Händelseutvecklingen i Egyten och Tunisien tarvar en egen postning. Jag är bekymrad över dramatiken i utvecklingen och medias starkt förenklade rapportering. Den är inte på något sätt inkorrekt men den utelämnar centrala interdepenser.
Att såväl Egypten som Tunisien är totalitära stater är i stort en korrekt beskrivning, likaså att klyftorna i dessa länder är stora samt att yttrandefriheten är starkt kringskuren. Men vad det förra, klyftorna, har lett till är det få tidningar som nu fångar upp. Ännu färre kommer ihåg när Algeriet såg ut att gå mot en demokratisering med fria val. Dessa fria val kom att avbrytas när det blev klart att det starkt radikala islamistiska partiet FES skulle få egen majoritet. På dess agenda stod bland annat införande av sharia-lagar av det mer konservativa slaget. Algeriet är fortfarande en totalitär stat som väst har positiva förbindelser med.
I hela mellanöstern, MENA, finns den politiska rörelsen ”Muslimska Brödraskapet” representerade. Det är en politisk rörelse – inte ett parti – eftersom det i många länder (Jordanien är ett av få länder som tillåter det som parti) är förbjudet. Brödraskapet, som det kallas, formar sin ideologi på ett ifrågasättande av de vägval som många arabiska stater kom att göra efter avkolonialiseringen efter andra världskriget. De menar att de vägar framför allt Europa och Amerika valt inte är tillämpbara i en muslimsk kontext. Centralgestalt i Brödraskapet är den nu döde Sayud Qutb och hans två verk ”Social Justice in Islam” och ”Milestones”.
Den förra, Social Justice in Islam, är central i de fördelningspolitiska tankarna och i den finns faktiskt tankar som ligger socialismen nära. Den är till stor inspiration för de stora grupper som idag lever i armod och fattigdom. Men det är praktiken av den senare, ”Milestones”, som är den som i denna kontext är den farliga för hela MENA och stora delar av världen. Den kan tolkas som att den förespråkar våld och ett totalitärt styre för att göra detta samhälle jämställt.
Brödraskapet har idag ingen egen ”terrororganisation” men helt klart är att delar av dem har inspirerat och har kopplingar till än mer reaktionära krafter i hela arabvärlden. De är välutbildade, inte sällan har de framträdande befattningar i nätverk av madrasas (Koranskolor) och moskéer. De är konservativa och de växer sig, ur sin till del underjordiska position, starka nu. Dess fördelningspolitiska och radikala program appellerar till en alltmer frustrerad befolkning och det var en av förklaringarna till det avbrutna valet i Algeriet.
Den utveckling vi ser är därmed farlig nu. Egypten kanske var det land i MENA som låg närmast till hands för en demokratiserningsprocess men de krafter som nu är satta i spel gör att jag är tveksam. Vi ska i Egyptens fall inte heller glömma förföljelsen av kopter, kristna egypter, som Brödraskapet inte på något sätt tagit tydligt avstånd från. Sammanfattningsvis så är jag inte alls lika förhoppningsfull som många skribenter och förståsigpåare. Jag är bekymrad över utvecklingen som är allt annat än kontrollerad och vill det sig illa kan vi inom ett par år stå inför en långt värre situation än dagens med konservativa och radikala krafter som styr denna, för Europa, centrala region.
Egypten står inför ett vägval nu, men hur det slutar kan ingen veta. Krafterna som vill föra Egypten och hela arabvärlden i en konservativ och radikal riktning är starka nu. Mycket starka. Därav titeln på postningen - "Crossroads".
Carl Bildt är värd att följas, bedömer honom som en av få i väst som förstår vad som händer. Peter Johansson ställer en och annan relevant fråga,
