(FP) vill sänka kapitalinkomstskatten – och därmed ränteavdragen – för att förhindra en bostadsprisbubbla. Det finns en berättigad oro för att en prisbubbla på fastigheter håller på att utvecklas. För att vara på den säkra sidan bör därför prisutvecklingen på bostadsmarknaden nu mjukt bromsas in. En begränsad minskning av kapitalinkomstskatten och det därtill kopplade ränteavdraget – genom en första sänkning från 30 till 25 procent vid kommande årsskifte – är en effektiv och träffsäker åtgärd för att åstadkomma detta.
Om detta skriver Carl B Hamilton (FP) på DN Debatt. Debattinlägget är logiskt ur fler perspektiv. Jag delar Carl:s oro för de skenande bostadspriserna där ränteavdragen är en komponent. Men utspelet är även ett försök till profilering gentemot (M) som nu totalt dominerar Alliansen. Som en tanke så diskuterar DN Ledare detta idag.
Om vi inleder lite med vad Carl B Hamilton har att framföra i sak så måste något till nu för att hejda de värsta effekterna av en skenande utveckling på bostäder. Ränteavdragen är både en välsignelse och förbannelse i detta fall. De medger för normalinkomstagare att förvärva egna hem men spär dessvärre på prisutvecklingen i samverkan med ett lågt ränteläge. Här krävs samverkan för att tillfredsställa fler behov.
Vad som jag annars reagerar på är just utspelet i sig, ett utspel bara några dagar efter att Maud Olofsson (C) öppet utmanat (FP) på dess hemmaplan – skolpolitiken. Ett lite fegare grepp än det (FP) tar eftersom (M) är så oändligt mycket starkare än (FP) och Maud Olofsson ser en utmaning mot Jan Björklund som mindre riskfylld eller arbetssam. Med DN Ledare i minne så är det fullt logiskt att det största moderata stödpartiet går till angrepp mot sin dominanta partner på dess hemmaplan. Stödpartiernas inflytande har minskat markant sedan regeringsombildningen eftersom Anders Borg (M) nu kan förfoga över ett departement med enkom egna partivänner. Mats Odell fick ju respass och rykten gör gällande att Anders Borg hade detta som ett krav för att kunna fortsätta en effektiv ekonomisk politik enligt hans egna ritningar.
Utspelet från (FP) skyms därför en del. Rätt i sak men motivbilden är enkom egoistisk. Moderaternas stödpartier slåss för sin politiska framtid allt medan de är fjättrade i en maktens tvångströja. Men som alltid, alla har alltid ett val. Så även folkpartiet. De kan välja att vara kvar i en alltmer av moderaterna dominerad regering eller så kan de lämna och kanske en dag attrahera en och annan socialliberal.
Den som lever får se.
