Centerpartiet behöver genomgå en stor förändring. Det slår nu valanalysgruppen fast efter ett riksdagsval där Centerpartiet förlorade flest röster. Totalt tappade partiet en sjättedel av sina väljare men inga bredare förankrade krav har än så länge ställts på partiledaren Maud Olofssons avgång. Centralt i valanalysen är svårigheterna att leva i skuggan av den moderatdominerade Alliansen.
Det senare problemet är något som delas av de andra moderata stödhjulen – (FP) och (KD) – som varje dag får slåss för sin existens. Med blandad framgång skall sägas.
Jag skulle kunna klappa mig för knäna av glädje för detta, jag skulle kunna läga på en bekymrad min för (C) problem. Men gör det inte. Av den enkla anledningen att (C) som företeelse idag är så ointressant som politisk kraft, det enda substantiella som (C) kan visa upp är sin partikassa och den har som bekant rätt lite att göra med dagspolitik. (C) har misslyckats med att bibehålla profilen av ett progressivt grönt parti, varje gång (C) försöker skapa debatt kring dessa frågor vinner (MP). De har även misslyckats med småföretagarfrågorna och att behålla de gamla falukorvs-centerpartisterna. De senare av den enkla anledningen att de per automatik börjar dö ut efter hand.
Det enda som skulle kunna motivera ett engagemang i (C) är som sagt dess partikassa. Och då lägga en motion om upplösandet av denna idé- och kraftlösa organisation samt dela ut likviderna till medlemmarna. Det skulle kunna bli en rätt bra affär för de engagerade.
Men som politisk kraft? Där är inte Centerpartiet längre, var sak har som sagt sin tid och (C) tid på den politiska kartan lider definitivt mot sitt slut om dagens inriktning tillåts leva vidar. Sålunda kan det stunda en riktigt bra affär, i paritet med en medelstor Lotto-vinst, för de närmast sörjande när partikassan slutligen delas ut vid gravölen. Något kul skall väl vi ändå unna de få centerpartister som finns kvar.
