksdagen). Och i viss mån kan jag förstå väljarna - som tydligt markerade sin åsikt i september. Vem som har ansvaret för detta? Naturligtvis politikerna, absolut inte flyktingen och invandraren som dessvärre får skörda frukterna av detta misslyckande.
Jag ska försöka finna orsaken till varför det ser ut på detta sätt. En orsak bedömer jag vara intimt förknippad med socialdemokratins utmaningar i dagsläget. Vare sig socialdemokratin eller integrationspolitiken har till fullo klarat av omställningen från industri- till tjänstesamhälle. Provokativt? Ja. Men det finns hos mig inga onda avsikter, jag vill bara vrida debatten bort från (SD) som är de enda som tjänar på en retorik som enbart är fördömande.
I industrisamhället fanns det goda möjligheter att intergrera nya samhällsmedborgare direkt. Genom att så fort som möjligt få ut dessa i industriproduktionen. Arbetskraftsinvandringen från Italien i slutet på 1950-talet och början på 1960-talet är en sådan. De anlände till orten på fredagen och redan den efterföljande måndagen arbetade de sitt första skift. Det finns ingen integrationspolitik som fungerar så väl som den som genomförs genom arbete och genom fikarummets kamratuppfostrans försorg. Jag vet att Solna har prövat motsvarande med goda resultat om jag får tro Lars-Erik Salminen (M) som jag ventilerat detta med för två år sedan.
Genom att samhället förändrades till ett tjänstesamhälle blev språket, istället för yrkeskunskaperna, nyckeln in till samhället. Vi låste in alla dessa människoöden i klassrummen under ett, ibland två, år. De blev under denna tid stigmatiserade, kanske även passificerade i viss mån men definitivt frustrerade. Frustrerade att inte tas emot eller tas till vara, att bli en del av ett sammanhang. Hur många gånger har jag inte pratat med spärrvakter i tunnelbanan som visar sig vara specialicerade kirurger som pluggar svenska nattetid? Många törs jag påstå och det är inte alla som lyckas orka med hela denna resa. Först lär du dig svenska sen får vi se..... handen på hjärtat nu, vem klarar av att leva under dessa betingelser utan att isolera sig och därmed förstärka stigmat?
Samhället har, genom politikens missriktade välvilja, inte givit de bästa förutsättningarna för en lyckad integration. Och skälet till detta är att vi inte sett hur samhällsförändringen förändrat förutsättningarna för integration, då främst arbetsmarknaden som gått från industri till tjänsteproduktion. I komplement till att analysera och ta avstånd från (SD) politik har faktiskt väljarna, dryga fem procent i alla fall, givit alla partier en läxa som heter duga.
Slutligen, vi måste mycket tydligare förklara skillnaden mellan flykting- och integrationspolitik. Jag är förespråkare för en generös flyktingpolitik men för att den skall fungera måste vi föra en effektivare integrationspolitik än dagens. Och här är faktiskt regeringen på rätt spår genom att placera migrationsministern, Erik Ullenhag (FP), på arbetsmarknadsministeriet istället för som tidigare justitiedepartementet. En effektiv integration är ett praktiskt problem, inte ordklyverier. Att jag sedan har ganska starka synpunkter på effekterna av regeringens arbetsmarknadspolitik är en annan sak men det är en annan diskussion.
Vi måste ge oss i kast med den grogrund av främlingsfientlighet som vi själva, i all vår missriktade välvilja, bidragit till att skapa. Och i detta så har (S) en omprövning att göra om det var så listigt att låsa in flyktingar på allehanda utbildningar i två år innan vi slussade ut dem i arbetslöshet. En migrationspolitik som vilar på ett aktivt deltagande i samhället från första dagen skapar mycket bättre förutsättningar för en lyckosam migration.
För är det något som vi inte får släppa nu är insikten om att ett främlingsfientligt parti gjort sitt inträde i Riksdagen. Ett parti som är symptom på att vi andra inte gjort vårt grundjobb ordentligt. Och vi kommer aldrig komma runt problemet om vi bara stigmatiserar symptomet, vi måste ta oss an grogrunden.
