Det svenska försvaret har misslyckats med att rekrytera det antal nya yrkessoldater som de hade planerat. Vid årsskiftet hade inte ens hälften av de 5 300 soldater och sjömän som skulle ha rekryterats anställts, skriver Svenska Dagbladet idag. Enligt tidningen saknas det för närvarande 3000 soldater till det nya försvaret. Om två år beräknas bristen vara närmare 5 000 soldater. I sammanhanget är det värt att hålla i huvudet att Alliansen har tagit på sig ledarskapet och huvudansvaret för bemanning av nästa Nordic Battle Group, NBG 14. Hur nu den matematiken skall lösas återstår att se men om jag vore anställd i Försvaret skulle jag sannolikt ha en rad med sömnlösa nätter framför mig.
ÖB:s version av förklaring till fiaskot är densamma som jag hörde i Almedalen i somras, att lagar och kollektivavtal inte är klara förrän 2012. Denna förklaring reagerade jag på då och bloggade om i någon form av affekt.
Allt det vi i oppositionen, och vissa något mer nyktra röster i Alliansen, varnat för blir nu verklighet. Försvarsreformen kan inte annat än karaktäriseras som ett praktfiasko av Alliansen, ett praktfiasko som inte låter sig rättas till i en handvändning. Att backa på beslutet låter sig inte göras, den enda vägen är att snabbt dra ner på ambitioner och internationellt engagemang.
Alliansen har med ens lyckats med det som (V) och (MP) förgäves verkat för under lång tid, regeringen har på rekordtid lyckats med konststycket att rycka ut varenda tand ur den svenska tigerns käft. Utan bedövning och sannolikt fullt på det klara vad försvarsministern, trots varningar, hållit på med på sin kammare. För att nu snabbt säkerställa vår egen säkerhet bör vi överväga om inte Alliansens försvarspolitiska snilleblixtar och handlag bör exporteras till länder som kan komma att bli ett hot. Och hoppas på det bästa, att de är dumma nog att gå på försvarsminister Tolgfors retoriska och intellektuella utförsgåvor.
Men det är nog sannolikt att hoppas på för mycket.
Vad vill då jag se? Alliansens beslut kring slopandet av värnplikten är som sagt sannolikt irreversibelt i stora stycken inom överskådlig tid. Det är av stor vikt att finna en stabil blocköverskridande överenskommelse för en fungerande personalförsörjning. Denna lösning bör få större inslag av incitament eller krav på civil kompetensutveckling. Andra länder har prövat modeller med finansierade studier för lika lång tid som den enskilde väljer att tjäna sitt land som bör utredas. Svensk industri kommer ha ett stort behov av välutbildad arbetskraft med internationell erfarenhet i framtiden varför det finns uppenbara synergier som kan uppnås med relativt små medel.
För att du som läsare skall få en bredare bild av vad jag vill se i bredare termer publicerar jag även delar av min politiska programförklaring som du i sin helhet kan läsa här.
Svensk försvarsindustri tillhör inom vissa områden den absoluta frontlinjen inom innovationer. Innovationer som ger ett otal civila tillämpningar som spin-off effekter. Dessvärre är Sverige idag nettoexportör av patent och innovationer som i ett vidare perspektiv kostar Sverige värdefulla industrijobb. Genom en aktiv innovationspolitik riktad mot försvarindustriklustret och en aktiv dialog med branschföreträdare kan dessa spin-off effekter riktas mot övrig svensk industri.
En stark svensk Försvarsindustri är av central betydelse för såväl vår övriga industriella utveckling som våra möjligheter att vara en trovärdig partner i den internationella säkerhetspolitiska kontexten. Detta är även gällande för myndigheter som FRA och FOI. Det är ingen slump att vi ofta befinner oss i de internationella händelsernas centrum, det har sedan andra världskriget berott på att vi haft något att erbjuda i form av kompetens och information. För att fullgöra och vidareutveckla vårt internationella engagemang är det centralt att fortsätta utveckla dessa delar.
Vad avser FRA är det olyckligt att integritetsdebatten kommit att handla om en enskild myndighet. Jag anser att hela underrättelsekomplexet måste reformeras i grunden, i såväl lagrum som organisatoriskt. FRA-debatten 2008 visade hur oöverskådlig lagstiftningen var och hur illa förankrade de säkerhetspolitiska avvägningarna var för det svenska folket. Det finns skäl att överväga en integritetsbalk med mekanismer för politiska eller folkvalda kontrollorgan. Samtidigt måste Sveriges intressen på den säkerhetspolitiska arenan kunna säkerställas, vi måste vara medvetna om att den vikt andra länder lägger vid vår röst inte på något sätt är gratis. Även denna del måste kunna styras av folkvalda och inte som idag av tjänstemän.
Relationen med Nato är idag på en partnernivå och bör fortsätta vara så. Det finns inga sakskäl för att gå med i Nato så som den säkerhetspolitiska utvecklingen nu ter sig. USA är idag Nato:s mest tongivande, ja – dominanta, medlem. USA står idag för mer än 70 procent av Natos åtaganden. Det är inte rimligt att USA med en galopperande statsskuld och fortsatt handelsunderskott kan vidmakthålla detta på den euroasiatiska kontinenten. Svenskt försvarssamarbete bör bygga på främst en nordisk och i ett vidare perspektiv en europeisk kontext där finansieringen av gemensamma stridsgrupper skall ske med gemensamma EU-medel. Det är inte rimligt att den svenska försvarsbudgeten belastas med detta åtagande vid varje tillfälle vi tar ”lead”, ett åtagande som i grunden är ett europeiskt intresse.
