Läser alltmer frustrerad alla dessa analyser om vad som sker i Egypten och hur media mer och mer målar en bild av att ”visst, det är kanske lite stökigt nu men nu får vi kanske äntligen någon form av demokrati”. Mest frustrerad blir jag när jag läser Bitte Hammargrens analys i SvD som jag anser vara behäftad med så pass stora fel att den blir direkt missvisande. Bitte utelämnar centrala händelser i den större kontexten, den som ytterst rör relationerna mellan Iran och Egypten. Hon utmålar Mubarak som nästintill Israel-allierad och inte något kan vara mer fel när vi gräver lite i historien. Enligt Bitte Hammargren och därmed SvD så står Egypten långt bort från Iran utrikespolitiskt och relationsmässigt. Då kanske SvD i sin analys kan förklara varför Egypten under 2010
Upprättade fulla diplomatiska förbindelser med Iran
Upprättade fulla flygförbindelser mellan Teheran och Kairo (13 avgångar per vecka)
Och kanske viktigast av allt: Som kanske enda arabstat försvarade Egypten Irans rätt till ett kärnkraftsprogram så sent som 2009, Egypten motsatte sig och motarbetade då aktivt IAEA:s inspektioner i Iran till bland annat alla andra FN-medlemmars stora frustration.
Vi ska samtidigt ha klart för oss att de ur egyptiska fängelser 1 000-tals nu fritagna samvetsfångar har varit fängslade för sitt politiska engagemangs skull. Ett engagemang som i majoriteten av fallen har sin hemvist i Muslimska Brödraskapets mer radikala kretsar. Dessa är, till skillnad från de enskilda demokratiförespråkande bloggare, i grunden välorganiserade och kommer utgöra en i allt väsentligt starkare motkraft mot en demokratiseringsprocess än vad svenska journalister tycks tro. De accepterar bland annat inte vare sig kvinnor eller kopter (kristna egyptier) på ledande befattningar. De mer liberalt sinnade falangerna i Brödraskapet ser demokratiseringsprocessen som en väg till hegemoni, inte som ett stadigvarande tillstånd vilket SvD med sin analytiker totalt har missat.
Urban Ahlin är på rätt spår nu när han kritiserar Carl Bildt för en alltför undflyende hållning. De medel Urban ser framför sig är frihandel värt namnet och inte de idag mer koloniala avtal som styr relationen mellan EU och MENA (Mellanöstern och Nordafrika). Tyvärr är detta inte något som kortsiktigt ger några stabiliserande effekter men jag tycker att Urban skall ha respekt för att han börjat driva frågan nu. Urbans program kan vara en del av en långsiktig strategi och jag anser att den vilar på väsentligt stabilare grund än vad EU i allmänhet och Sverige i synnerhet har förmått prestera de senaste tio-femton åren.
Däremot kan jag ha en viss förståelse för försiktigheten nu. Det gäller att satsa på rätt häst men jag tror nog att bara de hästar som har vapen och en organisatorisk färdig struktur (som Brödraskapet) att förstärka sina argument med kommer bli de som kommer segrande ur. Egypten har inte en tillräckligt stark demokratisk tradition som skulle kunna borga för en demokratiseringsprocess som faller inom våra, europeiska, normer. Den kommer, om den kommer, dröja ett par generationer till.
Jag kan bara hoppas på att Carl Bildt inte förlitar sig på SvD som källa eller underlag för sina beslut. Skulle så ske kommer vi framstå som ett gäng riktiga pajasar.
