Avslöjandet av terrorplanerna mot bland annat Jyllandsposten motiverar onekligen till ytterligare en betraktelse över tidens ting. Till att börja med så tycker jag väldigt illa om Per Gudmundsons sätt att angripa problematiken, han säger att han inte är islamofob men den som följer hans blogg med något sånär nyktra ögon kan nog komma till en annan uppfattning.

Om vi inleder med terrorismen som term och skiljer ut islam ur den aktuella händelsen, vad är terrorism? Jo, fattig mans vapen mot en stark övermakt. Terror har i alla tider varit Davids vapen mot Goliat. Att sedan ideologier eller livsåskådningar sedan ligger bakom är faktiskt endast av mindre betydelse. Terror har använts på Nordirland och i Vietnam som vapen – i det förra fallet med konflikten mellan två kristna inriktningar, i det senare med konflikten mellan kommunism och kapitalism som drivkraft. Ser vi till de nationella drivkrafterna kan ETA och Baskernas kamp tas som målande exempel. Inte för att avdramatisera själva händelseförloppen i Danmark nu senast men jag ser det som angeläget att vi tar behandlar den religiösa/etniska/ideologiska komponenten för sig och handlingen för sig i den fortsatta debatten.

I några av fallen har det börjat läcka ut ledtrådar till motiv för de enskilda inblandade. Och en hel del av dessa präglas av en känsla av stämpling och utanförskap som grund för agerandet. Stämlingar som med lätthet kan utnyttjas av krafter att rekrytera förvirrade och extrema personligheter att begå avskyvärda brott. Inte sällan finns det en historia av marginalisering kring dessa enskilda. Och i det svenska fallet med dagens utveckling så har det politiska ledarskapet sedan 1970-talet ett särskilt ansvar, men media är heller inte utan skuld.

Inledningsvis så förmår alltför liten del av politiker och journalister att skilja på asyl- och integrationspolitik. Redan här skapas därmed de första komponenterna till den förlamning som präglar det politiska systemet. Asylpolitik är en sak, integrationspolitik en annan. Jag anser att Sverige skall ha en generös asylpolitik i linje med FN:s riktlinjer. Det är till och med så att jag anser att vi skall agera som ett föredöme. Men.

Detta kräver en fungerande integrationspolitik. I detta har vi misslyckats och det börjar bli dags att erkänna detta. Det är även så att socialdemokratin tyvärr har ett särskilt ansvar för detta och socialdemokratins kris är faktiskt ett annat tecken på bristen på förståelse för samhällsutvecklingen.

Under industrisamhällets dagar så sköttes mycket av integrationen på arbetsplatserna. Fikarummet och produktionslaget kom att bli såväl språk- som kulturskola. Den kontext där sociala koder lärdes ut i samma andetag som skillnaden mellan när vi använder ”den” och ”det” i språket. Men när samhället förändrades till att bli som idag – ett tjänstesamhälle – så försvann mycket av detta väl fungerande parallella integrationsarbete. Språket blev centralt och den enskilde flyktingen eller invandraren tvingas nu till en sekventiell process: Först förläggning i ett år, sedan SFI ett eller två år, därefter ut i samhället utan skyddsnät. Säg den som inte är stigmatiserad eller marginaliserad efter en sådan process.

Socialdemokratins, och arbetarrörelsens, kris bygger på samma orsaker anser jag, vi har som parti inte klarat av denna samhällsutveckling. Det räcker med att jämföra LO från mitten på 1970-talet och idag så kan vi konstatera ett sjunkande medlemsantal samt att hela förbund (eller yrkesgrupper) nu försvunnit. Utan att ha ersatts av något annat.

Med dessa bakomliggande faktorer som grund så bedömer jag, trots våra skillnader i ideologi, att Erik Ullenhag som integrationsminister är på rätt väg i sin tankevärld. Bara att flytta på ministertaburetten från justitieministeriet till arbetsmarknadsministeriet tyder på att han är en av de som förstått att integration inte bara är juridiskt hårklyveri utan att det måste bli en del av det som bär samhället, en fungerande arbetsmarknad där parterna interagerar för individens och samhällets bästa.

Så, vad är kontentan av denna ganska långa postning?

Pro primo: Terrorism är i grunden en konflikt mellan en svag och en stark part – ideologier och trosinriktningar är bara ett sätt att för terroristen själv att legitimera sina handlingar.

Pro secundo: Den svagare partens grundläggande motiv är inte sällan en känsla av utanförskap.

Pro tertio: Det svenska politiska ledarskapet har i Sverige ett generellt ansvar för utvecklingen så här långt, en oförståelse för samhällets utveckling som tyvärr är parallell med socialdemokratins. Därför anser jag att socialdemokratins förnyelsearbete även måste omfatta en grundläggande reformering och åtskillnad mellan vad som är asylpolitik och vad som är integrationspolitik – det kan visa sig att ett samtal med Erik Ullenhag kan ge en och annan idé om hur vi ska angripa denna problematik med våra grundvärderingar. Arbetet som grund är en sådan väg, för är det inte det vi är? Ett arbetareparti…..

SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, Expressen 1, 2, 3, 4

Nytt år. Nytt decennium. Tiden är inne för viss reflektion och när nu dagen lider – precis som 2010 – mot sitt slut är det inte utan att jag försöker se både bakåt och framåt. Bakåt på både året och mandatperioden som varit men ändock lite framåt.

Ni kanske kommer anse min krönika – eller vad det nu är – väl mörk men sådana är tiderna anser jag. Sådana är tiderna. Peter Andersson inspirerade till en hel del nya grepp och till del så kommer jag upprepa ett och annat ur min profetia för framtiden. Jag kommer dock inte som Peter prata om blogg och nätverksmedier - där är hans postning nog svår att övertrumfa men jag vill ta tillfället i akt att hylla en av mina största inspiratörer här och nu: Marika Lindgren-Åsbrink som den politiska bloggosfärens okrönta mästarinna. Jag säger det igen: Ska ni bara ägna tiden åt en blogg, läs inte min - läs Marikas. Hennes bidrag till den politiska bloggosfärens vitalitet och relevans är svårt att ge tillräckliga superlativer kring. Hon är en av de stora och tunga bloggarna som gav oss en legitimitet i samhällsdebatten och för detta skall hon uppmärksammas.

Personligt

Jag har under den gångna mandatperioden blivit alltmer frustrerad över det slappa – och flyende - ledarskapet i den politiska sfären i allmänhet och mitt eget parti i synnerhet. Jag har som sagt en annorlunda bakgrund, inte helt olik Olof Palmes i viss mån. Officer, akademiker och valde socialdemokratin först senare i livet. Utan SSU i ryggen, utan S-studenter, utan LO. Trots att alla idag levande ledare i socialdemokraterna samfällt hyllar Olof Palmes minne är ingen beredd att släppa in personer som har gjort annat i livet än sysslat med politik. I akt och mening är alla dessa dagens företrädare bara supportrar till Palmes minne som en läpparnas bekännelse. För trots att Palmes bana in i partiet borde ha inneburit att han bröt ny mark så är effekten idag den rakt motsatta. Trots partiets rent ut  sagt urusla prestation så blir det allt tydligare att det endast är de ”frälse” (SSU, S-studenter och LO alternativt ombudsmannakarriären) som kan komma i fråga för förtroendeuppdrag i någon större omfattning.

Ledarskapet då? Har präglats av att försöka skylla på någon annan mystisk kraft för allt elände – ingen förutom Mona Sahlin kan sägas ha tagit någon form av ansvar så här långt. Ingen av våra företrädare har i någon större omfattning ens varit delaktiga i den idépoltitiska debatt som rasar på nätet och på repskap. (där sådana fortfarande finns).

Som organisationskonsult så gråter jag lika mycket som jag gapflabbar. Gråter för att den personliga prestigen och behoven av upphöjdhet nu riskerar att skymma värderingar som är tidlösa. Dessa företrädare kommer dömas hårt i eftervalsdebatten 2014 om de lyckas bita sig kvar. Lyckas vi inte flytta på dessa innan dess så är det nog så att vi får ta sikte på 2018 som ett 25 procentsparti istället….

Jag bedömer därför att jag har något att bidra med i Partistyrelsen och lanserade min kandidatur för ett par veckor sedan. Jag är som sagt helt seriös med den och en första programförklaring kan du läsa här.

På det personliga planet har det varit minst lika turbulent. Jag träffade i början på året en fantastisk kvinna men tyvärr har resan inte varit det vi trodde från början, livshotande sjukdomar och annat har fått livet att se lite annorlunda ut sedan dess och jag känner nog att jag idag har börjat förändras som människa. Idag är vi kanske igenom det värsta, men att ha levt under en period där jag inte vetat vad nästkommande timme skulle innebära så tar jag dagens glädje på allvar. Verklig lycka är på tok för allvarliga saker för att tas för givna. Jag vet inte vilken väg mitt övriga liv tar men något har i alla fall hänt med mig.

Jag kommer i alla fall fortsätta blogga. Jag kommer fortsätta ha ett fokus på politik och samhälle och jag kommer att fortsätta laborera lite kring mitt format. Under januari kommer du kunna se de första staplande stegen i form av postningar av mer reportagekaraktär med utrikespolitiskt fokus och inrikespolitiska konsekvenser. Jag filar just nu på dessa första steg.

Socialdemokratin:

Vid extrakongressen kommer en ny partiledare väljas efter en kongress som stämningsmässigt kommer liknas i efterhand med ett besök i väntrummet på en tandläkarmottagning. Nödvändigt, föga lustfyllt och ingen vill egentligen vara där. Risken är överhängande att den valde partiledaren blir en kompromisskandidat och att hans eller hennes huvudfokus blir att hejda det fria fall som (S) befinner sig i. Den nya partiledningen kommer som helhet sannolikt vara en övergångslösning som skall bädda för en totalt förnyad ledning 2013 då även riksdagslistorna inför valet 2014 formas. De senare kommer, om partiledningen under de närmaste åren lyckas, kunna spegla ett i grunden nytt ledarskap och att nästa stora partiledare då kan finnas i dessa listor.

De mörka moln som ändå finns på himlen är frågan om hur pass reformvillig ”övergångsledningen” egentligen vill eller kan fortsätta reformera partiet. En ordförande gör ingen sommar och falangstriderna kommer att fortsätta – inte som höger/vänster utan mellan de som vägrar inse att samhällsstrukturerna har förändrats och de som vill se ett parti i takt med minst 40 procent av väljarkåren. Skulle de förra vinna, de som kan kallas för traditionalister, ser jag personligen mörkt på socialdemokratins framtid som tongivande dagsaktuell kraft i svensk politik. Då kommer (S) resultat 2014 hamna mellan 20 och 25 procent för att därefter i framtiden pendla mellan 12 och 20 som ett parti för enkom bidragstagare och de som lider av SARS, Sentimentalt Arbetar Romantiskt Syndrom. Tappet i sympatisörer kommer i sådana fall även tränga in i medlemsleden och vi kommer – om traditionalisterna ”vinner” se många av (S) socialliberaler att avsluta sitt politiska engagemang eller söka sig till andra plattformar.

Socialdemokratin kommer under 2011 endast vara synliga i sin oppositionspolitik på ett område, socialförsäkringarna. Tomas Eneroth har redan idag lyckats få med sig ett enat socialförsäkringsutskott (även de borgerliga partierna) som kommer att skicka en hemläxa till regeringen om översynen av regelverket för långtidssjukskrivna och han kommer sannolikt även under 2011 vara en av de få socialdemokratiska gruppledare i riksdagen, möjligen i sällskap med Ylva Johansson, i riksdagen som uppvisar något som kan liknas vid ett idépolitiskt framåtsyftande arbete från de som kallar sig vår partiledning. Övrig oppositionspolitik och idépolitiska utspel från ledande socialdemokrater kommer att präglas av mest gnäll, resonemang om skattetabeller, osäkerhet och omsorg om de egna positionerna eller falangerna inför den ”riktiga” kongressen 2013.

Alliansen

Moderaternas segertåg fortsätter i opinionsundersökningarna och detta sätter sina spår i såväl riksdag som regeringskansli. (KD) parkerar sig någonstans runt två procent i samtliga undersökningar och många av de tidigare sympatisörerna återfinns i (M) emedan de sistnämnda börjar snegla på framför allt (SD). Maud Olofsson kommer inte ge upp sin partiledarpost frivilligt och trots starka krafter från såväl Falukorvs- som Stureplanscenter så kommer hon lyckas bita sig kvar. Slitningarna i (C) är kanske mer dramatiska än i (S) men eftersom Maud har ett helt regeringskansli bakom ryggen så riskerar hon slutligen att köra sitt parti under riksdagsspärren 2014. Centerpartiet kommer därmed raderas ut ur svensk politik som det sista spåret av bondeförbundet och kommer därefter endast kunna synliggöras på historielektioner om Sveriges politiska historia.

(FP) är det parti som nu tydligast sätter upp en egen försvarslinje mot (M), de försöker driva sin egen linje men konflikten mellan de som ser makten som ett mål i sig – och vill överge kongressbeslut och partiprogram till förmån för taburetter i Rosenbad – och de som tänker mer självständigt blir uppenbar.

Arbetslösheten

Biter sig nu fast på tio procent och kommer under mandatperioden tangera 12 procent beroende på räknesätt. Statsministern lanserar ånyo kreativa modeller för det senare. Alliansen kommer falla tillbaka i (M) politik och såväl statsminister som finansminister kommer börja sätta sitt hopp till dynamiska effekter i ekonomin. Dynamiska effekter som aldrig tidigare infunnit sig och inte heller nu kommer infinna sig.

För att finansiera passiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder säljer regeringen under perioden ut SAS samt återstående innehav i Telia. Alliansen kommer vara fortsatt passiva i stimulansen av industrin samt helt i avsaknad av politik för energi- och industriomställning. Industrin kommer vilja riva upp kärnkraftbeslutet och nu kräva statliga garantier för investering i ny kärnkraft vilket kommer prägla senare delen av mandatperiodens näringspolitiska debatt.

Europa

Turkiet kommer under slutet av 2011 vända Europa ryggen. Redan idag behöver Europa Turkiet mer än Turkiet behöver Europa som brygga i handeln. Turkiet inser idag att framför allt Euro-zonen har sådana problem att ett EU-medlemskap sannolikt skulle hämma tillväxten varför de under 2011 kommer vända sig mot GCC och Asien som marknader och strategiska samarbeten.

Euron kommer närma sig katastrofens rand och Portugal är nästa land som kommer vara tvungna att ta emot mer EU-stöd, därefter kommer Italien. Spaniens  ekonomi är för stor för att ens ett samfällt EU ska kunna rädda undan en större kollaps. Tyskland riskerar att slitas isär då det nu finns en alltmer högljudd opinion mot såväl Tysklands lojalitet mot EU som de räddningsaktioner som Angela Merkel gått in i med finansiella medel. På hemmaplan får framför allt (FP) allt svårare att försvara sin förbehållslösa Europapolitik och marginaliseras ytterligare i regeringen och samhällsdebatten.

Redan idag hörs ”Ireland – to big to fail, Spain  to big to bail” i finanskretsar vilket ger en bra bild av Eurons framtid…..

Afghanistan

USA:s tillbakadragningar av sina trupper under 2011 kastar stora delar av Afghanistan ner i en ny våldsspiral. Under slutet av 2011 tvingas fler länder ingående i ISAF att revidera tidigare planer för exit och en sammantagen exit, utan tanke på det Afghanska folkets säkerhet och vi kommer se de sista stridande förbanden lämna Afghanistan under 2012. Lars Ohly kommer att kunna skratta Carl Bildt och folkpartister som Allan Widman rätt upp i ansiktet varje gång Utrikesnämnden sammanträder resten av mandatperioden. Vilket han kommer att göra i brist på andra glädjeämnen.

USA

Majoriteten av USA:s delstater kommer vid slutet av 2011 ha en sämre ekonomisk situation än Island – vissa kommer befinna sig i en rent ut sagt Grekisk situation och arbetslösheten kommer bita sig fast vid 12 procent. Under slutet av året briserar nästa bostadskris i USA med ytterligare konkursmässiga kreditinstutitioner som följd. USA:s statsbligationer kommer vid slutet av året få ett lägre kreditbetyg varför dollarn nu för första gången kommer ifrågasättas som världshandelsvaluta. Detta späs på eftersom USA inte kan komma tillrätta med vare sig statsskuld eller negativ handelsbalans.

Under senare delen av mandatperioden kommer den internationella handeln söka nya verktyg efter dollarns kollaps och en väg är valutakorgar med stora inslag av Indiska rupier och Kinesiska Yuan. Västvärldens ekonomiska, och i förlängningen monopolet på  den demokratiska definitionen, dominans och hegemoni kommer slutligen vara över vid utgången av 2014.

Ja, ingen rolig läsning kanske. Men tyvärr kan jag leda mina teser rätt långt med de källor som finns tillgängliga idag. Och jag själv då i slutet av perioden? Ja, om inte annat så kommer jag kanske skriva en bok om hela kalaset vid tidens ände. Hur jag såg det, var jag såg det och hur tänkte jag.  Och med i allt detta kommer jag att vilja vara på det ena eller andra sättet. Mer eller mindre synlig, med mer eller mindre möjligheter att kunna påverka på skeendena.

Andra som bloggar omnipotent är : 

Kostnaden för att skydda landets toppolitiker har skjutit i höjden och är nu en kvarts miljard kronor om året, visar TT:s kartläggning av prislapparna hos Säkerhetspolisen, regeringskansliet och riksdagen rapporterar SvD.

Jag kan tycka att nyheten är lika ointressant som alarmerande, det kan tyckas tveeggat men ändock. Ointressant eftersom jag anser att det är det pris vi får betala för demokratin. Det öppna samhället innebär tyvärr att de som väljer att inneha ett förtroendeuppdrag förr eller senare utsätts för obehagligheter på det ena eller andra sättet av personer eller organisationer som har allt annat än respekt för andras åsikter eller demokratiska grundvärderingar för ögonen.

De som tycker att prislappen är omotiverad eller att ens förekomsten är relevant gör livet för enkelt för sig. Jag har tyvärr personlig erfarenhet av konsekvenserna av ett politiskt engagemang. Såväl inom familjekretsen som rent yrkesmässigt. Och få förstår vad det innebär att leva med anonyma hot, obehagliga försändelser och den ständiga känslan av att vara övervakad. Bara för att den personen vågar stå upp för sina och andras åsikter. Få förstår vilken belastning det innebär att leva med livvakter 24/7, att aldrig få sprätta sin egen post, att inte alltid få läsa allt som skrivs om och till en. Att helt plötsligt inte kunna eller få fånga den där spontana känslan att "ikväll går jag på bio".

Vad är då alternativet? Alternativet blir, om vi inte är observanta, en kringskuren yttrande- och informationsfrihet. Alternativet blir dessutom att vi måste ta ytterligare steg in i övervakningssamhället. Motivet? För att skydda våra förtroendevaldas integritet så finns det krafter som vill göra inskränkningar i väljarnas integritet, som en förebyggande åtgärd, och det är en mycket farlig väg att slå in på.

Därför så höjer jag knappt på ögonbrynen över summorna som nämns, jag är faktiskt förvånad över att de inte är högre. Men det finns all anledning att ligga kvar i debatten för att säkerställa att lagstiftarna inte i sin iver att spara pengar väljer att inskränka medborgarnas integritet. För det är medborgarna som ytterst utgör samhället.

Jonas Morian skriver i Aftonbladet att (S) måste försöka lista ut Fredrik Reinfeldts hemlighet för att lyckas ta tillbaka makten. Jag håller inte med, men ändå har Jonas en poäng. Till att börja med anser jag Jonas gör ett kardinalfel när han implicit hävdar att (S) nu ska förhålla sig till Moderaterna som politisk kraft. Detta är i grunden fel, vi skall förhålla oss till väljarna, samhällsutvecklingen och vår ideologi. Vid valet kan vi konstatera så här i efterhand att vi misslyckades med samtliga av dessa. Vi kunde inte förhålla oss till väljarna i tillräcklig omfattning, vi klarade inte av att gå i takt med samhället och vi övergav bitvis grunderna i vår ideologi för att plagiera Alliansen.

Men på en punkt har Jonas Morian rätt, den mediebild som sätts av Fredrik Reinfeldt måste på något sätt matchas av oss. Vi kan tycka vad vi vill om medias inverkan, och överskuggning, av bilden av ett parti och dess politik. Men vi måste förhålla oss till detta. Av den anledningen tycker jag faktiskt nu att Ylva Johanssons utspel kanske inte var så dumt. Hon har karisma nog och har, om hon kan få ihop en kompetent stab omkring sig, sannolikt förutsättningar att kunna klara av jobbet. De andra alternativen som Aftonbladet listar som möjliga ledare är alla otänkbara av fler skäl. Antingen för att de inte är möjliga kandidater (Thomas Bodström och Margot Wallström) eller för att de övriga i Aftonbladet namngivna presumtiva kandidaternas mediala utstrålning och lyskraft är lika spännande och entusiasmerande som finsk radioteater för den svenska väljarkåren.

Samtidigt som vi ska förhålla oss till vår ideologi, våra tänkta väljare och samhällsutvecklingen kan det vara lönt att sända en tanke ändå kring Fredrik Reinfeldt som person. Och hans hemlighet. Men kanske inte på det sättet som Jonas Morian menar, jag tänker mer på statsministerns svagare sidor – och jag har en ganska klar uppfattning om vilka de är.

Statsministern tappar ofta humöret när han pressas mot väggen eller blir tagen med överraskning. Varje gång detta sker kommer en annan statsminister fram ur skuggorna – en som närmast kan liknas med statschefer hemmahörande i forna Warzawa-pakten. Statsministern får i dessa lägen samtlig media emot sig med möjligt undantag från Per Gudmundson från SvD i sällskap med Göran Skytte som visat sig svälja precis allt som kommer från moderaterna – oavsett kvalitet – helt okritiskt.

En annan hemlighet är statsministerns svaga och undflyende ledarstil. Han står sällan – aldrig har det visat sig – bredvid ansvarig minister när det blåser snålt. Det är inte utan att det finns en hel del kritik mot honom för detta men denna tystas effektivt av såväl valresultat som opinionsundersökningar. Till detta som hjälp har Fredrik Reinfeldt nu även Per Schlingmann vid sin sida i statsrådsberedningen.

Så, hur vi ska gå tillväga är i min värld rätt klart. Vi förhåller oss till vår ideologi, samhällsutvecklingen och väljarna när vi mejslar fram vår politik för valen 2014 och 2018. Vi väljer en partiledare som kan klara av att bryta igenom mediebilden och vi utnyttjar Fredrik Reinfeldts svagheter från och med nu. Ungefär så. Och på våra villkor som sagt, inte moderaterna och inte Fredrik Reinfeldts villkor vilket mången S-debattör verkar tycka. Gör vi som dessa säger, då är (S) slut som politisk kraft i svensk politik.

Aftonbladet 1 2, 3, 4, 

Opinionsundersökningen från SKOP förtjänar en kort kommentar känner jag. Att moderaterna börjat glufsa i sig stödpartierna är inte någon större nyhet. Frågan är om (KD) kommer överleva som politisk kraft är relevant, även (C) måste börja leverera eftersom en permanentning av opinionssiffrorna på denna låga nivå så här pass tidigt i mandatperioden gärna sätter bilden av partiets relevans inför valen 2014. Och när nu det endast gått tre månader sedan valet och vi redan nu ser två av moderaternas stödpartiet börja suddas ut från den politiska kartan så håller det onekligen på att hända något historiskt i svensk politik.

Detta faktum gäller dessvärre även (S). Vi kan inte kosta på oss att ligga kvar alltför länge på dessa nivåer anser jag, att lita till en valrörelse som skall ”hämta hem” mellan 10 och 15 procenthenheter eller mellan 30 och 50 procent av dagens väljarstöd är att spela högt. Det kommer inte att gå, vi måste vända trenden under 2011 och en ny partiledning måste våga leda nu. Inte som dagens där bara en av ett totalt sextiotal som kallar sig politiska ledare nu vågar säga ”jag vill leda”.

Nej, dagens SKOP-undersökning var ingenting för någon att glädas över anser jag – inte om vi vill ha en mångfald i svensk politik. Inte alls.

Länkar: SvD, DN, Expr, AB

Bloggar: Lenefors, Andersson, Krassman, Tokmoderaten

Hej Ylva

Jag läste att du vill vara med och leda partiet i framtiden. Jättekul, jag trodde nog att du skulle vara en av dom som vill göra det. Tyvärr tror jag att alla 60 som idag leder partiet vill det dom med, de kommer inte vilja flytta på sig frivilligt – de flesta kommer slåss med näbbar, klor och alla smutsiga trick som finns i boken för att kunna komma ifråga. Men som sagt, jättekul.

Tyvärr ser jag ett jättestort problem för dig och alla andra som ser sig som självklara politiska ledare. Vi andra som ska tycka till om er vet inte vad ni vill. Ja, förutom att ni vill leda partiet och ha makt. Makt är inte fel i min värld, men för att jag ska känna mig trygg i att ge dig den makten så måste jag veta lite mer.

Ylva, du är idag gruppledare i riksdagen och tillhör med andra ord partiets ledande företrädare. Du förväntas med andra ord leda och inte följa. Tyvärr ger hela vår partiledning, verkställande utskott och riksdagsgruppens ledning inkluderade, ett intryck av att vara ett gäng människor som

• Inte vet någonting
• Inte vill någonting
• Inte har några idéer om någonting
• Inte har några visioner om någonting
• Inte vill prata om någonting.

Och som nu till att råga på allt vill ha makten att förverkliga allt detta som jag nu räknade upp.  Det vill säga ingenting. Detta sammantaget ger faktiskt ett av svaren på varför vi förlorade valet i höstas.

Ylva, nu är du först ut att i alla fall kommunicera att du vill ha en position. Du brister tyvärr - som så många andra - i svaren på de andra frågorna men du har nu i alla fall fått hjälp av mig – din medtävlare. För jag har faktiskt även jag sagt att jag står till förfogande till socialdemokraternas framtida ledning. På fullt allvar dessutom, och du kan gärna ta min politiska självdeklaration nu som mall när du fortsätter kommunicera med medlemmarna. Kom nu ihåg att det är på vad du vill göra som du kan bli vald på, inte på vad du har gjort. Det finns en viss skillnad i detta och vi behöver som du vet visionärer nu - inte ett gäng som inte vill eller vet någonting.

Och vad gör vi av den övriga ledningen – detta sextiotalet personer som inte vet, vill, har några idéer eller visioner om någonting? Jag tycker vi ger dom makten över ingenting i samband med kongressen – om de inte vill någonting skall de heller inte göra någonting för oss faktiskt. Då gör de minst skada.

mvh

Johan

Den röda graniten, DN, SvD, Expressen

Många skriver så här års profetior om nästa år vid den här tiden, det leder mig till att försöka mig på något liknande. Så, i ett försök att göra något som kan likna en Nostradamus-profetia så ska jag nu försöka mig på vad jag tror om vilka händelser som kommer prägla 2011.  Stort och i smått.

Socialdemokratin:

Vid extrakongressen kommer en ny partiledare väljas efter en kongress som stämningsmässigt kommer liknas i efterhand med ett besök i väntrummet på en tandläkarmottagning. Nödvändigt, föga lustfyllt och ingen vill egentligen vara där. Risken är överhängande att den valde partiledaren blir en kompromisskandidat och att hans eller hennes huvudfokus blir att hejda det fria fall som (S) befinner sig i. Den nya partiledningen kommer som helhet vara en övergångslösning som skall bädda för en totalt förnyad ledning 2013 då även riksdagslistorna inför valet 2014 formas. De senare kommer, om partiledningen under de närmaste åren lyckas, kunna spegla ett i grunden nytt ledarskap och att nästa stora partiledare då kan finnas i dessa listor.

De mörka moln som ändå finns på himlen är frågan om ”övergångsledningen” egentligen vill eller kan fortsätta reformera partiet. En ordförande gör ingen sommar och falangstriderna kommer att fortsätta – inte som höger/vänster utan mellan de som vägrar inse att samhällsstrukturerna har förändrats och de som vill se ett parti i takt med minst 40 procent av väljarkåren. Skulle de förra vinna, de som kan kallas för traditionalister, ser jag personligen mörkt på socialdemokratins framtid som tongivande dagsaktuell kraft i svensk politik. Då kommer (S) resultat 2014 hamna mellan 20 och 25 procent för att därefter i framtiden pendla mellan 12 och 20 som ett parti för enkom bidragstagare och de som lider av SARS, Sentimentalt Arbetar Romantiskt Syndrom. Tappet i sympatisörer kommer i sådana fall även tränga in i medlemsleden och vi kommer – om traditionalisterna ”vinner” se många av (S) socialliberaler att avsluta sitt politiska engagemang eller söka sig till andra plattformar.

Socialdemokratin kommer under 2011 endast vara synliga i sin oppositionspolitik på ett område, socialförsäkringarna. Tomas Eneroth har redan idag lyckats få med sig ett enat socialförsäkringsutskott (även de borgerliga partierna) som kommer att skicka en hemläxa till regeringen om översynen av regelverket för långtidssjukskrivna och han kommer sannolikt även under 2011 vara en av de få socialdemokratiska gruppledare, möjligen i sällskap med Ylva Johansson, i riksdagen som uppvisar något som kan liknas vid ett idépolitiskt framåtsyftande arbete från de som kallar sig vår partiledning. Övrig oppositionspolitik och idépolitiska utspel från ledande socialdemokrater kommer att präglas av mest gnäll, resonemang om skattetabeller, osäkerhet och omsorg om de egna positionerna.

Alliansen

Moderaternas segertåg fortsätter i opinionsundersökningarna och detta sätter sina spår i såväl riksdag som regeringskansli. (KD) parkerar sig någonstans runt två procent i samtliga undersökningar och många av de tidigare sympatisörerna återfinns i (M) emedan de sistnämnda börjar snegla på framför allt (SD).

(FP) är det parti som nu tydligast sätter upp en egen försvarslinje mot (M), de försöker driva sin egen linje men konflikten mellan de som ser makten som ett mål i sig – och vill överge kongressbeslut och partiprogram till förmån för taburetter i Rosenbad – och de som tänker mer självständigt blir uppenbar. I vissa riksdagsutskott kommer detta ses i form av utskottsreservationer eller utskottsbeslut som även (FP)-ledamöter driver mot sin egen regering.

Arbetslösheten

Biter sig nu fast på tio procent och kommer under mandatperioden tangera 12 procent beroende på räknesätt. Statsministern lanserar ånyo kreativa modeller för det senare. Alliansen kommer falla tillbaka i (M) politik och såväl statsminister som finansminister kommer börja sätta sitt hopp till dynamiska effekter i ekonomin. Dynamiska effekter som aldrig tidigare infunnit sig och inte heller nu kommer infinna sig.

För att finansiera passiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder säljer regeringen under perioden ut SAS samt återstående innehav i Telia. Alliansen kommer vara fortsatt passiva i stimulansen av industrin samt helt i avsaknad av politik för energi- och industriomställning.

Europa

Turkiet kommer under slutet av 2011 vända Europa ryggen. Redan idag behöver Europa Turkiet mer än Turkiet behöver Europa som brygga i handeln. Turkiet inser idag att framför allt Euro-zonen har sådana problem att ett EU-medlemskap sannolikt skulle hämma tillväxten varför de under 2011 kommer vända sig mot GCC och Asien som marknader och strategiska samarbeten.

Euron kommer närma sig katastrofens rand och Portugal är nästa land som kommer vara tvungna att ta emot mer EU-stöd, därefter kommer Italien. Spaniens  ekonomi är för stor för att ens ett samfällt EU ska kunna rädda undan en större kollaps. Tyskland riskerar att slitas isär då det nu finns en alltmer högljudd opinion mot såväl Tysklands lojalitet mot EU som de räddningsaktioner som Angela Merkel gått in i med finansiella medel. På hemmaplan får framför allt (FP) allt svårare att försvara sin förbehållslösa Europapolitik och marginaliseras ytterligare i regeringen och samhällsdebatten.

Afghanistan

USA:s tillbakadragningar av sina trupper under 2011 kastar stora delar av Afghanistan ner i en ny våldsspiral. Under slutet av 2011 tvingas fler länder ingående i ISAF att revidera tidigare planer för exit och en sammantagen exit, utan tanke på det Afghanska folkets säkerhet och vi kommer se de sista stridande förbanden lämna Afghanistan under 2012. Lars Ohly kommer att kunna skratta Carl Bildt rätt upp i ansiktet varje gång Utrikesnämnden sammanträder resten av mandatperioden. Vilket han kommer att göra i brist på andra glädjeämnen.

USA

Majoriteten av USA:s delstater kommer vid slutet av 2011 ha en sämre ekonomisk situation än Island – vissa kommer befinna sig i en rent ut sagt Grekisk situation och arbetslösheten kommer bita sig fast vid 12 procent. Under slutet av året briserar nästa bostadskris i USA med ytterligare konkursmässiga kreditinstutitioner som följd. USA:s statsbligationer kommer vid slutet av året få ett lägre kreditbetyg varför dollarn nu för första gången kommer ifrågasättas som världshandelsvaluta. Detta späs på eftersom USA inte kan komma tillrätta med vare sig statsskuld eller negativ handelsbalans.

Under senare delen av mandatperioden kommer den internationella handeln söka nya verktyg efter dollarns kollaps och en väg är valutakorgar med stora inslag av Indiska rupier och Kinesiska Yuan. Västvärldens ekonomiska, och i förlängningen monopolet på  den demokratiska definitionen, dominans och hegemoni kommer slutligen vara över vid utgången av 2014.

Ja, ingen rolig läsning kanske. Men tyvärr kan jag leda mina teser rätt långt med de källor som finns tillgängliga idag. Och jag själv då? Ja, om inte annat så kommer jag skriva en bok om hela kalaset vid tidens ände. Hur jag såg det, var jag såg det och hur tänkte jag. Men med i allt detta kommer jag, som den kontrafobiker jag är, att vilja vara.

I Aftonbladet kan jag läsa Karin Petterssons utmärkta ledare som inte är utan kritik mot både höger och vänster.  Mot regeringen för de ökade klyftorna, alltmer utbredda fattigdomen och växande utanförskapet. Regeringen, främst företrädd av statsministern i egen hög person, sade sig vara nöjd med situationen.

Mot vänster för bristen på politik. Och att Sverige behöver mer socialdemokratiska värderingar som slår igenom i politiken. Och jag håller som sagt med henne, i tidigare inlägg har jag poängterat att socialdemokratiska värderingar såsom frihet, jämlikhet och solidaritet är tidlösa – det är politiken som är tidsbunden.

(S) genomklappning berodde – enligt mitt sätt att se på det – på ett antal faktorer där politik, person, organisation och ideologi smälte samman och blandade ihop sig med sådant som var irrelevant. Där det tidlösa blev dolt av det tidsbundna. Politiken ska vara präglad och bunden av den tid vi lever i, den ska dock stå på tidlösa värderingar för att stå stabilt. Samma sak gäller person och organisation – denna har i (S) fall förväxlats med ideologin i många fall. Där organisationen varit helig trots att samhället ser annorlunda ut idag än för 40 år sedan.

Tidlöst och tidsbundet.

När jag nu blickar tillbaka på hösten så slås jag av hur rätt Katrine Kielos haft. När hon skriver till dagens ledning i socialdemokraterna att det är dags att flytta på sig, att det inte är något personligt, bara ni flyttar på er. Den idépolitiska debatten saknar ett antal centrala aktörer, vår partiledning. Med ett fåtal undantag som Tomas Eneroth, Jytte Guteland, Peter Weiderud, Nalin Pekgul, Ilja Batljan och Ylva Johansson så är det i praktiken tyst från denna församling som omfattat cirka 60 personer inklusive suppleanter och adjungerade. Dessa säger sig vara vår partiledning, att leda debatten, att försvara det tidlösa i våra värderingar som frihet, jämlikhet och solidaritet.

Om jag undantar namnen jag räknade upp, det kan finnas en eller annan jag missat men de kan sannolikt räknas på ena handens fingrar, så bedömer jag att vi har cirka 50 personer som spenderar dagarna med att försvara sin egen position. De tror att de är tidlösa. Eller också är de rädda nu för de inser att de – och deras förmåner – är tidsbundna. Bundna av den tid de är valda till sina ämbeten.

När nu Primegate rullas upp så blir det än tydligare anser jag hur gamla kamratband och omsorgen av det egna reviret väger tyngre än försvaret av värderingarna. Och allt detta gör att de 390 000 långtidsarbetslösa samt de 340 000 barn som lever under fattigdomsgränsen står utan någon som för deras talan. Statsministern, som ibland säger sig gå sida vid sida med sitt folk, säger sig vara nöjd med utvecklingen. Jag är det inte. Och från vår egen ledning hörs föga som skulle kunna vara till tröst eller hjälp för dessa 730 000 livsöden eller runt åtta procent av Sveriges befolkning. De som inte får gå sida vid sida med statsministern. En statsminister som utnyttjat vår svaghet till sin fördel. En svaghet där vi tillåtit ett knappt femtiotal personer sitta och bevaka sina revir och tryckt undan den interna politiska debatten till att mer bli en rörelse med läpparna. Där sången ”Internationalen” klingar allt mer ansträngt och falskt eftersom strofen ”Sista striden det är” snarare kan gälla den personliga positionen så som processen att ta fram en ny partiledning nu utvecklar sig.

Jag kommer på ett personligt plan försöka återknyta till idépolitiska debatten tydligare efter jul. Men det finns en fara i att jag ligger kvar i min kritik mot såväl persongalleri som organisation. För bägge står i vägen nu, det blir allt tydligare ju närmare kongressen vi kommer. Majoriteten av dagens ledning tror att de är tidlösa men de förmår, trots sin omnipotens, inte bidra med ens det enklaste avtryck i hur vi ska möta framtiden. Än mindre med realistiska lösningar för de 730 000 medborgare som lever i armod.

Så jag säger som Katrine Kielos: Flytta på er, och det är ingenting personligt – än så länge – bara ni flyttar på er. Gör oss den tjänsten, ni skymmer nämligen sikten med ert agerande för våra värderingar. Dessa, inte ni, är tidlösa. De heter frihet, jämlikhet och solidaritet vilket ni tycks ha glömt bort.

Jul

I survived Christmas 2010.

Kompletteringshandlingen blev ett tämligen misslyckat kapitel. Det som inte finns i skriftlig form finns inte när jag ska handla. Detta visade sig förödande då det kom att saknas såväl laxröra som julkorv på julbordet. Inte utan viss syra blev jag påmind om detta bohemiska, lätt vimsiga men charmiga, drag hos mig. Idag var det som sagt inte helt uppskattat.

Julbordet är annars en mycket märklig företeelse. Det lagas mat i timmar innan i mängder som kan utspisa en skyttepluton trots det endast är en bråkdel som skall äta av denna romerska orgie i mat. Vid tre tillfällen kallades jag in för att biträda men förvisades av någon anledning till de mer simpla göromålen som ta ut sopor, fylla diskmaskinen, skala potatis och hacka lök. Något som för övrigt är ett mysterium för mig är potatisens centrala position på alla jul- och smörgåsbord. Varför upplåta plats i magen för potatis när det finns så mycket annat att föredra?

Jul.

Med olika livshistorik och vuxna barn är det inte utan en viss möda att få ihop en dag som denna. Det är en av anledningarna jag smitit från den de senaste 30 åren så fort tillfälle yppats. Och idag bekräftades ånyo med vilken kraftansträngning alla nu ska staplas på varandra i olika konstellationer under ett fåtal timmar – inte utan ett behov av logistisk talang, improvisationsförmåga, målmedvetenhet, diplomati samt god känsla för slot-tider (det sista innebär att kunna identifiera exakt när det öppnar sig en möjlighet att smita).  Det vill säga alla de talanger som präglar en övermänniska. Jag är inte den människan. Jag misslyckades med det mesta men några segrar kunde jag räkna hem.

Efter enträget gnolande på ”Sjösala vals”, ”Sommar sommar sommar”  och andra slagdängor kom jag framåt eftermiddagen – strax innan julbordet på L att själv stå och nynna en av dessa.  När L kom på sig med att ha gått på detta resultat av min listiga och subversiva påverkan slog hon på TV:n och tvingade mig till att ha en julmässa MED BÖNER på under matlagningen som straff. Till saken hör att jag gick faktiskt ur kyrkan i somras och är beteckna som fullblodsateist….

Med tindrande ögon sade hon till mig att ”Du vet ju att jag är traditionell och på julafton är man snäll…..”. Jag tog mitt straff men kunde som sagt räkna hem en liten seger.

Jul

Nu hemma till slut efter dels klarat av julbordet men även efter att ha åkt till släktingar och lämnat över alla dessa julklappar som vi för flera år sedan officiellt avskaffat. Märkligt hur något som är avskaffat fortfarande finns kvar kan jag tycka. Men under en av dessa bilfärder kunde jag till slut räkna hem den yttersta segern av dom alla. Jag hörde ett svagt, men ytterst målmedvetet väsande från baksätet, ett väsande med en bestämdhet och målmedvetenhet som inte låter sig ruckas på i första taget.

”Nästa år blir det Cuba”

Så julen då? Ja, min blev som ni säkert kan räkna ut riktigt bra. Nu har det som heter julefrid infunnit sig, en julefrid som innebär att nästa år vid denna tid befinner vi oss på Cuba. Och jag, jag kommer då ånyo lyckats smita undan allt igen.

Därför, kära läsare:

En riktigt God Jul trots allt, inte bara sådär lagom god. Den blev riktigt god med facit i hand.

Julbloggat: Martin Moberg, Fritt ur hjärtat, Alliansfritt, Hagalundssossen, Roger Jönsson, Johan Westerholm, Röda Berget, Peter Högberg, Carl Bildt, Ebba von Sydow, Federley, HAX;Karin Berg, Kristina Alexandersson, Peter Andersson 

Jul.

Jag kommer här leverera den första av mina julbetraktelser i linje med antropologens studier, det som kallas för ”deltagande observation”. Dessa kommer främst kretsa kring julen, denna märkliga period på året då människor får för sig att stapla sig på varandra och ”mysa” istället för att kanske smeta ut umgänget över resten av årets 52 veckor.

Jul.

Dagen började med att jag i arla morgonstund släpade mig, med uppbådande av mina sista krafter, till tvättstugan för att ta upp tvätten från igår. Detta föranledde mig till en kompletterings-lur direkt där jag senare väcktes med kaffe på sängen. Det senare var enligt hörsägen utslag för det som kallas ”julstämning” och hade sannolikt uppskattats av mig om det inte vore för att doseringen var tre gånger så stark som det ska vara. Det var en styrka på den brygden som i en annan kontext skulle klassificerats som fosterdrivande alternativt fångat Hans Blix uppmärksamhet. Som vanligt kan jag inte skaffa mig en flickvän som dricker kaffe…..

Jul.

Till att råga på allt har det gått ut ett dekret i min absoluta närhet att jag ska vara snäll. En hel dag. Knappt sarkasmer kan passera men jag gör mitt bästa för att smyga in dom där det går. Det första jag drabbades av var att jag skulle utföra någon form av akupunktur med nejlikor på två apelsiner. Mitt förslag på dödskallemönster föll dessvärre platt till marken varför jag för att motivera mig själv föreställde mig att jag utförde voodoo på statsministerns huvud där apelsinen fick föreställa Hr Reinfeldts flint.

Jul.

Det finns som sagt en del traditioner i olika sammanhang. Julsånger är en sådan vilket föranleder mig till att, för att skapa illusionen av julstämning, gnolar på Carl Antons sommarballad ”Om maskros och tjärdoft”. Jag blev tyvärr avslöjad….. vilket nu innebär att jag nu inom kort ska ut och spontant kompletteringshandla julkorv och Västerbottenost som glömdes bort vid gårdagens shoppinginferno. Shoppinginfernot kommer föranleda en egen postning men jag kan lätta på förlåten genom att bara nämna kombinationen av shoppingvagnar som alla drar snett, snö och isvallar på parkeringsytor, parkeringshus som inte är i direkt anslutning till köpgallerior med rally på sliriga gångbanor och gator med shoppingvagn, lågt blodsocker, andras skrikande ungar (våra är vuxna) och annat som tydligen hör julen till så ni kan skapa er en egen bild. Detta senare skall dock inte belasta julen utan hör vintern till. Har jag hört.

Nu skall jag ut och kompletteringshandla och kommer återkomma under kvällen. Jag har dock fått förmaningar att det ska gå undan,  hon genomskådade dessvärre min plan (jag var lite för medgörlig) att långsamt strosa och kanske stanna till ett par tre gånger för att fylla på kaffe-behovet.

Till er alla från en som istället för att djupt avsky julen i år, observerar densamma, inte utan en kritisk distans (ordet lagom är valt med omsorg för att visa att jag är en kompromissernas man, jag gillar inte extrema uppfattningar).

En lagom god jul.


Martin Moberg, Fritt ur hjärtat, Alliansfritt, Hagalundssossen, Roger Jönsson, Johan Westerholm, Röda Berget, Peter Högberg, Carl Bildt, Ebba von Sydow, Federley, HAX;Karin Berg, Kristina Alexandersson, Peter Andersson som har rimmat vilket i sig är en ny sida hos honom. Impnerande och respekt!!!

Dagens första postning får inledas med Björn Elmbrants inledande ord i sin ledare i Dagens Arena:

Socialdemokraterna skulle också behöva gå vidare, men alla är så ivriga att vända blad att de gamla bladen lossnat och flyger runt i de mediala stormbyarna. På det nya bladet kan man bara urskilja två ord – ”ta ansvar”. Ta ansvar för vad då? För landet, för Moderaternas fortsatta regeringsinnehav eller för det Socialdemokratiska Tomtepartiets överlevnad?

Med ett Primegate som nu kanske passerat sin kulmen och att de ingående aktörerna, framför allt Prime och Stockholms Arbetarekommuns återstående städjobb och krishantering (i det senare fallet besluta huruvida Niklas Nordström skall uteslutas eller inte) så slår nu humorn igenom i debatten. Jag skrattade så att jag nästan ramlade av stolen nu på morgonen när jag såg att socialdemokraterna lagts ut till försäljning på Fyndtorget för det facila priset av 4 MSEK. Säljare? Signaturen Prime Time.

Stor humor, inte utan svärta men samtidigt inte utan allvar. Peter Andersson konstaterade tidigare att den enda förloraren på Primes agerande är socialdemokratin och jag är mer och mer inne på samma linje. Häromdagen träffade jag Eric Sundström, Björn Elmbrant med flera. Med flera innefattar i detta fall ett antal ledande socialdemokrater – det stora flertalet jämnåriga med den idag aktuelle Niklas Nordström. Vid presentationsrundan så inledde alla dessa ledande socialdemokrater med samma mening, när de gick med i SSU. Som om detta faktum skulle reglera hackordningen i ett möte med externa aktörer, journalister och relativt nya medlemmar som jag. Det kan vara värt att många av de som inleder presentationen med när de gick med i SSU samtidigt i mer offentliga sammanhang står och säger att vi måste öppna partiet för nya medlemmar som vill engagera sig senare i livet.

Jag blir mer och mer övertygad om att dagens kris, ja det är en kris som förvärras allt mer, inte har landat hos stora delar av partiledningen. När tidningsrubrikerna målas med, för en S-medlem, nattsvarta rubriker med alltifrån historiskt låga opinionssiffror till ”under cover” opinionsbildning via PR-byråer så är det viktigaste för ledande partiföreträdare dessa dagar att reglera hackordningen i varje presentation de gör av sig själva. Hur bra sosse de är. När de gick med i SSU. Och ett medlemskap i denna organisation är nog i andras ögon inte lika fint längre, inte dessa dagar, inte om de på något sätt var samtida med Niklas Nordström och framför allt inte om de anstränger sig och går utanför Sveavägen 68 och möter samhälle och väljare.

Med fler företrädares inställning till sitt parti och sin egen roll som de jag sett sista veckan så är det nog logiskt att det finns ett allvar bakom skämtet med annonsen, att det finn de som vill att vi gör oss av med partiorganisationen en gång för alla och hoppas att någon nappar på Prime-Times erbjudande. Då kan vi få en startpeng för att bygga något nytt. Något nytt men ändå tidlöst, något som bygger på den faktiska innebörden av orden frihet, jämlikhet och solidaritet och inte vilket datum den ene eller andre ledande partiföreträdaren gick in i SSU. För det är precis vad de inleder sina presentationer med och det är med andra ord detta som de anser viktigast.

Min adress till partiledning och de som anser sig vara ledande företrädare: Ta ansvar nu, ert värde som politiker baseras inte på när ni gick med i SSU, det baseras på hur ni presterar. Och tiden för prestationer blir kortare och kortare - att stå och ödsla tid på att försöka påminna er själva och er omgivning om när ni gick med i SSU varje gång ni presenterar er för bredare kretsar upplevs inte som om ni har partiets bästa för ögonen.

”Primegate” tar nu nya, men inte helt oväntade vändningar. ”Läckan” hos Prime identifieras som en person som står de mer traditionalistiska strömningar inom (S) nära.  Skulle det vara så, vilket tyvärr ser ut att vara troligt, så har de falangstrider som utvecklades under Niklas Nordströms ordförandetid i SSU nu nått ”mogen ålder”. Dessa falangstrider tycks nu på allvar etablerat sig i moderpartiet Socialdemokraterna. Falangstrider som ytterst ledde till att Jan Nygren och Anna Lindh var tvungna att kallas in för att lappa ihop ett ungdomsförbund som riskerade slitas sönder av interna strider.

Maktahavare.se, Dagens Opinon och Peter Andersson har alla bra inlägg om detta och Peters slutord borde vara väl värda att ta till sig från bägge håll. Den enda förloraren på detta agerande är Socialdemokratiska Arbetarepartiet eftersom striden mer och mer handlar om inblandade personer och inte ideologier. Där styrks bilden av ett från toppen kluvet parti där de personliga förmånerna är överordnade den ideologiska och politiska utvecklingen.

Det enda jag har att tillföra är egentligen ett råd jag fick från en centralt placerad socialdemokrat på Förtroenderådet. Denne uttryckte sig uppskattande om Öppna Kriskommissionens arbete men sade till mig som avslutning när ingen annan hörde på:

”Kom inte för nära Rosen, det kan vara så att den vill krama ihjäl dig”.

Vad han menade vet jag bättre nu och även partistyrelseledamots reaktion på denna kommentar gav mig ytterligare stöd för faran i vad som sker just nu. Han sade när jag återgav citatet ovan följande häromdagen:

”Eller så är det så att den sticks rätt rejält om du kommer för nära”.

Och så blir det. ÖKK kommer fortsatt hålla distansen till det vi ser ske. Faran är uppenbar nu att socialdemokratin är den enda förloraren på kanske främst Primes agerande – men dess belackare har inte heller något att yvas över. Och skulle ÖKK ”välja sida” så skulle vi bli antingen ihjälkramade eller ihjälstuckna vilket skulle hindra oss från att fortsätta driva en oberoende intern och extern opinion med ett mitten-vänsterperspektiv. En opinon som idag drivs med hjärta och inlevelse istället för med Mammon och försvaret av de egna förläningarna som motivation.

So wie so lär fortsättning följa - och under tiden: Ett hälsosamt avstånd till Rosen, den verkar vara sjuk - tyvärr på fler plan, allvarligare än vi trodde och utan insikt - och jag tänker inte bli smittad. Det finns andra vägar framåt.

Relaterat: Henrik och Patrik Westander skriver om behovet av självsanering i dagens Aftonblad.

Gästarbetare luras till Sverige och tvingas arbeta under slavliknande villkor, enligt en ny rapport. Bakom handeln ligger kriminella nätverk rapporterar SvD och SR/Ekot.

Samtidigt så rapporterar samma källor och några fler att antalet skatteparadis minskar samt att hemlig telefonavlyssning ökar. Allt är faktiskt en utveckling som visar på behovet av en väl fungerande underrättelsetjänst. För det är i praktiken samma nätverk som ligger bakom drogsmuggling, arbetskraft-smuggling, märkeskopiering som andra derivat av dessa som till exempel sextrafficking för att ta ett exempel ur mängden.

  

Det är ur detta min ståndpunkt till bland annat FRA-lagen skall ses.  För frågan är ytterst vem eller vilka som tjänar på allt detta, vilka som ligger bakom det ganska svepande begreppet ”organiserad brottslighet”. De som önskar ett svar på detta bör läsa bland annat Moises Naims ”Illicit – How organized crime are hijacking the global economy”.

Moises Naim har en bakgrund från Världsbankens direktion, han är en av världens ledande experter på bland annat vad och vilka mekanismer som ligger bakom pengatvätt. Han redovisar på ett pedagogiskt sätt processerna och mekanismerna som finansierar konflikter som den i Afghanistan, Kosovo etc. En annan som är läsvärd i ämnet är Mary Kaldors ”Nya krig”.

Dessa konglomerat är snarast att likna vid nätverksbaserade koncerner med olika affärsområden. När de lagförande organen i olika länder är lyckosamma med att bekämpa till exempel drogsmuggling så utvecklas och expanderar andra ”affärsområden”. Framför allt Moises redogör för hur sedan dessa kontanter återförs genom flera steg till konflikthärden för att finansiera vapeninköp.

Av den anledningen är jag förespråkare för internationellt samarbete och underrättelseutbyte samt avtal som till exempel ACTA. Av den anledningen vill jag ge framför allt SÄPO rätt verktyg. Där är jag och Morgan Johansson överens. Men jag har ett centralt förbehåll, jag vill se en helhet – såväl legalt som strukturmässigt - som har rimliga förutsättningar att kunna jobba effektivt för att motverka all form av kriminalitet relaterad till detta samtidigt som de integritetspolitiska frågorna tas till vara. Lagrådets bedömning av regeringens proposition 2007/08:163, Åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott med mera som antogs av riksdagen 081022 talar sitt tydliga språk om hur helheten utvecklats över tid:

 ”Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och omfattningen av de intrång i grundlagsskyddet som en enskild sammantaget kan drabbas av genom olika tvångsåtgärder.”

Med ”området” menas samtliga lagar och förordningar (idag ett 60-tal) som reglerar den svenska underrättelsetjänsten. Denna form av kriminalitet har en säkerhetspolitisk dimension som våra ledande företrädare – oavsett åsikt och politisk tillhörighet – inte tycks kunna adressera.

Av den anledningen köper jag inte längre märkeskopior (jag har en Rolex-kopia med ett hårstrå i boetten), av den anledningen är jag som konsument vaksam över olika varors ursprung.  Av den anledningen är jag bekymrad över hur samtliga politiska företrädare nu driver debatt och opinionsbildning. De – och media – ser inte helheterna, de fokuserar på olika segment som adresserar deras egna kärnväljare.

Det krävs därför mer spänst nu. Det tjänar alla på.

Skapa fler jobb. Det måste vara målet för en ny socialdemokratisk skattepolitik, och därför borde skatterna i tjänstesektorn sänkas rejält. Det säger Ardalan Shekarabi, som leder Socialdemokraternas kriskommission rapporterar SvD.

Det känns nästan som en tanke i vaket efter Primegate och samtidigt den inbjudan jag fick idag av Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv. Helt plötsligt kliver en av kriskommissionärerna fram efter en längre tids tystnad samtidigt som svenskt Näringsliv adresserar en sådan som mig direkt.

Motiveringen varför jag blev inbjuden är att

Eftersom du har visat prov på idérikedom och förändringsvilja i den politiska debatten vill jag bjuda in dig och en handfull andra personer till ett informellt och inspirerande 
samtal om framgångsrika reformer i Sverige och andra länder.

Och ja, jag kommer gå på denna bjudlunch, se bekräftelsen nedan:

Och jag väljer att vara helt öppen med att jag pratar med vem jag vill och när jag vill. Att sluta sig som socialdemokraternas partiorganisation nu gjort duger inte. Vi har att driva såväl en partiorganisation framför oss som stelnat i chock och en internprocess för val av ny partiledare som bäst kan liknas vid Vatikanens konklaver som en debatt som kan fokusera på det Ardalan understryker – en politik för fler arbetstillfällen.

Dock anser jag att Ardalan på tok för tidigt, precis som Thomas Östros tidigare – går in i ett resonemang om skattetabeller som redan på detta stadium identifierat mål. Och jag håller inte med Ardalan här. Han börjar laborera med ett redan oöverskådligt skattesystem där den breda överenskommelsen om reformering nu är så långt borta så att det skulle krävas en nästintill arkeologisk kraftansträngning för att få fram grundtankarna i den. Att förenkla skattesystemet.

Ardalan och Thomas gör även samma misstag som Morgan Johansson (S) - som i sin första analys gav Thomas Östros skulden för att ett opinionsförsprång på 18 procent åts upp av en alltför Allianslik skattepolitik. Med Morgans första analys som grund skulle det innebära att de Rödgröna då skulle utskåpat Alliansen med 18 procent alla veckans dagar utan att ha någon politik. Även detta faller på sin orimlighet. Att bryta ut delmängder, och dra generella slutsatser, utan att sammanhanget blir klarlagt är i samtliga dessas fall att göra våld på alla idag kända analysmodeller. Visst, jag är en av de som kanske ropat högst efter livstecken från såväl dagens ledande företrädare som kriskommissionärer, men det jag sett hitintills imponerar inte direkt. Ska sägas dock att Morgan kommit en bit i sina slutsatser men jag bedömer fortsatt att det krävs en del handpåläggning för att de skall fungera i en helhet.

Jag kommer därför fortsätta på mitt sätt, att lyssna på de som har något vettigt att säga, samtidigt som jag anser att i energiväxlingen till ett hållbart samhälle ligger nycklarna till industriell förnyelse och tillväxt. I den kommande (oavsett om vi gillar det eller inte) energiomställningen, och därmed effektiviseringen av såväl industri-, hushålls- som tjänstesektorerna, ligger Sveriges största risk och största möjlighet. Risken att vi misslyckas – vilket en del av Alliansens politik kommer leda till - och blir ett isolerat låglöneland med en haltande välfärdssektor eller att vi blir en ledande nation i export av teknik och tjänster för ett hållbart samhälle.

Därför kommer jag lyssna på svenskt Näringsliv. Därför anser jag att Ardalan, Morgan och Thomas har fel i sina analyser. Och lunchen? Rapport kommer, var så säkra. Socialdemokratins framtid ligger i socialdemokratins värderingar – inte en triangulering av någon annans agenda.






Hartman, Andersson, Högberg, Lindgren,  Pettersson, och sannolikt många många fler relevanta men jag orkar inte mer just nu......

Peter Andersson skriver ett brev till sin kära gamla vän Socialdemokraterna som jag tycker du skall läsa i sin helhet. Det förtjänar den tiden det tar, mycket av det han skriver, det mesta faktiskt, kan även jag skriva under på.

Det är inte utan att jag är rätt brydd numera, brydd över det parti som jag valde för att kanalisera mitt samhällsengagemang. Brydd över det som kan betecknas som partikultur och hur socialdemokratin väljer att tolka ord som folkrörelsedemokrati. I nomineringsprocessens av ny partiledare så fångar Birger Schlaug kanske den bästa formuleringen även fast den har viss spets, att partidemokratin bäst kan liknas vid de forna öststaternas processer.

Detta förstärks eftersom inte heller Valberedningen tycks ha förstått vidden av att jobba på bredden, jag fick häromdagen reda på att ersättarna inte kallas alls till de möten som skall ta fram en ny partiledare. Bilden av ett i grunden elitistiskt parti förstärks eftersom många namn – Fredrik Pettersson är ett - bland ersättarna borgade för den progressivitet som sannolikt är nödvändig för att få upp den socialdemokratiska bussen ur diket.

Ulf Bjereld bedömer att (S) snart nått sin absoluta botten i opinionsundersökningarna när (S) som igår gör en ny ”all time low” notering. Och det är med Ulfs bedömning jag nu för första gången blir allvarligt oroad. När inte ens han insett att ett politiskt partis absoluta botten ligger på noll procent, och som med en axelryckning accepterar att ett tidigare 45-procentsparti tappat snart hälften av sina sympatisörer, så är det inte bara lite alarmerande för alla oss som sliter med Öppna Kriskommisioner och annat för att rädda det som nu räddas kan av socialdemokratin. Jag vet inte längre om det finns något hopp om att någon centralt placerad socialdemokrat som inser att utöver väljarflykten så ligger nu medlemsflykten nära runt hörnet. Jag vill varna alla inblandade för den acceptans för situationen som nu börjar sprida sig, sätts bilden av (S) som ett parti mellan 20 och 25 procent i opinionsundersökningar under 2011 så är det så stort stöd vi kommer få av väljarna 2014.

Nu lanserar fler partidistrikt Sven-Erik Österberg som trolig partiledare och det är dem fritt att göra detta. Sven-Erik är ”väl förankrad i rörelsen” och det stämmer sannolikt – men är han förankrad hos väljarna? Är han på något sätt känd utanför LO? Väcker han glöd och känslor hos de väljare vi vill attrahera? Men var är hans och alla andra kandidaters politiska självdeklaration? Vad vill Sven-Erik? Vad vill Mikael Damberg? Vad vill Veronica Palm? Förutom att de vill att den demokratiska processen skall ha sin gång (se Birger Schlaugs omdöme igen) så vet vi inte någonting annat än att det kan finnas inslag av personlig omsorg om sina inkomster.  

Jag är en BoBo per definition – Borgousie Boheme - socialliberal borgerlig bohem (borgerliga levnadsvanor) med hjärtat till vänster. Jag har min politiska hemvist i socialdemokratin. Jag gick med i socialdemokratin 2006 för att jag har ett samhällsengagemang som jag ville kanalisera under ett antal år. Det vill jag fortfarande.

Men jag börjar nu fundera på om socialdemokratin är rätt plattform. Inte som ideologi – utan som organisation.  Ledarskapet lämnar en hel del övrigt att önska, likaså öppenheten och partidemokratin.

Värderingarna frihet, solidaritet och jämlikhet är tidlösa – men som dagens (S)-företrädare väljer att hantera den organisation som skall försvara dessa värden ser det illa ut för dessa värderingars förutsättningar att styra samhället rätt. En partidemokrati som är inspirerad av öststaterna, företrädare som möter framtiden med tystnad och en ovilja att släppa in nya krafter är mycket långt borta från dessa värderingar reella betydelse. Och det som stör mig mest är att de partidistrikt som drev fram Mona Sahlins avgång nu inte förmår eller vill ta ansvar för sitt agerande. Detta med stärker bilden av att det inslag av personer som drivs av personliga agendor istället för vår värdegrund är större än vad som är hälsosamt för vårt parti. Eller vårt, socialdemokratin kanske jag ska säga – för partiet visar inte längre att det är den självklare väktaren av mina värderingar.

Det är inte utan att jag nu börjar snegla på den politiska kartan igen fastän socialdemokratin fortfarande är mitt förstahandsval. Inte utan. Samhällsengagemanget har jag kvar, jag tillhör nämligen de som fortfarande tror på den faktiska innebörden av orden frihet, jämlikhet och solidaritet. Och vad jag vill med det kan du läsa i min programförklaring.

Jag är nominerad av min Arbetarekommun till extrakongressen i alla fall, trots (?) min frispråkighet. Jag ingår i valkretsen Norrtälje- Järfälla-Solna. Jag tar tacksamt emot medlemsröster så att jag kan göra min stämma, och min oro, hörd. Och min djupa besvikelse över det ledarskap som nu praktiseras av partistyrelse och verkställande utskott. Jag vet att denna insikt delas av andra medlemmar men den ser inte ut att ha gjort några bestående avtryck hos vår partiledning. Om vi nu har någon vill säga.