I dagens 17-timme i anslutning till SR/Ekot debatterar Gunilla Carlsson mot Urban Ahlin Sveriges hållning i situationen i Egypten. En uppfriskande debatt och jag vill nu visa Urban min respekt för vår hållning. Den överensstämmer med min som jag kommer att återkomma till men lyssna gärna på programmet i sin helhet. Detta är dessvärre en av mina maratonpostningar så jag hoppas att du, och framför allt Peter Johansson på Röda Berget, orkar ta dig igenom den. Peter har idag nämligen "rökt ut mig" ur garderoben så att jag nu gör klart var jag står.
Åter till postningen som sagt.
I programmet så söker Biståndsminister Gunilla Carlsson försvara det svala engagemang som Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet har visat dessa länder. Hon skyller på att merparten av länderna MENA är diktaturer. Att gömma sig bakom detta argument är så nära en ren lögn en minister kan komma. För att försöka förklara min hållning så måste jag så fullödigt som möjligt ge en bakgrundshistoria till dagens situation. I och för sig så bör historien börja långt tidigare än där jag tar avstamp idag men jag väljer ändå att ta avstamp i 1950- och 1960 – talens år, år då kolonialmakterna till slut gick i graven. Dessa år formade den situation vi har idag.
Alla dessa länder blev under mer eller mindre dramatiska former självständiga – de flesta men långt ifrån alla lät hålla allmänna val. Problemet blev dessvärre att dessa val sannolikt inte var i närheten av demokratiska eftersom dessa kolonier inte haft några under flera hundra år om ens någonsin. Efter längre eller kortare tid kom alla dessa länder att utvecklas till enpartistater eller totalitära demokratier – Israel och i viss mån Libyen samt Iran undantaget periodvis. De presidenter eller statsöverhuvuden som styr dessa länder har varit måna om en positiv handelsrelation med Europa och Nordamerika. Så pass måna att de inte velat sätta emot framför allt Europas villkor för de frihandelsavtal som idag reglerar handeln mellan världsdelarna.
Ser vi närmare på dessa avtal så har de i praktiken väldigt lite med frihandel att göra. I bilagorna regleras nivån av förädling en produkt kan nå för att fortfarande omfattas av avtalet och därmed vara fri från tull. Det enklaste exemplet är i det dagsaktuella fallet bomull.
Bomull är fri från strafftullar i handeln mellan EU och Egypten. Men bomullstyg är belagt med tull om den produceras i Egypten eftersom den då är förädlad över en viss nivå. Detta innebär att EU skyddar den TEKO-industri som finns kvar och kan fortsätta producera och sälja bomullstyger i Egypten med god förtjänst och samtidigt garantera sig själva att Egypten hålls tillbaka i sin industriella utveckling. Och detta är bara ett avtal, det finns fler som reglerar tomater, petroleumderivat, konsulttjänster med mera, med mera…. Detta förhållande är inte okänt i dessa länder och det är av den anledningen som jag anser att Gunilla Carlsson ljuger. Hon, om någon i statsförvaltningen, är väl medveten om detta i praktiken nykoloniala synsätt och varför EU varit så pass undflyende i sin hållning. Såväl historiskt som idag.
För att försvara den rådande handelsbalansen har EU och i praktiken den samlade västvärlden en rätt märklig syn på termen ”Allmänna och fria val”. Om vi bortser från Turkiet och Israel har FN konstaterat att det i praktiken bara genomförts två val i regionen som uppfyllt kriterierna för att vara just allmänna och fria.
Det ena valet var när Hamas kom till makten i Gaza. Världssamfundet konstaterade, inte utan beröm, att valen varit helt fria. Men världen, med EU i synnerhet, valde att inte erkänna valutgången eftersom den inte blev den önskvärda. Det andra valet var det avbrutna i Algeriet 2006-2007. När det blev klart att de islamistiska partierna skulle gå mot en jordskredsseger parat med ett valdeltagande på över 80 procent avbröts valprocessen, partierna förbjöds, företrädarna fängslades och nya val kom att genomföras 2009 som med ett rekordlågt valdeltagande cementerade nuvarande regim. En regim som gladeligen förlängt rådande handelsavtal och negligerat folkets alltmer prekära situation. Från europeiskt och svenskt håll hördes kanske en diskret hostning men inget mer.
När vi nu då talar om fria val i dessa länder skall vi vara fullt medvetna om med vilket missnöje som befolkningen i dessa länder ser på dagens handelsförbindelser, ett missnöje som ligger helt inom ramen för extremislamistiska rörelsers agenda och retorik. De mer radikala grenarna av Muslimska Brödraskapet utgör inget undantag och även fast Jan Hjärpe raljant jämför detta brödraskap som tyska CDU eller vårat eget (KD) så har dessa rörelser sina Roland Utbult, Annelie Enochsson och andra mer bokstavstroende. Det är inte någon slump att Brödraskapet har starka band med wahhabisterna i Saudiarabien eller deobanderna i Indien. Dessa är inte direkt kända för sin mildhet och tolerans - snarare tvärtom......
Jag vill dock poängtera att denna rörelse, Muslimska Brödraskapet, inte är endast ond ur ett västligt perspektiv – de som är intresserade bör definitivt ta del av Sayud Qutbs ”Social Justice in Islam” som ger en bra bild av dess fördelningspolitiska grunder, grunder som inte alls ligger långt bort från socialismens grundteser om individens ansvar för ett kollektivs resurser. Och det är i den senare idépolitiska grunden Brödraskapets starka stöd skall ses, ett stöd som i Egypten sannolikt ligger väl över 50 procent eftersom även fast Brödraskapet har varit förbjudet som parti så kontrollerar de nätverken av moskéer och madrasas (Koranskolor).
Slutsatsen av detta, som Gunilla Carlsson försöker vifta bort men som Urban Ahlin vitsordar, blir att Europa haft ett egenintresse att inte verka för en demokratisering enligt västmått av MENA. Europas, och dess ekonomi, är beroende av en praktiserad nykolonialism vilket lett till att såväl arbetsgivar- som arbetstagarorganisationer aktivt motarbetat politiska initiativ. Vårat LO och vårat Svenskt Näringsliv är inte på något sätt undantagna och i det förra fallet så är det inte utan en viss skam på våra kinder som vi nu måste gå vidare. Och det gör Urban idag på ett förtjänstfullt sätt anser jag.
För att nu avsluta denna maratonpostning och hörsamma Peter Johanssons krav på att jag ska bekänna färg i denna fråga så är min hållning följande:
- Verka för fria och allmänna val i hela MENA-området och då acceptera samt respektera utgången av dessa oavsett valresultat.
- Verka för ett avskaffande av de handelsklausuler som idag begränsar dessa länders utveckling.
Det kan komma att innebära att vi momentant får genomlida en periods vikande handel med dessa länder. Det kan komma att innebära att vår oljeförsörjning från dessa länder begränsas under en period. Det kan komma att innebära att krafter som vill förtrycka kvinnor och homosexuella kommer till makten. Men detta är den enda vägen om vi vill sträva efter en jämlik värld och en solidarisk handel. Detta skulle ge dessa länder möjlighet att på längre sikt utveckla alla de värden som vi säger oss stå för, ett tolerant samhälle, på sina egna villkor och i sin egen takt. De är, med visst fog, rätt trötta på att få åsikter och avtal nerkörda i halsen från dess forna koloniala överhuvuden.
