Det Muslimska brödraskapet kommer att vinna en promenadseger om egyptierna går till fria val i morgon. Det säger Abd Al-monem Abo Al-fotouh, som sitter i organisationens ledande råd till SvD i den första egentligen relevanta artikeln om vad som kan komma. En artikel som bekräftar vad min handledare vid undiversitetet i Alexandria beskrev för mig i ett e-postmeddelande innan servrarna stängdes av häromdagen. Jag har beskrivit detta och mer därtill de senaste dagarna i ett antal inlägg men tydligast kanske i postningen ”Crossroads”.
Abd Al-monem vitsordar i intervjun det jag skriver. Och han adresserar en viktig punkt – central i sammanhanget – som media helt missat. Det finns idag bara två organiserade politiska krafter som kan tänkas ”vinna” ett val. Den ena är den sittande regeringen i Egypten, den andra Muslimska brödraskapet. Övriga aktörer – inklusive Elbaradei, är marginalspelare eftersom de inte har någon organisation samt bara adresserar engelskspråkig media. Av den sistnämnda anledningen så bygger media omedvetet upp en bild där Elbaradei skulle vara centralgestalt i Egypten. Vi i väst skulle sannolikt önska så, men det är bara en önskan byggd på förhoppningar och mediebild – ingenting som har relevans i Alexandria, Luxor eller Kairo.
Vad för agenda och världsbild Brödraskapet har sammanfattar Abd Al-monem bäst själv. På frågan vilken plats skulle till exempel homosexuella medborgare ha i det samhället svarar han:
Det är inte vårt problem – det är ert problem i Europa eller i Amerika! Lös det som ni vill. Legalisera det eller inte, men varför vill ni exportera det problemet hit? Det är som alkohol och vin. Det förbjuder vi för det är farligt för hälsa och lever. Respektera vår kultur och vårt val, så respekterar vi er kultur. Jag säger inget om att ni dricker vin!
Såväl Brödraskapet som det mer sekulariserade Sunni-muslimska brödraskapet ser dessutom regionen som en sammanhängande enhet vilket inte heller media lyckats beskriva. En region som domineras av dessa politiska krafter – vars idévärld ligger nära den renodlade socialismen – kommer att förändra våra och Europas situation i grunden. De sitter nämligen på en liten – ofta förbisedd – tillgång där vi dessvärre är i fortsatt beroendeställning. Olja.
När nu Hillary Clinton efterlyser fria val så är det – bedömer jag – mer en populistiskt betingad reflex riktad mot en okritisk media. USA skulle själva försämra sina möjligheter att agera i regionen med en islamistisk regim och jag bedömer inte heller att EU är så intresserade de heller av den formen av politisk idéutveckling. Demokrati är ingenting som snyts ur näsan i denna region och en alltför snabb sådan utveckling kan komma att tvärtom försämra situationen ytterligare varför jag anser att Birgitta Ohlsson (FP) intar en lika naiv som populistisk hållning som den amerikanske utrikesministern när hon sätter sitt hopp om att detta är slutet för diktaturerna i Mellanöstern.
