Via Roger Jönsson och Peter Högberg kommer jag till Aftonbladet som kommenterar Moderaterna som arbetarparti. Det hela bygger på Moderaternas eftervalskampanj som rullar igång nu, en kampanj som direkt utmanar de övriga stödpartierna - främst Centerpartiet - i bland annat Västerbotten.

Låt oss reflektera lite över orden nu.

Moderat betyder betyder enligt SAOL (Svenska Akademins Ordlista) måttfull, hovsam, sansad och med en konservativ grundsyn. Ett Moderat Arbetarparti skulle då enklast, och för väljarna på en begriplig svenska, innebära ett måttfullt arbetarparti.

Vad innebär det då att vara bara ett måttfullt arbetarparti? Är det ett arbetarparti "så där lite lagom" eller bara ibland?

Innebär det försök som när SvD Ledarredaktion försöker ikläda sig rollen som arbetare? När de i sin retorik ger bilden av en måttfulla och sansade arbetare med konservativa värderingar glider in  iförd en välstrukna murarskjortor med manschettknappar i guld, Fristadsbyxor med pressveck och välputsade arbetsskor från Arbesko, allt kompletterat med en hjälm i krom samt en svag, men ack så diskret knappt förnimbar, doft av Eau-de-Cologne i sitt rätt tafatta försök att sätta upp en trovärdig arbetarfasad.

Eller är det att tro på att sjuka människor blir friskare och mer arbetsföra bara för att de blir fattigare och att vården sorterar redan i telefonkön efter inkomst?

Jag funderar en del på detta. Och jag kommer följa det noga, för även fast vi har vår process just nu så vågar jag påstå att det måttfulla arbetarpartiet kanske inte riktigt greppat ordet arbetarparti. Ett arbetarparti ska vara öppet för alla men med just de reformer som Alliansen genomförde blir fler och fler lämnade utanför. Sjukförsäkringens effekter kommer fortsätta om inte Alliansens stödpartier, (FP), (C) och (KD), kan stå för sina utfästelser och hejda utvecklingen.

Så javisst, ett sådär lite lagom arbetarparti kan jag nog skriva under på att Moderaterna är. När det passar och om moderaterna själva får stå för urvalet. Då stämmer det nog.

Den gamla regeringen höll sitt sista sammanträde på torsdagen. För flera av ministrarna kan det ha varit sista mötet med gänget eftersom Fredrik Reinfeldt inför nästa veckas regeringsdelklaration har, och kommer sannolikt, göra vissa omdispositioner av taburetterna. Och om de rykten som återges av bland annat SVT Rapport stämmer - att varje stödparti får plikta med en minister - så är sannolikt den parlamentariska soppan inte överstånden ännu.

Det hörs redan ett visst missnöje inom minst ett stödparti, (FP), att om så skulle bli fallet så skulle man hellre lämna regeringen men ligga kvar i det borgerliga blocket men som ett stödparti i Riksdagen. Jag ser faktiskt inte negativt på en sådan utveckling även om det kanske inte var det statsministern ville. Samtliga mindre partier skulle sannolikt tjäna på att fokusera på riksdagen som politisk arena. De kan sälja sina röster till ett högre pris än tidigare och de kommer definitivt få mer medieutrymme. Det sista inte helt oväsentligt med facit från den senaste valrörelsen samtidigt som stödpartiernas resultat knappast kan klassas som valvinst. I vissa fall en större förlust än vad vi i (S) gjorde. Centerpartiet har tappat var femte väljare från 2006 vilket är långt ifrån den fördubbling av mandaten som utlovades av partiledaren efter det valresultatet. Nu är situationen sådan att utöver en förlorad vice-statsministerpost även så att man ser ut att tappa en ministerpost. Det är i sammanhanget rätt långt ifrån en fördubbling.

Det blir inte heller bättre av att (KD) i sitt valresultat kunde räkna in en röst av tre som ren stödröst. Utan de senare hade Alliansen fallit.

I alla borgerliga stödpartier finns det rop på förnyelse och såväl (KD) som (C) partiledare borde vara rätt skadeskjutna nu. Det finns ett behov att profilera sig tydligare och vad är då den bästa arenan om inte riksdagen utan ett regeringsansvar? Dessutom kan partierna sälja sina röster bra mycket dyrare, och med en bra mycket bättre mediebevakning, än va de kan uppnå bakom Rosenbads lyckta dörrar.

På samma sätt som valnattens triumf för Alliansen som koncept kan utvecklas till en förlorad seger kan småpartierna i samma Allians, om de manövrerar rätt, vinna sin egen förlust. En förlust av ministertaburetter behöver nämligen inte alltid vara en förlust....

Annat relaterat: Aftonbladet, DN, Expressen, Tokmoderaten, Peter Högberg, Aftonbladet2,

Att skicka svenskar ut i krig är inget beslut som bör avgöras av en knapp riksdagsmajoritet. Diskussionen om fortsatt närvaro i Afghanistan måste tas med Socialdemokraterna.

Skriver DN Ledare idag i ett impicit försök att vältra över ansvaret för att hålla ihop regeringen på Socialdemokraterna istället för att Regeringen anpassar sin politik.

Endast en ett-årig förlängning finns det ingen dramatik i anser jag, inte heller i oppositionens förslag - även fast jag skulle formulerat mig annorlunda och peka på den koordinering med främst USA som måste ske. Det är nämligen inte någon statshemlighet att USA har en uttalad exit-strategi och att hemtagningen av trupper påbörjas 2011 av rent statsfinansiella skäl. När USA påbörjar sitt tillbakadragande så kommer säkerhetssituationen förändras i grunden och direkt påverka våran situation och våra möjligheter.

G 8, med bland annat USA och England, har redan uttalat sig i ärendet vilket borde ha kommit till DN Ledarredaktions kännedom. Ett tillbakadragande skall enligt G 8 vara genomfört innan 2014. USA har aviserat att redan 2011 kommer de första trupperna tas hem. Dessa två länder, USA och England, står för mer än 75 procent av den militära kapaciteten i Afghanistan. Om detta talar icke vare sig regering eller DN. Och skulle den globala ekonomin gå in i en ny svacka, vilket mycket tyder på, så kan jag konstatera att tidsperspektiven sannolikt kommer krympa ytterligare.

Jag bedömer, rätt eller fel, att den person som skrivit ledaren i DN inte har de kontakter eller de relationer som erfordras för att lite nonchalant släntra in i Ovala rummet och så där i förbifarten få President Obama att ändra sitt beslut till ett engagemang där de humanitära och stabiliserande faktorerna får styra istället för den amerikanska opinionen och nationalräkenskaperna.

Oaktat vad de olika sidorna i svensk politik kan tycka om det så är diskussionen inte om "Exit" utan hur och i förhållande till vad. En militär exit måste anpassas så att vi inte sitter som den siste stolte tennsoldaten ensamma kvar. En militär exit måste koordineras med omvärlden och kombineras med ett ökat engagemang genom Svenska Afghanistankommittén samt andra stabiliserande civila program. Och av detta har vi kanske inte sett så mycket än, det börjar bli bråttom.

Om det är så att DN som Alliansens språkrör framhärdar att vi ska vara kvar trots den globala realpolitiken så har jag vissa tveksamheter till den analytiska kompetensen. Alternativet är att DN eller borgerliga företrädare inbillar sig att vi ska fylla den kostym USA haft på egen hand vilket leder mig till en fundering kring den försvars- och säkerhetspolitiska kompetensen och verklighetsförankringen i allmänhet i borgerliga kretsar. Min bedömning är att om svenska politiker har någon självbevarelsedrift och förmåga att ta till sig global finansiell realpolitik så kommer detta ske inom kort, och det är mer en tidsfråga när det går upp för den säkerhetspolitiska expertisen på DN.

Ingen politiker i Sverige född av rang med någon som helst självbevarelsedrift kommer nämligen vilja vara ansvarig för att svenska ungdomar blir de sista stolta tennsoldaterna när alla andra åkt hem. Det är även det realpolitik.....


Övrigt: Annika och Peter Högberg samt jag själv är idag publicerade på Newsmill.

Den liberala rörelsen i Sverige är splittrad, och det gör att den tappar i relevans. Väljare vill vara vinnare, men etablerade partier som tycker att de gör ett bra val när de når åtta procent känns inte som vinnare. Det blir en olycklig spiral där liberala väljare inte längre ser någon nytta i att rösta på de ‘stora’ liberala partierna. Man går till andra, o-liberala partier, samtidigt som duktiga liberaler tröttnar och bildar nya ännu mindre partier med liberal inriktning.

Så skriver Leiph Berggren, (FP) på sin blogg idag.

Jag tycker det är bra - och modigt - av Leiph att ta upp en ideologisk debatt direkt efter valet när Alliansen vunnit något som dessvärre kan bli en förlorad seger. En angelägen debatt som kommer påverka hela det politiska landskapet om den får fäste.  I mitt svar till Leiph på hans postning pekade jag på en rad faktorer varför jag inte anser att den väg han pläderar, en sammanslagning av (C) och (FP) är möjlig om syftet är att attrahera vänsterliberaler som mig. Och som kommentar: (S) är idag inte ett oliberalt parti, det är att göra det väl enkelt för sig - Leiph glömmer lägligt bort sådana reformer som friskolereformen som genomfördes under ministären Persson.

Men analysen som Leiph gör är inte ointressant på något sätt. Och i viss mån kan jag hålla med honom men dessvärre inte i termer av slutsatserna. Liberalism är ett lika vitt begrepp som demokratisk socialism. Och när vi nu som en följd av hans resonemang måste vi granska termen liberalism i dagens politiska landskap så kan jag konstatera följande för egen del:

Liberalism kan i princip delas in i två huvudfåror – socialliberalism och marknadsliberalism (nära besläktad med neoliberalism)

Det finns inte något parti idag som med fog kan kalla sig för socialliberalt i det borgerliga lägret även fast det finns några få spillror av socialliberalism i både (FP) och (C). I det senare fallet även spår eller tendenser av socialkonservativa drag vilket inte är fel det heller. Socialkonservatismen har ett stort mått av humanistiskt patos i sig - att ta hand om våra svaga och äldre.

Marknadsliberalismen, som idag dominerar det liberala spektrat, ligger dock närmare neokonservatismen och de gamla moderaternas syn med marknadens självläkande och självreglerande krafter som allenarådande. Vi har på finansmarknaden sett varthän det har lett oss, med den djupaste finansiella krisen sedan 1930-talet. Trots detta så har inte marknadsliberalerna tystnat vilket förvånar mig.

Jag stod, måste jag villigt erkänna, och tvekade länge när jag skulle välja parti innan jag engagerade mig politiskt och det är nu jag Leiph rätt. Eftersom jag i (FP) endast fann spillror av dess forna socialliberalism (av dess bellackare kallad "snällism", inte utan hånfulla efterslängar) och med såväl neo- som batongliberaler (frihet genom lagreglering och tvång) som dominanter i (FP) så blev det efter en del resonemang med såväl (FP) som (S)-förerädare så att jag till slut valde bort (FP) som trovärdigt alternativ.

Handen på hjärtat nu alla som kallar sig liberaler av olika slag:  Johan Pehrssons och (FP) tillämpning av batongliberalism har väldigt långt till socialliberalismen och marknadsliberalism. Och marknadsliberalismen har jag som sagt föga tro på. En sammanslagning av C och FP som Leiph förespråkar skulle i dagens läge dessvärre innebära att marknads- och batongliberalerna skulle få dominera. Ett sådant parti tycker jag faktiskt ännu sämre om än de nya moderaterna. Konsekvenserna av en alltför marknadsliberal orientering är ett allt kallare samhälle där den starkes lag råder.

Jag kommer följa denna debatt på distans. Den är inte ointressant alls för vare sig mig själv eller de andra politiska partierna. Men steget att byta parti kommer aldrig på fråga om det är någon som undrar var jag står. Partibytare har inte sällan drag av opportunism i sig och är det något jag inte tänker bjuda på är det just detta, den dagen den tanken kommer är det i min värld mer hedersamt att kasta in handduken för gott. Och vad är det som säger att en partibytare inte byter en gång till?

Men lycka till - och jag menar det. Det ska bli spännande att följa er debatt på avstånd men detta blir nog mitt enda inspel i (FP) sökande efter sin förlorade själ. Vi i (S) har som bekant en del jobb själva i jakten på våran. Ni kan följa den bland annat på Netroots Valanalys där jag även publicerar min egen inte helt okritiska.

De rödgröna partierna är överens om att lägga fram gemensamma förslag om förlängningen för den svenska Afghanistanstyrkan och om den nya skollagen som riksdagen ska anta i höst, det framkom efter ett möte med de rödgröna partiledarna som tog slut vid lunchtid. Detta kommer bli den första testen på regeringens stabilitet och förmåga bedömer jag.

Jag tror i och för sig inte att regeringen kommer falla på att förlora dessa två beslut och jag är tämligen övertygad om att talmansfrågan kommer att lösas i samförstånd. Inte någon av frågorna är något som fäller en regering, möjligtvis försvagar. Sowieso kommer besluten i alla fall definitivt påverka såväl omvärldens bedömningar om regeringens förmåga som styrkeförhållandet i relationen regering - riksdag.

• Ponera att (SD) röstar med regeringen. Då klistras bilden av att regeringen är skyldig (SD) en gentjänst och att (SD) är en del av högerblocket.
• Ponera att (SD) röstar med oppositionen i linje med vad de själva tidigare kommunicerat som politisk inriktning till sina medlemmar och väljare. Då kommer de som besitter utrikes- och försvarstaburetterna få en tydlig signal om att den av regeringen förda utrikespolitiken är ett tomt skal, att regeringen från tid till annan måste ringa upp sina kollegor i andra länder och säga ”sorry, det vi lovade gäller inte”.
• Ponera att (SD) lägger ner sina röster. Då har man skapat en osäkerhet i när detta vapen kommer avfyras.

Oaktat utfall så är det ett mardrömsscenario för regeringen, ett scenario som kommer hålla oss politiska bloggare igång i veckor innan och efter. För att inte tala om alla politiska journalister.

Tala om arbetslinje........

AB, Expressen, SvD, DN1, DN2, DN3,

50000 svenska industrijobb försvann under krisen. Det är jobb som inte kommer igen. Regeringen måste inse att nya jobb kräver nya företag, som i sin tur ¬beror på bättre villkor skriver SvD i en osignerad ledare.

Jag håller med. Och inte. SvD skriver:

Om Sverige ska kunna växa så räcker inte det. Nya jobb kräver nya företag i nya nischer. Regeringen måste, under de kommande fyra åren, komplettera det man redan gör, med en mycket mer offensiv politik för företagande. Det måste bli enklare, mer lönsamt och mer lockande att driva företag. Och det även inom sektorer som vi idag inte ens begriper är framtidsbranscher.

Och där, i den näst sista meningen, sprang SvD vilse. SvD tycks tro att endast girigheten allena är det som kan driva fram nya företag. Inget annat. Jag är, föga förvånande kanske, av en annan uppfattning.

Socialdemokratin gick 2010 till val på mycket av vad SvD efterlyser – och mer därtill. Investeringsavdrag för privatpersoner som investerar i småföretag (budgetsatt), tillväxtfonder och inte minst en uttalad innovationsstrategi. I tillägg så gick vi till val på breda, fullt ut finansierade, sänkningar av arbetsgivaravgifter som stimuli för att företagen skulle våga anställa. Som SvD konstaterar så finns det en mångfald av idéer som inte ens själva ser att de har en potential att bli världsledande. Och till detta måste såväl medel som support till, marknaden kan inte och kommer inte vara självreglerande.

Det är inte utan att jag får en fadd eftersmak i munnen nu. Bortsett från delar av lönsamhetsaspekten så gick de Rödgröna till val på precis det som SvD efterlyser. En snabb kontakt med Tomas Eneroth (S) eller de som var närvarande på hans anförande vid Kungliga Vetenskapsakademins innovationsseminarium borde räcka för att inse detta. Det kan till och med räcka med ett samtal till Företagarna för att få denna information men det mäktar uppenbarligen inte SvD ledarredaktion med.

SvD ledarredaktion visar upp en ansvarslöshet, en historielöshet och en aningslöshet som får mig att häpna. Att under valrörelsen stigmatisera och i stora delar smutskasta de Rödgröna bara för att nu, en vecka senare, efterlysa exakt det som den förlorande parten gick till val på känns murket. Ledaren säger en hel del om SvD Ledarredaktion ur fler perspektiv tyvärr. Ingenting som i alla fall jag skulle vara stolt över om jag vore i deras kläder.

I bästa fall visar den samlade kretsen av politiska förstå-sig-påare på SvD Ledarredaktion upp en bristande intelektuell och läsförmåga att ta till sig näringspolitiska samband, i sämsta fall så företräder de bara ett särintresse som ytterst gestaltas av statsministerns vilja att ha jobbet kvar. Välj vilket som - bägge lika illa.

Det är naturligt att spekulationer och rykten frodas i regeringskvarteren dessa dagar. Den ena analysen efter den andra levereras av bloggare och media. Den ena sämre underbyggd än den andra. Det maktvakum som uppstod efter att väljarna sagt sitt är minst sagt utan dess historiske like och de politiska förstå-sig-påarna har bråda dagar.

Det som kommer ge den första indikationen på de kommande årens politiska klimat kommer att ske redan på måndag då talmännen skall väljas. (SD) kommer att stödja Alliansens kandidat givet att de själva får - som tredje block - lägga beslag på posten som andre vice talman.

Skulle så ske så kommer det definitivt sätta sin prägel på kommande mandatperiod. Kanske inte så mycket i arbetet i Riksdagen men vad få känner till är att talmannen i sig står närmast under konungen i statens hirearki, först efter talmannen kommer regeringschefen. Detta innebär att talmannen och hans vice talmän har omfattande kontakter med parlamenten i vår omvärld och deltar i den internationella pfficiella representationen av Sverige vid statsbesök.

Så, vi kommer se allehanda rykten nu fram till riksdagens öppnande, en cirkus utan like vågar jag påstå. Jag orkar inte kommentera alla dessa just nu utan väljer att istället låta Peps Persson sammanfatta det politiska läget, han gör det - vågar jag påstå - tidlöst och bättre än många politiska journalister. Vissa saker står sig bättre än man kan tro även om det inte var menat från Peps sida som en politisk analys från början.....




Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet2, Aftonbladet3, SR, SR2, Expressen2, DN, SvD, SvD2

Breaking News! Maud Olofsson låter meddela att (MP) lämnar de Rödgröna för att stödja Alliansen. I nästa mening ger hon Mona Sahlin ansvaret för att (SD) inte ska få något inflytande och inte liera sig med de Rödgröna.

Hallååååå! Någon hemma? Ingen journalist och definitivt inte Maud Olofsson. Om nu (MP) lämnat de Rödgröna för att liera sig med Alliansen är (SD) i så fall desarmerat. En enkel genomräkning av mandatföredelningen ger detta resultat.

Maud Olofsson, motsägelsernas mästarinna, är tillbaka. Nu känner vi igen oss…..

Alliansregeringen skakas just nu av inre stridigheter rapporterar Expressens sensationsjournalist och hovkonspiratör Niklas Svensson. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har i hemlighet haft flera möten med alliansens tre partiledare - men oenigheten består, uppger regeringskällor för Expressen. Splittringen är så allvarlig att Alliansen på sikt riskerar att spricka. Det handlar bland annat om ministerposter, den frostiga relationen till Miljöpartiet och om synen på Sverigedemokraterna.

Min kommentar: Intet nytt under solen.

Det är inte någon hemlighet att enskilda riksdagsledamöter inom Alliansens lilleputtpartier under den senaste perioden känt sig kvävda av Alliansens dominant. Och om stämningen är sådan i riksdagen så får sannolikt partiledarna för sagda lilleputtar sina fiskar varma i gruppmötena. Inte bara sannolikt, utan till och med gränsande till faktiskt.

Alliansen har ett stort handikapp, när ett parti nästan är dubbelt så stort som de andra tre tillsammans så är det inte en relation på lika villkor. Samtidigt förstår jag moderaternas position, de har annars att motivera för sin riksdagsgrupp och sina medlemmar varför just de skulle bjuda till.

Jag funderar nu om valallianser är så bra långsiktigt för det svenska politiska landskapet. Det vi ser är hur jätten gluff-gluff i form av Moderaterna dominerar förhandlingarna. Jag skulle, om jag var i Fredrik Reinfeldts kläder, nog överväga en ren minoritetsregering för att skapa arbetro. En ren minoritetsregering där olika partikonstellationer borgar för majoritetsbeslut i riksdagen. För att säkerställa just detta skulle ett grepp kunna vara att som ren minoritetsregering släppa in politiska tjänstemän från olika partier på departementsnivå. Att till exempel ha en (S)-märkt statssekreterare på skol- och försvarsdepartement, ett par tre med olika beteckningar på finansen, ytterligare en (S)-märkt på justitie, etc. etc.

Göran Persson prövade detta med gott resultat, vinsten med detta är att regeringen redan på propositionsnivå förbereda för en snabb och relativt smärtfri utskottsbehandling i riksdagen. En annan vinst är att vi kan få till stabila beslut inför den kommande konjunkturdippen under 2011.

Men jag tror kanske inte att så kommer bli fallet. Det skulle innebära att Fredrik Reinfeldt stupar på mållinjen när han vill bryta socialdemokratins inflytande på det politiska landskapet. För ett verktyg har varit att cementera blockpolitiken. Det ser ut att gå om intet så som läget ser ut just nu om vi får tro Niklas Svensson.

Intet nytt under solen med andra ord.

Annat: Peter Högberg

I dagens läsarrunda, på jakt efter något som jag kan haka i, hittar jag ingenting i de ”vanliga” kanalerna. Vad jag däremot hittar är Nisha Besara i Dagens Arena som skrivit en ledare om kulturpolitik. Läs den gärna - den öppnar ögonen och ser bortom alla förenklingar.


Nu ska sägas att kulturpolitik inte alltid är min hemmaarena. Förrän kanske i denna kontext. Nisha får mig att se kulturpolitiken i sitt sammanhang, som bärare och influenser av värderingar och inte bara stanna vid statligt subventionerade museer och teaterföreställningar.

Nisha ger sin analys av en program kring kulturpolitiken där Mattias Karlsson (SD) fick redogöra för vad kultur är. Oroväckande nog gavs en bild av (SD) att god kultur är något som ”funnits i vårt land en längre tid och är viktigt för en stor del av befolkningen” men i övrigt gav intrycket av kultur som något statiskt. Och han sätter även en implicit tidsgräns för när en utländsk influens skall sluta motarbetas och är att anse som en del av kulturen. Vad (SD) talar om är en central styrning av tidpunkten när våra värderingar och vanor är att anse som svenska.

Oroväckande uttalande. Och i sammanhanget så håller jag med Nisha i hennes slutsatser, att den synen på ständigt föränderliga värderingar och vanor hör hemma i en annan tid. En tid vi lämnat bakom oss hade jag hoppats.

Jag sitter och tänker på såväl Internet som pizza. Internet är en ung företeelse men präglar vårt liv, vanor och värderingar. Är denna företeelse ”gammal nog”? Och är den svenska tillämpningen på pizza, med sin bearnaisesåspizza, att beteckna som en del av det svenska kulturarvet? Om inte – skall alla de som tycker om denna märkliga kombination av en italiensk maträtt och svenskens kärlek till bearnaisesås omprogrammeras eller vara tvungna att gå under jorden och bakom lyckta dörrar under ceremoniella former äta sin pizza med bearnaisesås i lönndom?

Funderingar om morgonen som sagt. Om kulturen som samhälls- och värderingsbärare och vilka krafter som nu försöker reglera vad som är bra och mindre bra kultur, bra vanor och vad som inte är det.

Annat: Kulturbloggen

Jag blir inledningsvis lite full i skratt när jag läser alla borgerliga opinionsbildares synpunkter på Socialdemokratins sökande av svaret på vad och varför valnederlaget kunde inträffa. Det reses krav och ges råd. Ska vi säga tack? Skulle inte tro det. Ingen av dessa har socialdemokratins goda för ögonen. De skulle helst vilja se socialdemokratins död, inget annat. Tro mig,

Mest patetisk i sina försök är Claes Arvidsson i SvD. Det är nästan så att jag kan förnimma när han utger sig för att måna om socialdemokratin. När han glider in i mötesrummet iförd en välstruken murarskjorta med manschettknappar i guld, Fristadsbyxor med pressveck och ett par välputsade arbetsskor från Arbesko, allt kompletterat med en svag och diskret doft av Eau-de-Cologne i sitt rätt tafatta försök att sätta upp en trovärdig arbetarfasad.

Försök med lösnäsa och peruk istället, skulle bli bra mycket trovärdigare. Om inte annat roligare, tafattheten som Claes visar upp är nästan rörande i sin naiva tro på sin egen brilljans.

Ett annat försök kom i morse från Ulf Övferberg som på DN Debatt undertecknar sin kritiska artikel med ” tidigare anställd på TCO bl a som talskrivare åt ordföranden Sture Nordh”.

Ulf Övferberg är idag politiskt aktiv i (FP) samt Näringspolitisk Chef på Vårdföretagarna. Vårdföretagarna representerar dessutom ett finansiellt särintresse som står Svenskt Näringsliv nära. Hans tilltag ligger obehagligt nära alla anonyma och inte sällan aggresiva (SD) kommentatorers signaturer. Signaturer som ofta lyder ”som f.d. sosse” eller ”arbetare”. Ulfs tilltag är exakt samma andas barn som (SD) men som även Nationaldemokrater tar till, att genom utan egentliga bevis påstå att han varit något förr hoppas på Ulf högre trovärdighet nu.

Om Claes tilltag lockade till skratt så är Ulfs desto obehagligare eftersom han hämtat retorisk och PR-inspiration från krafter som inte har demokrati eller humanism som ledstjärna. Detta säger en hel del om relevansen i hans artikel och styrker bilden av att ha en annan agenda, fjär från den han påstått sig vara representant för.

Bägge är dock försök att ”kapa” socialdemokratins analysarbete, vi kommer se fler – och då sannolikt bättre maskerade försök. Socialdemokratins analysarbete åligger endast oss själva – ingen annan. För vi ska inte inbilla oss att vare sig Öfverberg eller Arvidsson vill något annat än att begrava socialdemokratiska värderingar för gott.

Av den anledningen så har jag och några till enats om att publicera våra valanalyser på en gemensam blogg. Netroots Valanalyser. Vi vill på detta sätt markera mot alla borgerliga förstå-sig-påare att tack, men nej tack. Ägna er åt ert så tar vi hand om vårt. Er, och till er relaterade PR-byråer, organisationer och tidningars trovärdighet i vårt arbete är och förblir noll och intet. Sorry, men det är i alla fall uppriktigt och ärligt.

På denna blogg kan du idag läsa följande analyser:

Alexandra Einerstam

Peter och Annika Högberg

Martin Moberg

Samt min egen

Johan Westerholm.

Förhoppningsvis kommer dessa följas av fler.

Andra som reagerat är: Johan Ulvenlöv, Anna Vikström, Sara Karlsson, Martin Moberg, Peter Högberg, Roger Jönsson, Alexandra Einerstam,

Läser Alexandras ypperliga valanalys. Publicerar därför en själv.

Valanalys 2

View more documents from Johanwesterholm.

Relaterat: Aftonbladet, SvD, DN

De flesta socialdemokratiska partierna i Europa har problem. Orsaken är att de har svårt att hitta politiska svar vid sidan av stat och skatter skriver DN Ledare idag. Efter att ha listat en hel del av de europeiska socialdemokratiska partiernas bakslag så konstaterar Ledarskribenten något som jag delvis kan skriva under på:

.... stirrar man vilset på en ny tid där lättrörliga människor föredrar valfrihet framför att stat och kommun ska göra allt.

Däri ligger en del av problemformuleringen för oss. I samhällsförändringen har vi inte kunnat kommunicera - än mindre fånga upp - frågor och svar vilket vi varit inne på tidigare.Och vi har som socialdemokrati faktist varit inne på detta tidigare.

Ordet egenmakt motsvarar och motsvaras av det engelska ordet empowerment och syftar till att en individ i en organisation, stat eller annan grupp skall känna att denne har makt över sin egen situation, sina arbetsuppgifter, sin närmiljö etc. I Sverige användes uttrycket först av SSU:s dåvarande företrädare Tomas Eneroth och senare av Karl-Petter Thorwaldsson redan 1993. I detta sammanhang blev den politiska innebörden av ordet att motverka en tendens där medborgaren lutar sig tillbaka i välfärden eller är desillusionerad, och inte tar aktiv del i det politiska samhällslivet. SSU initiativ blev inledningen till den så kallade egenmaktsutredningen som numera är publicerad som SOU 1996:177 med titeln Egenmakt - att återerövra vardagen. Numera används ordet som bekant av andra partier.

Att egenmakt innebär att stärka individens möjlighet att bli mer självständig, kunna formulera sina egna mål och ta makt över sitt eget liv borde i sig inte innebära att ord som solidaritet och att vara motståndare till klyftor försvinner. Snarare tvärtom faktiskt. Men det innebär, som jag var inne på tidigare, att vi inte kan låsa in oss i kategorisering av samhället utan snarare landa i en berättelse som hänger ihop. Om en samhällsbild och ett erbjudande till väljarna att "det här vill vi".

Att vara lättrörlig, som jag, på arbetsmarknaden innebär att jag över tid gått från att vara offentliganställd, till näringslivet, till kollektivanställd och slutligen som enmansföretagare. Idag är jag på väg tillbaka då att vara ensamföretagare inte passade mig långsiktigt. Men med detta kommer vi in på värderingen, och vem som har rätten till, vinsten på mitt arbete. Detta är intimt förknippat med ordet egenmakt påstår jag.

TCO-chefens tidigare talskrivare Ulf Öfverberg menar i denna kontext att LO:s och TCO:s bindning till Socialdemokratin hind­rar fackföreningsrörelsen att utveckla och renodla sin framtida roll. Den politiska symbiosen mellan fackföreningsrörelsen och Socialdemokratin omfattar inte endast LO utan även TCO. Han menar att en fortsatt politisk bindning mellan LO/TCO och Socialdemokratin bidrar till fackens minskande relevans och hindrar försöken till nytänkande. Bindningen till Socialdemokraterna är också ett demokratiskt problem eftersom allt färre LO- och TCO-medlemmar röstar på partiet i valen.

Just Öfverberg som avsändare av detta budskap är intressant att granska. Han utger sig för att representera TCO historiskt men hans nuvarande roll är en annan. Han är idag näringspolitisk chef för Vårdföretagarna och representerar därmed ett särintresse som står sida vid sida med bland annat Svenskt Näringsliv och de borgerliga politiska partierna med allt vad det kan innebära i finansiellt och opinionsstöd.

Jag håller dessutom inte med honom, att åtgärda en kris med att hugga av banden till höger och vänster utan att förstå problemformuleringen löser inte den grundläggande problematiken. Jag menar att Ulf missar pudelns kärna, lika grovt som vi själva har gjort. Vare sig fackföreningar eller parti har klarat av att fånga begreppet egenmakt och vare sig LO eller SAP har lyckats fånga upp samhällsförändringen från industri- till kunskapssamhälle. Att lösa detta med ett yxhugg är att göra världen för enkel för sig. Fackföreningarna och Socialdemokraterna är två av tre grenar på samma träd och problemet är att jordmånen och därmed rotsystemet ser annorlunda ut idag. Och jordmånen låter sig inte påverkas av yxhugg.

Som sagt, jag driver lite av eftervalsanalysdiskussioner i en annan kontext och läser samt tar del av andras analyser. Jag fortsätter dock min egen resa i var och hur socialdemokraternas problem började. Och jag tror fortfarande på att det var när tjänsteproduktionen tog över industrisamhällets tidigare dominans i kravställandet. Där missade vi och har fortfarande inte kommit riktigt ikapp.

Peter Högberg ( läs det gärna, det är bland det bästa som skrivits anser jag) , Roger Jönsson och Marika Åsbrink samt Martin Moberg - alla kloka som få, fick mig in på nya spår och nya tankar. Om vi nu kan kanske enas att vi måste lämna box-tänkandet som tidigare baserats på klass och istället närma oss resonemang kring klyftor och orättvisor så blir det lättare att föra debatten, men sannolikt svårare att paketera och förenkla. För vad är klyftor?

Klyftor behöver inte alltid vara ekonomiskt betingade i grunden, även fast slutresultatet kan bli just skillnader i ekonomiska resurser. Klyftor kan vara i inkomst, möjligheter, bostadsmiljöer och mycket annat som jag tycker Marika på olika sätt fångar på sin blogg. Men jag måste ändå återvända till begreppet "arbetare" en gång till. Och nu blir jag provokativ igen.

Jag vågar påstå att den elektriker, för att ta ett exempel på en yrkesgrupp, som tvingas säga upp sig och skaffa F-skattesedel för att sedan utföra exakt samma arbetsuppgifter som tidigare hos samma arbetsgivar är mycket mer arbetare och behov av en fungerande arbetarrörelse än den som har en trygg tillsvidare anställning med reglerad ersättning i kollektivavtal. För så ser arbetsmarknaden ut idag, arbetsgivare minskar risken genom att dra ner på antalet anställda men återkontrakterar dessa som underleverantörer.

Socialdemokratin har tillsammans med LO vänt dessa ryggen då de helt plötsligt blivit egna företagare och därmed överklass enligt den tidigare normen. En imaginär överklass enligt arbetarrörelsens traditionella modeller men som de facto står där utan någon som kan föra deras talan. Utan talan och utan vägar in i arbetarrörelsen men samtidigt för små för att kunna luta sig mot andra organisationer som Svenskt Näringsliv. Organisationer som främst ser till just den industris intressen som tidigare minskade sin risk med att säga upp sagde elektriker. Dessa elektirker är fredlösa arbetare, vi har inte kunnat motivera varför vi ska kunna föra deras talan, än mindre prestera någon som helst stöd för dem. De är - mina ögon - mer arbetarklass än resterande organiserade arbetarrörelse tillsammans någonsin kan visa upp. Och nu kommer svordomen igen:

Vi har vänt dom ryggen.

Denna tendens på arbetsmarknaden fanns innan 2006 och kom att förstärkas under den gågna mandatperioden. Vi har, som socialdemokratiskt arbetareparti svikit dessa grupper och jag ser inte någonstans att vi har insett att denna förändring av arbetsmarknaden kommer förstärkas under nästkommande mandatperiod. Allt handlar om vilken risk kapitalet skall behöva ta, och kapitalet har inga känslor - det minimerar risken och kommer fortsätta vältra över den på de som inte har kraften nog att säga emot. Med Alliansen vid makten kommer detta att förstärkas än mer.

Om vi återvänder kort till elektrikern som först tvingas säga upp sig för att arbetsgivaren vill minska risken för att sedan, med F-skattesedeln i handen, tigga om jobb så kan man fråga sig om vi står på de svagaste sida. För alla som vet vad en upphandling innebär vet att upphandling av tjänster innebär att uppdragsgivaren har trumf på hand om fler alternativ står att finna. I detta fall om fler elektriker med F-skattesedel står på kö efter uppdrag så blir det naturligtvis den som kräver minst betalt per tidsenhet. Och uppdragsgivaren har därmed möjlighet att skära emellan utan motprestation åt något håll.

Jag vågar påstå att arbetarrörelsen fastnat i ett klasstänkande eller kategoritänkade intellektuelt även fast den är nedtonad i retoriken. Att tänka klass och parter är enkelt, vi och dom, dom och dom, att kategorisera och göra komplexa samband till fyrkantiga lådor eller siffror i olika kvantifierade anställningsformer. Detta är att leda in debatten på fel väg, det går inte med säkerhet att kvantifiera en upplevd orätt hävdar jag. Som min lärare i Antropologi sade: "Det som går att mäta är inte värt att veta, det som däremot inte går att mäta är högintressant att veta". Det ligger något i det han bankade in i våra huvuden.

Och därför tror jag vi är något på spåren. Ojämlikhet och klyftor är mångfacetterat och upplevs olika samt har fler dimensioner. Klyftor är inte bara i kronor och ören, de finns även i kunskap och möjligheter som är svårare att mäta. Hur mäter vi klyftorna i möjligheter? Vilka enheter? I procent av vad?

Det leder mig in på frågan om rätten till vinsten på det egna arbetet som Roger tog upp i vår diskussion (all heder). Och nu närmar vi oss Marx teorem vilket naturligtvis kräver en stor försiktighet men det får bli i en framtida postning. Inte långt borta.

Nu tar alla partier, från höger till vänster, starkt avstånd från Sverigedemokraterna. Tur är väl det. Men om jag var allianspolitiker – i synnerhet folkpartist eller moderat – skulle jag ägna mig åt allvarlig självrannsakan:

Har mitt partis politik och retorik varit med och lagt grunden för Sverige­demokraternas framgångar? Vad har vi egentligen ställt till med?

skriver Åsa Petersen i en ledare i Aftonbladet idag. Udden är riktad mot moderater och folkpartister men jag tycker nog att fler skulle kunna omfattas. Åsa gör det för lätt för sig anser jag.

Som en tanke skriver Ola Karlman, ordförande Ungdom mot rasism, samt Anton Landehag, vice ordförande Ungdom mot rasism på SvD Brännpunkt att politiken måste börja erkänna samhällets olikheter och släppa strävan efter ett homogent samhälle för att skapa visionen om det mångkulturella samhället, därför hör den nuvarande integrationspolitikens vilja att likrikta människors identiteter bäst hemma på den ideologiska soptippen tillsammans med assimilationen och Sverigedemokraterna.

Jag bedömer att Ola och Anton ligger närmare sanningen än Åsa Petersen. Åsa ligger kvar i att stigmatisera (SD) och dess politik - att det är någon annans fel - istället som Ola och Anton som försöker adressera problemet i sig. En icke, ur medborgarnas perspektiv, fungerande integrationspolitik. Och i viss mån kan jag förstå väljarna - som tydligt markerade sin åsikt för en vecka sedan. Och vem som har ansvaret för detta? Naturligtvis politikerna, absolut inte flyktingen och invandraren som dessvärre får skörda frukterna av detta misslyckande.

Jag ska försöka finna orsaken till varför det ser ut på detta sätt. En orsak bedömer jag vara intimt förknippad med socialdemokratins utmaningar i dagsläget. Vare sig socialdemokratin eller integrationspolitiken har till fullo klarat av omställningen från industri- till tjänstesamhälle. Provokativt? Ja. Men det finns hos mig inga onda avsikter, jag vill bara vrida debatten bort från (SD) som är de enda som tjänar på en retorik som enbart är fördömande.

I industrisamhället fanns det goda möjligheter att intergrera nya samhällsmedborgare direkt. Genom att så fort som möjligt få ut dessa i industriproduktionen. Arbetskraftsinvandringen från Italien i slutet på 1950-talet och början på 1960-talet är en sådan. De anlände till orten på fredagen och redan den efterföljande måndagen arbetade de sitt första skift. Det finns ingen integrationspolitik som fungerar så väl som den som genomförs genom arbete och genom fikarummets kamratuppfostrans försorg. Jag vet att Solna har prövat motsvarande med goda resultat om jag får tro Lars-Erik Salminen (M) som jag ventilerat detta med för två år sedan.

Genom att samhället förändrades till ett tjänstesamhälle blev språket, istället för yrkeskunskaperna, nyckeln in till samhället. Vi låste in alla dessa människoöden i klassrummen under ett, ibland två, år. De blev under denna tid stigmatiserade, kanske även passificerade i viss mån men definitivt frustrerade. Frustrerade att inte tas emot eller tas till vara, att bli en del av ett sammanhang. Hur många gånger har jag inte pratat med spärrvakter i tunnelbanan som visar sig vara specialicerade kirurger som pluggar svenska nattetid? Många törs jag påstå och det är inte alla som lyckas orka med hela denna resa. Först lär du dig svenska sen får vi se..... handen på hjärtat nu, vem klarar av att leva under dessa betingelser utan att isolera sig och därmed förstärka stigmat?

Samhället har, genom politikens missriktade välvilja, inte givit de bästa förutsättningarna för en lyckad integration. Och skälet till detta är att vi inte sett hur samhällsförändringen förändrat förutsättningarna för integration, då främst arbetsmarknaden som gått från industri till tjänsteproduktion. I komplement till att analysera och ta avstånd från (SD) politik har faktiskt väljarna, dryga fem procent i alla fall, givit alla partier en läxa som heter duga.

Vi måste ge oss i kast med den grogrund av främlingsfientlighet som vi själva, i all vår missriktade välvilja, bidragit till att skapa.

Jag har i en annan kontext haft förmånen att föra en ideologisk diskussion med bland annat Roger Jönsson, Anna Vikström och Rosmarie Södergren. En mycket spännande och utmanande sådan, framför allt för en ibland kanske för intellektualiserande nybörjar-sosse som jag. Jag anser att det finns skäl nu, i krisenbearbetningens tecken, att göra en historisk exposé för att analysera när, och hur, socialdemokratins resa till förra veckans valresultat egentligen började. Och jag vet att jag nu kanske kan bli väl provokativ men det är inte illa ment, det är menat att kunna användas för eftertanke och reflektion.

SAP, eller Socialdemokratiska Arbetarepartiet, är sprunget ur LO som en intitialt politisk gren men efter hand alltmer självständigt. Därav de ekonomiska banden och att vi i alla styrelser från Arbetarekommun till Partistyrelse har en person som ansvarar för facklig-politisk samverkan, den facklige ledaren. Inget konstigt i detta anser jag. Men med dagens samhälle måste vi ställa oss frågan vem som är en arbetare eftersom SAP historiskt har haft en position där mycket av problemformuleringen baseras på konfliktytan arbetarklass visavi överklass. För att måla detta i enkla termer:

Är invandraren, med flerårig postgymnasial utbildning från sitt hemland, som bakar pizza i sin egen pizzeria 14 h per dag 6 dagar i veckan eftersom han inte får något vanligt jobb, är han arbetarklass eller, i egenskap av restaurangägare, direktör och därmed överklass?

Är den 22 årige svenske ynglingen, som är självlärd i maskinkods och html-kodning och då utan ens gymnasiekompetens. Som nu junior programmerare längst ner på stegen på ett framgångsrikt IT-företag uppbär en månadslön på 30 000 kronor per månad - är han arbetarklass eller överklass?

Ingen socialdemokrat har hitintill kunnat besvara denna fråga kort för mig, många - de flesta desssvärre - tittar ner i bordet men jag vågar säga att frågan har ett svar. Alla borde kunna vara socialdemokrater om de tror på kamp mot orättvisor och tror på ett solidariskt samhälle. Ett samhälle där kampen mot klyftorna i vad som är rimligt ställs mot vad som är orimligt, vad som är rätt mot vad som är orätt, vad som är rättvist och vad som är rättvisande (återkommer till denna sista senare, den är svår).

Vad jag vill ha sagt är att den logik och retorik som arbetarrörelsen byggt konfliktytan kring är uppluckrad, diffus och krymper för varje år, antalet fackförbund är en spegel av detta då vissa yrkesgrupper helt försvunnit. Varken SAP - och heller inte LO - har i reagerat tillräckligt effektivt och grundligt på omställningen från 1960-talets industrisamhälle till dagens mer tjänstedominerade arbetsmarknad och samhälle. Jag vågar påstå att vi för mycket fokuserat på begrepp samt termer som speglade industrisamhället och inte kunnat omformulera eller omdefiniera dessa begrepp på ett adekvat och begripligt sätt till dagens mer tjänsteinriktade kunskapssamhälle. Konfliktytan arbetarklass - överklass finns men i andra dimensioner och med andra - mer dagsaktuella och nyanserade - termer. Vi har helt enkelt inte lyckats med att fånga dessa och omformulera våra invanda begrepp till dagens samhälle. Vi känner igen dom själva, vi som är aktiva i partiet - vi vet kanske vad vi pratar om, men jag vågar påstå att vårat partiperspektiv på problemformuleringen inte förstås av de som skulle kunna ge oss mandatet att förändra, väljarna.

Till viss del tycker jag att vi i valrörelsens elfte timme närmade oss det som väljarna kände var relevant. Vi talade om klyftor och orättvisor. Klyftor mellan dom som har och dom som inte har. Dom som är i ett innanförskap och dom som är i ett utanförskap. Dom som blir rättvist behandlade och de som upplever sig orättvist behandlade. Och däri anser jag att vi har en av nycklarna till en vidare diskussion om vårt erbjudande till väljaren. Att mer stå för kampen mot klyftor och orättvisor, det som kallas för solidaritet, än att stå för en retorisk klasskamp när alla dessa klasser, i ett samhälle som präglas av annat, mer och mer luckras upp och blir mer och mer diffusa och svårbegripliga för väljaren.

Jag kanske svor i kyrkan nu, må så vara, men jag bedömer detta är svår materia som det är növändigt att ta tag i.

Relaterade artiklar: Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, SR,

DN Ledare fortsätter, om än i ett mer dämpat tonläge nu, försöka vältra över regeringsansvaret på oppositionen i allmänhet och (MP) i synnerhet. DN menar att:

"Om det inte blir någon blocköverskridande regering är ansvaret inte bara Miljöpartiets utan också de borgerligas. Men hur MP väljer att agera i opposition är inte mindre viktigt".

Ledaren är försiktigt skriven för en gångs skull och sakta kanske det börjat gå upp ett ljus av insikt om läget i såväl parlament som röstetal på DN:s ledarredaktion. Samma tidning rapporterar att Sverigedemokraterna åstadkommit ett instabilt parlament genom att få ordinarie platser i utskotten där ställningen mellan blocken är 8–8. På den sjuttonde vågmästarplatsen kommer det att sitta en representant för Sverigedemokraterna.

Jag kan börja fundera såhär när jag sitter i solen på balkongen en lördagmorgon om saker och tings skeenden. Och hur vi alla ser på världen. SvD ledare idag pratar om en regering med ett starkt mandat för fortsatta förändringar av samhället i en hög takt. Kanske det, kanske det är så eftersom samma tidning rapporterar vid en jämförelse av de nu åtta riksdagspartiernas program kan konstatera att (SD) ligger närmare Alliansen än de Rödgröna. Det säger en hel del om hur (SD) har påbörjat sin resa in i att förändra och luckra upp synen på människans värde i den borgerliga majoriteten. Och det tog inte ens en vecka.

(KD) försök att marginalisera (SD) genom att gå ner till 15-utskott i riksdagen ser inte ut att gå heller. Den metoden användes på 1970-talet för att stänga ute dåvarande (VPK). Överhuvud taget så andas detta försök till marginalisering av ytterlighetspartier en lite märklig syn på demokratisk parlamentarism men resonemanget tål ändå att fångas upp i denna lördagsbetraktelse av världen.

Ponera att vi är överens att vi skall gemensamt försöka börja göra som så att vi marginaliserar partier som ligger i ytterkanten på den politiska höger-vänsterskalan. Att (SD) faller bort är då givet men för att vara resonemanget troget så krävs det nu en viss rätlinjighet. (C) pratar med viss förskräckelse om Lars Ohly som kommunist, och därmed med en totalitär syn på samhället, varför även (V) skulle falla bort.

Nåväl - om så nu är fallet så skulle jag nog innan dess vilja plocka bort (KD) som i allt väsentligt står för en homofobisk och kreationistisk syn på världsalltet. (KD) var dessutom det enda parti som gick till val på att göra inskränkningar i yttrandefriheten vilket säger en del om närheten till (SD) svans på samhället. I och för sig är förslaget riktat mot just nazistiska organisationer men ett sådant förslag - väl genomfört - ger utrymme för andra tolkningar. Det krävs bara en kort resa ut i andra länder eller bakåt i tiden för att se varthän en sådan syn på yttrandefrihet bär hän.

Det säger sig självt att detta inte kommer att hända. Min tro är fortfarande att vi under mandatperioden kommer se ett hårt klimat i riksdagen med dessa förhållanden och dess inboende konflikter. Men dagens bottennapp - eller kanske uppriktighet ändå - stod nog SvD för. De tog bladet från munnen och konstaterade att regeringen har ett starkt förändringsmandat. Ja. Det har man - beroende på vilka partiprogram man lägger ihop.

Burr.


Andra som kanske kommer med sina betraktelser om alltet och intet är Mary Jensen, Kent Persson, Peter Andersson (från sin semester på Mallorca) och Peter Högberg.

Och nu åter till mitt gamla format. En favoritartist.

Miljöpartiet har flera gånger sagt att de inte blir stödparti åt alliansen. Därmed blir en minoritetsregering allt mer trolig. I de flesta frågor kommer SD då att rösta med regeringen, anser statsvetaren Göran Bostedt i SvD.

Bortsett från invandrings- och flyktingfrågor är SD mest lika Kristdemokraterna. Därmed är det sannolikt att partiet i de flesta sakfrågor kommer att rösta med en alliansregering i minoritet eller lägga ner sina röster.

Därmed är Anders Edwardsson (M) och Fredrik Segerfeldt (M) krav på att oppositionen skall hålla käften i fyra år överspelat. För det är det de kräver vilket säger en del om deras syn på demokrati och val. Deras syn ligger väldigt nära det parti de vill isolera men det ser inte bättre ut än att (SD) identifierar sig som en del av Alliansen.

En Allians som helt plötsligt och med deras sannolikt omedvetna hjälp , i allt det oranga och blåa, fick sig ett stänk av något brunt.

Ska vi säga grattis nu?

Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord sa i fredags (18/9) till TV4 att det fanns alternativa lösningar i det uppmärksammade fallet med Annica Holmqvists utförsäkring. Trots detta står Försäkringskassan fast vid sin bedömning och Annica blir utförsäkrad.

– Vi har i dag gjort en JO-anmälan om tjänstefel när det gäller överdirektörens agerande, säger Ulf Björk, försäkringshandläggare hos IF Metall Södra Västerbotten.

Bra. Mycket bra. För Stig Orustfjords agerande som tjänsteman lämnar frågetecken efter sig. Det var just nämnde Orustfjord som med sina uttalanden och försäkringar lyckades vrida bort strålkastarljuset från den person som haft det högsta ansvaret för förändringarna i sjukförsäkringen. Statsministern.

Men vem är denne Orustfjord? Som länsöverdirektör, vilket han kom närmast ifrån, i Stockholms län kom Stig Orustfjord att arbeta som landshövding Per Unckels (M) närmaste medarbetare och ställföreträdare. Orustfjord är med andra ord en man med djupa förbindelser med det statsbärande partiet som Moderaterna säger sig vara. Det är inte utan att jag känner en djup olust inför hanteringen av detta. Och Jag välkomnar en granskning av Orustfjord syn på tjänstemannarollen.

Det är inte utan att detta är obehagligt. Att vi närmar oss det som Erik Ullenhag (FP) önskar. Vi blir ett land som alla andra. Med allt korrupt det kan innebära.....

En riksdag utan klar majoritet är inte perfekt. Att ett främlingsfientligt parti kom in är olyckligt. Men svenska folkets beslut är bara att respektera skriver DN Ledare idag och det är väl så. Demokratin säger sitt med jämna mellanrum, lika fantastiskt som det kan vara skrämmande. I Aftonbladet kan vi som effekt av detta ta del av Erik Ullenhags tankar kring det jämna valresultatet i Arvika och Göteborg. Han anser att det skall göras om.

Först av allt så vill jag säga att jag förstår Eriks reaktion fuller väl, det är inte uteslutet - till och med troligt - att jag skulle reagera likadant. Så nära men ändock så långt borta. Men jag är inte riktigt säker på att ett omval kommer leda till de effekter som Erik önskar, att säkra en majoritet för Alliansen i riksdagen.

Skälen till min osäkerhet är flera. Efter att ha träffat en del väljare i veckan - främst ungdomsväljare - möts jag påfallande ofta av reaktioner att en röst på (SD) inte var bortkastad. Citat som

"Det är bra att det rörs om i grytan"

har jag fått höra oroväckande ofta.

Med en valmanskår som aldrig tidigare visat så stora förflyttningar och osäkerhet samt (SD) stora publicitet parat med det allt annat än klara valresultatet så förstärks bilden av att en röst på (SD) verkligen rört om i grytan. Och ser vi till (SD) utveckling över tid har de vid varje val i praktiken fördubblat sitt stöd.

Ett omval behöver inte betyda att väljare som tidigare röstat på något av blocken, (SD) har nu för vissa grupper blivit legitimt att rösta på. Det kan innebära att det rörs till ännu mer i den gryta som ser ut att vara allt annat än stillsam just nu. Jag skulle nog fundera ett varv till innan jag sjösätter ett omval. Resultatet kan bli något helt annat än vad Erik Ullenhag och vi andra hoppas på. För demokratin säger ju sitt när tillfälle ges.

Lika vackert som det är skrämmande.

Om landet får en minoritetsregering är det viktigare än någonsin att värna riksdagsutskotten som beredningsorgan. Att stänga SD ute vore ett allvarligt misstag skriver DN Ledare samtidigt som såväl (S) som (MP) går på denna linje.

Jag anser detta vara ett klokt beslut. För hur illa jag än kan tycka om (SD) politik så är detta demokrati i sin prydno. Att börja förändra spelreglerna för att stänga ute vissa åsikter i efterhand skulle kännas murket och spela dessa krafter i händerna. Jag citerar därför gärna president Johnson som uttalade det när han fick frågan om varför han inte avsatte FBI-chefen J.Edgar Hoover i oktober 1971:

Bättre att dom står inne i tältet och pissar än utanför och pissar in.

Det kommer bli mycket intressant att följa hur de borgerliga partierna agerar nu, inte minst (KD) manövrar kommer vara intressanta att följa. I valrörelsen fällde Göran Hägglund omdömet om att (V) var precis lika illa som (SD) att ha att göra med ur moraliska och etiska skäl. Men vi hörde inte någonting om att stänga ute (V) från utskotten under hela den föregående perioden från (KD) varför alla protester från just detta parti kommer, i förekommande fall, bara andas kortsiktig rätt solkig populism.

Mina skäl till att tycka att det är ett klokt beslut är att det nu sakta börjar gå upp för mig själv och våra företrädare att det är själva grogrunden mot främlingsfientlighet som måste bekämpas i första hand. Och grogrunden? Jag får återkomma till detta, jag är inte på långa vägar klar. Det kommer kräva en hel del lyssnande och en hel del studerande innan jag kastar mig in i detta getingbo av stigmatisering och fördömanden. Men jag kommer att återkomma.

Sedan valnatten har det även varit mycket sparsamt med kommentarer från Alliansens sida, men Peter Eriksson, MP, säger till Aftonbladet att det fortfarande inte är aktuellt med något samarbete över blockgränserna varför vi idag kan se fram emot en starkare men samtidigt mer nyckfull riksdag än på länge. Varför? Inte så svårt.

Fredrik Reinfeldts genidrag från 2006, Allians för Sverige, cementerade blockpolitiken. Men samma genidrag som vann makten åt Alliansen då riskerar att nu, efter en av de hårdaste valrörelserna i modern tid, göra regeringen till den minst handlingskraftiga någonsin.

Problemen är många, sedan förra mandatperioden finns det i minst två av moderaternas stödpartier ett utbrett missnöje med moderaternas totala dominans. Den socialliberala falangen i (FP) är en, den allt svagare gröna rösten i (C) en annan. Tänk er att i detta stämningsläge först skall komma överens internt om politikens innehåll, bara det en kraftansträngning från alla inblandade. Lägg därtill att regeringen måste gissa sig till hur oppositionen kommer ställa sig i varje enskild fråga och vad utskotten kommer att lägga för reservationer. Det är en inte alltid lätt matematik, om ens görlig. För vad som kan hända nu är att till exempel (FP) i regeringen får vika sig i en fråga för att sedan få gehör i utskottsbehandlingen från en ofrivillig majoritet? Och hur tror ni att den enskilde (FP) ledamoten ser på regeringssamarbetet då? Är det verkligen mödan värt?

Vi kan alla till mans ha synpunkter på situationen som sådan. Men det är detta som är demokrati. Och vi går nu in i en period av fyra år av ”Chicken race”. Vem viker sig först.

Hur tror ni att finansmarknaderna och omvärlden reagerar på detta när det händer om och om igen? Sannolikt blir de inte så väldigt imponerade….. typ alls. Och vad händer då? Det är en annan historia som jag kommer återkomma till. Föga upplyftande men väl värd att berätta.

Aftonbladet, Expressen,

Alliansen har fått ännu ett mandat men har även missat två med knapp marginal – nu verkar majoritetsdrömmen vara över. Möjligen får alliansen fler röster än oppositionen – men färre mandat. Överklaganden kan dock fortfarande avgöra valet rapporterar bland annat DN, Aftonbladet, SvD och Expressen.

Huruvida detta kommer att ske eller inte har jag ingen aning om och skulle så ske så kommer jag att återkomma till det. Jag kan ha synpunkter i fler riktningar om detta. Men åter till det parlamentariska läget som då ser ut att bli djupt bekymmersamt. Sverigedemokraterna och de rödgröna delar flertalet näringspolitiska löften, vilket förminskar regeringens svängrum och försvårar ytterligare privatiseringar. Regeringens plan om en delförsäljning av Vattenfall är en reform som står i skottlinjen nu närmast i likhet med finansministerns löfte om att sälja ut statliga bolag för totalt 100 MDR SEK under mandatperioden.

Om jag i denna fråga får höra av regeringsbloggare eller andra megafoner att det åligger de Rödgröna att ändra sig, att gå ifrån det mandat de fått från sina väljare, för att säkerställa regeringsmakten åt främst moderaterna ur ett finansiellt perpektiv så kommer jag allvarligt fundera över deras förmåga att ta till sig såväl skriftlig som muntlig information.

Det kan inte vara någon nyhet att samtliga Rödgröna partier motsatte sig, var och en för sig och som sedan som kollektiv, utförsäljningarna. Det kan inte heller vara någon överraskning att (SD) är motståndare på sin egen kant heller. I sådana fall visar inte någon av dessa borgerliga opinionsbildare upp den mest basala kunskaperna i läsförståelse och jag rekomenderar i förekommande fall ett ärevarv hos rektor Rotting i Regeringskansliet.

Men det går inte heller för oss Rödgröna att helt och hållet klappa oss för knäna. Detta andra test kommer definitivt utsätta Alliansens trovärdighet inom finanspolitiken för marknadens prövning och dom. Jag är som sagt motståndare till en utförsäljning men försöker se effekterna bortom. Resultatet kommer att bli att finansmarknaden kommer sänka betyget på den svenska regeringen och därmed kommer utländska investerare fly såväl svenska statspapper som svenska bolag som investeringsobjekt. Försäljningen av bolagen kommer vara av underordnad betydelse i värderingen av den svenska marknaden, det som dessa institut värderar är med vilken kraft och med vilken predestination som den svenska regeringen kan agera. Utöver detta så vilar mycket av regeringen Reinfeldts politik på att finansiera driften av välfärdssamhället med vinster från just bolagsförsäljningar. Uteblir dessa försäljningar så måste regeringen Reinfeldt i grunden tänka om. Och det har man inte tid med.

Det kommer bli en spännande höst. När detta nu gick upp för mig inser jag hur nära ett extraval vi är om inte något Alliansparti bryter sig ur och bildar en renodlad minoritetsregering med hoppande minoriteter. Att först komma överens i en minoritetskoalition och sedan gå till en bångstyrig riksdag och åka på stryk är ingenting någon regering orkar med i längden. Allra minst inom finanspolitiken.

Som sagt, ansvaret att förankra regeringens politik åligger regeringen. Ingen annan. Och att kräva av de Rödgröna att ta detta ansvar och därmed gå ifrån det mandat de fått av väljarna är sannerligen att begära mycket av en som är nere för räkning.

Det är nu vi får se hur stor statsman Fredrik Reinfeldt är. Det är nu den stora prövningens tid är inne. Min gissning är fortfarande att det är Jan Björklund som bildar en ministär med stora inslag av opolitiska tjänstemän. Annars är extraval inte långt borta.

[Edit 04:10]

Jag vill personligen inte se ett extraval av fler skäl. Det skulle i dagsläget bara gynna ett parti - (SD) samt det skulle innebära att den förnyelse som (S) så väl behöver tid till helt går om intet. Det ligger, anser jag, inte i socialdemokratins intresse långsiktigt att hålla extraval.

[Slut edit]

Annat:

Thomas Bodström har en bra vinkel. Inte bara svarta moln.

Peter Andersson har både sena kvällsvanor och tidiga morgonvanor. Sover aldrig karln?

Peter Johansson har annars en spelteori jag inte riktigt håller med om, jag tror att de partier som (M) nu vill finna samarbete med är för avogt inställda på andra sidan valrörelsen. Jag tror faktiskt att (FP) kan vara det enda borgerliga parti som förmår detta.

Det kan sannolikt inte ha missats av någon politiskt intresserad att Socialdemokraterna idag har sjösatt en kriskommission. Jag har inga kommentarer till vad kommissionen skall heta, än mindre om de som skall agera sammankallande men något skall jag ändå säga, något som jag som relativt sett ny medlem (fyra år och en dag idag) observerat. Observerat i egenskap av organisationsrådgivare. Och något om vilka tidsperspektiv kommissionen skall arbeta med.

Inget av det jag skriver är på något sätt förankrat eller ventilerat med någon större, eller mer meriterad, krets. Allt är egna observationer och reflektioner vilket jag vill vara tydlig med.

Om vi börjar med tidsperspektivet så anser jag att det är rimligt att ha ett historiskt perspektiv tio år tillbaka i tiden. Detta perspektiv är nödvändigt för att förstå varför den idépolitiska utvecklingen gått i stå eller i bästa fall hackat sig fram.

2000 var oppositionsledaren i rikspolitiken Bo Lundgren (M). Bo Lundgren var varje socialdemokrats drömmotståndare – teknokrat, sifferfetischist och det enda minnesvärda i moderaternas retorik var sänkta skatter och resonemanget kring dynamiska effekter i samhällsekonomin. Budskap som inte attraherade andra än de närmast sörjande. Med en sådan motståndare behövdes en ganska ringa ansträngning från (S) sida för att driva en ideologisk diskussion och måla bilden av folkhemmet. Med en ideologisk och retoriskt underlägsen politisk motståndare så utarmades den egna utvecklingen i socialdemokratin och detta fick aldrig fart igen trots att moderaterna förnyade sig (?) och matchade fram en retoriskt enormt mycket skickligare motståndare. Vi förlorade valet 2006 eftersom vi grovt underskattat vår motståndare och vi levde kvar i vår retorik och idé som en reaktion på att vår huvudmotståndare var kvar i Bo Lundgrens gestalt.

Det är därför viktigt att gå tillbaka så pass långt för att förstå vad vi gjorde för misstag. Alla bedömningar och alla beslut måste granskas noga och ses i sitt sammanhang.

Min andra kommentar som kanske dels hänger ihop med tidsperspektivets motiv som förmågan till ideologisk utveckling är den rent organisatoriska. Vi lever, vågar jag påstå, kvar i en organisatorisk struktur vars motiv försvann för ganska precis tjugotre år sedan. 1987 försvann bruket av kollektivanslutning av LO-medlemmar och Socialdemokraterna gick från att ha en potential till två miljoner medlemmar till att idag ha runt 100 000. Det säger sig självt att hela den struktur av lokalföreningar och arbetarekommuner med sina representantskap är överdimensionerad för antalet medlemmar. Beslutsvägarna är långa och nomineringsprocesserna obegripligt omständiga i relation till medlemsantalet. Som organisationskonsult gråter jag inombords när jag ser detta men strukturen och beslutsgången har varit som Moses stentavlor – huggna i sten. Jag emotser en livlig diskussion om detta.

Här vill jag dock föra fram öar av insikt och progressivt tänkande. I Gävleborgs partidistrikt har (S) startat föreningar som har sitt ursprung på Facebook. De har insett att dagens medlemmar inte nödvändigtvis är bundna till geografi utan även till tid och då utan rumsbegränsningar. Medlemsmöten kan hållas över flera dygn under stora delar av dygnet och därmed möta medlemmen där medlemmen vill bli mött.

Ett annat exempel på progressivt tänkande är (S) i Sundbyberg. Utöver att fråga de egna medlemmarna vid nominering av kommunalrådskandidater så genomfördes omröstningar där alla Sunbybergsbor, oavsett om de var medlemmar eller inte, fick delta.

Detta är mina reflektioner så här långt. Det kan komma fler men för dagen stannar jag här. Socialdemokratin är kanske i kris, men jag ser i grunden ljust på arbetet som ligger framför oss även fast vissa dagar kommer kännas tunga. Jag upplever att vi som parti nu har en sjukdomsinsikt och en gryende vilja att bli friska. Jag tror faktiskt att vi kan bli det givet att vi inte bara ser på världen genom partiglasögon utan även tar på oss väljarnas och alla de sympatisörer som vill göra sin stämma hörd.

En tredje punkt som jag tar upp när jag ändå är igång är funderingarna kring vem är den egentlige - eller typiske - socialdemokraten. Gårdagens samhälls- och klassmotsättningar finns inte i samma form längre. Är taxiföraren med egen bil direktör och kapitalist eller arbetare? Är den invandrare som vars enda väg in på arbetsmarknaden består i att steka hamburgare i ett eget gatukök 12 timmar per dag arbetare eller direktör? Jag bedömer att vi måste svara på den frågan med.

Framtidens lösningar ligger i att (S) värderingar genomsyrar framtidens lösningar, inte att gårdagens samhällslösningar genomsyrar framtidens politik enligt mitt sätt att se på tillvaron.

[Edit 100925 kl 11:30]

Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) vill ha en mellankongress före nästa ordinarie kongress. Men något datum för den extra kongressen är inte bestämt rapporterar Aftonbladet.

Min kommentar till detta är att det måste finnas något att besluta om och en extrakongress om säg 18 månader är nog adekvat. Då har krisgrupperna fått gått om tid på sig och det finns marginal kvar inför nästa val att förankra besluten. Att Mona Sahlin sitter kvar även efter nästa kongress är något i alla fall jag kommer verka för.

I sammanhanget tycker jag det är lite apart att avgångskraven kommer från personer som inte är medlemmar i partiet i allmänhet och från motståndarsidan i synnerhet.

[Slut Edit]

Bloggat: Veroncia Palm , Lena Sommestad

Media: Aftonbladet, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Expressen, DN, DN2, Expressen, Nyhetskanalen, SvD,

Jag återpublicerar nu ett tidigare inlägg för att understryka med vilket allvar jag ser på det förändrade klimatet i svensk politik. Jag tycker att såväl media som samtliga politiska partier och enskilda opinionsbildare i olika medieformat gör det för enkelt för sig när de tar avstånd från (SD). Det är mer komplex materia än ett eller ett par enskilda partier. Partierna är bara verkan av andra orsakssamband. Orsakssamband som vi i allt väsentligt varit för slapphänta eller för fega att hantera.

Min position, eller grundsyn om allas lika värde, i allt detta försökte jag åskådliggöra i "Ett minne" tidigare i år. Här följer det igen, jag bedömer att det står sig fortfarande.


Min farfar var en mytomspunnen och mångfacetterad man. Hans karriär var allt annat än spikrak men kan ge en bild av en del av Skandinaviens historia. Från början officer vid Nylands brigader, värvad till den finska kriminalpolisen för att under de första krigsåren vara finska motsvarigheten till Säpos vicedirektör. Det är med avstamp i detta alltför korta sammandrag av hans karriär detta minne är sprunget ur.

Farfar bytte under brinnande världskrig tjänst, han gick från sin befattning hos säkerhetspolisen till att bli adjutant i fältmarskalkens stab. Omständigheterna till detta karriärskifte var oklara för oss och farfar var en fåordig man. Krigsminnen var ingenting han delade ens med sin fru, min farmor.

Parallellt med denna utveckling deporterades runt 280 (enligt Finska krigsarkivets annaler) judar från Finland till Tyskland för vidare befordran till förintelselägren. Jag och min far har under alla år haft en gnagande känsla om att farfar var inblandad på något sätt.

När sedan den sista sekretessen kring farfar som förvarades i det finska krigsarkivet föll ökade intensiteten i våra samtal kring ämnet. En notis i Hufvudstadsbladet (jag läser den dagligen) gav vid handen att en forskare vid namn Oula Silvennoinen forskade i ämnen som var närliggande av vad vi visste om farfars liv. Jag tog kontakt med Oula och han bjöd över mig och min far till Helsingfors för att ta del av hans arkiv och resultat.

Pappa och jag hade många, och långa, samtal om vad vi kunde förvänta oss. Om det värsta skulle uppdagas, att farfar var inblandad i deportationerna. Och hur vi skulle se på det samt framför allt, hantera det.

Dagen på Krigsarkivet kommer jag aldrig glömma. Jag och min far satt i timmar och gick igenom farfars akt. Gymnasiebetyg, tjänstgöringsomdömen, löneutdrag. Allt fanns. Men vad vi till slut fann var ett protokoll från det vi fasade för, beslutet om deportationerna.

Beslutet, ett resultat av Finland eftergifter till Hitlertyskland och framför allt Heydrich, skulle effektueras av den finska polisen. Till protokollet fanns min farfars marginalanteckning. Han hade vägrat att signera ordern med tre ord:

Detta är mord.

Farfar avskedades för trots samma dag, dagen efter blev han anställd i marskalkens stab. Jag kommer aldrig glömma den lättnad som infann sig i den stunden. Min far och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. En faksimil detta protokoll bär jag nära hjärtat nu. Det visade mig att trots det samhällsklimat som rådde i Finland, ja i Skandinavien och Europa som helhet, under dessa år fanns personer som vågade sätta moral och humanism före karriär och politiska förläningar.

Och en av dom som vågade var min farfar.

Det var med rakare ryggar, med blanka ögon samt med en lättnad som är svår att beskriva vi lämnade Krigsarkivet. Och personligen med en ambition att försöka bli lite mer som farfar i vardagen, jag kommer nog aldrig i närheten av honom men jag ska försöka vårda hans minne och gärning.

Genom att visa mod, humanism och våga följa mitt hjärta

I skuggan av Sverigedemokraternas valframgångar har det nazistiska Svenskarnas parti, enligt siffror på valmyndighetens hemsida, tagit mandat i Grästorps kommun. Partiet som bildades 1994 under namnet Nationalsocialistisk Front tar därmed sitt första kommunala mandat.

Peter Andersson, jag själv och många andra har anslutit oss till "Vi tycker olika"-kampanjen men jag tycker att kampanjen - och många av dess anhängare - missar en central fråga. Orsakssambanden. Och Svenskarnas partis framgångar är naturlig eftersom (SD) öppnat dörren genom sitt valresultat för än extremare yttringar. Dessa orsakssamband beskriver Daniel Poors väl i sin valanalys och som jag berörde själv i en tidigare postning.

Vad jag vill ha sagt är att vi kan inte bara fördöma (SD) som enda metod i hur vi förhåller oss till dem. Vi måste se till orsakssambanden och vilken grogrund som detta parti får sin näring ur. 2009 presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet en enkät som visade att 46 procent av de tillfrågade tyckte att det var ett bra förslag att "ta emot färre flyktingar". På lång sikt har dessbättre motståndet försvagats, 1992 var motsvarande siffra 65 procent. Samtidigt vet vi att det finns en ren motvilja mot invandrare och inte minst muslimer. Samma undersökning visar att det under hösten 2009 var 12 procent av de tillfrågade som inte skulle "tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen”.

Om nu 12 procent av Sveriges befolkning nu ser invandring och mångkultur som ett problem så innebär det att (SD) potential är 12 procent i framtida riksdagsval. Det skulle innebära att (SD), och därtill relaterade partier som Svenskarnas parti, blir tredje största politiska alternativ i svensk politik, den kan komma att övertrumfa miljörörelsen med god marginal vilket säger något om kraften och valhäntheten från vår sida. Jag behöver inte säga vilka kalla kårar som nu rinner ner längs min rygg när jag inser detta.

Vad jag vill ha sagt med detta är att vi kan inte bara stigmatisera (SD), vi måste analysera och motarbeta orsakssambanden. Vi, de sju partier som tar avstånd från (SD), måste se till vårat eget ansvar. Vi har brustit i folkbildning, vi har brustit att kunna genomföra och stå för en väl fungerande human flykting- och integrationspolitik, vi har fegat ur när vi ska adressera problemformuleringen. Vi har inte kunnat stå upp när det blåser utan försvunnit ut genom dörren och därmed lämnat ägandet av problemformuleringen till (SD) som har en annan agenda och i grunden önskar ett annat samhälle. Ett samhälle där god kultur sorteras ut från dålig kultur, där vissa åsikter och vissa böcker värderas högre än andra.

Det räcker inte att ta avstånd från (SD). Vi måste ta oss an de mekanismer och den grogrund av misstanke som detta parti och denna människosyn representerar. Att bara stigmatisera (SD) är att göra livet för enkelt och för ensidigt populistiskt, det kan tvärtom få dessa krafter att få ytterligare näring och då är vi tillbaka i 1930-talets Europa. Och hamnar vi där, då är det inte svårt att lista ut varthän den utvecklingen kan komma att föra oss. Daniel Poors anser att det inte är någon större risk att vi kommer se rent nazistiska partier som Svenskarnas parti, som återfinns i (SD) svans att växa och jag hoppas han har rätt. Men helt säker är jag inte tyvärr.

Vi tycker olika. Ja. Men varför och hur tycker vi olika? De frågorna, och de problemformuleringarna, vågar få söka svaret på. Det börjar bli hög tid för alla oss som tycker olika att ta tillbaka initiativet i svensk politik. Hög tid. Andra krafter kommer annars kapa även dessa frågor.

Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Expressen1, Expressen 2, Expressen 3, SvD, DN

Valanalyserna och kommentarerna till Socialdemokraternas katastrofval duggar tätt. Den ena mer läs- och tänkvärd än den andra. Själv mailade jag in min valanalys till valledningen igår kväll, men den kommer sannolikt att byggas ut en del när jag tar intryck från andra. Två av de som jag tagit intryck av på morgonen är dels Sanna Rayman i SvD och Peter Weiderud på DN Debatt idag. Det är möjligt att jag kommer publicera min egen här på bloggen men jag behöver fundera ett varv till på det. Den är inte utan kritik mot partiinterna förehavanden.

En faktor dock, som inte har analyserats tillfräckligt, eller alls, är medias agerande i valrörelsen. Jag vill vara noga med att socialdemokraternas urusla val endast kan lasta oss och inte någon annan. Ansvaret för valresultatet kommer sannolikt att klarna vid en sammanställning av alla de analyser som nu strömmar in till valledningen för att sammanställas. Men medias agerande tål att granskas ur ett folkbildningsperspektiv. Jag hävdar att den politiska journalistiken och analysen har haverat helt under senare år och dess totala härdsmälta blev uppenbar under denna valrörelse.

En stor bov i dramat är alla de opinionsundersökningar som publiceras av olika tidningar varje dag under de sista tre veckorna av valrörelsen. De politiska förså-sig-påarna som gärna ikläder sig rollen som seniora analytiker ägnar mer tid och upplåter mer medieutrymme till att analysera opinionsundersökningar för att sedan ägna lika mycket plats med olika spelteorier om hur hantera ett osäkert parlamentariskt läge. Innan valet genomförts. Väldigt få har ägnat tid åt att analysera de olika politiska förslagen och problemformuleringarna från alternativen.

Det finns goda skäl att fundera ett varv på detta. I andra länder, som Frankrike, är det inte tillåtet att publicera opinionsundersökningar de sista veckorna innna ett val. Jag kan ha en del synpunkter på detta eftersom det är ett ganska stort ingrepp i yttrandefriheten. Men den bakomliggande tanken kan vara något att ta fasta på, att tvinga mediehusen att inom ramen för dess folkbildande uppdrag, verkligen ägna sig åt just journalistik. Att berätta, analysera och förklara.

Det är inte utan att jag funderar en del över denna torftighet.

Valrörelsens absoluta bottennapp från alla dessa mediahus politiska journalister är Lena Mellins märkliga agerande kring Sven-Otto Littorin. Hennes, och därmed Aftonbladets, agerande och prioriteringar lämnade fler frågetecken kring Sven-Otto Littorins vandel efter än innan. Det lämnar efter sig en farhåga att hon och Aftonbladet på skakiga grunder försört en människas liv. Andra bottennapp från de som kallar sig journalister är David Baas, Expressen, "Handväskescoop" eller Niklas Svenssons försök till mörkning av sin vänskapsrelation till Fredrik Federley, en vänskapsrelation som kan ha vinklat hans rapportering men som han eller Expressen inte avser redovisa närmare.

Det är med denna utveckling som det är naturligt att TV4:s i politiska debatter och utfrågningar använder sig av format som mer liknar Bingolotto än samhällsprogram. Att ha nöjes och sportjournalisten Peter Jihde fingrande på pekskärmar under debatterna känns därmed fullt naturligt i en politisk journalistik som är på fallrepet. Om den inte fallit ner redan....