Artikeln bör faktiskt uppmärksammas. Inte så mycket för (FP) representanternas uppenbara ansträngningar i att markera ett liberalt revir utan snarare ur andra perspektiv.
För det första är det nästintill humoristiskt att Johan Pehrsson har skrivit en text med detta innehåll. Johan Pehrsson har gjort sig känd att vara batong-liberalismens främste talesperson. Han, och hans förtrogna, har drivit folkpartiet i en riktning mot fler regleringar på individnivå som saknar motstycke i svensk historia samtidigt som han vill utveckla (FP) till ett djupt inhumant parti. Han försvarade utvisningen av en 2,5 dödssjuk pojke så sent den 18 augusti.
Den andra iakttagelsen som inte är ointressant är hur i praktiken alla partier utom just (MP) nu mer och mer upplevs idépolitiskt vilsna. Den liberala positionen i svensk politik i allmänhet och den socialliberala i synnerhet är utan naturlig hemvist. Och för alla de folkpartister som nu påstår sig vara socialliberala kan en viss repetition av John Rawls vara på sin plats. Hans ursprungsposition lyder som följer:
Första principen: alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter.
Andra principen: sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de är både till största förväntade fördel för de minst gynnade.
Denna position är idag långt ifrån den praktik som (FP) står för. Med ökade klyftor och omfattande detaljreglering och inskränkning av friheter så har (FP) fjärmat sig socialliberala grundvärden på ett sådant sätt att ett återtåg knappast gör sig möjligt inom liggande mandatperiod. Denna insikt är sannolikt ett av skälen till artikeln där (MP) idag kanske står för det tydligaste socialliberala alternativet.
Det tredje, och sista, som jag nu mer och mer kanske fastnat vid är varför det är sådana rörelser i samtliga politiska partiers idépolitiska debatter. Jag börjar mer och mer tro att det är för att (S) position och vägval inte är direkt solklara och att de andra politiska partierna historiskt har triangulerat eller på annat sätt förhållit sig till (S). Detta medför att de nu står på egen hand utan att ha en socialdemokratisk idépolitisk plattform att ta avstamp ifrån.
Denna artikel är med andra ord ett symptom på hur det står till i det politiska landskapet. I brist på en tydlig socialdemokrati så har detta skapat en förvirring i nästintill samtliga politiska partier möjligtvis undantaget (MP). Det politiska landskapet liknar nu över tid mer och mer ett stormande hav.
