Peter Högberg har idag låtit publicera Öppna Kriskommissionens första rapport på Valanalysbloggen.

Då timmen är sen och jag egentligen inte har så mycket att tillföra utöver vad Peter har skrivit så klipper jag in detta i sin helhet

Vi i den Öppna Kris-kommissionen är kritiska till att den från partiets sida inte har hörts nått kring vad som sker och vi känner en oro att man inte orkar ta tag i de frågor som vi anser är avgörande för framtiden.

I vår första rapport lyfter vi bland annat att organisationen ska bantas. Det är idag inte ett parti med två miljoner medlemmar utan hundratusen. Organisationen ska byggas så den understödjer det politiska samtalet och inte som idag hindrar samtalet. 

Vi vill att partiet testar nya tag att engagera medlemmar och de sympatisörer som inte valt att ta steget fullt ut till medlem. Vi vill att det ska vara borta med nominerings- och förslagskulturer som hindrar både idéer och personer att komma fram. Vi ställer krav på de som ska väljas. Alla idéer som behandlas seriöst.

Vi hoppas att vår rapport kan vara en start på debatten då det från centralt håll är för tyst så låt debatten blomma. Ge era kommentarer så att de samlande dokumentet med kommentarer ger den grund som partiet behöver inför de beslut som ska fattas..

Söndag. Ingenting i nyhetsflödet vill fastna för morgonpostningen. Ingenting i det traditionella flödet. Vad som däremot fastnar är en av mina bloggkompisars postning från igår, Meeri Wasberg (S), en underskattad kraft i allmänhet och en balanserad och reflekterande position i den politiska bloggosfären. Jag gillar hennes sätt att skriva och tycker att hennes blogg borde uppmärksammas mer.

Hon skriver följande om frihet:

Verklig frihet kan inte uppnås om den sker på bekostnad av någon annans frihet

Meningen är inspirerad av John Rawls, socialliberalismens fader, ursprungsposition. Utöver att jag allt som oftast bekänner mig fullt ut till John Rawls position och tankar (Om du vill veta mer – läs hans paradverk ”En bok om rättvisa”) så får just denna mening igång adrenalinet i tillräcklig omfattning för att jag ska komma igång.

Några andra inspirationer till dagens postning kommer dels från Ann-Marie Lindgrens (S, Arbetarrörelsens Tankesmedja) intervju i DITv, Marika Lindgren- Åsbrinks postning om ett arbetarparti utan arbetare samt till slut Sayd Qutbs ”Social justice in Islam.

Vad har då alla dessa fyra källor gemensamt? Mycket, väldigt mycket om jag sätter in dessa i en socialdemokratisk kontext i allmänhet och ett krisarbete i synnerhet. Näst John Rawls är Sayd Qutb min största källa till inspiration, den senare i urval naturligtvis då synen på andra områden än det fördelningspolitiska inte alltid stämmer överens med mina reflektioner.

Vad Sayd Qutb gör i sin socialpolitiska programförklaring är att han definierar samhället och medborgarnas interdepenser. Han menar att vi måste vara på det klara med vad vi som samhällsmedborgare har rätt att förvänta oss från det gemensamt ägda och finansierade men även omvänt – det måste vara klart och tydligt vad samhället – kollektivet – har rätt att förvänta sig från medlemmarna. Ett par sådana parametrar han skjuter in sig på är finansieringen av den sociala välfärden, dess lägstanivå samt naturligtvis vad som åligger var och en att leverera.

Omvänt till våra förhållanden skulle vi kunna förenkla problemställningen i det socialdemokratiska krisarbetet. Vad är samhällets erbjudande till var och en och vad förväntas av var och en för att förverkliga detta erbjudande. Var går gränslinjen mellan det personliga ansvaret och det kollektiva åtagandet.

Jag menar att vi i detta arbete har en möjlighet att göra två saker samtidigt. Vi kan återupprätta arbetarrörelsens avtal med medelklassen om solidaritet och stabilitet samtidigt som vi söker oss till den position där socialdemokratiska värderingar går i takt med tiden. En parameter som jag kommer återkomma till i detta perspektiv är nämligen att jag har en känsla av den arbetande medelklass – som kanske varit de största vinnarna på Alliansens politik – är samtidigt de största förlorarna på samma politik.

Det finns även ett personligt ansvar vi måste ta. Oavsett vad vi kan tycka om det så uppfattade media och därmed stora delar av väljarkåren till val på att gå in i ett bidragssamhälle. Ett bidragssamhälle som i allt för liten utsträckning var på det klara vilket ansvar den enskilde skulle ha. För att åskådliggöra detta kan det vara värt att lätta lite på förlåten till mitt eget liv med en sann historia.

Jag hade precis avslutat mitt uppdrag som VD för ett svenskt bolag i Madrid. Två år av representation hade milt sagt satt sina spår på vikt (25 kilos övervikt) och provsvar. Jag satt på Sofia-hemmet och hade precis genomfört den årliga hälsokontrollen och väntade på samtalet med läkaren. Han kom in och inledde samtalet med ett konstaterande: 

I dina papper står det att du är 37 år, jag skulle om jag var du byta plats på siffrorna. Du har fysik som en otränad 73-åring med fel kostvanor.

Sedan sade han följande, och detta tänker jag på varje dag:

Herr Westerholm: Om du ska gå kvar hos mig kräver jag av dig att du lyssnar på vad jag säger och följer mina anvisningar. Jag kommer att avsluta patientrelationen om du tror att det går bra att komma hit en gång i halvåret och snyfta över dina hälsoproblem och få lite piller utskrivna. Du har nu 6 månader på dig att gå ner 10 kilo i vikt och få ner dina kolesterolvärden samt andra prover till normala nivåer för att visa att du förstått – annars får du söka dig en annan läkare. Do not waste my time!

Vad jag vill peka på är egenansvaret i vårt gemensamma erbjudande. Det håller inte att en cancerpatient skall få fortsatt ha tillgång till vård i absolut toppklass om inte han eller hon slutar röka om så är fallet för att ta ett exempel. Naturligtvis skall den enskilde i detta fall få stöd till detta men för att få välfärden att överleva så krävs att vi alla på ett enskilt plan – utöver en solidarisk finansiering – gör vad vi kan för att hålla kostnader och mänskligt lidande nere.

Och hur gick det för mig sedan? Jag har faktiskt kvar samma läkare än idag – tyvärr går han i pension nästa år. Jag, och sannolikt stora delar av hans patientstock är förtvivlade nu. För var hittar vi en läkare och en kontakt med sjukvårdsapparaten som ställt upp på alla plan, dygnet runt och året runt som han har gjort? En som vågar ställa krav men samtidigt fullföljer sin del av avtalet och ställer upp i vått och torrt.

Annat läsvärt: Peter Högberg, Peter Andersson, Sara Gunnerud, Peter Högberg igen

Relaterat:  SvD, DN, Ex

Om inte Israel stoppar fortsatta bosättningar på ockuperad mark, så att fredssamtalen kan fortsätta, hotar den palestinska ledningen att ensidigt utropa en palestinsk stat. Sveriges utrikesminister Carl Bildt säger att det nu krävs en gest från israelisk sida för att rädda samtalen rapporterar SR/Ekot.

Det finns goda skäl för Israel att lyssna på vad Carl Bildt har att säga. Carl Bildt är och förblir min favoritminister i regeringen Reinfeldt om nu en sosse som jag får ha någon. Och oaktat vad jag kan anse om hans kopplingar till den utredning om folkrättsbrott som  nu pågår mot Lundin Oil kan ingen ta ifrån honom att han är – vid sidan av Jan Eliasson och Hans Blix – den klarast lysande svenska stjärnan på den säkerhetspolitiska himlen nu.

Men åter till varför Israel bör lyssna noga på vad Carl Bildt har att säga.

I Al Jazeera Magazine kan jag läsa att Israels mest trogne allierade i sitt absoluta närområde, Egypten, nu utvecklar förbindelserna med Israels kanske störste fiende, Iran. De har nu upprättat reguljära flygförbindelser med varandra, 28 direktflyg i veckan Kairo – Teheran, flygförbindelser som lades ner i samband med 1979 års revolution. I dagsläget agerar Iran mer och mer aggressivt gentemot sin omvärld genom att ladda sin första kärnreaktor vilket säger en del om hur oroligt – osäkert – vindarna nu blåser i Mellanöstern. Som om det inte räckte med detta så har en annan av Israels mest lojala allierade, Turkiet, nu klassat Israel som ett centralt hot mot freden och den sköra stabilitet som ändock råder i östra Medelhavet.

Israel bör, med ovan som grund, börja lyssna på sin omvärld nu. Den fortsatta väg av nya bosättningar och isolation kommer – bedömer jag – bara föda mer mänskligt lidande. Och det är inte helt givet vilka som kommer gå vinnande ur nästa eventuella kraftmätning eller den efter det i denna historia utan slut. Inte på långa vägar givet. 

Lördag

Det är svalt ute men dagen kommer tillbringas på vinden för att byta ut den gamla isoleringen bestående av kutterspån till något mer effektivt isoleringsmedel. Kan tänka mig ungefär 1000 roligare saker att göra än att ligga i en ställning som närmast för tankarna till avancerad – och smärtsam - yoga under tiden jag försöker få bort allt det gamla kutterspånet. Men sådant är livet.

Lördagsbetraktelsen är annars ofrånkomligt präglad av den moderata partisekreterarens bristande omdöme och naivitet – något som DN Ledare tar upp idag och jag har varit inne på tidigare. Jag gör minnesnoteringen att DN idag för en gångs skull inte är en ren regeringsmegafon men stannar vid slutsatsen att ”en fjäril gör ingen sommar”.

Detta för tanken vidare på socialdemokratins förnyelseprocess. Vi i ”Öppna kriskommissionen” som arbetar mer redaktionellt kommer förhoppningsvis – om min information stämmer – komma med en första sammanställning. Men om det återkommer vi sannolikt inom kort.

Åter till förnyelseprocessen. Vad är en muta, vad är en negativ kultur och hur förhåller sig vi till detta är frågor som naturligtvis kommer upp i huvudet. Sofia Arkelstens dåliga omdöme är sannolikt inte direkt kopplat till moderaterna som parti. Indirekt så till vida att moderaterna har en uttalad ambition att tillåta ett förfaringssätt där kontakter uppmuntras så länge någon annan betalar. Moderaterna har blundat, medvetet omedvetet eller medvetet omedvetet,  för att det kan komma underliggande propåer om återbetalning i någon form. I mitt eget parti är vi inte alls förskonade från samma dåliga omdöme som nu Sofia visat upp. Inte alls, det vore förmätet och falskt att påstå motsatsen. Det som kan tyckas – och är – försvårande för socialdemokratin är att det finns en kultur där vi påstår oss som kollektiv vara renare och bättre än våra motståndare i området etik. Det är vi inte som kollektiv betraktat, de som påstår något sådant som innehavare av en högre etik vågar jag påstå ljuger samt är en aktiv del av detta negativa förhållningssätt till sin omvärld. Dessa personer känner inte människan och det finns därför, och främst för dessa, skäl att citera Immanuel Kant:

”Det finns inga alltigenom goda människor - men en god konstitution kan tvinga människan att vara alltigenom god”.

Med detta sagt så menar jag i denna kontext att människan till sin natur är mer eller mindre girig, naiv, godtrogen och korrupt men ett tydligt regelverk kan underlätta för den enskilde att hålla sig till vad det kollektiva medvetandet anser vara riktigt.

Vi har – som alla andra partier – löss och ruttna ägg i våra led. Vad vi däremot har som kan vara en styrka om vi använder oss av det, är ett tydligt regelverk för att motarbeta denna kultur där den finns och visar sitt tryne. Dessvärre är det tyvärr så att inte sällan står en alltför tät väv av politiska skuldsedlar och personliga ambitioner i vägen för oss för att driva detta regelverk. Och det finns dessvärre rätt många av dem.

I socialdemokratins förnyelsearbete måste vi adressera denna negativa kultur där den finns och där den uppstår samt genom kamratuppfostran få bort den naivitet som exemplet med Sofia Arkelsten visat upp. Om det kan vara till någon tröst så är vi inte sämst i klassen om det var någon som trodde det, de som känner mig vet att jag har en viss insyn i fler partier och det jag ser där är etter värre i vissa avseenden.

Med detta sagt så kan vi inte heller enkelt ha överseende med upprepad naivitet. Är personer så pass naiva att de visar ett upprepat - eller i volym omfattande - dåligt omdöme så är nog förtroendeuppdrag ingenting som är lämpligt för framtiden. Oavsett parti.

Det var tankar om morgonen. Nu upp på vinden för ett allt annat än njutbart yogapass i ett hav kutterspån.

Peter Högberg har skrivit om morgonen och jag vill peka på Roger Jönsson som skrivit välformulerat om förnyelseprocessen.

Annat:  Peter J och Peter S och Kent och Fredrik och Mary har eller är på gång med krönika/betraktelse.

Sofia Arkelsten – moderaternas partisekreterare - låter nu, efter lite dryg 24 timmars tystnad, meddela att hon inte avser avgå i vaket efter de numera famösa resorna till bland annat franska Pau på oljebolaget Shells bekostnad. Huruvida detta kommer att utredas av rättslig instans återstår att se.

Men Claes Sandgren, som med sin bakgrund vid institutet mot mutor, har uttalat sig har anser jag en klok iakttagelse. Det är inte Sofia Arkelsten eller Fredrik Reinfeldt som är att bedöma det lämpliga med denna typ av särintressen som betalar riksdagsledamöters resor eller inte. De har att förhålla sig till allmänhetens reaktioner – ingenting annat.

Jag anser dock att Sofia Arkelsten inte ska lastas för hårt. Varför då detta? Det ska inte ligga henne till last att hennes partiledare och hennes företrädare på partisekreteraren är allt annat än tydliga. Statsministerns tydligaste kommentar är att detta är en ”gränsdragningsproblematik som måste diskuteras”.

Med detta uttalande, och moderaternas vurmande för lag och ordning, skulle kunna förleda gemene man att moderaterna som parti är förespråkare för total transparens när det kommer till särintressens inflytande på politiker. Det är man inte. Eller rättare sagt, det kommer en hel del dubbla signaler från den moderata partiledningen.
För å ena sidan skall den enskilde ledamoten redovisa allt (något tillspetsat) ner till enskild kopp bjudkaffe inför medlemmar och väljare (vilket i grunden är en sund inställning) – å andra sidan så förbehåller sig samma parti sig själv rätten att undanta sekretessbelsagda miljondonationer till partiets valrörelser och opinionsbildning från det allmännas granskning.

Det är med andra ord fullt naturligt att riksdagsledamöter som Sofia Arkelsten har svårt att hålla isär begreppen. Den Moderata partiledningen har en allt annat än rät linje i synen på hur, vad och varför särintressens erbjudanden skall ena dagen hemlighållas, andra dagen redovisas för alla och envar.

Den som ansvarar för detta dubbla – och förvirrande – budskap är inte helt oväntat Sofias chef. Ordförande Reinfeldt. Det borde ligga i allas intresse – främst hans egna partikamraters – att Ordförande Reinfeldt blir klarare och mer rätlinjig i sitt ledarskap och sin kommunikation. För Sofia har i detta fall bara handlat efter bästa förmåga och valt en av två riktlinjer. Det är inte hennes fel att hon behövde välja, det borde nämligen bara finnas ett sätt att förhålla sig till särintressens locktoner.

Det moderata Janusansiktet valde att spela dess näst viktigaste spelare - partisekreterare Arkelsten - ett grymt spratt. Det skall egentligen inte ligga Sofia till last att budskapen är så dubbelbottnade från hennes eget parti. Just det pinsamma faktum att moderaterna har ett Janusansikte i förhållande till korruption (upplevd, verklig eller overklig ) - som hon nu måste förhålla sig till och förklara för väljarna - kommer sannolikt som en allt annat än behaglig nyanställningsbonus till den nyutnämnde partisekreteraren..

Peter Högberg har skrivit bra sent igår kväll och annat kan du hitta hos Peter Andersson, - Alliansfritt, Martin Moberg, Nemokrati, Robert Noord, Essbeck,  Annika Högberg,

Det är lite spännande nu efter ett dygn på distans se på hur det regeringsbärande partiet, Moderaterna, hanterat sin nuvarande partisekreterares, Sofia Arkelsten, sätt att lösa sitt politisks uppdrag.

Som jag ser det, inte helt utan insyn och erfarenheter från området krishantering, är det sällan jag ser en så urusel krishantering. Och det som gör hela hanteringen än mer förvånande är att statsförvaltingen i allmänhet och moderaterna i synnerhet har aldrig varit så nerlusade med PR-konsulter som idag. Och som ett resultat av Sofia Arkelstens företrädares arbete. Inte utan att jag numera har ganska många funderingar vad som egentligen dväljs bakom titeln PR-konsult.

Om vi börjar med kronologin i hela historien så är det egentligen bara en sak som hanterats riktigt, men vinsterna av den enda korrekta åtgärden är nu ett minne blott eftersom allt annat andas en – ska vi kalla det – märkbar förbättringspotential. Sofia Arkelsten stängde av telefonen till att börja med, helt enligt boken. Om det bara hade stannat vid några timmar för att samla tankarna - därefter krävs total öppenhet för att det ska lyckas. Men efter det gick allt snett vilket även Resumé konstaterar, Resumé är för övrigt alla PR-experters eget husorgan om det inte var känt innan. .

Såväl Sofia Arkelsten som Shell vitsordade bjudresan till franska Pau, att det var en bjudresa som Sofia fick förmånen att åka på i kraft av sin position i moderaterna och i Riksdagen. I detta första uttalande vitsordande bägge parter att det var en bjudresa. Bjudresor är inte tillåtna enligt vare sig Moderaternas eller regeringens policy.

När sedan Per Schlingmann, som inte har partisekreterarskapet speciellt långt bakom sig, får frågan vägrar han uttala sig. Formellt rätt men fel i sak. Det är nu det börjar gå riktigt illa för detta, av PR-konsulter nerlusade, parti. Det är nu tystnaden slår till och är det något som erfarenhetsmässigt förvärrar alla spinn är det just tystnad.

Men Moderaterna tar ett steg till. Sofia Arkelsten väljer att publicera ett meddelande på moderaternas hemsida som lyder enligt följande:

- Resan som uppmärksammas i dagens Expressen (27/10) var en studieresa som jag genomförde i mitt dåvarande uppdrag som riksdagsledamot och aktiv i miljö- och klimatfrågor. Min bedömning var och är att resan, seminariet och möjligheten att träffa studenter, forskare och politiker från hela världen gick inom ramen för mitt uppdrag som riksdagsledamot.

- Självklart beklagar jag om mitt deltagande i nämnda studieresa kan uppfattas som att jag låtit mig påverkas på ett otillbörligt sätt. Det är centralt att vi som folkvalda uppträder på ett sätt som gör att vår integritet inte kan ifrågasättas

Här gör Sofia formfel och försöker att efterkonstruera ett förlopp i motsatts till vad hon tidigare vitsordat. Hon har fått en personlig inbjudan som inte erbjudits andra politiker inom miljöområdet. Hon har inte fått denna sanktionerad eller ens via tjänstevägen – riksdagen alternativ moderata partikansliet  – vilket hon implicit nu försöker ger sken av. En tjänsteväg som är naturlig om den ligger inom hennes uppdrag. Hon gör bara i efterhand bedömningen att den ligger inom denna ram. Och fortfarande är hon omöjlig att få kontakt med samtidigt som hon ställer in en planerad lunch med opinionsbildare från det egna partiet. Till att råga på allt kan inte Shell svara på vilka de bjudit in genom åren utöver Sofia Arkelsten.

Det är nu som det går riktigt snett. Efter EU-nämnden så väntar en hord med journalister på statsministern tillika Sofias formelle chef för att ställa frågor kring hennes resa. Expressen ställer den högst relevanta frågan om varför hon inte själv ställer upp på intervjuer om det inträffade:

- Nu tar jag intervjuerna. Jag vet inte varför.

Ärligt. Ja. Begåvat. Nej. En statsminister och partiordförande som inte vet varför han svarar på frågorna tyder på en kris- och PR-organisation i kaos och utan styrning. I Sveriges PR-konsulttätaste parti och med ett eget center för krishantering i Regeringskansliet. I sammanhanget inte ointressant att fundera på vad egentligen Per Schlingmanns nya arbetsuppgifter egentligen består i. Hans chef, statsministern, tycks ju inte alls förstå varför han svarar på journalisternas frågor.

Nu uttalar sig i och för sig Sofia till slut. Men det är på grund av att TV 4 Kvällsöppet avser behandla politisk korruption som dagsaktuellt ämne. Sofia faller in i sin efterkonstruktion och gör det hon ska – hon välkomnar en granskning. Frågan är om det inte nu är för sent. Niklas Ekdahl lyckas i varje fall inte få henne att ställa upp i direktsändning . Inte heller någon annan moderat partiföreträdare vill ställa upp vilket naturligtvis leder Niklas till den rätt syrliga kommentaren i direktsändning:

Ingen moderat hade någon större lust att komma hit ikväll.

Fel igen. När nu Sofia och hennes partiledare till slut börjat kommunicera med omvärlden så ställer de inte upp när media erbjuder tid i direktsändning. Och det förstärker de tveksamheter som finns kring vad som var resans egentliga syfte och uppkomst.

Jag upplever nu samma röra i Statsrådsberedningen och Statsministerns stab som innan HG Wessberg tillträdde som statssekreterare. Jag kan ha mina funderingar med dygnet som gått om det var så bra att han försvann i förra veckan. HG Wessberg är en omvittnat kompetent och rakryggad karl med relativt hårda nypor, nypor som utvecklats på AMF 1 som reservofficer. När nu statssekreterarämbetet nu går tillbaka till PR-experternas – genom Per Schlingmanns - hägn, i en tradition där förre statssekreteraren Ulrika Schenströms handlag kring ministrarna Borelius och Stegö-Chilo känns igen är det inte utan att jag funderar en del.

Ulrika började sin bana som just pressekreterare för Fredrik Reinfeldt med PR-konsultens anslag. Jag funderar en del på om det är så begåvat att ha en statsrådsberedning och ett politiskt parti som i praktiken styrs av PR-konsulter. Ingen av alla dessa PR-konsulter tycks i alla fall ha begripit vad PR och krishantering egentligen går ut på eller hur det omsätts i praktiken.

En sak har detta parti av PR-konsulter bevisat idag i alla fall. How not to do it. Ett märkligt tilltag på den nivån kan jag tycka. Men å andra sidan, de kanske inte heller kan leverera det som erfordras eftersom kunden – statsministern – inte är kompetent nog att lägga en begriplig beställning.

DN (Henrik Berggren), Alliansfritt, Ann-Sofie Wågström, Maritn Moberg, Peter Andersson, Nemokrati, Thomas Böhlmark , Fredrik Antonsson, Krassman, Rosmarie Södergren, Annika Högberg, Hartman,    

Ab, Ab2, Ex, SvD, DN, DN2. Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet (Mellin) SvD, SvD, DN, SR, SvT, SvT2

I Aftonbladet kan vi läsa hur SSU, i förnyelsens tecken och i spåren av valfiaskot, genom Jytte Guteland vill lyfta in unga krafter att få (S)-skutan på rätt väg igen. Jytte gör sitt jobb att företräda SSU men tycks trots en gryende insikt om valfiaskot inte förstått riktigt hur illa det är. Socialdemokratin får inte längre in nytt blod i systemet, nytt blod som i grunden kan tänka nytt, vara en spegel av väljarkåren och har andra erfarenheter med sig som kan vitalisera socialdemokratin

Mikael Damberg, Luciano Astudillo, Åsa Westlund och Maryam Yasdanfar är alla fyra utmärkta politiker och jag uppskattar verkligen alla fyras personligheter som Jytte nu lyfter fram. I synnerhet Åsa Westlund som jag anser växer för varje dag som europeisk politiker på absolut toppnivå. Men de saknar alla fyra en avgörande komponent. De saknar egna yrkesidentiteter och har alla i unga år gjort rollen som förtroendevald till sitt yrkeval.  Detta är, eller borde för varje konstitutionellt skolad och ansvarskännande person vara en omöjlighet anser jag.

Förtroende är något som väljarna avgör vart fjärde år för en helhet som nu senast fått ”med god marginal underkänt”. Ett betyg som dessvärre minst tre av de fyra nu nämnda aktivt bidragit till. Åsa var föräldraledig och har sitt fokus i Europaparlamentet varför hon klarar sig från det utvecklingssamtal som borde föras. Borde föras om socialdemokratin hade haft någon insikt hur andra organisationer eller delar av samhället hanterar fiaskon. Ett utvecklingssamtal som absolut inte behöver innebära ett avsked men definitivt en förändring i grunden av tankesätt och tillvägagångssätt. Kanske även ett mentorskap eller tydligare styrning och vägledning.

Jytte talar tyvärr i egen sak när hon lyfter fram dessa namn och hon har inte riktigt tagit till sig grunderna i organisationsutveckling, grunder hon kan ta del av ibland annat kurser i ledarskap och organisationsutveckling vid snart sagt samtliga svenska högskolesäten. Utbildning som är grundad på evidensbaserad forskning och som knappast socialdemokratin som organisation och företeelse skulle ha ett fribrev ifrån.

Genom att bara förnya partiet med egna fostrade förmågor och utan nya impulser utifrån riskeras en sakta utarmning och undergång. Jytte förordar dessutom implicit med sitt resonemang att socialdemokratin skall avvika från de grundprinciper som skall prägla vårt styre. Grundprinciper vilka finns att läsa i förarbetena till vår regeringsform. Det kallas lekmannastyre och syftar till att våra parlament skall ha en representativ sammansättning av yrken, kön och åldrar för att kunna styra. Vårt samhälle består som bekant inte av enkom politiker i 30-års åldern och om så skulle vara fallet, vem skulle då dra in alla pengar till statskassan?

De som nu ser sina val av yrkeskarriärer som förtroendevalda hotade med socialdemokratins kris och mitt resonemang kommer att säga ”vi tillsätter rådgivande församlingar som ska komma med råd till oss” missar även de en viktig parameter. De förstår inte för de har ingen känslomässig koppling till samhället utanför politiken, och jag är mot bakgrund av vad jag skrivit inte förvånad.  Dessa rådgivande församlingar kommer vara svåra att få att fungera om inte socialdemokratin erbjuder  något i gengäld. Det finns inga gratisluncher. Och det som mot all förmodan är gratis håller sällan eller aldrig tillräcklig kvalitet.

Vad jag däremot vill se är en diskussion om politisk ålder, där behövs en föryngring och där behövs politiker som Thomas Bodström – så länge de vill eller väljer vara politiker. Nytt blod, nya perspektiv och ny energi som vitaliserar – olika barn leka bäst. Och sådana finns i våra led och i vår närhet om socialdemokratin nu vågar se ungdom i termer av politisk ålder i stället för biologisk dito.

Om socialdemokratin nu verkligen menar allvar med sin förnyelse - och inte bara rör på läpparna - är det hög tid att börja släppa in nytt blod i systemet. Blod med andra livserfarenheter än de som valt att göra rollen som förtroendevald till sin livsstil och karriär eftersom dagens föryngring som Jytte förespråkar är behäftad med stora och grundläggande brister. Alla de hon föreslår är sprungna ur samma SSU-läger, samma ramverk i form av stadgar och samma yrkesbanor som politiska sekreterare och därmed i förlängningen samma stam. Alla är dessutom mer eller mindre insyltade i den situation vi befinner oss i nu. Den föryngring som nu förespråkas från bland annat SSU där inget nytt blod tillförs får i andra organisationer och samhällen oftast förödande och bevisade effekter med dess undergång som yttersta konsekvens. Och det sistnämnda vill ingen av oss se.

Politik kan vara ett livsval och en karriär, men att vara förtroendevald kan aldrig vara ett yrke från vaggan till graven.

I Expressen kan jag läsa om Svenskt näringslivs nya ordförande Kenneth Bengtsson som  vill skippa las och riva upp strejkrätten.  Till saken hör är att Svenskt Näringsliv är framför allt Moderaternas kanske viktigaste samarbetspartner - långt viktigare än regeringens stödpartier i form av vinklade rapporter och långsiktig opinionsbildning.


Jag skulle inte bli förvånad om nästa steg i utvecklingen av det svenska samhället skulle bli att avskaffa allmänna val så fort det sitter "rätt" regering vid makten. Och då kommer klangen av namnet "det nya arbetarpartiet" i ett annat ljus med historien i backspegeln.


Vill dra mig till minnes att i forna Sovjetunionen och nuvarande Kina, Nordkorea, Kuba etc. är just strejker ett lika förbjudet som okänt fenomen. Och alla vet vi vilken form av statsskick som finns där.


Det är inte varje dag jag med andra ord läser om någon, i detta fall Svenskt Näringslivs högste representant, som implicit förordar ett annat statsskick.


Huvva.

Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten lät sig för två år sedan bjudas på en resa till Sydfrankrike av Shell. Oljebolaget ska ha betalat hennes flygbiljetter, hotell och mat, skriver bland annat Expressen.

Utöver min spontana reaktion över att statsministern tycks ha en sjusärdelses förmåga att rekrytera medarbetare med oklara affärer till centrala ämbeten så vill jag framhålla att Sofia Arkelsten inte är korrupt. Varför? Enkelt. Korruption finns inte i den svenska lagstiftningen som term eller begrepp. Inte heller är bristande omdöme eller oförstånd brottsliga.

En intressant vinkel på det hela är i sammanhanget att Beatrice Ask senast riksdagsåret 2003/04 är förespråkare för i allt väsentligt hårdare tag på området. I sin reservation till dåvarande regeringen Perssons proposition mot Korruption 2003/04:70. I reservationen till betänkandet som undertecknades av samtliga Allianspartier - däribland vår nuvarande justitieminister - kan vi läsa följande:

"Den svenska lagstiftningen om korruption behöver revideras till både innehåll och form, i syfte att förenkla och förtydliga regelverket. Dagens bestämmelser är alltför generella och otydliga. 

Lagföringsandelen för mut- och bestickningsbrott är mycket låg. Det är inte orimligt att anta att det oklara rättsläget är en bidragande orsak till detta. En ny och genomarbetad korruptionslagstiftning som tydliggör rättsläget inom såväl offentlig som privat sektor behövs. En sådan lagstiftning bör grundas på en insikt om att skyddsintressena i dessa sektorer är olika. Lagen bör också göras mer tydlig och förutsägbar, t.ex. bör det specificeras vad som gör något till ”en muta eller annan otillbörlig belöning”.

Och sedan dess? Ja en sak vet vi. Sedan Alliansens valvinst 2006 har absolut ingenting hänt för att leva upp till reservationen och jag kan en sådan här dag vissa funderingar på varför. Men so wie so. Begreppet korruption finns inte, lagstiftningsarbetet existerar inte trots tidigare utfästelser från Alliansen vilket får till följd att Sofia Arkelsten inte är korrupt.

Sofia Arkelsten är möjligtvis omdömeslös, möjligtvis oförståndig och slutligen sannolikt med en chef behäftad med en känsla för märkliga utnämningar. Men är hon korrupt? Icke. Inte i bokstavlig mening i alla fall eftersom begreppet inte finns…….

Alliansfritt, Högberg, Johansson, Moberg, Alliansfritt igen., samt mina egna två i närliggande ämne.

EDIT 14:55:

Rebella redovisar hur Arkelsten utbildat lobbyister i hur att påverka politiker. En utbildning som kan vara värd att granska lite närmare i sömmarna med dagens utfall som grund.

SLUT EDIT

DN, DN2, Ab, SvD, Expressen, 

I går stod det klart att det rödgröna samarbetet skulle bli lösligare och att inga fler gemensamma budgetar var att vänta. I dag säger Mona Sahlin att det rödgröna samarbetet tar en paus rapporterar SR, Aftonbladet, Expressen med flera.

– Även om samarbete i den form som de rödgröna hade till valet nu gör en paus, så kommer vi att fortsätta att träffas varje vecka och fortsätta att ha gemensamma utgångspunkter och insatser i riksdagen, säger Sahlin.

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson säger att partierna inte kommer att samarbeta på den nivå som de gjorde i valrörelsen och i det regeringsförberedande arbetet. Peter Eriksson tror att Vänsterpartiet helst skulle ha velat fortsätta samarbetet i tätare form än vad MP och S nu vill göra. I min valanalys skrev jag vad jag ansåg om det Rödgröna samarbetet, där de forcerade formerna för dess start aldrig riktigt kom att släppa sitt grepp. Jag skrev följande:

"Det Rödgröna samarbetet kom emellan slutförandet av förnyelseprocessen. Och detta samarbete fick en allt annat än bra start med parti- och LO-distrikt som med högljudda röster och avgångskrav krävde eller villkorade att även Lars Ohly och (V) skulle tas med. Jag är tveksam till om (V) och vi tjänat på detta samarbete. Att vi och (MP) ligger nära anser jag vara en korrekt bedömning men med (V) känner jag en ”andlig” gemenskap i vissa frågor men inte mer.

Jag är ganska säker på att (V) efter en tid hade valt självmant att finna sin egen roll i detta samarbete, antingen som aktiv part eller som externt stöd, men nu "piskades" (V) in i duon (S) - (MP). Med piskor som ytterst fanns i de LO- och partidistrikt som Mona Sahlin haft svagast stöd i. Detta agerande skapade en tvekan kring såväl samarbetet som koncept men även om Monas position som framför allt media (i.e. Expressen och TV4) kom att utnyttja till vår nackdel . Denna tvekan i vissa egna led förstärktes av mediabilden och blev för mycket för (S) att bära för att både driva förnyelsearbetet i mål som komma framåt med en gemensam valplattform som kunde vara fast förankrad i partiet. Under våren 2010 så var enskilda medlemmar (tyvärr i ett rätt stort antal) osäkra på vad som var rödgrönt och vad som var eget".

Inte helt utan inlindad kritik med andra ord även fast jag inte utesluter samarbete där vi delar grundsyn i olika sakpolitiska frågor. Underbart är kort, det finns ingen anledning att hålla fast i något som aldrig blev.  Detta utesluter inte framtida samverkan i andra former men var sak har sin tid. Jag avslutar med schlagerdängan "säg inte nej, säg kanske kanske kanske......" om framtiden. 


Peter Johansson har bloggat vilket även Peter Andersson och Kent Persson har.. 

Sverige fortsätter att sjunka i vårt index över korruptionen i världen år 2010 som presenteras i dag. Korruptionen i Sverige ökar och detta hot måste tas på betydligt större allvar än hittills. Till exempel behöver den svenska mutlagstiftningen förstärkas skriver Transparency International Sverige på DN Debatt.

Mot bakgrund av korruptionshärvorna i Göteborg tycker jag det är bra att debatten förs. Förslaget att inrätta en karantän för politiker som byter sida är bra men reser följdfrågor som fallskärmar och andra trygghetssystem. Att utfärda ett yrkesförbud för vissa grupper är känsligt och ska inte kunna genomföras utan att individen har rimliga villkor för ekonomisk försörjning. Jag skulle dock vilja se ett vidare grepp.

Partifinansieringen. Arbetarrörelsens Tankesmedja har låtit göra en utredning om detta som inte helt oväntat kritiseras från en samstämd Allians. Det mest komiska, om det nu finns en komik i korruption, är att (FP) ledamoten Carl B Hamilton lät göra en egen utredning om detta stannade granskningen av moderaterna vid meningen "har inte på central nivå besvarat frågorna". Komiskt? Kanske, men mer korrupt alternativt en överraskande flathet inför Alliansens dominant vilket gör att jag även kan ha vissa funderingar på Carl B Hamiltons uppriktiga engagemang i frågan.

Moderaterna, som kanske är det parti i Alliansen som annars tydligast är förespråkare för lag och ordning, motsätter sig som enda riksdags- och regeringsparti att Sverige hörsammar Europarådets kritik mot anonyma partibidrag. Anonyma partibidrag som Europarådet menar främjar korruption eftersom avsändarens syfte inte kan klarläggas. Till saken hör att Moderaterna är det parti med de största bidragsgivarna som önskar vara anonyma.

En annan tendens är moderaternas beredvillighet att sälja ut det allmännas, vårt gemensamma, till underpris. Jag kan inte utesluta att nepotism eller kamratband spelar in. Inget av detta är dock brottsligt idag eftersom vare sig nepotism eller korruption finns i den svenska Brottsbalken som term. Ibland hörs även argumenten från moderat håll att ”det inte är förbjudet att göra dåliga affärer” vilket känns märkligt. Märkliga ord från ett parti som just hyllar affärslivet och marknadens självläkande förmåga.

I Sverige är vare sig korruption eller nepotism brottsligt, begreppen finns inte i vår lag. Än. Men det är nu hög tid att göra det brottsligt. Fisk ruttnar från huvudet och trappor städas enklast uppifrån och ned och om regeringen Reinfeldt menar allvar med sin höga profil är det dags att börja städa nu. Uppifrån och ned.

Jag har tidigare skrivit om detta här och här.

Förnyelsedebatten hoppas jag tar fart nu efter att crescendot, den Rödgröna budgeten för 2011, presenterades. Låt det bli slutpunkten för det samarbete som syftade till ett Rödgrönt regeringsalternativ 2010. Och låt vår krisbearbetning bli startpunkten för ett samarbete där vi kan vara tydligare i vad vi vill.

I förnyelse så ingår, som jag ser det med mitt utifrånperspektiv, även rekrytering av kandidater. SSU har, med all rätt, förespråkat en omfattande föryngring av framför allt Riksdagslistorna. Men när SSU talar om föryngring så är det framför allt en föryngring där de egna kamraterna ersätter äldre och med biologisk – inte politisk – ålder som motiv. Vi har sett detta historiskt och vi kommer sannolikt se det igen. Och vi kommer, om vi går SSU fullt ut till mötes denna gång, höra samma röster som ropar på föryngring från SSU idag om tjugo år bromsa och motarbeta motsvarande utveckling eftersom de då har positioner att försvara. Samma positioner som de idag utmanar kommer de försvara om tjugo år. Positioner som nåtts med just kravet på föryngring som främsta ledmotiv.

Och handen på hjärtat nu, är det rimligt att vi har ”förtroendevald” som yrkeskarriär? Politik kan mycket väl vara en karriär och ett livsval, men förtroendevald kan aldrig bli en karriär i sig. I sammanhanget kan jag kort berätta om en av mina första kontakter med partiet när jag gjorde mina sonderingar. Jag ställde frågan rakt ut om det fanns någon framtid i politiken för någon som jag med mer än tjugo års ”riktig” arbetslivserfarenhet men utan rötter i LO eller SSU. Vissa svarade tvärsäkert ja, andra tvekade mer och några satt tysta och stirrade ner i bordet. Idag vet jag vilka som var helt uppriktiga i just den stunden…..

Det andra som jag vill ta upp i kvällspostningen är en motion som vice talman Per Holm (MP) nu lagt. Han ifrågasätter om det ska vara tillåtet att vara riksdagsledamot och samtidigt arbeta med något annat. Och det gör jag med.

.

Jag väljer att citera Veronica Palm (S) fritt ur minnet när hon kommenterade Thomas Bodströms tjänstledighetsansökan. Jag tycker hon formulerade sig bra, vasst och tillräckligt precist:

”Det går inte att ta ansvar för lagstiftningsarbetet på deltid eller välja vilka lagar som man tar ansvar för, det är en heltidssyssla”.

Så, kontentan av kvällspostningen blir följande:

Skall förnyelse och vitalisering av politiken till måste vi få en högre omsättning på listorna framför allt på valbar plats, det måste gå att kunna komma in i politiken ”mitt i livet”.  Vi måste rekrytera med andra parametrar än SSU-bakgrund, LO-dito och biologisk ålder.

Att vara förtroendevald är just att ha ett tidsbegränsat förtroende, det kan aldrig vara ett yrkesval utom för möjligtvis ett handfull antal personer.

Att vara vald till riksdagsledamot med ansvar för lagstiftning är inte en deltidssyssla, den är på heltid, dygnet runt och året runt för den period man är vald.

Detta är ytterligare tre stenar som jag nu vänt på, och det kommer komma flera.

Annat: Eric Sundström i AiP.

Sådärja. Nu är den Rödgröna budgetmotionen lagd som motvikt till regeringens budgetproposition. Egentligen så innehåller den ingenting vi inte kände till i valrörelsen men det är en viktig markering om att vi ville se ett annat Sverige. Och det vill vi fortfarande men fick inte väljarnas förtroende för vårt alternativ.

Nu är den fasen för det Rödgröna regeringsalternativet 2010 över och jag bedömer att, nej, jag vill se att, det Rödgröna samarbetet i dess nuvarande form nu går ner på absolut sparlåga. Frågan är om vi inte ska formellt avsluta det under trivsamma förhållanden och mer konstatera att vi kommer att samarbeta i lösare former fram till vårvintern 2014 då vi tar beslut om hur framtiden ska te sig.

Jag bedömer att det Rödgröna samarbetet i nuvarande form skulle behöva finna nya former so wie so eftersom Maria Wetterstrand och Peter Eriksson kommer att avgå under 2011. De nya språkrören vill sannolikt sätta sin prägel och göra sina egna analyser på vad ett framtida samarbete kan innebära.

Varför? Ja, till att börja med så fick vårt alternativ med råge underkänt av väljarna och vi har en krympande – om vi bara ser till organisationerna och medlemsantalen i LO och S - arbetarrörelse. Det finns därmed ingen anledning att surra oss till rors på en farkost där minst två av styrmännen – vi själva och (V) – har vaga eller få begrepp om hur sjökortet, eller samhället med dess väljarkår, ter sig. Vi har en klar bild av vilken värdegrund som kommer styra oss men vi har få,  eller inga,  konkreta idéer om riktningen eller var grynnorna ligger för att tala klartext. Det formella ansvaret för att ta fram ett sjökort som skall leda oss rätt har Kriskommissionen, en Kriskommission som till dags dato haft en oroväckande tendens att använda sig av tystnaden som metod. Väljarna gav oss underkänt och jag ser ingenstans utom i den Öppna kriskommissionen att det finns någon som helst ansats att fråga dessa väljare varför det gick som det gick.

Med dagens budgetmotion är en fas över. Sörj inte, utan låt oss ha ett riktigt rejält Rödgrönt party som avslutning, ni vet ett sånt där party som folk kommer prata om i åratal i positiva termer, för att sätta ett tydligt slutdatum på samarbetet i dess nuvarande form. För nu stundar det arbete som skall – måste – leda till en nymornad socialdemokrati, ett arbete som hastar. Om inte ni tycker att ett party är en bra idé så bryt då ihop för er själva och gå vidare. Jag själv tycker faktiskt att ett riktigt rejält party är en bättre idé….. om inte annat bra mycket roligare.

Det sistnämnda kan behövas, för jag är personligen ganska övertygad om att åtminstone vår egen resa kommer bli allt annat än lätt om vi menar allvar med att göra läxan från grunden denna gång. Då kan det vara bra att kunna se tillbaka på ett party som gick till historien som det roligaste och galnaste någonsin.....

Aftonbladet, Expressen 1, 2 och 3, SvD, DN 1 och 2, SR,

Edit: Eric Sundström har skrivit en fullständigt briljant ledare i AiP, har du tiden - läs den. Har du inte tiden, läs den senare.

Det finns nu uppgifter om att det Rödgröna samarbetet börjar svikta, eller rättare sagt krafter som vill se ett samarbete mer på sparlåga rapporterar bland annat SvD och Expressen. En sådan som uttalar sig i den riktningen är Maria Wetterstrand.

Jag ser faktiskt det hela lika självklart som odramatiskt på riksplanet. Varför? Många, kanske inte alla men valanalyser i ett stort antal, pekar på det Rödgröna samarbetet som det kom att te sig som ett skäl till såväl S som V och MP mediokra (i vårt fall katastrofala) valresultat. Valet är nu genomfört, ledamöterna är på plats samt mandatperioden påbörjad. I vissa kommuner och landsting så går det Rödgröna samarbetet vidare men på ett plan - riksplanet - så anser jag att det kan nog gå ner i aktivitet för en tid framöver. Ett allt för intensivt samarbete kan skapa låsningar i den situation vi nu befinner oss i.

Vi står nu inför, hoppas jag i alla fall, den mest omfattande reformeringen av vårt parti historiskt. En reformering som innefattar samhällsanalys, idépolitisk utveckling och organisationsutveckling. En reformering av oss själva som endast är vårt ansvar och inte bör låta sig störas av uppgörelser utanför detta arbete. Varför det? Varför låter det på mig som jag nu vill lämna samarbetet?

Jag säger att vi bör lämna samarbetet i dess nuvarande form för en tid. Att låta riksdagsgrupperna finna formerna för arbetet i opposition på daglig basis - de är faktiskt valda för att klara av detta. En nackdel med det Rödgröna samarbetet – som inte skall lasta vare sig (V) eller (MP) - är fortfarande att vi aldrig hann klart med vår läxa från valet 2006. Vi gick in i en valrörelse där valarbetaren i gemen inte hade klart för sig vad som var resultatet av det förnyelsearbetet och vad som var resultatet av samarbetet med MP och V.

Vi har en hemläxa att göra, det innebär att vi nu måste fokusera på denna och se till att bli klara. Det innebär inte att vi inte gillar varandra eller kan komma att hämta inspiration från varandra men var sak har sin plats i kronologin. Vi måste samla ihop oss, finna färdriktningen för att därefter hitta vilka frågor som är centrala för oss som enskilda partier. Därefter kan vi finna nya former för samarbete – och jag bedömer att de andra Rödgröna partierna har samma eller liknande position. V borde åtminstone fundera i denna riktning dessa dagar.

Så ja, jag ser gärna att samarbetet på riksplanet går ner på sparlåga för en tid framöver. Låt oss nu elda på de olika krisgruppernas arbete och verkligen se till att genomföra de idépolitiska och organisatoriska förändringar som måste till för att vi ska kunna bli en arbetarrörelse i takt med tiden och i takt med samhället. Varje minut av tiden fram till nästa kongress kommer bli värdefull, låt oss inte spilla en enda i onödan på dogmatiska ställningstaganden. Där ett sådant dogmatiskt ställningstagande kan vara att försvara det alternativ som fick underkänt av väljarna.

Idrottstermen - som ibland har nyttjats i politiska sammanhang - "Time out" känns i sammanhanget inte helt apart. 

Peter Högberg och hans namne Andersson har reflekterat över frågan 

PJ Anders Linder rycker ut till (KD) försvar och kallar bland annat sådana som mig – som uppenbarligen har den dåliga smaken att kritisera (KD) för att vara mörkermän med bibeln i ena handen och mattpiskan i andra – för intellektuellt torftig vänster. Ett släkte som tydligen- enligt PJAL, kommer undan det mesta och klumpas ihop med de i hans ögon så förhatliga latteliberalerna.

Jag kan ha mina funderingar på vem av oss som är intellektuellt torftig i detta fall. PJAL har definitivt inte tagit del av Evangeliska Alliansens (SEA) lilla undersökning av riksdagskandidaterna inför valet 2010. Denna undersökning ger helt andra svar än de värden som (KD) officiellt står för och ger en bild av (KD) företrädare som ett parti som består av kandidater med just bibeln i ena handen och mattpiskan i den andra. Långt borta från den medkännande konservatism och gränssättare för politik som PJAL och (KD) så gärna vill ge.

De kandidater som SEA  satt sin kvalitetsstämpel ”Rekommenderad kandidat” på har fått – så som de uttrycker det – ”alla rätt” på en enkät. I sammanhanget är det inte heller ointressant att fundera ett varv på hur svaren på en enkät om åsikter kan ge resultatet ”alla rätt”. Det är för mig en gåta men det säger en del om vissa kristna och framförallt evangeliska  synen på fri åsiktsbildning. En som i alla fall är stolt över detta är Annelie Enochson som fick just ”alla rätt” i sina åsikter.

Vilka är dessa ”rätta” åsikter? Bland annat utmärks ett klart ställningstagande mot homovigslar i kyrkan, en minskning av tiden för abort och förespråkare för konfessionella friskolor. Ett annat exempel är (KD) företrädare som vill införa en samvetsklausul för vårdpersonal. En klausul som då skulle medge att patienter nekas behandling för att det inte passar den egna religiösa övertygelsen.

Så oaktat allt tal om politikens gränser, verkliga folk och andra – faktiskt rätt bra -  uttryck om det nu funnits någon substans bakom så förblir ändå (KD) intet annat ett parti som domineras av företrädare med just bibeln i ena handen och mattpiskan i den andra. Och i sammanhanget som sagt, PJAL bör vara bättre påläst innan han kommer med så tvärsäkra åsikter som han ger uttryck för. Men det kanske är som så att Timbrochefen, jesuiten och krönikören Roland Poirer Martinssons närvaro på SvD ledarredaktion nu börjat sätta sina spår.

Spår av biblar, åsiktspoliser och mattpiskor. Huvva.....

Oavsett om arbetslöshetsförsäkringen är frivillig eller obligatorisk, måste den utformas så att det blir attraktivt för de flesta att vara med. Ett argument som lyfts fram för en frivillig a-kassa är att den gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen. Ett annat argument går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, så varför ändra den?

Oavsett om man väljer frivillighet eller ett obligatorium är det dags för nytänkande. Diskussionen måste börja i de krav som framtidens arbetsmarknad ställer. Därefter kan vi diskutera om försäkringen ska skötas av fristående a-kassor eller av en statlig myndighet.

 skriver Anna Ekström, chef för AEA-kassan, SACO, på DN Debatt.

Hon vet vad hon trycker på, en öm punkt, även fast hennes perspektiv som företrädare för en A-kassa kan tyckas väl snävt. Men a-kassornas förestående (?) omdaningar är intimt förknippade med arbetarrörelsens. För vad mina partikamrater och LO-företrädare än säger så har arbetarrörelsen krympt det senaste decenniet. Vi socialdemokrater talar om kris men jag vet dessvärre inte vad LO har att säga när antalet förbund krympt samtidigt som medlemsantalet sviktar år från år. Att antalet förbund har krympt borde, för länge sedan, ha föranlett en och annan tanke eftersom samhälls- och teknikutvecklingen lett till att hela yrkesgrupper försvunnit ur rullorna. Kvar finns förbund som samlar en rad olika yrkesidentiteter. Transport är ett sådant exempel där väktare och chaufförer sitter sida vid sida och har minst sagt i hög grad skilda verkligheter. Den förra gruppen har arbetsmiljöproblem i form av knivhot, att bli nerspydd på jobbet eller i värsta fall rånad i en värdedepå – den förra mer av dygnsvila, trafiksäkerhet etc.

En annan problematik som vare sig fackförbund eller socialdemokrati har lyckats fånga är att det blir allt vanligare att vi ändrar yrkesidentitet under livet. Förr var att byta jobb var tionde år att vara ”hoppjerka”, idag är en omsättningstid på kanske fem år hos en arbetsgivare bland förvärvsarbetande i storstäderna mer normalt. Byte av arbetsgivare brukar kunna leda till individuella förhandlingar vilket gör att fackets roll krymper än mer.

Arbetarrörelsen krymper, i alla fall den organiserade delen och de senaste två valresultaten, men socialdemokratiska värderingar som frihet, jämlikhet och solidaritet är tidlösa. De är tidlösa om vi vågar förändra våra organisationer att möta medlemmen i hans eller hennes vardag och inte dölja dem under en ogenomtränglig väv av byråkrati, försvar av positioner, traditioner och oöverskådliga organisationsstrukturer.

Arbetarrörelsen i dess organiserade form krymper som sagt - låt oss nu erkänna det, och det finns ett trängande behov av att riva pyramiderna. Men vi måste först bli klara på vad som ska komma istället, en fråga som få eller inga har eller vågar ge svaret på.  Svaret kan visa sig vara en beskare medicin att ta än vad många sitter och tror. De är nämligen förblindade av samma väv som skymmer våra värderingar, en väv av byråkrati, försvar av positioner, traditioner och oöverskådliga organisationsstrukturer.

Läs absolut vad Peter Högberg har att säga, han tar hela problemställningen ett steg vidare - ett viktigt steg vidare. 

Lördag. En dag som kommer tillbringas i dojon med ”gubbarna” och sannolikt blir det något av - i sammanhanget kanske inte riktigt lika stimulerande -  hushållsnära tjänster i egen regi.

Igår eftermiddag var vi några ur Netroots som träffade representanter för Arbetarrörelsens Tankesmedja och pratade en del kring deras senaste analys – den släpps på måndag och handlar främst om hur regeringen skapar möjligheter för arbetsgivarna att runda arbetsmarknadslagstiftningen. Regeringen har fått kritik för detta även av EU-kommissionen men avser inte vidta några åtgärder. Mer om detta kommer komma på måndag då rapporten blir offentlig.

Men en sak tangerar rapporten som jag vill fånga upp i dagens funderingar. Debatten i valrörelsen har handlat väldigt mycket om RUT och ROT men inte om företagarnas villkor. Regeringen har valt att skattesubventionera två hela sektorer för konsumenterna men vad skulle kunna ske för företagen?  

För mikroföretagare som mig själv är det administrativa arbetet allt annat än enkelt eller stimulerande. Jag står inför två val, antingen försöka lösa det själv eller lägga ut allt ihop på en redovisningsbyrå. Samtidigt så finns det omfattande problem med skattebrottslighet i detta segment, antingen av okunskap alternativt medvetet.

Ett annat problem som i alla fall jag har är en del av mina tidigare kunders betalningsvillkor. Det är ingen hemlighet att stora koncerner i regel inte tillämpar 30-dagar netto. Ericsson – som jag inte längre har som kund – gick för några år sedan ut och ensidigt deklarerade 60 dagar netto till sina underleverantörer. Samtidigt skall underleverantören betala skatter, sociala avgifter och utgående moms på dessa fakturor. Då har vi inte räknat in löner och kringkostnader som uppstått med leveranserna. Andra kunder som uppvisat bristande betalningsdisciplin är dessvärre kommuner och landsting. Små- och mikroföretag tvingas – mot sin vilja – agera bank och kreditinstitut gentemot alla dessa stora kunder och som en konsekvens av detta slåss ett tvåfrontskrig där Skattemyndighetens krav på betalningar utgör den andra parten.

Jag skulle vilja se ett kombinerat tjänsteavdrag och uppskovsmekanism för mikroföretagare för att stimulera eller förenkla vardagen för alla dessa entreprenörer som framtidens jobb skall växa ur.

Genom att lägga ut redovisning, fakturering och betalningar till en av Skatteverket utbildad och godkänd redovisningsbyrå skulle den enskilde automatiskt få uppskov med dessa skatter-, moms och sociala avgifter till dess att slutkunden reglerat den eller de fakturor som skulle kunna relateras till de enskilda fakturorna.

Vinsterna med en sådan hantering är flera. Dels skulle Skatteverket kunna flytta ut skattekontrollen till certifierade redovisningsbyråer och minska skattesvinnet, dels skulle företagarna slippa agera bank i den utsträckning de gör idag samt inte minst skulle entreprenören kunna göra just det de är bra på – fokusera på den egna affären.

Eftersom vi idag ser en växande skara av enskilda firmor så kommer Skatteverkets resurser för skattekontroll inte räcka till, detta kan vara en lösning för att adressera fler problem samtidigt. Ett avdrag, eller subventionering, för redovisningstjänster kan mycket väl visa sig vara just det som minskar skattefel och ökar produktivitet och likviditet i alla dessa företag där Sveriges tillväxt skall ske.

Fredag kväll, summerar eftermiddagens möte och kommer återkomma under morgondagen med reflektioner kring detta möte och försöka koppla det till den förnyelse av socialdemokratin som så väl behövs.

Intill dess, lite kulturtimmen med en favoritartist.

Som ett led i den socialdemokratiska förnyelsen så ingår en översyn av organisationen. Det är alldeles nödvändigt anser jag. Socialdemokratin har inte på allvar adresserat de konsekvenser som uppstått med vikande väljarstöd.

Det finns ett antal principer som fortfarande lever kvar och som jag kan ha ganska starka synpunkter på som ”nybörjarsosse” men med en bakgrund som organisationskonsult. En sådan är att partisekreteraren sitter i Riksdagen. Partisekreteraren ansvarar i huvudsak för partiorganisationen och med ett parti med 100 000 medlemmar borde det finnas tillräckligt med arbetsuppgifter för att fylla en 40-timmars vecka. En närliggande befattning, förste ombudsmännen, bör omfattas av samma princip. Att vara förste ombudsman i ett partidistrikt är sannolikt behäftat med sådana utmaningar att ett förtroendeuppdrag vid sidan är direkt menligt.

En annan princip som jag vill se över, och som jag vet tillämpas av flera partier, är den om förtroendeuppdrag på arbetstid. Om jag, som inte har min utkomst av partiet, tar ledigt för att fullgöra ett förtroendeuppdrag så får jag löneavdrag för den eller de dagar som kommer i fråga. Om någon som arbetar som ombudsman, politisk sekreterare eller handläggare gör detsamma så görs i många fall inte något löneavdrag. Ersättningen för det politiska uppdraget blir med andra ord en dold löneförmån.

Jag kan förstå, och till och med bejaka, att politiska sekreterare och handläggare i olika partier har förtroendeuppdrag. Det ger en koppling till dagspolitiken som onekligen berikar. Men jag kan inte förstå varför dessa skulle ha andra – och bättre villkor – än vi andra som har vanliga arbeten. Det handlar inte om jante, det handlar om moral, etik, att vara föredöme och att hålla hårt i plånboken.

Vi bör därför gå före de andra partierna nu och rensa ut denna sistnämnda princip en gång för alla. Eftersom vi nu tappat väljarstöd så tappar vi även partibidrag vilket gör att jag har svårt att acceptera att vi betalar ut lön och arvode två gånger för samma arbetsinsatts via skattsedeln.

Varje krona är värdefull och i vår förnyelseprocess är varje sten viktig att vända på. Det här var en sådan sten.

Relaterat: Vår artikel i Aftonbladet samt min kommentar till   Mona Sahlins tal till LO.

I DI kan jag läsa ett kortare referat av Mona Sahlins (S) tal till LO:s representantskap. Hon tog på bladet från munnen om valförlusten och Socialdemokraternas kris. S måste vinna tillbaka väljare som har jobb, slog hon fast.

Gårdagens artikel känns därför som en tanke och det som glädjer mig mest är den inskärpning om takhöjden i debatten som hon gör. (S) fick och (M) fick strax över 30 procent vardera av rösterna i riksdagsvalet. Men bland den arbetande befolkningen fick S bara 22 procents stöd medan M fick 32 procent, konstaterade hon. Och här kommer något riktigt bra:

De arbetande som saknar fast anställning är en annan nyckelfråga, menade Sahlin, och pekade på svårigheterna för den gruppen att till exempel skaffa mobilabonnemang, ta banklån eller teckna lägenhetskontrakt.

”Här tror jag vi kan möta några av alla de som har lämnat oss och vänt oss ryggen”, sa Sahlin.

Mona Sahlin adresserar alla de som  av egen eller annans vilja blir egenföretagare. Och vi är dessvärre rätt många som upplever denna situation. Vi är, om nu klassbegreppet skall användas, medelklass. Och vi är dessutom de som kanske både vunnit mest på Alliansens politik men samtidigt, när olyckan är framme-  förlorat mest.

De av oss företagare som inte tecknat privata sjukförsäkringar har fått vänta länge på adekvat vård, har vi dessutom inte tecknat någon inkomstbortfallsförsäkring så blir situationen än besvärligare. Och vi blir inte mer produktiva eller friskare för att vi tvingas tacka nej till jobb eller ännu värre – se våra kunder välja andra leverantörer. Som konsult  – och mikroföretagare som benämningen är i mitt fall – så ligger införsäljningtiden för ett nytt konto på mellan 6 och 12 månader. En ofrivillig frånvaro på ett par veckor kan leda till förlorade intäkter i upp till ett år.

Unionen är ett fackförbund som nu äntligen har börjat förstå att detta sätt att pressa ut fler i att bli egna företagare är bara ett sätt att kringgå arbetsmarknadslagstiftningen. Det finns doclk fortfarande behov av en djupare förståelse i vår del av arbetarrörelsen där jag senast idag kom i kontakt med en elektriker som av sin före detta arbetsgivare blivit uppsagd men följande vecka blev återkontrakterad som egen företagare.

På samma sätt som vi nu förnyar oss måste även vårt andra ben, LO, dra upp huvudet ur sanden och se vad som händer dess forna medlemmar som tvingas bli F-skattebetalare. Vi måste även inse att något måste ha hänt i samhället när hela yrkeskategorier med därtill kopplade fackförbund försvunnit.

Nu är tiden inne för en samhällsanalys. Och Mona Sahlin öppnade idag dörren för den även fast vi andra jobbat med den ett tag. Befriande. Väldigt befriande. Men frågan som dröjer sig kvar hos mig är dock om vårt andra ben - LO - tog till sig budskapet.¨

Den som lever får se. Men vi har inte hur mycket tid som helst på oss.

Expressen med flera meddelaratt regeringen nyss beslutade att utse tidigare ubåtschefen och kommendören Gunnar Wieslander till ny statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt på statsrådsberedningen. Han efterträder statssekreteraren HG Wessberg. Gunnar Wieslander kommer närmast från UD dit han rekryterades av bland annat utrikesminister Carl Bildt.

Personligen är jag både förvånad och inte över utnämningen. Gunnar Wieslanders professionella profil hör mer hemma på UD än i Statsrådsberedningen såvida inte Fredrik Reinfeldt nu försöker avlöva Carl Bildt hans ansvarsområde. Och det törs sannolikt inte Fredrik Reinfeldt göra då det skulle vara en krigsförklaring mot ”Moderat-classics” i allmänhet och Carl Bildt i synnerhet.

Jag bedömer skälet ett annat. Regeringen Reinfeldts första år vid makten, 2006-2007, präglades av ett totalt kaos med ministeravhopp och medieskandaler. Dåvarande statssekreteraren Ulrica Schenström visade sig väga för lätt och lyckades inte kompensera statsministerns svaga ledarskap. Efter rekryteringen av HG Wessberg kom detta att förändras radikalt och Rosenbad kom därefter att präglas – om inte ”management by fear”  - så i alla fall en i kultur med i allt väsentligt hårdare nypor.

Med statsministerns uppenbart och bevisat svaga ledaregenskaper samt anmärkningsvärda valhänthet i personalfrågor är detta därför en naturlig förklaring. Han behöver helt enkelt en ”hit-man”.

Inte mer, men heller inte mindre.

 Expressen