Sitter och är rätt irriterad fortfarande efter gårdagens nyhet i Expressen som jag bloggade om igår. Jag börjar dessutom bli rätt trött på att skriva om vår egen process i negativa termer. Men det jag ser är så urbota taffligt och fegt så dessvärre - intill dess att bot och bättring görs - så kommer jag fortsätta.

Staffan Lindström har idag, tillsammans med Peter Johansson, postningar som är mer hovsamma i sin ton än den jag fick ur mig i affekt igår kväll. Ja, jag vet, det är direkt skadligt att blogga i affekt men jag sov gott inatt och när jag läser den på morgonen så står jag för varje ord. Jag har som f.d. officer och f.d. "företagssanerare" lärt mig skillnaden i effekt mellan när jag är artig och när jag är uppriktig. Artighet lindar in budskapet till i värsta fall oigenkännlighet och kan få motsatt effekt. Så visst, i affekt, men det kanske kan ge någon effekt....

Men åter till ledarskapet jag ser.

Det jag ser är en, som kollektiv betraktat, totalt tondöv partistyrelse utan någon som helst sjukdomsinsikt eller analytisk förmåga. Och med detta så passerar de inte någon som helst kvalitetskontroll om de hade agerat på en marknad som styrs av marknadslagar. Det ser inte bättre ut att de satt upp stadgar som skydd för de egna intressena med idag två undantag - Urban Ahlin och Håkan Juholt. I dagsläget de enda jag kan säga mig respektera fullt ut av ledamöterna i partistyrelsen.

En annan är Tomas Eneroth som träget i riksdagen försöker göra så gott han kan för att dämpa effekterna av Alliansens politik mot de svagaste. Han har i sitt arbete fått oförtjänt lite publicitet men varje dag går han till riksdagen och tar matchen mot regeringen. Inom kort kommer vi kunna se resultatet av en riksdagsledamot som tar sitt uppdrag på allvar istället för att ge sig in i en alltmer paranoid cirkus på Sveavägen 68. Tomas är som jag, resultatorienterad, och låter CV:t tala till skillnad från övriga som har all anledning att inte vilja lyfta fram sina i ljuset. En fundering har jag varför inte media mer i detalj lyfter fram hur de enskilda lyckats med såväl partiinterna som partiexterna förtroendeuppdrag. Som jag var inne på igår så har oroväckande många en stor del magplask på meritlistan. Magplask som än idag präglar partiet med ett falangbeteende och ett sviktande väljarstöd i framför allt storstäderna.

Morgan Johansson, för att ta ett exempel, skyller valförlusten på att vår politik på skatteområdet var för lik Alliansens. Han har som framgångsrecept höjda skatter. Med Morgans resonemang borde därför väljarkåren gått till vänsterpartiet vid höstens val. Men vänsterpartiet underpresterade igen och backade för tredje (!) valet i rad. En annan sådan debattör är Veronica Palm som nämns som partiledarkandidat som även hon vill se höjda skatter som väg in i framtiden för att återta positionen som 40-procentsparti......

Ingen av dessa har reflekterat över att under socialdemokratins glansdagar - 1950-talet - bestod väljarkåren till hälften av arbetare, idag är motsvarande siffra runt 30 procent. Ändock tror dessa att vi ska kunna ligga kvar på valresultat runt 40-45 procent med samma politiska fokus och program. Med dessa siffror i realiteten så blir opinionssiffrorna logiska om vi inte gör något radikalt. Att försöka representera drygt halva befolkningen innebär att partistyrelsen måste spegla denna väljargrupp och kompetens. Och i detta visar partistyrelsen som kollektiv - och med paranoid gruppdynamik som sannolik grund - upp en i det närmaste brottslig inkompetens och ovilja. Allt bottnande i att de inte vill bli av med sina jobb. De vill inte för allt i världen gå tillbaka till i många fall det enda jobb utanför politiken de haft. I extremfallen som grönsaksbiträde i ett snabbköp. Det ledarskap jag ser partistyrelsen utöva skulle knappt fungera i en korvkiosk med en timanställd vikarie. Sannolikt skulle den korvkiosken riskera att gå omkull rätt snart.

Partistyrelsen kan idag som kollektiv absolut inte få godkänt och som jag försökte beskriva, som Tage Erlander identifierar i sina dagböcker, är effekterna av socialdemokraternas politik - det goda samhället - det som kan göra socialdemokratin överflödiga som politisk kraft. Eftersom moderaterna "kapat" de flesta progressiva frågorna, de som berör vanligt arbetande folk, så har detta hot om undergång kommit allt närmare. Jag vill därför avsluta postningen med ett resonemang från min favorit i den säkerhetspolitiska analytikerkåren, fransmannen Emanuel Todd:

Todd förutspådde Sovjetunionens kollaps, ingen trodde honom men han fick rätt med en felmarginal på tre månader. Hans senaste bok "After the Empire" handlar om USA:s hegemoni och skrevs 2003 och baseras på omfattande forskning inom fler discipliner - boken som sådan beskriver ett tänkt scenario ur hans perspektiv. Att läsa den är som att läsa dagstidningen idag sju år senare. Och dess konsekvenser är skrämmande om de skulle slå in. När jag var på en föreläsning vid lanseringen vid tiden för utgivandet sade han följande:

"USA kommer upphöra som dominerande stormakt och säkerhetspolitisk kraft inom tjugo år. Men eftersom George W Bush nu är president kan det komma att gå väsentligt snabbare"

Ni kan ju fundera lite på hur den globala ordningen förändrats sedan hans tid. Jag vill som avslutning därför lägga ihop Erlanders mörka tankar med Emanuel Todds modeller för framtidsstudier i en egen analys av det som sker:

Socialdemokratins riskerar att försvinna som tongivande politisk kraft inom 20 år givet samhällsutvecklingen och om ingen egen idéutveckling sker, men med dagens partistyrelse och ledarskap kommer det gå i allt väsentligt snabbare. De förstår inte sin samtid, de representerar inte sin samtid och inte heller vill de lyssna på sin samtid.

Men det finns en väg framåt. Om nu någon, modig och med ett uns av ryggrad och ansvarskänsla parat med analytisk förmåga, i partistyrelsen vågar ta första steget och ställa sin plats till förfogande så kommer en lavin startas, en lavin där alla dessa människor helt plötsligt kommer vilja skriva om historien till sin egen fördel. Som så många gånger förr. Men i den paranoida stämning som råder så lever alla i en förlorad världsbild där förändring av de egna livsbetingelserna är ett hot mot socialdemokratin. De har fel.

I förändringen ligger socialdemokratins räddning. Tar  inte partistyrelsen denna unika möjlighet på lördag så är det dagens partistyrelse som kommer ha ansvaret för socialdemokratins undergång som politisk kraft. Historiens dom kommer bli lika hård som skoningslös för dessa individer på ett personligt plan och då är frågan om de - och deras familjer - tycker att det var värt det. Om det var så kul att  mamma eller pappa gick till historien som en fullfjädrad idiot som rev ner en folkrörelse. En folkrörelse som byggde Sverige och baserade sin gemenskap på ord som frihet, jämlikhet och solidaritet.


Peter Andersson på temat rykten och spin i en närliggande kontext. Peter Högberg om klockor ... och Tokmoderaten som säkert  har lilla julafton.

Relaterat: Expressen, Aftonbladet, SvD Korseld, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5,

Via Expressen/TT och Peter Högberg kan jag läsa mig till att Förnyelsen inom Socialdemokraterna kan komma av sig. Mycket talar för att bara Mona Sahlin byts ut i S-toppen vid kongressen i vår, något som leder till en ny intern S-strid.

Detta stämmer med de rykten jag hört. Att direktiv gått ut som går ut på "håll ihop, håll ihop partiet och sitt still i båten". Varför? Enkelt. Det skulle sätta igång kedjereaktioner där alla förtroendevaldas prestationer de senaste tio åren skulle komma under lupp. Prestationer som spänner från total passivitet i partistyrelsen ända sedan 1996, ett splittrat SSU där man efter ett ordförandeskap och därtill hörande stormig kongress till slut var tvungen att kalla in Anna Lindh och Jan Nygren för att lappa ihop resterna av ungdomsförbundet över till storstäderna där (S) i Stockholms stad och län inte är största parti längre för att ta några exempel. Eller varför inte partisekreterare och andra med organisationsansvar som ansvarat för ett parti som inte förmådde leverera vid valet 2006 och 2010. Granskas dessa händelser och utvecklingar så kommer ett antal namn upp som ansvariga lite väl ofta. Samma namn som sitter i dagens partistyrelse och ingenting hellre vill än att sitta still och att rörelsen fogar sig i den allmänna tystnaden.

Jag vågar påstå att inte någon aktietieägare i ett bolag hade accepterat slikt beteende förutom möjligen Skandia. Och just i det fallet så gick det ju som det gick sen.

Jag kan tycka att det är rätt äckligt det vi ser nu. En styrelse av ynkryggar som inte vill ta ansvar. Jag kan inte se att jag kan identifiera mig med detta partibeteende om det skulle vara så att det inte blir minst femtio procent nytt blod i styrelsen av fler skäl.

Vi ska ha en styrelse och ledning som representerar det vi vill bli, inte det vi har varit. Men med dagens beteende så är vår ledning inte ens något av dessa alternativ. Om det inte är så att vi vill attrahera den del av befolkningen som själva ser sig som ryggradslösa ynkryggar och fegisar. Jag vågar påstå att det i så fall är långt ifrån de 40 procent (S) vill vara, det kan till och med vara så att det inte ens räcker till riksdagsspärren.

Dagens styrelse är kollektivt ansvarig för två valförluster, valförluster som samma styrelse skyller på politiken. Men med handen på hjärtat: Är det rimligt att tro att hela styrelsen, som surrat sig två gånger i rad vid en förlorande politik har förmåga och trovärdighet att göra ett bra jobb nu inför 2014?

Hur många fiaskon skall medlemmarna behöva åse emedan Partistyrelsen, denna sammansvärjning av ynkryggade individer, vimsar runt och menar att det är politiken det är fel på eller väljarna som inte begripit deras outsägliga visdom eller lysande ledaregenskaper?

Urban Ahlin och Håkan Juholt har nu bägge gått ut och förordat att hela PS byts ut och är de enda som visar någon form av ledarskap samt ansvarskännande som jag kan skriva under på och identifiera mig med. Ett ledarskap som skulle kvalificera dem till förnyat förtroende enligt mitt sätt att se på det, Men intill dess att kollektivet  - som är partistyrelsen i sin helhet - inser detta och agerar som Ahlin och Juholt pekar på så ger jag inte många kronor för det ledarskap som visas upp. Ett ledarskap som idag bygger på feghet, utan ryggrad och då knappast kan vara en förebild för svenska folket,. Än mindre en spegel av det vi säger oss ha varit eller det vi vill bli.

Om det inte är så att socialdemokraternas 100 000 medlemmar nu anser att vi är ett parti för de fega, för de ynkryggade och därmed skall ledas av de fega och de ynkryggade utan ansvarskänsla. I så fall gick jag med i fel parti eftersom jag är en socialliberal republikan som med ett finlandssvenskt ursprung vet vad ordet sisu innebär. Från början till slut.

Och sisu? Allt annat än feghet och helt i avsaknad av ynkryggens alla egenskaper.

Berit Andnor, före detta riksdagsledamot och statsråd, blir ordförande i Socialdemokraternas valberedning inför extrakongressen i mars. Formellt utses valberedningen senare i veckan av partiets förtroenderåd. Valberedningen ska föreslå ny partiledare och ny partistyrelse rapporterar SR och Expressen bland annat.

Det är först nu som jag känner att jag kan börja kommentera personvalen mer i detalj. Min drömkandidat till valberedningen hade varit Jan Nygren eftersom han och Anna Lindh lyckades lappa ihop SSU efter kanske den stormigaste perioden i dess historia någonsin. Jag känner Jan en del och han har såväl politikerns som näringslivets perspektiv om vilka kvaliteter som krävs för att såväl samla partiet som att leda det i en framåtsyftande rörelse. Det är dock mycket möjligt att Jan inte stod till förfogande – han lever ett annat liv numera. Ett liv som han uppskattar vet jag genom långa samtal om livsval, livet som varit, paradiset på orden och livet som återstår.

Men Berit Andnor? Väntat, och i min värld ett val som i sin potential ligger nära Jan. Jag har sett henne under hennes tid som ordförande i KU och hon har lika hårda nypor som hon är resultatorienterad och pragmatisk som politiker.  Jag fick frågan om vad för slags socialdemokrat Berit är och min spontana reaktion var att hon ligger närmare den jobbfokuserade och resultatorienterade delen av socialdemokratin än snuttesnuttsocialismen. Med hennes minister- och KU-erfarenhet har hon klart för sig vad som kommer att förväntas av en kandidat som dessutom kandiderar till statsministerämbetet. Jag skulle ge betyget fyra steg av fem möjliga, det femte steget beror på hur pass väl hon uppfattat signalerna om behovet av en öppen process och en partiledning som spegel av och i takt med väljarkåren.

Hon kan komma att överaska positivt men den som lever får se.

I Dagens Arena publicerar vi som är mer redaktionellt engagerade i Öppna Kriskommissionen en artikel som följer upp vår tidigare rapport, Ur våra rötter kommer förändringen.

Jag kommer inte citera artikeln här i sin helhet utan lyfter fram något som jag brinner för, framtidens jobb och entreprenörskap.

Genom att investera i ROT-avdrag med miljöprofil kan varje watt som industrin behöver för sin överlevnad frigöras. Genom att investera i innovationsupphandlingar med miljöteknik som huvudtema kan vi ställa om viktiga delar av industriproduktionen och därmed säkerställa samt utveckla antalet arbetstillfällen.

Som vi skriver, varje watt som kan sparas tryggar jobben. Och hur gärna vi än vill tro på att vi och kommande generationer kan bibehålla vår livsstil så är det endast önsketänkande. Vi kommer att behöva både ställa om oss och vår produktion snabbare än vi anar. Jag kommer märka det under min yrkesverksamma tid, både Peak-Oil och miljökonsekvenserna kommer tvinga oss till det.

Peak Oil syftar till den tidpunkt då den globala oljeproduktionen når sitt maximum, varefter produktionen och tillgången på olja kommer bli allt mindre och oljan allt dyrare. Det krävs inte mycket fantasi att räkna ut att samhället, och världssituationen, inom kort blir allt mindre trivsam när länder måste slåss om den kvarvarande oljan för att trygga sitt eget lands välstånd om vi inte agerar proaktivt.

Bild:  Cornucopia och inspiration Wiseman.

Forskare och experter menar att världen redan nått Peak Oil eftersom den globala oljeproduktionen legat på en platå sedan 2005 och att det nu kommer minska.  Oaktat vad som finns i Barents Hav, ett hav som döljer stora reserver som blivit tillgängliga med polarisens smältning, så är oljan en ändlig resurs.

En energiomställning är med andra ord nödvändig. Och rätt hanterat kan den faktiskt öka vår välfärd om vi satsar på utbildning, utveckling och innovationsstimuleringar i stor skala.  Vi har prövat detta tidigare med fantastiska resultat för den svenska industrin och välfärden.

Ur våra rötter kommer förnyelsen 

Jag sitter i Socialdemokraternas förtroenderåd. Det måste innebära någonting mer än att jag den 4 december ska åka ner till Stockholm och välja en valberedning som redan är uppgjord på förhand – som i sin tur ska föreslå en partiledare som även den är uppgjord på förhand. 

Så skrev Luleås mest framträdande socialdemokrat Karl Petersen  på DN Debatt .

Alexandra Einerstam, Peter Högberg, Sara Gunnerud och jag kompletterade detta med ett något mer precist krav ikväll på DN Debatt. Vi menar att Socialdemokraterna har nu en historisk chans att genomdriva en verklig förnyelse av partiet och visa att det går i takt med dagens informationsvana och fritänkande väljare. Men helt avgörande blir vilken valberedning som utses den 4 december och om den väljer att arbeta öppet eller slutet.

Jag vill poängtera att åsikterna inom ÖKK, Öppna Kriskommissionen, är i praktiken en spegel av hur vi ser på detta inom partiet. Jag vill ha en transparens, andra vill behålla dagens ordning. Olika åsikter, olika argument, olika logiska plattformar. Alla värda att lyssna på och alla skall värderas lika.

Men det jag kanske blir mest förvånad över är argumentationen kring att den vanlige medlemmen inte har förmåga att göra ett väl och noga övervägt val. Det skulle med andra ord diskvalificera hela de amerikanska och franska processerna till såväl partiledare som president. I förlängningen innebär detta, för de som anför denna ståndpunkt, att president Obama är en illegitim ledare av det amerikanska folket för att dra argumentationen till sin extrem. Varför? Ja, argumentet att socialdemokraterna är en koalition används allt som oftast för att motivera slutna förhandlingar, vad är då inte det demokratiska partiet eller det republikanska? Med ett uns av kunskap om hur det politiska landskapet i USA ser ut så inser var och en att just detta diversifierade landskap förutsätter en öppen process för att hålla ihop partierna. Republikaner på östkusten har mer gemensamt med demokrater i sydstaterna än vad som synes för handen för att beröra ett exempel. Men ändock väljer medlemmar och sympatisörer att av egen fri vilja hålla ihop partierna och inte via ombud. En vilja som matchade fram Barack Obama till presidentposten och som bäddade för en social reform som saknar motstycke i amerikansk historia sedan president Roosevelt.

Jag kan naturligtvis gå mycket hårdare på mitt parti än vad jag gör. Men det räcker så här för stunden. Vi har en historisk chans att återknyta till vårt ursprungsuppdrag, att frigöra människan  Att frigöra henne genom att se och lyssna på henne. Att ta henne på allvar.

Låt oss ta chansen nu att öppna partiet, den kommer inte komma åter i första taget.

Socialdemokraterna måste öppna upp sina processer för allmänheten och behöver en ny ledarkultur som sätter öppenheten och lyssnandet i första rummet. För partier som vill vara angelägna i vår tid fungerar det inte att stänga in sig i sammanträdeslokaler och där göra upp om personer och politik. Det är en gammaldags syn på demokratin som avskräcker moderna och unga människor. Socialdemokraterna måste bli öppnare. De som vill bli nästa partiledare måste kliva fram och säga: ”Det här är min politik!” Jag sitter i partiets förtroenderåd. Det måste innebära något mer än att den 4 december åka till Stockholm och välja en valberedning som är uppgjord på förhand – som i sin tur ska föreslå en partiledare som även den är uppgjord på förhand, skriver Karl Petersen, Luleå.

Läs hela hans artikel, den andas insikt och förståelse - fjärran från kotteriet på Helgeandsholmen och Sveavägen i Stockholm. Karl ger mig intrycket av att han lever i allt väsentligt närmare väljare, medlemmar och sympatisörer.

Socialdemokratin har som självbild och ambition att vara ett parti som attraherar minst 40 procent av väljarkåren. Om vi menar allvar med detta bör dagens ledning inse att valet av partiledare inte engagerar bara några få ”erfarna medlemmar”. Valet av partiledning, där dess ordförande dessutom är statsministerkandidat, är en fråga som är större än så. För ett parti som socialdemokraterna som har dessa ambitioner är det en fråga som måste kunna följas för alla de som kan tänka sig att rösta på oss en dag.

Karl beskriver sin frustration över situationen på sitt eget sätt:

Jag sitter i Socialdemokraternas förtroenderåd. Det måste innebära någonting mer än att jag den 4 december ska åka ner till Stockholm och välja en valberedning som redan är uppgjord på förhand – som i sin tur ska föreslå en partiledare som även den är uppgjord på förhand.

Jag önskar att han inte har rätt, men jag är rädd för att han har rätt. Men så länge det finns sådana som Karl kvar i socialdemokratin så finns det hopp om framtiden. Och på förtroenderådet får vi se om han inte har fler med sig. Jag tänker i alla fall verka för att han får allt stöd han kan få. På mitt sätt. 

 

Imorgon, lördag, blir det inget bloggat alls tror jag. Imorgon skall jag hjälpa till vid Karate Kid Cup – nordens största karatetävling för barn.  Tävlande från hela norden kommer dyka upp och är det något som jag uppskattar är att kunna betala tillbaka med lite engagemang för alla timmar jag kunnat tillbringa i dojon.

Så det blir en liten helgbetraktelse över tidens ting redan på fredagkvällen. För det är spännande tider vi lever i. Historiska tror jag vi kan konstatera om tjugo år. Oavsett händelseutveckling inom respektive block de närmaste åren kommer våra barn och barnbarn kunna forska och träta om dessa dagar. På vänstersidan ser vi ett statsbärande parti på jakt efter sin kollektiva identitet och uppgift, på högersidan ser vi hur ett parti seglat upp och som sakta men säkert tuggar i sig sina stödpartier samt slutligen på ytterkanten numera återfinna ett parti ingen vill ta i med tång.

För egen del är jag tämligen klar med min politiska identitet, den socialliberala. Bohemisk vänster med borgerliga vanor är ett annat epitet men jag står för det. Kavajer skall med viss fördel vara i tweed och då från Scotland, tröjor från Gurnsey och bruna skor är bannlysta efter klockan 1700 i min värld. Andra konstigheter jag har för mig är att dubbelknäppta kavajer har dubbla knappuppsättningar just för att de ska vara knäppta, om de inte är detta framkallar det ett behov från min sida att slita av personen i fråga detta klädesplagg. Kan man inte bära en kavaj på rätt sätt ska man ge attan i det och klä sig i kofta eller svart sopsäck istället.

Inom mitt parti, (S), svallar vågorna höga dessa dagar med anledning av alla våra olikheter som socialdemokrater. Ska vi svänga höger, vänster eller backa tycks frågorna vara. Få i ledande position talar om framåt om dom nu talar alls vill säga. Den politiska fegheten och räddhågsenheten har lagt sig som en våt filt över (S) vilket säger en hel del om alla de som bemannar partistyrelse och Verkställande Utskotts ledaregenskaper. Dessa personer ser på sig själva som politiska ledare och några av dom även som blivande statsministrar. När var feghet en merit för en statsminister kan jag fundera en stund över. Sannolikt aldrig.

Harald Ullman begår i sammanhanget något som kan liknas vid ett illa verserat lustmord på Veronica Palms eventuella kandidatur till ordförandeskapet för socialdemokraterna. Nu tycker jag nog att personangreppet i hans insändare är av det grövre slaget men jag kan i något fall konstatera att i Veronicas politiska gärning finns fog för viss tvekan inför hennes politiska färdriktning.

Varför? I grunden är socialdemokratin en frihetsrörelse, historiskt har (S) sedan arbetarrörelsens födelse arbetat för att frigöra människan, oavsett social och etniskt härkomst. Frigöra henne från kapitalismens och överhetens bojor och ge henne verktygen att förverkliga sina drömmar om det goda livet. Veronicas politiska profil tyder inte på att hon delar min tolkning av detta i dagens alltmer individualiserade samhälle. Veronica var under valrörelsen talesperson för de Rödgrönas jämställdhetsprogram och det som lanserades kändes väl inte helt relevant i ett samhälle där antalet enmansföretagare växer för varje dag. Enligt den plattformen skulle alla företag, oavsett antalet anställda, lämna in en jämställdhetsplan varje år. För en enmansföretagare som jag, som varit enmansföretagare i drygt fem år känns förslaget helt verklighetsfrånvänt. Och inte utan humor. För om jag som god socialdemokrat skall kunna leva upp till andemeningen, en jämställd arbetsplats, så skulle jag, stå inför följande alternativ

• Mot min vilja anställa en kvinna. En anställning jag inte har behov av än mindre kan sysselsätta ens om Arbetsförmedlingen stod för hela lönesumman.
• Vartannat år byta kön på mig själv
• Lägga mig till med ett androgynt utseende
• Bli transa.

Inget av detta ovanstående ligger direkt för mig. Inte heller förstår jag hur denna reform skulle kunna öka min frihet som enmansföretagare. Inte heller förstår jag varför en plan för allt detta som enmansföretagare, utan planer på expansion, skulle öka mina möjligheter att nå mina livsmål.

Men Veronica skall ha all heder för att hon fortsätter arbetet med HBT-frågorna, de löper som en röd tråd genom hennes politiska gärning. När Mona Sahlin nu väl gör sorti ur riksdagen kommer det uppstå ett vakuum om inte någon fyller detta. Veronica är väl skickad att axla den delen av Mona Sahlins mantel, i de motioner som Veronica själv lagt andas en djup förståelse och ett äkta engagemang för hur vi skall kunna öka denna idag utsatta grupps frihet. I den frågan har Veronica kunnat ta till sig frihetstanken i den socialdemokratiska idéutvecklingen.

Men är jag då höger, vänster, bakåt eller framåt?

Tja. I det politiska landskapet i allmänhet men även i socialdemokratin finns det någon form av nostalgi att det var bättre förr. 1970-talet målas upp som en speciellt ljus tid i vår historiebeskrivning. När denna dyker upp i partiinterna samtal brukar jag kalla det för SARS – Sentimentalt Arbetar Romantiskt Syndrom. För vill vi tillbaka dit?

På 1970-talet slutade TV-sändningarna kl 2300 vardagar, lördagar och söndagar ibland till strax efter midnatt. De som ville se på TV på andra klockslag var hänvisade till testbilden eller programmet ”myrornas krig”.

På det kulinariska området var i regel förrätterna på restauranter av bättre slag begränsade till innovationen ”Räk-cocktail” som bestod av en grabbnäve räkor dränkta i Rodhe Island-sås lite piffigt serverat i ett cocktailglas. Planksteken och Bearnaisesåsen gav oss en känsla av att vara kontinentala för att inte tala om vad pizzans inträde i de svenska matvanorna innebar. Är det till den tiden vi vill tillbaka? Idag har vi gjort allt detta till ett naturligt inslag i den svenska matkulturen genom den svenska innovationen oxfilépizza med bearnaisesås. Jag väntar med viss spänning på om någon vågar sig på att kasta på de där räkorna och Rodhe Island-såsen så vi kan få en ”all inclusive” i helyllesvensk modern men samtidigt sentimental tappning…..

Systembolaget är ett annat exempel. På 1970-talet hade vi ett sortiment som begränsades till en bråkdel av dagens. Skulle vi köpa whisky var vi begränsade till kanske åtta-tio sorter varav den enda svenska, Skeppets, var så totalt odrickbar så att den slutade produceras. Skeppets whisky innehöll 45% maltwhisky. Någon lagrad grainwhisky fanns inte färdig vid tiden för Skeppets lansering och därför blandades maltwhiskyn med olagrat sädesbrännvin istället för grainwhisky. Idag kan whisky-connaisören välja och vraka och gå hem med flaskor med de mest outtalbara namn som till exempel Hathlothdoncraigsrdgngwenmore eller något sånt. Allt liknande i sitt uttal en kraftig harkling eller nysning i mina öron men säkert gott för de som begriper sig på det.

Nej, jag vill inte tillbaka till 1970-talet. Jag vill kunna se på TV då jag vill, äta sushi, wok, T-bonesteak, indiskt och andra importerade matkulturer efter eget gottfinnande. Det kräver att vi har en öppenhet gentemot vår omvärld. Att vi kan ge och ta i ett samhälle som blir alltmer globalt men samtidigt individualiserat med större inslag av företagande. Där är jag höger och framåt som socialdemokrat.

Men under samma tid stärktes arbetarnas skydd radikalt. Arbetsmiljön inspekterades och förbättrades, forskning och satsningar på arbetsmiljö lagreglerades och ansvar från arbetsgivarna utkrävdes. Reformer som sparade liv och lem, som ökade arbetarnas frihet över sin egen hälsa.  Idag ser vi hur regeringen steg för steg monterar ner detta skydd. Som på sikt överlåter arbetarnas hälsotillstånd till arbetsgivarnas godtycke, som riskerar att slita ut människor i förtid. Där utslitna människor, helt i onödan enligt mitt sätt att se på det, tvingas belasta vår gemensamma välfärd och blir av med sin frihet att nå sina drömmar. Allt för att arbetsgivarna inte behöver ta sitt ansvar. I detta är jag vänster och bakåt som socialdemokrat.

Ja, det var en av mina längre postningar. Tankar som jag delger bara sådär och ta det för vad det är. Ur en bohemisk rätt rörig tankesmedja kanske det är någon form av varudeklaration inför framtida eventuella kandidaturer. Eller så är det bara att jag tänker högt just nu. För vem vet vad morgondagen har att erbjuda? Kanske nya utmaningar, eller så kanske blir det bara grå och trist vardag.  En trist vardag som avrundas med en oxfilé-pizza med bearnaisesås framför TV-n som sänder dygnet runt…..

David Cameron vill tala EU-frågor med Fredrik Reinfeldt. Men britterna söker också en helt ny politisk allians, utanför EU-samarbetet, med Sverige, övriga Norden och Baltikum. Det innebär att det politiska tvillingparet Cameron och Reinfeldt får ett nytt gemensamt uppdrag skriver Göran Eriksson i SvD i en analys. På samma sätt som Tony Blair och Göran Persson på sin tid sopade banan med sina respektive oppositioner så ser vi nu hur historien upprepar sig. I fallet med duon Cameron – Reinfeldt är det sannolikt till gagn för den förre likt samarbetet Blair - Persson. I bägge fallen är - eller var - de svenska representanterna tomma på idéer och det internationella samarbetet gav illusionen av en progressiv rörelseriktning .

Idétorkan hos moderaterna motiverar isolerat inte dagens opinionssiffror utan är sannolikt ett utslag av en lamslagen och passiviserad opposition som nu förstärks av denna illusoriska progressivitet. En kompetent och aktiv opposition kan driva en majoritet till förnyelse, en passiv sådan är ofta till men för samtliga inblandade. Majoriteten kan luta sig tillbaka och riskerar att bli allt maktfullkomligare.

Det ställer krav på alla dessa oppositionspartier. Krav på att gå i takt med sin samtid och forma sin politik mer på värderingar och i takt med samhället istället för på gamla meriter.

För Fredrik Reinfeldt kan detta samarbete för närvarande komma som en skänk från ovan. Varför det förhåller sig på det sättet är det få som känner till men Fredrik Reinfeldt har aldrig varit direkt aktiv i förnyelsen av moderaterna. Denna förnyelseprocess, som lett dem till seger två val i rad, har sitt idépolitiska ursprung i kvartetten Bo Lundgren, Mikael Odenberg, Sven-Otto Littorin och Per Schlingmann. Som bekant är det endast en kvar i denna kvartett vars ansvar främst varit att paketera budskapet.

Hur mycket förnyare Fredrik Reinfeldt är ställer jag mig som sagt tveksam till eftersom Bo Lundgren efter förlustvalet 2002 initierade processen som Fredrik Reinfeldt tog över först i dess slutfas. En process som gjorde att moderaterna i grunden såg över många – men inte alla – tidigare politiska dogmer. Under resan de senaste fyra åren har som sagt två personer ur kvartetten avpolleterats under mer eller mindre dramatiska former.

Samarbetet med David Cameron kan därför mycket väl komma som en skänk från ovan för moderatledaren. Med en ej existerande intern idépolitisk debatt och en passiv opposition finns det tecken som tyder på att moderaterna nu alltmer anammar den maktfullkomlighet som präglade Göran Perssons sista år vid makten. Hur moderaterna kör över sina stödpartier i KU om partifinansieringen är bara ett exempel på många. Hanteringen av socialförsäkringarna är en annan där exempelvis (FP) endast kunnat påverka på marginalen.

Som sagt, ett samtal som kom till Fredrik Reinfeldt som en skänk från ovan är min bedömning.

Expressen, DN, SvD

Aftonbladet rapporterar att det blir ingen utredning om lagreglering av partiernas bidrag. Trots att det finns en majoritet i riksdagen för en lagreglering, så valde Folkpartiet och Centerpartiet att gå på Moderaternas och Kristdemokraternas linje, när KU diskuterade frågan på torsdagen. M och KD anser att det räcker med den frivilliga överenskommelse som finns. Genom att Sverigedemokraterna också säger nej till lagreglering, vinner den linjen i riksdagen.

Med de senaste dagarnas postningar i ärendet så släcktes det lilla hopp jag ändå hade om en korruptionsfri riksdag och demokrati. Nej. Förlåt mig, korruption finns ju inte som term så då blir det ju fritt i alla fall.

Moderaterna sätter allt tydligare sin agenda nu och deras samhällssyn genomsyrar alla beslut. Stödpartierna hukar och säljer ut den lilla moral de har kvar till förmånen för ministertaburetter och en tid i solen. Men å andra sidan, de kan i alla fall fortsätta gömma sig bakom de allt fluffigare argumenten som de får av sin herre och mästare att riksdagen och det demokratiska systemet är fria från korruption.

Sunkigt. Men tyvärr sant.

SVT, SvD, Alliansfritt

Via Alliansfritt kan jag läsa att Dagens Media har avslöjat moderaten, tillika JKL-konsulten, Henrik Nilsson valt att gå bakom ryggen på sin förre arbetsgivare – och för detta blivit stämd – när han nu uppenbarligen försökt påverka upphandlingar för Göteborgs stad.

Detta förstärker bilden av ett parti som näppeligen vill synas mer i sömmarna än nödvändigt och aktualiserar kraven på transparens och öppenhet på fler nivåer. Moderaterna kan ju alltid välja väg, men hitintills har de tolkat sina egna regler väl flexibelt. Jag skulle inte bli förvånad om Henrik Nilsson ändock får fortsatt förtroende eftersom vi kunnat konstatera att korruption inte är brottsligt i Sverige. Allt eftersom moderaterna, trots löften om motsatsen, inte gjort något åt detta vare sig i egna regelverk eller fullföljt sina anföranden i riksdagens kammare med konkret handling. Men jag har en teori om varför det blir såhär.

Så länge som den juridiska termen korruption inte finns så kommer moderaterna eller moderata politiker aldrig formellt kunna anklagas för korruption. Av det skälet pågår inget aktivt arbete med lagstiftningen än mindre någon striktare tillämpning av moderaternas eget etiska regelverk.

As simple as that. Tills vidare ser det inte bättre ut än att vi tvingas leva med detta förhållningssätt till våra gemensamma medel så länge moderaternas samhällssyn tillåts dominera regeringen.

Moderaterna borde byta perspektiv. Frågan om öppen redovisning av privata partibidrag handlar inte främst om deras egen kassa utan om demokratins bästa skriver DN Ledare idag. Det känns nästan som en tanke med postningarna från igår att fler uppmärksammar moderaternas ensamma motstånd mot arbetet för en transparant demokrati.

Även fast DN är artigt formulerad så är det inte utan att jag tycker mig skönja en vindkantring nu. Detta var den andra kritiskt, i och för sig försiktigt och inte utan underdåniga bugningar, formulerade ledaren på kort tid. I detta fall så borde de ha kunnat formulera sig skarpare trots sin i övrigt till regeringen undflyende hållning.

Men väl så. Att moderaterna väljer att stå ensamma tillsammans med sverigedemokraterna är deras aktiva val. De kan knappast beskylla oss för att i denna fråga alliera oss med (SD) eller att vi låter dem utnyttja sin vågmästarroll. Moderaterna har valt sida i denna fråga och står sannolikt stolta och rakryggade med sin vapendragare. Eller?

Att DN nu tar upp frågan kan leda till en vindkantring. Jag är inte helt säker på att alla moderater uppskattar, den i och för sig polerade, bild av slutenhet som de nya Moderaterna visar sig vara. I den valmanskår som blir allt lättrörligare och med större krav på insyn. Fråga oss – vi vet med vårt pågående förnyelsearbete som bitvis ny erfarenhet - är att just denna typ av frågor centrala för väljaren. Då gäller det att lyssna och känna av när vinden kantrar i opinionen. Bilden av moderaterna som ett slutet parti förstärks med dess motstånd och vi kommer sannolikt inte vila på hanen att utnyttja denna möjlighet.

Vad vi ser på DN Ledare idag är kanske en vindkantring. Inte stor, inte kraftig, men inte desto mindre viktig. För demokratins skull. Det blev med ens en spricka i fasaden som även den främste representanten för den borgerliga ekokammaren lyckades identifiera.




Annat läsvärt i ämnet: Sandro Wennberg har djupa insikter med anledning av hans tidigare uppdrag som han delger oss.

Via Alliansfritt kan jag nu läsa att (M) tillsammans med (SD) tillsammans utgör det sista hindret för att göra partifinansieringen transparant. Att (SD) har denna position är kanske inte så förvånande med dess historia. En historia som innefattar nynazism och med därtill finansiering som sällan tål ens den svagaste belysning.

Idag skulle jag nog ändå om jag var moderat fundera ett varv till om den egna positionen, att hänvisa till en valhemlighet samtidigt som man tar emot totalt 80 MSEK från hemliga donatorer. Jag vill minnas att Viktor Tullgren räknat ut den genomsnittliga donationen och landade på ett femsiffrigt belopp för moderaternas styrelse att – enligt de själva - fritt disponera efter eget huvud. Själv bidrar jag till Anna Lindhs minnesfond med 2 400 kronor per år vilket jag anser vara en viss skillnad. Och jag sticker inte under stol med det heller.

Problemet är, anser jag, att villkoren för en donation inte är offentliga, lika lite som vilka som donerar. Eftersom allt är sekretessbelagt av moderaterna själva har Svenska folket inte någon aning om vilka riksdags- eller regeringsbeslut som egentligen är en reglering av politiska skuldsedlar. Moderaterna visar därmed sig vara i rätt sällskap. Ett sällskap med (SD) vars historiska ursprung inte tålde ens den svagaste glödlampan. Det leder mig till att inte heller moderaternas finansiering tål ens det i dagsläget.

DN, DN2

Idag publicerar Öppna Kriskommissionen sin andra rapport. Rapportens titel - Ur våra rötter kommer förändring - talar en del om innehållet och de slutsatser vi har kunnat dra.

Vi har som metod använt sig av textanalys av delade dokument, blogginlägg och debattartiklar av S-märkta skribenter. Därmed har arbetsgruppen fått fram ett brett underlag som det har kunnat gå att se tydliga tendenser i idédebatten som bedrivs i dessa forum.


Rapporten kan du i sin helhet läsa på valanalysbloggen men jag väljer att lyfta ut två passager som är centrala i våra slutsatser:

I debatten om socialdemokratins framtid lyfts det fram hur viktigt det är att analysera hur dagens samhälle ser ut och att vår politik måste anpassa sig till detta. Dock måste Socialdemokraterna inse en sak: oavsett vilken form av samhälle Sverige haft, (bondesamhälle, industrisamhälle och nu tjänstesamhället/kunskapssamhället) och vilka förändringar som sker i dessa samhällen, finns en konstant som hela tiden finns med, men som vi glömmer. Den konstanten är människan, den enskilde individen. Hon har samma önskningar oavsett var i historien vi befinner oss.

Min kommentar till denna passage: Vi har - över tid - satt system före individ. Jag personligen har kunnat se en viss förändring av detta men det har inte varit tillräckligt, långt ifrån, för att gå i takt med väljarkåren. Vissa av våra företrädare har fastnat i skatteresonemang - höjd skatt för att bevara system har inte sällan varit centralt i resonemangen. Och här blir det tydligt i vårt arbete att dessa resonemang om just skatt helt utelämnar individen vilket är och förblir samhällets minsta byggsten. Utan människor och individer har vi inget samhälle. Utan att se människor och individer så ser vi inte samhället. Utan att lyssna på människor och individer hör vi inte heller samhället. Sedan nästa passage:

Samhället bärs upp av individerna och därmed måste strukturer och system bli individuellt anpassade. I dag osynliggörs individerna och det händer att individer faller mellan stolarna. Försvaret av system och strukturer dominerar (synen på samhället, mitt tillägg).

Överlag så pekar rapporten på att vi måste gå tillbaka till vårat ursprung, att frigöra individen måste vara överordnat och i detta arbete vara ödmjuka för att vi själva som politisk kraft har bidragit till att låsa in individen.

Läs gärna rapporten i sin helhet och kommentera, maila eller ge på annat sätt synpunkter. Vi kommer att göra en revidering av samtliga under nästa vecka för att överlämna rapporterna i den version som de är då till Kriskommissionen i samband med förtroenderådet den fjärde december. Men det innebär inte att arbetet är klart. I min värld har vi återknutit till något som vi inte ska släppa till förmån till att förvalta makten. En ständig idédebatt är nödvändig för att föra samhället framåt. Framåt mot nya frontlinjer.

EU:s permanenta ordförande Herman van Rompuy tonar ned riskerna för att också Portugal ska tvingas till stödpaket. Men Tysklands Angela Merkel kallar läget för euron exceptionellt allvarligt rapporterar bland fler medier SvD, SR,

De irländska bankernas problem är så stora att de inte kommer klara av att betala tillbaka alla sina skulder. Stödpaketet till Irland nu ger andrum men problemen kvarstår, den bedömningen gör Alan Beattie, redaktör för internationell ekonomi på Financial Times som redovisar ett än mörkare scenario som troligt. De, och tyska nationalekonomer, bedömer att den irländska ekonomin är långt ifrån vad som skulle kunna kallas för lägsta nivå.

I sammanhanget är det inte ointressant att nu följa med vilken tystnad folkpartiet nu följer utvecklingen. Såväl europaminister Birgitta Ohlsson som den ekonomiske talespersonen Hamilton, tillika nationalekonom, ville ju så sent för tre månader sedan, mitt under brinnande Euro-kris, helt okritiskt ansluta Sverige till Euron. Euro-krisen från den tiden, den Grekiska härdsmältan, är på intet sätt över eftersom ECB nu tvekar till att betala ut de sista delarna i lånepaketet om inte Grekland ytterligare skär i sina kostnader. Jag har varnat för denna utveckling i två år men mer eller mindre blivit idiotförklarad av folkpartistiska företrädare i olika kontexter. Jag ställer mig milt sagt frågande om vem som är idiot numera.

Jag ifrågasätter nu starkt folkpartiets kompetens och därmed om deras synpunker och analyser har någon som helst relevans i den ekonomiska delen av den politiska debatten. Jag har gjort det förut och det finns skäl att granska alla de beslut som (FP) varit föredragande i som har de minst kopplingar till statens ekonomi i allmänhet och internationell ekonomi i synnerhet.

När det nu gäller krisen i Euron är jag helt överens med Angela Merkels bedömning, det är den allvarligaste någonsin och det är inte självklart att vare sig botten är nådd eller att valutan överlever nu. Men vad avser den folkpartistiska ekonomiska kompetens så är det nog så att ”the bottom is nådd” vilket får bli den internationellt inspirerade titeln på detta inlägg.

.

Igår kväll skrev jag en postning om en närings- och skattepolitik som måste omprövas. Och de av mina partivänner som inleder sin argumentation med att förorda generellt höjda bördor för den enskilde innan vi klurat ut vilket samhälle vi skall ha bör – tycker jag – för formens skull fundera en smula över valresultatet.

Om det var det som vi förlorade valet på – och som vissa påstår - att vår politik omfattade för lite av höjda skatter, borde våra sympatisörer gått mangrant till vänsterpartiet. Som bekant gjorde de inte det, vänsterpartiet gjorde sitt tredje urusla val i rad och balanserar numera allt närmare ”Kamrat fyra procent”. Vänsterpartiet var det enda parti som förordade höjda skatter och det visade sig kanske inte vara den röstmagnet som mina partivänner nu försöker göra gällande inför framtiden.

Jag vill till att börja med bort från fokuseringen vid just skattedebatten för tillfället. Skatt är ett medel, inte ett mål i sig. Och jag vill se en debatt, likt Peter Högberg, om vad som är framtiden. Vilken är vår nya gemensamma frontlinje inför framtiden. För att illustrera detta kan det vara värt att se hur just nya frontlinjer kan ena ett splittrat eller tveksamt folk. När Richard Nixon kandiderade till återval inför presidentvalet 1972 stod han med en tom inrikespolitisk agenda och ett alltmer impopulärt Vietnamkrig. Oddsen för ett lyckosamt återval var inte de bästa så vad gjorde han? Jo, han skickar folk till månen och öppnar dörren till det kommunistiska Kina utan att avlossa ett enda skott. Han ingjuter hopp och framtidstro. Han identifierar nya frontlinjer för den amerikanska väljarkåren, hopp om nya landvinningar och nya drömmar. Att han sedan, på den inrikespolitiska arenan annars var lika idéfattig som skurkaktig, spelade mindre roll då men samtiden kom ikapp honom som bekant.

Jag bedömer ändå att vi har något här. Hoppet om morgondagen. Att morgondagens samhälle skall bli ett ljusare och rikare än dagens. Att våra barn får det bättre än vi. När vi vinner slaget om framtiden och nya landvinningar blir världen ljusare. I Mona Sahlins idévärld fanns denna insikt om än begränsat till vissa grupper, HBT-rörelsen är en sådan för att ta ett exempel. Det stöd hon har i denna grupp är kompakt. Hon fick dem att drömma om en värld där deras personer värderades exakt lika som alla andra. Jag tror mig kunna påstå att hennes grundinställning inte är isolerad till just HBT-rörelsen, jag är tämligen övertygad på ett personligt plan att hon ville ingjuta hopp om morgondagen för hela sin omgivning.

Därför vill jag lyfta in vad Göran Persson började beröra i slutet av sin ämbetsperiod i debatten igen. Det gröna folkhemmet. Kraven på energiomställningen kommer med stormsteg mot oss nu. En energiomställning som måste omfatta inte bara nya energislag utan även en översyn av det samhälle vi har för att klara välfärden och möjligheterna att möta framtiden.

Jag vill därför se en innovationspolitik som fokuserar vid just nya sätt att utvinna och utnyttja förnyelsebara energislag. Jag har varit inne på hur försvarsindustriklustret kan nyttjas tidigare, ett kluster som rätt utnyttjat och rätt stimulerat kommer skapa spin-off effekter i hela den svenska exportindustrin. Och skapa jobb.

Jag vill se en progressiv politik för att ta tillvara varje Ampere och varje kilowatt på bästa sätt. Att vi lägger en miljöbonus på ROT-avdraget för att spara varje watt som går i såväl villa som flerbostadshus är en väg som vi måste pröva. Industrin, främst basindustrin som skog-, papper- och gruvnäringarna, kommer behöva varje ynka watt som finns att uppbringa. Varje sådan räknas.

Med det gröna folkhemmet och energiomställningen så ligger nu en ny frontlinje framför oss. En ny front måste formas för att kunna uppnå dessa landvinningar samtidigt som vi skapar jobben tillsammans och våra barn får en ljusare tid än vår. Med risk för att bli anklagad för att plagiera Henrik Berggrens biografi om Olof Palme (är halvvägs nu, fantastiskt tidsdokument – fem steg av fem möjliga är mitt betyg) så får därför postningen titeln

Underbara dagar framför oss.

AB, DN

Ett samtal med Peter Andersson nu på kvällen gav vi handen att vi som parti skulle få tummen ur och prata mer framtid. Jag ger honom rätt. Vi var överens om att vi tappade många väljare eftersom vi prioriterade att gå till val på i praktiken allt annat än det vi kom överens om vid kongressen 2009 som dessutom hette ”Jobbkongressen”. Fokus då var att gå till val på var jobben skapas. Det gick väl sådär kan vi väl konstatera…… Så nu är det dags för omprövning och tankesmedja.

Men vi hade faktiskt en jobbpolitik som Thomas Östros redogjorde för till del i Almedalen. Nu kan jag tycka att för mycket tid ägnades åt kritik mot regeringen vid det seminariet och för lite om vad vi själva tagit fram men ändock. I min något röriga dator har jag någonstans Tomas Eneroths (f Näringspolitiske talesperson) dragningar från bland annat IVA och Företagarna. Det politiska program han tog fram stod sig mycket väl i konkurrensen mot Alliansens i bland annat Svenskt Näringslivs och Företagarnas granskning och var framför allt kopplat till forskningsinvesteringar. Forskningsinvesteringar som nu börjar bli akuta. Vi fick till och med högre betyg än fler av Allianspartierna under våren 2010. Vi dribblade bort den möjligheten dessvärre.

Det som vi gick till val på var bland annat sänkta arbetsgivaravgifter, riskkapitalavdrag och full avdragsrätt för innovations- och forskningsinvesteringar. Detta är bra, till och med nödvändigt om vi ska börja skapa jobb. Men det kommer krävas en omprövning av andra faktorer. Skattepolitiken – som till stor del redan berörts – behöver en ytterligare genomlysning. Såväl Veronica Palm som Thomas Östros har berört den med olika slutsatser och jag vill nu kasta mig in i debatten med ytterligare förslag:

Är det så att vi kan komma fram till att skattebefria arbetande kapital är jag absolut inte främmande för en skatteamnesti. Det är nog som att svära i kyrkan inom socialdemokratin men är det något jag fått uppleva på nära håll är hur kapital undanhålls svensk beskattning för att kunna investeras i gynnsammare skatteklimat. Det sker varje dag på olika sätt och till olika länder. Irland är ett sådant exempel ´på destinationsland med endast 12 procents bolagsskatt. Och som medlem i EU har vi bland annat detta att förhålla oss till.

Men det finns en framtid. Givet det övriga klimat som fler internationella företag identifierat, att Sverige som helhet är ett bra land att förlägga kontor i, kan en skatteamnesti för tidigare undanhållna medel kunna öka tillgängligheten på tillväxtkapital. Det kommer behövas anser jag. De statliga programmen genom Vinnova och andra aktörer är för långt borta från marknaden för att ge maximal effekt. Varför?

Enkelt, i riskkapitalsammanhang talas det ibland om kyrktornsprincipen. Riskkapitalisten eller banken vill gärna kunna klättra upp i det lokala kyrktornet och se alla sina investeringar. Detta är nödvändigt för att han eller hon skall kunna känna ett investerar- och ägaransvar och därmed bidra aktivt till sitt investeringsobjekts framtid. Med att stimulera fler privata aktörers investeringsvilja så ökar de personliga engagemangen. Vinnova och andra aktörer spelar i huvudsak med andras - våra - pengar vilket gör att engagemang och incitamentet ofta brister en del när klockan slår fem på fredagarna. Klockan tre dag före helgdag…..  

Det var dagens inspel, tack vare Peter, till ett framtidsinriktat bidrag i debatten i omprövningens tecken. Kanske inte så politiskt rätlinjigt för att vara socialdemokratiskt men om det är jobben som vi som arbetarrörelse sätter i fokus så måste vi skapa mekanismer för att få dessa att växa i takt med samtiden. En samtid som kommer kräva mer av pragmatism och individuella lösningar ju längre bort från industrisamhället vi rör oss.

I dagens DN Ledare kan jag läsa, i förnyelsens tecken, följande:

I dessa tider av eftervalsanalysers kranka blekhet måste man också fråga sig hur det kommer sig att kritiken nästan aldrig handlar om kommunikationsstrategernas insats. Hur smart var till exempel Kristdemokraternas utspel om ”verklighetens folk”? Hur många väljare drog det till partiet? Hur många skrämde det bort?

I flera artiklar före valet presenterades nyheten om att den legendariska pr-strategen Bo Krogvig rekryterats som valgeneral till Socialdemokraterna med rubriker som ”Han ska vinna valet åt Sahlin”. Det gjorde han som bekant inte. Men inte förlorade han det heller. Det fick Mona Sahlin göra själv.

Den sistnämnda meningen ger onekligen en fadd eftersmak. När DN ledarredaktion tar sig och förbehåller sig rätten inom vad man själva kallar ”god publicistisk sed” att sparka på en som redan ligger är onekligen inte en av traditionell medias stoltaste stunder. Men DN kanske tycker att det är just med den meningen är de ur ett etiskt och publicistiskt perspektiv i dess stoltaste stund just nu. Det säger en hel del om DN när de släpper igenom ledare som denna som annars är de rätt ute i många avseenden, den trista efterslängen till trots.

Socialdemokratin förlorade valet till största delen på en sådan enkel sak att medborgarna inte kände igen sig i vår verklighetsbeskrivning. Det pekar nu många av analyserna på som en avgörande faktor. Detta förhållande styrks i bland annat SKL och Socialstyrelsens rapport om sjukvården som släpptes idag. Den pekar på att svensk sjukvård har blivit bättre de senaste åren. I Dagens Samhälle kan jag dessutom läsa om reportage från sjukhus som halverat tiden för såväl behandling som väntan samtidigt som de ökat patientsäkerheten. Jag blir lika glad som jag blir förbannad faktiskt.

Vi gick till val genom att totalt demonisera vår motståndare. Det finns naturligtvis inget som tyder på att det vi lyfte fram inte stämde men vår bild av väljarnas vardag stämde illa överens med den som majoriteten av medborgarna fick uppleva. Upplevelser som nu beskrivs i såväl SKL som Socialstyrelsens rapporter.

Det är inte utan att jag är rätt förbannad nu. Inte på Alliansen, utan på min egen valledning, de ansvariga i styrelser på olika nivåer och alla de strategiska rådgivare samt spinn-doctors som ansvarade för våra valbudskap. De fick mig att beskriva en verklighet som inte stämde med det faktiska och objektiva utfallet. De fick mig att försöka få väljarna att tro att alla de brister som faktiskt finns var gällande överallt. I detta har jag naturligtvis ett ansvar för att ha svalt – om än med viss motvilja ibland – budskapen. Och då slutligen – med adress till såväl DN som våra egna – Mona fick ta konsekvensen och gå, men det kan knappast vara bara hon som låg bakom besluten att måla upp en verklighet som majoriteten av befolkningen inte kände igen sig i.

Med SKL och  Socialstyrelsens rapporter har vi till slut fått det bistra budskapet svart på vitt. Vi gick till val med en verklighetsfrånvänd samhällsbeskrivning. Vi valde att leva i en skiljd verklighet från de vi vill representera. Och än så länge har bara en person - Mona Sahlin - tagit ansvar för detta.....

Jag antar att du som läsare kan gissa dig till vad jag tycker om det just nu när jag läst SKL rapport. Det jag känner nu lämpar sig inte direkt för tryck då det definitivt skulle bryta mot god publicistisk sed.

Läsvärt i övrigt: Alexandra Einerstam på angränsande ämne, 

Att socialdemokratins nomineringsprocesser närmast kan likna vid påve-valets konklaver har jag varit inne på tidigare liksom Karin Pettersson i Aftonbladet. Denna slutenhet – som närmast för tankarna till frimurarloger istället för folkrörelser – har föranlett Peter Högberg och Sandro Wennberg att kandidera till ordförandeposten för Socialdemokraterna. Jag kan inte acceptera att de får en så enkel resa utan egentliga offentliga motkandidater. För att maximera urvalet men ändå vara lojal mot tidigare nomineringskultur som syftar till att ge omvärlden illusionen av att det ändå är en demokratisk process som är präglad av mångfald vill jag se följande kandidera:

Jonas Gardell

Henrik Schyffert

Jan Guillou

Caroline af Ugglas

Åsa Nilsonne

Alexandra Pascalidou

Sven-Otto Littorin (den du, han är faktiskt en av arkitekterna bakom nya Moderaterna och har blivit skickad i exil för ”bad standing”)

Huruvida dessa är socialdemokrater eller inte har jag ingen aning om men jag kan lösa detta med vändande e-post. Jag kan även tänka mig att lägga ut de etthundra kronor som första årets medlemskap kostar. Men frågan är när jag tänker efter om det inte är slöseri med såväl pengar som tid. Nu slut på raljerandet och till saken:

Socialdemokraterna står nu på randen till att sluta sig för omvärlden, en omvärld som analyserna från igår pekar på att socialdemokraterna inte riktigt begriper sig på. Ledande befattningshavare är pressade och framför allt de som valt att ha en yrkesidentitet som förtroendevald börjar sannolikt känna en viss oro. I vissa fall befogad, i andra fall obefogad. Och det är därför det finns krafter som önskar en hermetiskt sluten, av frimurarlogerna inspirerad, process. Vissa ledande företrädare har dessutom mage att kalla detta för folkrörelsedemokrati. Likheterna med Frimurarlogerna är slående, du avancerar i sakta mak uppåt i hierarkin och vartefter du klättrar uppåt får du tillträde till andra slutna rum. Men det är inte de som befinner sig på lägre nivåer som gör urvalet i en frimurartradition, det är de som befinner sig över dig.

Hur det går till kan vi om inte annat ana oss till på nivån närmast under Partiledarposten. Lena Sommestad utmanar Thomas Östros ekonomiska teorier och ståndpunkter i dagens DN. Det gäller att positionera sig nu inför valberedningens arbete och ett sätt att stärka sina interna manövrar är att använda sig av externa kanaler där ingen säger ”jag vill ha jobbet”. Alla aktörer förutom Sandro och Peter rör sig i skuggorna och kommunicerar endast med halvkvävda ord och sliriga formuleringar. Ett sätt att kommunicera som ligger långt bort från de egenskaper som en modern och tydlig ledare som rör sig i takt med samhället bör ha.

 

För handen på hjärtat, sen när blev frimuralogernas nomineringsprocesser egentligen moderna och i takt med tiden? Har de någonsin varit det?  Det är den vi ser i den socialdemokrati som tidigare varit vilket i sig skulle kunna vara en förklaring till både det ena och det andra.

Den 4 december har såväl förtroenderåd som valberedning chansen att förändra detta. 

• Jag vill se en transparant process med öppen nominering och en tydlig kravprofil. De kandidater som sedan står till förfogande skall vara förbundna att avge en politisk programförklaring med vad de vill se som tydlig färdriktning och politiska mål. De ska även redovisa med vilka medel de avser nå dessa mål.
• Jag vill se en öppen redovisning av kandidaternas tidigare ledarerfarenheter med en genomgång av hur de lyckades med dessa uppdrag. 
• Jag vill, när allt detta är uppfyllt och i god tid innan kongressen i mars, se öppna utfrågningar av de sista kanske fem kandidaterna, med fördel direktsända på webben eller annan media, av en expertpanel som inte nödvändigtvis är sammansatt av endast valberedningen.  

På så sätt blir vi en del av en modern demokrati, på så sätt fjärmar vi oss frimurarlogernas och konklavernas syn på demokratiska processer. På så sätt kan samhället börja återknyta till socialdemokratin och vice versa.

Annat: Broderskap är inne på rätt väg anser jag, likaså Nalin Pekgul. Sanna Rayman ställer relevanta frågor.

Var fjärde år åker vi iväg på en charterresa - en riktig sällskapsresa. De två senaste resorna har dock inte varit helt lyckade för oss som betalat med vår tid och vårt engagemang för att följa med. Först bokar resebyråledningen in oss till fel destination, sedan – väl på plats – kör resebyråledningen ut på skakiga vägar som ingen känner igen eller vill åka på och vi slutar i diket. När vi avslutar resan så förklarar resebyråledningen sista kvällen att

”Välkommen igen nästa gång du ska resa, då har vi bytt VD och ekonomichef så då hittar vi nog rätt. Vi övriga i ledningen sitter kvar för att vi säger oss vara kapabla till och vill ta ansvar för att vi ska hitta rätt nästa gång”.

När detta sedan händer gång efter gång så undrar jag om nu denna resebyråledning överhuvudtaget reflekterar över hur passagerarna upplever resan. Eller om en tanke sänds på vilket rykte en resebyrå får som har en ledning som har för vana att råka ta passagerarna till fel resmål gång på gång. Och väl på plats parkerar de utflyktsbussen i diket.

Detta var en av de punkter som jag valde att sammanfatta situationen i socialdemokratin med från  den arbetsgrupp som jag var talesperson för vid  den extra nomineringsstämma i Socialdemokraternas Stockholms läns partidistrikt som genomfördes idag. En stämma som inleddes med att länets grupp för valanalys redovisade sina preliminära resultat. Resultaten kom för många som en obehaglig, men sannolikt väntad, överraskning. Dock är jag tveksam till om alla närvarande verkligen förstod hur illa det är ställt varför jag tar den värsta siffran en gång till.

Endast 22 procent av de som röstade på (S) i riksdagsvalet i riket som helhet, eller var femte väljare, hade ett jobb. En rent ut sagt urusel siffra för ett arbetarparti. Men det stannar inte där, vi fick idag de länsvisa siffrorna och för Stockholms län är motsvarande andel var sjunde väljare. Detta innebär för socialdemokraterna i Stockholm att sex väljare av sju är långtidssjukskrivna, arbetslösa, pensionärer, studerande eller på annat sätt utanför arbetsmarknaden.

Förstår ni nu?

Jag kom som sagt att redovisa vad min grupp kom fram till, redovisningen var dock kort varför jag kom att uppehålla mig vid tre punkter varav ni nu kunnat läsa om en (valde dock en Ålandsfärja i det exemplet):

På frågan om varför vi förlorade valet var vår grupps slutsats att väljarna inte kände igen socialdemokraterna och att vi socialdemokrater inte känner igen samhället. Socialdemokraterna har misslyckats med att bli ett postindustriellt parti.

På frågan om vad som skulle kunna vara storstadsbons problem valde jag att sammanfatta detta i ett ord. Väntan. Vi blir irriterade över när tunnelbana, pendeltåg, bussar och andra kollektiva kommunikationsmedel är mer än två minuter försenade. Vi står inte ut med väntetiderna i telefonväxlar, akutmottagningar eller annat. Vi blir desperata när vi tvingas vänta i månader eller år på dagisplatser, bostäder, äldreboende, planerade operationer, bygglov och annat. Väntan är ett stort problem för storstadsbon som lever i en vardag där tid är en bristvara.

Givet detta så tycker jag att fler bör läsa vad Karin Pettersson har att säga om nomineringsförfarande inför nästa resebyråledning i socialdemokraterna. En uppfattning som Nalin Pekgul ger stöd för och som jag själv anser vara vår chans att dels få till en resebyråledning som kanske har bättre förutsättningar att få resenärerna både mer aktiva, fler och nöjdare. Som bonuseffekt kommer den öppna process som dessa förespråkar - och jag stödjer - ge bilden av ett parti (eller resebyrå) i takt med sin samtid.

Av någon outgrundlig anledning har någon (vet inte vem, orkar inte följa bakåtlänkarna) dragit igång Beautiful Blogger Award. Sannolikt i ett utslag av tristess eftersom det för en politisk bloggare finns mer än nog att skriva om, oavsett om den enskilde vill angripa de egna eller motståndaren. Trams, en allmän omnipotens och självbeundran är sannolikt ursprunget på detta tilltag.

Jag blev nominerad av Fredrik Antonsson a.k.a. Tokmoderaten vilket jag uppenbarligen skall vara tacksam för (okej då, tack…..grumpf) och reglerna är enkla:

• kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den (check)
• tacka och länka till den som nominerade dig (check)
•  nominera sju andra bloggare och länka till dem
• berätta sju intressanta saker om dig själv

De jag ändå trots mitt motstånd till trams som detta, då jag tolkar nomineringen som en uppmaning till att delta, skulle vilja nominera är följande:

Storstad av och med Marika Lindgren. Nätets absolut mest läsvärda politiska blogg oavsett partifärg. Genomarbetad, pedagogisk i sitt språk och knivskarp i sin analys. Jag brukar säga detta när jag är ute och föreläser om nätverksmedier att ska dessa bara läsa en politisk blogg, läs Storstad. Det blåa laget har idag ingen som kommer upp i denna kvalitet. Helst av allt skulle jag vilja stanna här eftersom det egentligen inte finns behov av att nominera fler. Marika tar hem storslam alla veckans dagar med sin briljans.

Supermiljöbloggen: En progressiv nykomling i dagstidningsformat som drivs av en grupp ledd av Christian Valtersson. En miljövariant på Alliansfritt men med ett tydligare drag av faktabaserad folk- och opinionsbildning.

Löntagarbloggen:  En annan nykomling, drivs av Claes Muschkin som driver opinion inom sitt gebit som LO-medlem och aktiv i facket. Han är hälsosamt befriad från den annars rätt betonglika retoriken som kommer från Norra Bantorget.

Alliansfritt Sverige: Även kallad Aset i det trängre kretsarna. Studentikost om dumheter från Alliansen som berikar min vardag. Drivs av framför allt Björn Fridén.

Peter Högberg: Landstingspolitiker i Kalmar och en socialdemokrat som trots sin långa bakgrund i partiet vågar och kan tänka nytt. Och inte så lite heller. Ständigt nyfiken, vänder och vrider på varje sten samt vågar testa nya format hela tiden. Rising star helt enkelt.

Tokmoderaten: Av och med Fredrik Antonsson. De politiska bloggarnas egen ”enfant terrible” eller som en ständigt pågående trafikolycka. Jag antar att ni förstår vad jag menar, vid alla trafikolyckor bildas köer av nyfikna för att få en glimt av eländet. Antonssons blogg präglas av personangrepp, en femårings dasshumor, en fantasi som sannolikt kommer resultera i någon form av tvångsvård en dag samt ibland – rätt sällan dock - knivskarpa analyser.

Wisemans Wisdom: Försvarsblogg som jag följer på daglig basis. Håller inte alltid med honom eftersom hans säkerhetspolitiska bedömningar är alltför präglade av officerens stuprörstänkande men han är en mycket viktig källa att ösa ur i den rent försvarspolitiska debatten. Trots hans brister i holistisk säkerhetspolitisk analys är han den varje försvars- och säkerhetspolitisk opinionsbildare (oavsett partifärg) eller intresserad person bör ha i sin blogglista.

Sedan sju saker om mig själv:

Av Finlandssvensk börd vilket innebär att jag är tjurig, envis och republikan. Inte utan att det finlandssvenska svårmodet slår igenom när jag sitter vid stranden. Vet sedan barnsben vad uttrycket Sisu innebär i praktiken, handfasta upplevelser kallas det. Nyland känns mer hemma om somrarna än Stockholm. Skärgårdshavet vackrare plats på jorden än Stockholms skärgård. Stockmans ett trevligare varuhus än NK.

Karateka: Inte en dag går utan att jag tänker på Karate och dojon. Sådant som håller mig uppe när svårmodet enligt ovan slår igenom.

Samlar på hattar: En typisk hatt från varje land jag varit i berikar kräftskivorna. Visste ni att Sombrero är en huvudbonad att föredra i såväl solsken som regn? Underskattad huvudbonad i vårt klimat där gubbarna hellre har keps.

Ja. Jag har rökt marijuana under min tid i USA. Såg dock hur en av mina gamla klasskamrater vid 18 års ålder drabbades av haschpsykos samt att hur en till mig närstående efter en tid med lättare droger blev heroinist. Har med dessa erfarenheter en allt annat än tillåtande eller liberal inställning till droger då jag sett vilket lidande detta innebär för den enskilde och dennes anhöriga.

Extremt konservativ när det kommer till vissa levnadsvanor. Kavajer skall med fördel komma från Harris och då vara i tweed. Black Watch duger även det med. Tröjor skall komma från Guernsey. Punkt.

Bibliofil. Tvingas nu bygga om mitt hus så att jag får rum med alla böcker. Kan inte slänga en enda – ger gärna bort böcker.

Orientofil: Har ett passionerat förhållande till Mellanöstern. Drömmen är Libyen, att hyra en Landcruiser med tillhörande berbisk chaufför och dra ut i öknen ett par veckor. Är en av de få som har fått uppleva Giza helt själv. Det rådde undantagstillstånd i hela Kairo med tillhörande närområden men jag mutade mig igenom spärrarna och kunde vandra runt bland pyramiderna helt själv. Så sent som i onsdags fick jag en inbjudan till att låna ett hus i Casablanca.