Göran Hägglund (KD), blev under kvällen utfrågad i SVT trots att han är den ende av Alliansens partiledare som jag i mina ljusa stunder skulle kunna hysa någon sympati för på ett personligt plan så var en hel del av svaren av de mindre sympatiska slaget. Creepy är kanske ett bättre ord och något som förvånar mig är att Lena Mellin anser att han hade svar på allt och inte lyckades fånga alla de motsägelser som blir uppenbara när svar på en fråga ställs mot svar på en annan fråga.

Lena Mellin får därför ett alldeles eget tips i all välmening om hon verkligen vill fortsätta vara seriös med att vara en senior politisk analytiker: Försök att läsa Johan Gustafssons bok "Förhöret". Den är basal i sin karaktär och ger dig de grundläggande verktygen att kunna identifiera just motsägelser i olika berättelser.

Men åter till Göran Hägglund.

Att (KD) inte är ett anarkistiskt parti tror jag alla håller med om men när frågorna blir lite skarpare om varför han vill bestämma över människors liv när det gäller homosexuella, kamphundar och alkoholpolitik blir det lite rörigt:

- Vi lägger oss i människors liv. KD är inte anarkister. Vi tror att det kommer att behövas lagstiftning.

Väl så. Men sedan kommer det märkliga när resonemangen handlar om verklighetens folk:

- Men poängen är inte att vara som genomsnittet, utan att acceptera alla som de är.

Hallå? Någon hemma? Inte Lena Mellin i alla fall som ger tydliga tecken på att ha fallit för den Hägglundska charmen. Och i egenskap av journalist eller politisk förstå-sig-påare i en självutnämnd elitklass missade hon helt att (KD) som enda parti uttryckligen vill sätta gränser för yttrandefriheten. Detta är i min värld att beteckna som gränsande till tjänstefel om man som Lena Mellin försöker upprätthålla titeln redaktör med trovärdigheten i behåll.

I alla fall får Henrik Dorsin avsluta denna postning som, tycker jag, sammanfattar detta partis politik rätt väl.




DN, Aftonbladet, Aftonbladet 2, SvD, Expressen,

Nästa område där jag tänker kommentera vårt valmanifest är kring där jobben skapas. Industrin och småföretagen.

Vi vill inrätta innovationsprogram för en konkurrenskraftig industri och kunskapsintensiv tjänstesektor. Ett forskningsavdrag skulle också vara betydelsefullt för Sveriges framtida konkurrenskraft.

"För att förenkla företagarnas vardag vill vi skapa en Onestop tillståndsportal och förbättra företagens möjligheter att själva välja karenstid i sjukförsäkringen. För att stärka tillgången på riskkapital vill vi också inrätta en riskkapitalfond. Hela Sverige ska ges möjlighet att utvecklas utifrån sina styrkor och förutsättningar. Vi vill investera i välfungerande kommunikationer och driva på för att det ska finnas både offentlig och kommersiell service i hela landet".

Min kommentar: Till skillnad från Alliansen driver vi ett innovationsprogram och Mona Sahlin har varit tydlig med att den politiska funktionen skall finnas i Statsrådsberedningen, d.v.s direkt under statsministern. Innovationsprogrammet, som presenterades för Vinnova av Tomas Eneroth, möttes av gillande från framför allt industrins företrädare som progressivt, framåtsyftande och klarsynt. En nyckelfaktor om svensk industri ska klara av de närmaste 20 åren av ett allt tuffare näringsklimat. Som parentes kan sägas att de Rödgröna har hörsammat Svenskt Näringslivs rop på riskkapitalavdrag vilket Alliansen, trots fyra år vid makten, inte har lyckats med.

"Redan 2011 och 2012 vill vi sänka socialavgifterna för småföretag så att det blir billigare att anställa. Vi har också som reformambition att under mandatperioden sänka restaurangmomsen, givet att det finns ett varaktigt reformutrymme. Om ytterligare ekonomiskt utrymme uppstår kommer vi att gå vidare med ytterligare lättnader för småföretagen. Det kan handla om sänkningar av momsen i andra delar av tjänstesektorn, sänkta arbetsgivaravgifter, minskade sjuklönekostnader eller ett riskkapitalavdrag".

Även detta adresserar de små företagen inom tjänstesektorn med en hög andel av utlandsfödda. Det som tilltalar mig i detta är att vi öppnar upp för fler sektorer än restaurangsektorn.

Ett tredje förslag, som kanske inte har så mycket med direkt näringspolitik att göra, är klimatavdraget som är utformat som en skatterabatt på fastighetsskatten. Utöver att det stimulerar efterfrågan i byggsektorn så kommer det frigöra energi till vår industri. Väljaren kanske säger vad gör väl min lilla besparing för skillnad, men gör 100 000 villaägare detta så blir det skillnad.

Som industrifreak och kanske lite av gråsosse emellanåt så ser jag ljust och positivt på vårt erbjudande till väljarna. Nu är det fight och vi står inför ett val. Valet står mellan en progressivitet i näringspolitiken eller en övertro på marknadens självläkande kraft som fortfarande, trots fyra år av Allians-mantra, lyst med sin frånvaro.

Media :Aftonbladet, DN, DN2, SvD, SvD2, SvD3, Expressen, SVT , SR

Nätverksmedia: S-Buzz, Alexandra Einerstam , Martin Moberg har skrivit av sig och Peter Högberg , Veronica Palm, Johan Ulvenlöv igen

Så kom den. Den Rödgröna regeringsplattformen. Eller med andra ord vårt alternativ.

Jag väljer inte att kommentera helheten med något annat att den känns bra, den är koherent, konkret och hänger ihop. Jag väljer för denna postning resonera kring de Rödgrönas välfärdspolitik. Det är en regeringsplattform som ger tydliga besked om nya jobb, höjd kvalitet i välfärden och möjligheter för Sveriges unga. En ny rödgrön regering kombinerar effektiva jobbskapande insatser och ansvar för ekonomin med mer personal i skolan och vården. Den borgerliga regeringen vill istället fortsätta på den inslagna vägen - det blir fyra år till med ökade klyftor och skattesänkningar till vilket pris som helst. Vilket Sverige vi ska ha? Det är vägvalet den 19 september.

I praktiken så kom jag att komma i kontakt med de konsekvenser som Alliansens politik kommit att leda till senast igår. En nära anhörig, som inte kan teckna en "normal" privat sjukförsäkring av skäl som jag inte vill beröra närmare, har en remiss till en privat klinik från den allmänna vården. När man kontaktar kliniken får man beskedet att man slipper väntetiden i telefon om man som enskild har tecknat en privat försäkring.

Ska det verkligen behöva vara på detta sätt? I Alliansens Sverige är detta en verklighet och reell uttveckling. Och vad är oddsen för att kunna teckna en privat sjukförsäkring som skulle kunna ge just den vård på lika villkor som jag vill att min nära anhörige skall ha. Ta gärna del av delar av de allmänna villkor som reglerar sjukförsäkringar på ett av de större försäkringsbolagen nedan och ställ er sedan frågan om vi numera har en vård på lika villkor eller om vi hamnat i ett sorteringssamhälle. Och om det sistnämnda är fallet, om det är rimligt.




Hela valmanifestet kan du ta del av här nedanför, jag kommer återvända till några andra punkter senare under dagen och kvällen.

Rödgrön Regeringsplattform 2011-2014

View more documents from Socialdemokraterna.

Den 19 september väljer vi. Vi kan välja fortsatt stagnation och fortsatt utsortering. Eller vi kan välja en progressiv framåtsyftande rörelse och lika rätt till lika vård, skola och omsorg.

Allt handlar om vilka prioriteringar vi gör.
Media :Aftonbladet, DN, DN2, SvD, Expressen, SVT , SR
Nätverksmedia: S-Buzz, Alexandra Einerstam och Peter Högberg

Arbetsgivarnas förbud mot politik på arbetsplatserna är ett politiskt ställningstagande i sig skriver Hans Tilly på DN Debatt dagen efter att Thomas Östros (S) blivit nekad ett arbetsplatsbesök på SCA.

I ett cirkulär från BI (Byggnadsindustrin, arbetsgivarparten) konstateras att det inte finns någon laglig rätt att verka politiskt på arbetsplatsen, att en arbetsplats bör vara politisk neutral, att politiska trycksaker inte bör delas ut eller anslås inom företaget och att besök av politiker kräver godkännande av företagsledningen. Vissa av BI:s medlemsföretag (NCC) har valt att gå ännu längre och har bestämt att inte tillåta några politiska möten alls på arbetsplatsen.

Vad jag kan tycka är lite märkligt är att det är bara oppositionen som reagerar på detta, inte regeringen. Att, som Hans Tilly pekar på:

Av Sveriges grundlag framgår att den svenska demokratin bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Själva kärnan är alltså det politiska samtalet mellan människor och möjligheten att bryta åsikter mot varandra.

Oppositionen har inte tillgång till den ekokammare som Alliansen förfogar över vilket Johan Ulvenlöv åskådliggjort i en postning. Jag tycker det är en olycklig utveckling om arbetsgivarna, med regeringens knäpptysta medgivande, väljer att reglera vilka samtalsämnen som är tillåtna på arbetsplatserna. Det i sig förflyttar gränserna för vad som skall censureras och föga förvånande så är detta inte en nyhet i tidningar som DN, Expressen eller SvD.

För att försvara yttrande- och åsiktsfriheten har minst ett par ministrar ett direkt eller indirekt ansvar. Ytterst vilar naturligtvis ansvaret på statsministern att försvara denna grundlagsfästa frihet.

Jag ställer mig frågan idag inte om, utan varför, han tyst åser denna utveckling som demokratins och yttrandefrihetens ytterst ansvarige tills vi får komma till tals igen den 19 september.

Annat: Kulturbloggen

Roar mig med att granska Alliansens senaste utspel, Ekonomiska Frizoner, lite närmare ur ett annat perspektiv. Förslaget bottnar i att alliansen vill förbättra integrationen. Väl så, jag kan tycka att tanken skulle kunna vara god om det inte vore för att det skapar ett mönster vi sett förut. Jag ställer mig frågan vid närmare eftertanke om vad som nu pågår inom Alliansen.

Rosmarie har för att utröna detta tittat närmare på Alliansens valmanifest från 2006 där vi kan ta del av ett i grunden djupt och hedersamt humanistiskt perspektiv:

"En genomgående linje i vår integrationspolitik är att riva hinder och öppna möjligheter. Invandrare ska respekteras som individer och inte betraktas som ett homogent kollektiv. Det behövs inte mer kontroll eller lägre bidrag för just invandrare, utan en politik som frigör människors inneboende kraft. Det är en politik för större frihet, och för ett samhälle som präglas av gemenskap och samhörighet, där ingen grupp ställs åt sidan eller diskrimineras"

Så vad har nu hänt i Alliansen där politiken syftar till att klumpa ihop människor som bor inom ett visst område och behandla dom som en homogen enhet? Ett Alliansparti har under mandatperioden i alla fall lagt följande förslag för de områden som nu är i fokus för Alliansens reformer:

- SÄPO i skolorna för att övervaka muslimska ungdomar - Jan Björklund
- Tredubbla antal poliser i "utanförskapsområdena" - Lars Leijonborg
- Utegångsförbud i Rosengård - Johan Pehrsson

Jag vet inte längre vad som händer i Alliansen, borta är i alla fall den fläckvisa humanismen och individperspektivet, retoriken och den praktiska politiken handlar uteslutande om stigmatisering av kollektiv. Kollektiv som begränsas av härkomst eller vistelseort. Förut så kunde jag se en rät linje i Alliansens politik och även fast jag som bekant har haft synpunkter på denna så reagerar jag på att de dörrar som man vill öppna har visat sig historiskt hart när omöjliga att få igen.

Det jag fruktar ännu mer nu ligger inte i den tidigare riktningen som åtminstone var predestinerbar och logisk. Det finns nu tendenser som öppnar dörrarna i en riktning som historien sett förut. Dörrar som vi lämnat bakom oss för att aldrig, aldrig, aldrig återvända till.

Var är socialliberalismen och socialkonservatismen idag? Den gamle folkpartisten Torgny Segerstedt men även högermannen Gösta Boman måste rotera i sina respektive gravar nu. Och i dessa gravar ligger sannolikt såväl socialliberalismen som socialkonservatismen jämte...

DN, SvD, Expressen , Aftonbladet,

Krassman, Högberg, Moberg, Helene Pettersson

Ekonomiska frizoner tycks vara Alliansens senaste snilleblixt att gå till val på. Ett vallöfte som, när jag granskar det närmare, tycks ha ännu mindre substans än det av Alliansen myntade begreppet "reformambition".

Utöver att Alliansen är ganska luddiga i vilken form av frizon de menar så finns ett antal hinder på vägen innan de ens är i närheten av att kunna leverera ett löfte.

I SOU 2002:47 konstaterar den dåvarande regeringen Persson att

[....] den fria varurörligheten enligt EG-rätten sätter upp hinder för hur punktskatter kan vara konstruerade; de får på intet vis ha protektionistiska effekter.

[....]

Det går således inte att missgynna utländska varor (och tjänster, min anmärkning). En punktskatt får inte heller ha de karakteristika som mervärdesskatten har. Det är helt enkelt inte tillåtet med en ”extra” moms.

[....]

I fallet AMBI prövades en ”arbetsmarknadsavgift” som Danmark tagit ut. Skatten hade levererat sju miljarder ECU. Danska staten blev dömd att återbetala helasumman eftersom EG-domstolen ansåg att AMBI:n var en förtäckt,”extra” mervärdesskatt.

Det var av samma skäl som Alliansens inledande försök att omvänt ge vissa företag skattelättnader underkändes 2007. I det första stycket som jag klippte ut, att åtgärder och justeringar i skattesystemet inte får ha protektionistiska effekter så är detta tillämpbart på Alliansens förslag. Andra länder har försökt att utverka undandtag för att i efterhand skapa den typ av zoner som till exempel Andorra (Spanien) utgör. Det har väl gått sådär eftersom dessa åtgärder kräver ett enigt ministerråd och en majoritet i Europaparlamentet.

Av Alliansens stora ord idag så återstår efter en närmare skärskådning endast, och i praktiken, ett löfte eller ambition om att försöka få 26 regeringar runt om i Europa att tycka att just vi skall få ha, eller undanta i efterhand, områden som skall erhålla uppenbara konkurensfördelar jämfört med övriga Europa. Och hur stor tror ni relevansen är för att detta ska kunna bli verklighet?

"Bullshit" skulle man kunna sammanfatta Alliansens utspel. Att läsa igenom vad tidigare ministärer kommit fram till och gällande praxis kan vara en erfarenhet att ta fasta på men så långt tänker inte Alliansen.

Inte mer, men heller inte mindre. Dessvärre.

Relaterat: Mitt eget tidigare inlägg, Alliansfritt, SvD, DN, Johny Munkhammar, Krassman,

Gårdagens partiledarutfrågning av Jan Björklund var, anser jag, en rätt tam tillställning. Jag anser att utfrågarna alltför lätt lät (FP)-ledaren glida ur greppet och hade nog gärna sett att han hade grillats något mer i de ställningstaganden som jag redogjort för tidigare.

På en punkt kan jag dock ge honom rätt, att kommunaliseringen av skolorna kanske inte var rätt väg att gå. Exemplet kanske blir tydligast med en kommun som Norrtälje kommun, en kommun i Stockholms län som i sig är den kraftigaste tillväxtregionerna i landet.

Norrtälje kommun har, efter 12 år av moderatledd borgerlig politik och med aktivt stöd från (FP), lyckats med konststycket att placera, eller med aktiva åtgärder få ner, Norrtälje på mellan 286:e och 289:e plats av Sveriges 290 i de olika kvalitetsmätningarna som genomförs av skolorna. Och det i en storstadsregion med positiva urval av såväl lärare som elever i övrigt. Så jag håller med Jan Björklund, hans partikamrater och alliansvänner gör ett uruselt jobb med skolorna på kommunal nivå trots de absolut bästa förutsättningarna ur ett demografiskt perspektiv.

Men annars? Liberalen och frihetsälskaren Jan Björklund reagerar över att (FP)-förslaget om burkaförbudet blivit en stor sak trots att han själv inte "tar så allvarligt" på det. Just detta uttalande stärker bilden av en politiker som gärna skjuter först och frågar sedan och han vill idag inte riktigt stå för att (FP) aggresivt agiterade för att Sverige skulle falla till föga och skicka svensk trupp till Irak. När den obehagliga frågan kom slirar major Björklund märkbart på kopplingen.

När jag sedan lyssnar på telefonväkteriet så är det inte utan att jag drabbas av ett visst äckel. När (FP)-ledaren nu helt plötsligt säger att vi måste kunna diskutera integrationspolitik på ett avspänt sätt är det inte utan att jag funderar hur avspänd en sådan debatt kommer vara. Den som undrar varför jag skriver så kan med viss fördel ta del av den liberala folkpartistiska idébanken, som har kommit att sätta debattklimatet, och omfattar bland annat förslag som

- Automatisk utvisning av utländska medborgare vid tre mindre brott (Mauricio Rojas & Johan Pehrsson - av förslaget framgår inte nivån på brottsligheten)
- Skärpta krav för anhöriginvandringen, det s.k. försörjningskravet (Partiledningen)
- Förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan (FP Malmö)
- Obligatoriska gynekologiska undersökningar på invandrarflickor (Nyamko Sabuni)
- SÄPO i skolorna (för att övervaka suspekta muslimska ungdomar - Jan Björklund i egen hög person)
- Tredubbla antal poliser i "utanförskapsområdena"! (Lars Leijonborg))
- FP kräver utegångsförbud i Rosengård (Johan Pehrsson)
- Förbud mot heltäckande slöja i skolan (Jan Björklund)
- Sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare (Sabuni vars tankegångar dessutom Jan Björklund uttrycker sympati för nu i en i DN)

Som ni ser, en hel del förbud och tvångsåtgärder vilket kanske inte skapar det bästa klimatet för en avspänd debatt. Ungefär som att få en 45:a upptryckt i munnen och en inbjudan till utvecklingssamtal. Detta samband ser inte Jan Björklund ut att begripa alls.

Men annars? Tamt. Kändes nästan som ett beställningsjobb med rätt flata, eller formsvaga, programledare. En idé för framtiden vore att SVT plagierar SvD och Aftonbladets "Korseld" som format. Med en uttalat vänster och en uttalat högerskribent som utfrågare. Det skulle kunna undanröja allt tal om förfördelning och flathet och fånga upp kritiken från de politiska motståndarna oavsett partitillhörighet.

Aftonbladet 1, 2 och 3, Expressen 1, 2 och 3, DN 1 och 2, , SvD 1, 2 och 3, SR, SVT

Peter och Peter

Allt fler med svåra funktionsnedsättningar blir av med det statliga stödet för personlig assistans. Ny statistik från Försäkringskassan visar att trenden accelererar. Mellan första januari och sista juni i år blev nästan lika många av med ersättningen som under hela förra året rapporterar SR,

Samtidigt efterlyser Peter Wolodarski i DN en debatt och vision om Sverige. Wolodarskis efterlysning känns mot bakgrund av funktionsnedsatta nya, i många fall bistra, verklighet helt apart. Det synes som Wolodarski sällan eller aldrig lämnar sin sannolikt mycket bekväma stol och skyddade miljö på DN Ledarredaktion.

För om Wolodarski skulle satt sig ner med en räknedosa av mest den mest simpla modell med bara de grundläggande funktionerna och börjat räkna på vad de olika alternativen leder till skulle han nog avstått från att skriva denna krönika. För framtiden kommer, om nu regeringen Reinfeldt får fortsätta på den inslagna vägen, innehålla mer nerdragningar för bredare grupper än som rapporterats idag bland funktionsnedsatta.

Varför säger jag som jag gör? Det beror på ett flertal faktorer där regeringen bär ett indirekt ansvar. Försäkringskassan som fattat besluten agerar inte helt självständigt. De har att förhålla sig till gällande lagstiftning (som riksdagen beslutar om, idag med Alliansen som majoritet) samt regleringsbreven och regeringens förordningar.

Alliansen kommer kommande mandatperiod fortsätta sänka skatterna oaktat vad. Och alla kanske skulle vara nöjda och glada om det inte fanns en utgiftsida som måste anpassas därefter. I Alliansens budget för 2010/2011 kommer kommuner och landsting få mindre medel än hitintills och under den gågna mandatperioden har 25 000 tjänster försvunnit i välfärdssektorn, oavsett driftform.

Om jag nu återvänder till min kritik mot (FP) idépolitiska utveckling så skulle jag vilja ställa frågan på sin spets och jag använder mig helt oförblommerat av min "husguru" John Rawls kritiska frågor mot de neoliberala tankeströmningarna under hans tid:

Är det rätt att offra enskilda människor för flertalets lycka?

För vi har svaret på Peter wolodarskis frågor, sannolikt har han det själv med. Det är bara så att hans trosfränder i riksdag och regeringskansli inte vill måla den bild vi ser växa fram inför våra ögon som konsekvens av regeringen Reinfeldts politik. Alla de väljare som säger sig vara av socialliberalt slag bör fundera ett varv extra nu om de vill se sig själva i ögonen med stolthet måndagen den 20 september. För just i synen, och inte minst i de praktiska beslut, som adresserar de svagaste skiljer sig regeringsalternativen åt i grunden.

Så huvudfrågan, med sina naturliga följdfrågor, kommer igen. De är lika obehagliga som relevanta:

Är det, handen på hjärtat, rätt att offra enskilda människor för flertalets lycka? Och om det är så, vilka och hur många skall offras för flertalets lycka? Vem gör, och kan hållas ansvarig för, urvalet?

Frågorna söker svar. Och svaren bör avges i god tid innan kl 20:00 den 19 september.







http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3959976

11 äldrepolitiska förslag från Socialdemokraterna lanserades idag. Listan är som följer:

1. Sänkt taxa i hemtjänsten – max 100 kronor per timme för hemtjänst.
2. Den som fyllt 75 år ska enkelt få hemtjänst.
3. Fria timmar i äldreomsorgen. Äldre med rätt till hemtjänst eller boende på äldreboende ska få möjlighet till egen tid och ett rikare liv.
4. Bättre mat för äldre – en satsning för att höja kvaliteten på maten.
5. Äldre par ska kunna fortsätta att bo tillsammans.
6. Generationsväxling i äldreomsorgen. En satsning på kompetensutveckling som höjer utbildningsnivån samtidigt som det ger unga en väg in i arbetslivet.
7. Omsorg på eget språk. Fler äldre har behov av omsorg på annat språk än svenska.
8. Förbättrad tandvård för äldre – utökad tandvårdscheck.
9. Hemläkarbilar – nya resurser för bättre vård för äldre.
10.Lex Gulli – mot felmedicineringen av äldre.
11.Höjt bostadstillägg för ålderspensionärer och förtidspensionärer med låg inkomst

Jag väljer av dessa att uppehålla mig vid nummer 10, Lex Gulli, som jag ur ett personligt perspektiv har erfarenhet av.

Men jag inleder med vad vår socialminister sagt på senare tid om just medicinförbrukning i allmänhet för att klargöra var Alliansen står i detta avseende. Göran Hägglund (KD), som står bakom den senaste apoteksreformen, försvarar ökande försäljningen av läkemedel, med att vi åt för lite innan.

– Jag tror att det finns flera saker som är viktiga att tänka på i det här sammanhanget, en sak är att vi sannolikt haft en underkonsumtion tidigare.

Underskonsumtion? Min gamla tant, vi kan kalla henne för Inga, blev på grund av en allt sämre fungerande fysisk hälsa inskriven på ett äldreboende. Ett äldreboend som var på alla sätt fantastiskt om det inte vore för en sak. Medicineringen.

Inga fick fler och fler tabletter utskrivna, ett stort antal av dessa mediciner ordinerades för att motverka biverkningarna på andra. Jag överdriver inte när jag skriver att Inga åt kanske åtta eller nio mediciner efter bara en kort tid på detta boende. Inga blev sämre och efter ett år var det knappt att hon var kontaktbar för oss anhöriga. Till slut gick det så långt att vi anhöriga, och läkaren, bedömde att Inga kanske hade maximalt tre månader kvar att leva.

Som tur var fick en nära anhörig tag i läkemedelslistan, denne anhörige är dessutom specialist inom området klinisk farmakologi och läkemedelsbiverkningar. Denne anhörige tog ett resolut grepp och efter en kortare tids palaver med personalen ströks alla mediciner utom ett preparat från alla de mediciner som Inga nu tog.

Det tog inte mer än fyra dagar så var Inga tillbaka hos oss, lika vital intelektuellt som innan hon skrevs in men med få eller inga minnen från det senaste året. Humorn var kvar och nyfikenheten på livet. Inga fick tre år till med kvalitet och glädje samt förmåga att vara en del av oss andra.

Så denna lag är nödvändig. Ställ detta mot vår socialministers uppfattning, en uppfattning som går ut på att vi äter för lite mediciner. Tänk till själva hur vi ska ha det.


SvD, SvD2, Expressen, Aftonbladet, DN , DN2,

Peter Högberg, Peter Andersson

I DN läser jag partiledarintrevjun med Jan Björklund (FP) och häpnar över hans syn på sig själv. Hans hårdaste kritiker beskriver honom och hans parti som högerpopulistiskt med ständigt nya förslag om ordning och reda i skolan och en integrationspolitik som fiskar i grumliga vatten. Själv beskriver Folkpartiets ordförande sedan 2007 sig som socialliberal, uppvuxen i en typisk socialdemokratisk miljö med en pappa som var textilarbetare.

Socialliberal? Han måste skämta eller vara behäftad med ett extremt kreativt förhållningssätt till sanningen och källkritiken (vilket säger en hel del om hans kvaliteter inom utbildningsområdet). Eller ha högst grumliga uppfattningar om vad socialliberalism egentligen är.

Han kan definitivt inte ha studerat (OBS: Just inte studerat som skolminister....) John Rawls eller andra socialliberala tänkares verk. Än mindre verkar Jan Björklund ha förstått hur den kanske störste svenske förebilden på för denna idéutveckling, Torgny Segerstedt, tänkte och resonerade. Mer om just huruvida Torgny segerstedt skulle vara folkpartist idag kommer i en annan postning. Hans fokus var bland annat respekten för det fria ordet och kampen mot främlingsfientlighet.

Låt mig i alla fallgöra en kort sammanställning av "sagt och gjort" från detta numera uppenbarligen självdefinierade socialliberala parti:

- Automatisk utvisning av utländska medborgare vid tre mindre brott (Mauricio Rojas & Johan Pehrsson)
- Skärpta krav för anhöriginvandringen, det s.k. försörjningskravet (Partiledningen)
- Förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan (FP Malmö)
- Obligatoriska gynekologiska undersökningar på invandrarflickor (Nyamko Sabuni)
- Ha SÄPO i skolorna (för att övervaka suspekta muslimska ungdomar - Jan Björklund)
- Införa en svensk litteraturkanon, bl.a. i integrationssyfte (Cecilia Wikström). Nu följt av ett förslag på en kulturkanon.
- Tredubbla antal poliser i "utanförskapsområdena"! (Lars Leijonborg)
- Tvinga invandrarflickor att vara med i sexualundervisningen mm (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
- Riv i miljonprogrammen för integrationens skull (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
- FP kräver utegångsförbud i Rosengård (Johan Pehrsson)
- Förbud mot heltäckande slöja i skolan (Jan Björklund)
- Sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare (Sabuni vars tankegångar dessutom Jan Björklund uttrycker sympati för nu i intervjun)

Det är som Peter Strobl säger i en kommentar i ett tidigare inlägg, att när gymnasieungdomar granskar detta parti inom ramen för ämnet Samhällskunskap närmare finner de att (FP) idag har få eller inga liberala värderingar kvar. Tydligast blir detta när Maria Ferm (MP) utmanar Birgitta Ohlssons värdegrund, Birgitta som kanske tydligast tidigare hade en socialliberal värdegrund. Birgitta talar gärna om EU men undviker numera aktivt samtalsämnen som berör synen på bland annat muslimer och romer. Romer, där hon som minister varit delaktig och ansvarig för kollektiva utvisningar utan att ens ha EU regelverk i ryggen. Jag vågar påstå, med hänvisning till just Torgny Segerstedt, att detta enskilt skulle exkluderat just Jan och Birgitta från Torgnys definition av socialliberaler eller humanisiskt lagda folkpartister.

Så Jan Björklund, socialliberal? Du kan inte vara skolad, du uppvisar inte ens den mest basala orientering i politisk teori eller idéutveckling. Du slänger dig, i sann (numera legio för (FP)) populistisk anda, med termer som du inte förstår eller inte vill acceptera definitionen av. Det finns ingen möjlighet till detta och du har lyckats få (FP) att acceptera den hemmasnickrade definition som växt fram av socialliberalism. En socialliberalism som i (FP) tappning sorterar, exkluderar och visar ut. En socialliberalism som tvärtom definitionerna ökar klyftorna i samhället - i strid mot socialliberalismens egentliga ursprungsposition.

För att vara socialliberal skolminister för Jan Björklund förvånansvärt märkliga - och illa pålästa - resonemang. Och det växer inte sympati eller ens det minsta medhåll från min sida. Det väcker ilska och obehag, det är inte utan att jag förnimmer ett europeisk klimat från en tid vi borde lämnat bakom oss med hans, och (FP), sätt att resonera.

Hela utvecklingen i (FP) är obehaglig. Mycket obehaglig vågar jag påstå.

Relaterat och inspirerat har Alliansfritt gjort.

Dagens utspel och delleverans av de Rödgrönas valplattform gav följande.

-"Den högre utbildningen spelar en allt större roll i vårt samhälle. Allt fler ungdomar vill läsa på universitet eller högskola. En högskoleutbildning ökar möjligheterna att få ett jobb. Därför är det en viktig framtidsfråga för vårt samhälle och för många unga människor att investera mer pengar för deras utbildning. Det gör vi rödgröna i den kommande regeringsplattformen i stället för stora skattesänkningar".

– "Nu är det studenternas tur. Det är dags att höja studiemedlen och förbättra kvaliteten på deras utbildning och öka kontakterna med arbetslivet. Många studenter har kärv ekonomi och behöver ett tillskott för att klara sina utgifter. Bristen på studentbostäder är akut och därför föreslår vi ett investeringsstöd och sänkt skatt på studentrum säger partiledarna för de Rödgröna".

Sammanlagt innebär dessa förslag och reformambitioner satsningar på studenter om 6,6 miljarder kronor under perioden 2011 – 2014.

Just utbildning, såväl på grund- gymnasie och postgymnasial nivå, är en nyckelinvestering för att vi ska kunna klara av såväl denna generations som kommande generationers utmaningar. För trots att arbetslösheten är högre än 2007 är andelen misslyckade rekryteringsförsök lika stor. De företag som försökt rekrytera har i genomsnitt sökt 5,2 medarbetare. Men de har bara lyckats rekrytera i genomsnitt 4,2 medarbetare. Det betyder att ungefär vart femte rekryteringsförsök misslyckas och inte leder till att någon anställs visar Svenskt Näringslivs undersökning från april 2010.

Att inte bara fokusera på utbildningsutbudet som Alliansen utan även på efterfrågesidan - studenterna - och göra deras villkor drägliga kan vi möta näringslivets krav på dagens och morgondagens arbetskraft. Alliansens ensidiga satsningar på utbudssidan på såväl utbildningsområdet som på arbetsmarknadspolitiska åtgärder har inte lyckats tillgängliggöra arbetskraft med rätt kompetens i rätt tid.

Denna satsning tar dessutom bort en del av de klassmarkörer som fortfarande präglar rekryteringen till högskolor och annan postgymnasial utbildning. Vi kan inte låta plånboken styra och därmed gå miste om de tusentals begåvningar som annars - av socioekonomiska skäl och av svag studietradition - skulle välja att gå ut i lågkvalificerade yrken. Vi kommer aldrig kunna konkurera med låglöneländer i sektorer som präglas av storskalig produktion. En av våra framgångsfaktorer är och förblir spets i vår exportindustri och sådan spets kräver kompetens.

Däri ligger skillnaden mellan alternativen, statsministern kritiserar inte oväntat förslaget vilket leder mig till att han inte har förstått skillnaden mellan investering och bidrag. För att då dra det ett steg till så ni förstår det aparta i hans resonemang är bidragsfinansierade städtjänster bättre för samhällets utveckling och möter på alla sätt Svenskt Näringslivs rekryteringsproblem än investeringar i kommande generationers kompetens enligt statsministerns sätt att resonera. Jag kan ha en och annan åsikt om hans sätt att se på världen med detta är nog ingen nyhet.

De Rödgrönas förslag är i min värld inte heller dimensionerat eller till för att göra alla studenter glada. Som jag ser det är det ytterst för att vår, och kommande generationer, skall ges förutsättningar för att kunna möta alla de utmaningar som ligger framför oss. Och då spelar en kompetent arbetsmarknad som klarar av att möta Svenskt Näringslivs krav en avgörande roll varför vi inte har råd med att inte göra denna investering.

Peter Andersson, Peter Johansson, Peter Högberg

DN, AB, Expressen, SvD, SR, SVT

Moderaterna, som kanske är det parti i Alliansen som tydligast är förespråkare för lag och ordning, motsätter sig som enda riksdags- och regeringsparti att Sverige hörsammar Europarådets kritik mot anonyma partibidrag. Till saken hör att Moderaterna är det parti med de största bidragsgivarna som önskar vara anonyma.

Jag skulle kunna börja anklaga Moderaterna för att leda det svenska samhället in på en väg där korruption genomsyrar statsförvaltningen och det politiska systemet men gör det inte. Varför? Enkelt, i den svenska lagtexten finns inte korruption som begrepp eller juridisk term.

Min favoritbyråkrat alla kategorier är Inga-Britt Ahlenius, högst densamme som kritiserade självaste FN chefen Ban Ki Mon för ett korruptionsfrämjande ledarskap, menar i en kolumn i DN att detta är ett problem i Sverige. Den moderna internationella definitionen av korruption, nämligen att:

"Korruption är missbruk av makt- eller förtroendeställning för personlig förmån eller till förmån för en annan person eller grupp till vilken man har ett lojalitetsförhållande."

inte är inarbetat i svensk lag varför hennes slutsats blir att

"Man kan i Sverige ställas till mutansvar men inte till ansvar för förtroendemissbruk. Bedrägeri och trolöshet mot huvudman är de rubriker som skulle kunna komma till användning - med strafflagens skarpa krav på uppsåt och skada. Åtal för korruption existerar inte. Alltså har vi ingen korruption i Sverige! "

Utöver att moderaterna försöker gömma sig bakom valhemligheten så spelar regeringen Reinfeldt även på synen på oss själva som korruptionsfria. Eftersom begreppet korruption inte finns så finns med andra ord inte korruption. Med detta så kan jag bara konstatera att så som det svenska politiska landskapet utvecklas ser det inte bättre ut än att det bulgariska talesättet "Fisken ruttnar från huvudet" kan ha en viss relevans.

Att kalla moderaternas syn på partifinansiering för korrupt går inte, begreppet finns ju inte som sagt. Däremot kan jag konstatera känslan för etik och moral är precis som det nämnda talesättet om moderaternas synsätt får fortstta råda. Och då är vi verkligen på väg mot ett obehagligt samhälle.

Ett samhälle där fisken ruttnar från huvudet.

Nyhetskanalen, SR, Alliansfritt, Kulturbloggen,

[Edit 1009012 kl 06:30]

Peter Eriksson (MP) skriver på DN Debatt om hur moderaterna sätter särintressen under sekretess.

[Slut Edit]

Och nu DN Ledare

Svenska soldater skall börja tas hem från Afghanistan redan i början av nästa år, arbetet ska vara helt avslutat 2013.

– Vi kommer under hösten 2010 att ge ett nytt mandat till den svenska militära närvaron men inte öka antalet soldater, säger Mona Sahlin (S) rapporterar bland annat Aftonbladet.

Den tidigare position som vi haft, att avvakta valen i Afghanistan som hålls den 18 september, och därefter förlänga det svenska bidraget till ISAF baserat på detta och andra faktorer med ett år i taget, fann jag då balanserat och rimlig. Men verkligheten har som sagt förändrats och vi måste ta hänsyn till att de andra länderna påbörjar sina tillbakadragningar under 2011 av främst egna statsfinansiella skäl jag berört tidigare.I USA så sjunker nu stödet för truppnärvaron dramatiskt vilket innebär att president Obama näppeligen kommer kunna backa från den plan han presenterat för kongressen och de amerikanska väljarna.


USA:s tillbakadragande med start nästa år kan i sig kan sätta igång idag okända processer, såväl goda som mindre goda. USA, som idag representerar gott och väl över två tredjedelar av ISAF, inleder sin exit med de kommande primärvalen till presidentvalet 2012 som ytterligare motiv Motiv och händelser i vår omvärld påverkar säkerheten för våra egna förband kanske än mer nu. Händelser som Alliansen helt tycks ha missat eller aktivt förbisett alternativt förträngt.

En lågoddsare är nu att Alliansen börjar yla som stuckna grisar i termer om svek. Men då gör de sig precis lika inkompetenta som de ibland verkar vara. För de som genomgått någon form av högre militiär utbildning får lära sig att en av krigets tio grundlagar lyder:

Säkerställ egna förbands säkerhet.

Skulle vi inte reagera på hur främst USA och UK nu agerar och ganska forcerat tömmer Afghanistan på egen trupp begår vi ett medvetet brott mot en av de grundregler som kostat många liv och många generationer att teckna ner. Att som Alliansen helt förbise att det kommer bli dramatiskt förändrade förutsättningar när USA drar tillbaka trupp, en dramatik som kan leda till att svenska förband utsätts för större risker och att svenska ungdomar får plikta med sitt liv.

Eftersom Alliansen inte vill, eller förmår, ta hänsyn till denna nya politiska realitet eller förändringar i vår omvärld så kan jag bara sluta mig till att man är beredd att riskera svenska liv för kortsigtiga politiska poänger alternativt att de inte har den säkerhetspolitiska spänst som erfordras för att kunna just premiera våra förbands egen säkerhet.

Välj vilket, bägge lika illa.


Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, SR, SVT , DN , Aftonbladet

Peter Högberg, Rosmari Söderberg, EGO

Jag läser Marika Åsbrinks postning om vad välfärdens kärna egentligen är. Något svar från regeringen får vi inte men jag bedömer att Marika är något på spåren när hon publicerar nedan diagram.




Som ni kan se så finns det bland borgerliga sympatisörer en brytpunkt om vad de är beredda att låta ingå i det offentliga erbjudandet till medborgarna och vad som är individens ansvar. Det som har en majoritet av även borgerliga väljare bakom sig för skattefinansiering - och som borgerliga sympatisörer är beredda att försvara med skattehöjningar - är

Skola
Sjukvård
Ålderspensioner
Polis

Det är med andra ord detta som är kärnan, den kärna som regeringen Reinfeldt så gärna vill värna men så ogärna vill prata om vad den består uti. Med Marikas postning så framgår det klart att

A-kassa
Lön till offentliganställda (sannolikt statsministern inbegripen)
Föräldrapenning
Sjukbidrag
Försvaret (Dagens överraskning)

etc.

Inte tillhör "kärnan". Och det finns därmed en logisk förklaring varför regeringen Reinfeldts reformer på samtliga ovan områden den senaste mandatperioden fått uppleva tämligen bryska förändringar. Sjukförsäkringsreformen är en, Försvarets limbo en annan.

Marikas tidigare arbete med att pulvrisera regeringen Reinfeldts Almega-finansierade argumentation tar därmed ytterligare ett steg. Hon har nu lyckats pressa fram vad Alliansen menar med ordet kärna och hittat logiken och drivkrafterna i Alliansens politik. Nu vet vi färdriktningen, nu vet vi och därmed blir kontrasten tydlig.

Valet 2010 är ett vägval. Där vägen som Alliansen förestår innehåller väldigt lite av skyddsnät - försvaret ibegripet - och mer av otrygghet. Och om vi är otrygga, vad ska vi med ens kärnor till?

Den borgerliga alliansens valmanifest innehåller få fagra löften. Ordning i statsfinanserna går först, för det är villkoret för både välfärd och framtida skattesänkningar skriver DN Ledare dagen efter Alliansen levererat sin önskelista.

Den andas en besvikelse mellan raderna. DN Ledarredaktion konstaterar, i likhet med oss andra, att det nya löftesordet reformambition nu slagit igenom. Att låta som man lovar men inte lovar vilket säger en del om hur Per Schlingmanns lingvistiska ande vilar över hela Alliansen. Och det är många som redan gått i den fällan. Maud Olofsson (C) gav intrycket att hon uppfattat bland annat momssänkningen i restaurangsektorn som ett skarpt löfte men påmindes av reportern på SVT som vill veta mer om de skarpa förslagen. Då blev näringsministern något osammanhänngande ska sägas och det hon sade kunde knappt skönjas men lät ungefär "vi ska fortsätta vår politik". Detta svar är både illavarslande och vagt anser jag men tyvärr alltför brett för att kunna tas på fullt allvar- Detta senare påminner även Peter Andersson om.

Det är därmed glädjande att Alliansfritt, i sin outsägliga godhet, har låtit publicera "Valmanifestet for Dummies" så att sagde minister kan läsa på mer ingående. För det verkar inte bättre än att de borgerliga som lyckats genomskåda ordvrängerier som präglar valmanifestet de är med rätta besvikna. Vi på vänsterkanten är besvikna vi med för att inte tala om alla arbetslösa som knappast kan spåra några skarpa åtgärder för att häva detta utanförskap.

Men jag måste ge Per Schlingmann en eloge. När hans lingvistiska krumbukter är så fiffilurigt konstruerade att han gör näringsministern osäker på vad som är ett löfte och vad som är snömos så har han faktiskt lyckats med något. Men att lura sina vänner är inte detsamma som att lura DN Ledarredaktion, Aftonbladets Katrine Kielos eller oss. Det har visat sig vara en helt annan femma.

Nu har jag penetrerat Alliansens jobbmanifest (vilket Alliansfritt har gjort på sitt eget vis med Alliansens valmanifest for Dummies), eller ska vi kalla det för något annat? Önskelista är nog en mer passande beskrivning. Och likt ett barn på julafton kan inte Centerledaren i intervjun med SVT Aktuellt hålla isär vad som är skarpa förslag och vad som är drömmar eller "wishfull thinking" vilket är rätt talande för hur valrörelsen nu kommer utvecklas.

Alliansens stödpartier, (FP), (C) och (KD), har fått se sina förslag ratas ett efter ett förutom möjligtvis (C) som åtminstone fått upp ett förslag på önskelistan. I sammanhanget är det inte ointressant att se Vilken denna önskelistas vanligaste förekommande fras är.

Alliansen har följande reformambitioner, som kommer att genomföras i den takt överskott kan säkras.

Vilket då är det bestående intrycket av denna önskelista. Ett annat bestående minne av dagen är hur statsministern upprepar mantrat att han hållit föregående valrörelses vallöfte om att skapa fler jobb.

Låt oss titta, ånyo på detta. SvD gav nämligen i sin faktakoll vice statsminister rött ljus för detta påstående. Och trots detta så tycks statsministern själv tro på devisen att upprepar jag en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann. Men något klokare blev vi ändå idag när jag nu summerar dagens utspel.

Alliansen går till val på fortsatt politik och fortsatt retorik. Klyftorna mellan skatt på inkomst och skatt på pension kommer att bestå. Alliansen har ett antal drömmar som de dokumenterat, drömmar som kompletteras med skruvade verklighetsbeskrivningar som har väldigt lite med sakutfallet att göra. Jag skulle faktiskt nu kunna kalla det lögner (men gör det inte)n där Alliansen inte vill eller kan ta till sig verkligheten som den faktiskt är.

Det är inte utan att jag tycker att det vi sett idag är ett försök till en svensk politisk komedi. Men de pensionärer och de arbetslösa ungdomarna som är högst verkliga har nog svårt att hålla sig för skratt.

Same same, no difference


Peter Högberg, Annika Högberg, Peter Johansson, Krassman, Johan Ulvenlöv, Martin Moberg, Rosmarie Södergren

Så kom det, Alliansens mytomspunna valmanifest. Av dom själva utpekat som "Jobbmanifest". Jag skulle nog valt något annat prefix. För redan på sidan nio så börjar kopplingen slira väsentligt.

Alliansregeringen har därför sänkt inkomstskatterna kraftigt för låg- och medelinkomsttagare så att människor med vanliga inkomster märker att egna ansträngningar lönar sig. Detta har lett till högre sysselsättning och minskat utanförskap.

Av de 100 MDR SEK, till största delen ofinansierade, i skattesänkningar har 49 procent gått till den tiondel som tjänar mest. Sysselsättningsgraden har dessutom sjunkti under mandatperioden varför detta citat inte blir mer sant för att Alliansen upprepar det. Och redan en sida senare, på sidan 10 fortsätter den, i sammanhanget allt fluffigare formulerade manifestet.

Alliansen har följande reformambitioner, som kommer att genomföras i den
takt överskott kan säkras:

* Ytterligare sänkningar av inkomstskatterna för främst låg- och medelinkomsttagare
i form av ett femte steg i jobbskatteavdraget bör genomföras när de offentliga finanserna och ekonomin så tillåter.
* Ytterligare höjd skiktgräns för statlig inkomstskatt ska genomföras när de offentliga finanserna och ekonomin så tillåter.
* Även den särskilda inkomstskatten för utomlands bosatta bör sänkas när en ytterligare förstärkning av jobbskatteavdraget genomförs.

Reformambitioner? Jag har varit inne på detta begrepp tidigare. Alliansen har ett antal förbehåll för att denna typ av löften skall bli verklighet varför det är ungefär lika relevant att tro att Carl Bildt garanterar fred på jorden under den kommande mandatperioden och det är logiskt att Alliansen benämner detta reformabitioner. Statsministern säger själv att han bara lovar det han kan hålla varför relevansen i denna reform blir, om möjligt, ännu lägre.

Och så går Alliansen på. Ett fluffigt manifest vars prefix inte speglar innehållet. Bilden förstärks när Maud Olofsson, (C), som sannolikt i stunden är den ende som plötsligen uppvisar någon sjukdomsinsikt. Hon tvingas lova den samlade presskåren "att det kommer mera" när hon inser att det är mest snömos regeringen nu levererat. För det finns nämligen absolut inte några åtgärder som riktas mot den stora skara arbetslösa ungdomar för att ta ett exempel.

Efter en första genomläsning anser jag att ordet "Jobbmanifest" bör få en annan definition än vad som presterats av Alliansen och regeringen Reinfeldt. Underlaget som Alliansen presterat ger mer intryck av något fluffigt rosa sockervadd. Sött, spännande utseende men vid den mest rudimentära granskningen visar sig mest bestå av luft och det enda det lämnar efter sig är ett minne av något odefinierbart kladdigt och äckligt.

DN, DN2, Aftonbladet, SvD, Expressen, Peter Andersson, Alliansfritt, Peter Högberg

För att svensk försvarsindustri ska ha en chans i internationell konkurrens måste staten ställa upp med matchande finansiering vid exportaffärer. Detta hotas vid en rödgrön valseger eftersom Socialdemokraterna valt att ge efter för sina tilltänkta koalitionspartners krav, skriver Carl B Hamilton (FP) på SvD Brännpunkt.

Carl B Hamilton må vara professor i Nationalekonomi och finanspolitisk talesperson men hans utspel idag är intet annat än ett försök att i elfte timmen stigmatisera motståndaren och avleda fokus för att hans egen Allians gjort allt som stått i dess makt att underminera den svenska försvarsindustrin och med den förda politiken just riskera 30 000 arbetstillfällen och en unik innovationskraft.

Fallet med BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik och deras fordon SEP tycks förebåda en successiv avveckling av svensk försvarsindustri med Alliansens syn på försvasindustrin i synnerhet. Bollen är satt i rullning och pessimismen sprider sig inom hela industrin, skrev bland annat Alf Svensson (KD), Stefan Löfven (IF Metall) och Göran Persson (S) på DN Debatt i fjol. Ett artikel som fortfarande är aktuell. Jag tycker som författarna, Alliansens hanterande av Försvarsindustrin präglas av tafatthet och valhänthet.

Sedan Mikael Odenberg (M) avgick har ett skifte ägt rum i den snart sekellånga dialog som regering haft med försvarsindustrin och fackförbunden. Såväl Försvarsindustriföreningen som fackförbunden Unionen, IF Metall som Civilingenjörsförbundet upplever nu ett aktivt ointresse från Alliansen.

För IF Metall är nu situationen, med en utevaro av omställning av verkstadsindustrin, allvarsam och man söker alla vägar att upprätta en dialog med det politiska ledarskapet. Ett ledarskap där Alliansen låst dörren till departementen från insidan. Alliansregeringens politik vid materielinköp till försvaret är nu att i första hand inte utveckla system för svenska behov utan att skaffa färdiga lösningar på marknaden, att ”köpa från hyllan”. Ett problem är att ingen kan idag beskriva hur denna hylla ser ut eller vad som finns på den som vi kan ta del av. Detta vet Carl B Hamilton och det är av den anledningen han tar till brösttonerna nu.

Vid ett seminarium i ärendet i Riksdagshuset härförleden som bekräftade och sammanställde den pågående försvarsmaterieldebatten framkom en samsyn att alla deltagare, oavsett färg eller roll, var eniga om behovet av en nationell och bred försvarsindustristategi eftersom en sådan finns våra grannländer. Eller alla…. Sten Tolgfors hade inte tid att närvara än mindre Maud Olofsson eller Carl B Hamilton vilket förvånade mig. Det förvånade mig därför att där var hela det försvarsmateriella klustret samlat vid ett tillfälle men Carl B Hamilton ansåg att det fanns viktigare saker att ägna sig åt.

Alliansens representanter var, eftersom ledande befattningshavare prioriterade annan verksamhet högre, tugna att friskriva sig vid varje inlägg med tillägget ”som min personliga uppfattning”. En försvarsmaterielstrategi är nödvändig för att identifiera vad som är den hylla som Alliansen hänvisar till och om en sådan egentligen finns.

I en säkerhetspolitisk kontext har Sverige en tyngre roll än vad som kan motiveras av vår storlek och geostrategiska läge. Att Sverige har en plats ibland före länder som Frankrike vid de bord där viktiga förhandlingar avhandlas beror inte på Hans Blix tekniska kunnande, Carl Bildts språkkunskaper, Jan Elisassons stora personlighet eller för den delen Anna Linds glada skratt när det begav sig. Ingen hade ens fått komma in genom dörren om vi inte haft något att erbjuda som till exempel kompetens eller materiel.

Det är naivt att tro något annat och Carl B Hamilton har inte visat sig ha kompetensen ännu eftersom han varit frånvarande i försvarsmaterieldebatten till dags dato. Mycket av hans engagemang skulle nog gjort nytta mot hans allianskollegor för tre år sedan men dessa har han varit för feg för att framföra är det bestående intryck jag får.

Men åter till seminariet i riksdagen. Detta bekräftade och sammanställde implicit försvarsmaterieldebatten och förutom Göran Persson (S) var kanske de mest minnesvärda anförandena framställda av Gunnar Eliasson, professor emeritus KTH samt överste Bo Pellnäs, numera säkerhetspolitisk kommentator. Alla var eniga om behovet av en nationell och bred försvarsindustristategi eftersom en sådan finns i alla länder utom Sverige som har en egen försvarsindustri. Alla närvarande underströk detta, så även Isabella Jernbeck (M) men då hon tillhör Alliansen var hon tvungen att lägga till "som min personliga uppfattning". Över huvud taget var det beklämmande att se att Isabella var den enda politiker med försvarspolitisk tyngd som närvarade från Alliansens sida. Eller tyngd över huvud taget.

Sammantaget är det patetiskt att se Carl B Hamiltons reaktion nu. Försvarsindustrins situation är prekär av kända anledningar. Anledningar som går att finna i en regering som skyggar för det ledarskap och det ansvar man nu efterlyser från oppositionen. Som inte heller mäktat med att identifiera vilka industrier som skall finnas på denna av Alliansen så mytomspunna hylla. En alliansregering som aktivt agerat för att svensk försvarsindustri inte ens har svenska referenskunder numera. Om Carl B Hamilton tittar ut i Europa skall han finna att våra Europeiska grannländer agerat precis tvärtom mot vad hans regeringsalternativ nu gjort under mandatperioden. Men det ansvaret mäktar inte Carl B Hamilton bära varför även hans ledaregenskaper bör ifrågasättas.

När det nu är fyra veckor kvar till valet börjar det gå upp för Carl B Hamilton att Alliansen försösat fyra år av industriutveckling. Den enda väg framåt han ser är att skylla på vad andra gör i en framtid.

Patetiskt. Patetiskt Carl B Hamilton. Jag trodde faktiskt mer om dig.

Som morgonpostning - och i väntan på det av Alliansen aviserade valmanifestet - lägger jag bara en länk och en uppmaninng att läsa Tokmoderatens, a.k.a Fredrik Antonsson, recension om Boken om Netroots som nu ligger på Peter Högbergs blogg.

Läsvärt och jag kan spåra ett visst mått av avund. Antonsson kommer jag se till att han blir ännu grönare i sitt blåa plyte måndagen den 20 september.

Idag fick jag till slut nog. Idag rann slutligen bägaren över. Idag går jag ur Svenska Kyrkan med omedelbar verkan.

Vissa beslut tar längre tid, andra kortare. Det här beslutet har tagit lång tid och inte utan en viss vånda. I grunden har jag egentligen kanske alltid betecknat mig som andligt sökande men utan den tro som praktiseras av Svenska Kyrkan men att ett medlemskap ändock är en koppling till såväl kultur som historia och värderingar.

Mina första tvivel på om detta verkligen var rätt fick jag när jag bodde i Spanien och kom i kontakt med det spanska samhället. Ett samhälle där demokratiseringen efter Franco kommit att förnya - och liberalisera - den katolska kyrkan. En kyrka som på sina ställen i mångt och mycket är mer liberal och frisinnad än vår lutheranska motsvarighet. Men riktig fart fick dessa tankar när jag inom ramen för mina studier i politisk islam kom att läsa religionsvetenskap med inriktning på de Abrahamitiska religionerna - judendom, kristendom och islam - i ett komparativt perspektiv. Då kunde jag vissa dagar identifiera mig mer med vissa delar av judendomen och vissa delar av islam än kristendomens samhällsperception. Där judendomens individuella förhållningssätt och perspektiv tilltalar liberalen i mig samtidigt som islams definitioner av social rättvisa med dess fördelningsprinciper ligger mig nära ideologiskt.

Mer konkret tog dessa tvivel på kristendomen i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet ytterligare steg i samband med att en präst valde att aktivt ta parti för våldtäktsmannen i Bjästa istället för den unga förnedrade flickan. Då var det oerhört nära att jag gick ur, men som vanligt i mitt liv kom något annat emellan som gjorde att jag glömde bort det. Prästen fick för sina handlingar inte ens en varning utan det stannade vid en erinran vilket är den mildaste formen av kritik. Kyrkan agerade med en flathet och i total avsaknad av empati för den drabbade flickan.

Men idag rann bägaren slutligen över när jag via Alliansfritt läser om (KD)-politikern, tillika prästen i Älmhults församling (Svenska Kyrkan), Karl-Henrik Wallerstein syn på livet.

Han säger följande i en intervju i Smålandsposten:

Jag har absolut ingenting emot homosexuella människor. Två av mina närmaste vänner är homosexuella. Men jag skulle varken kunna viga dem eller något annat samkönigt par, det är min fasta övertygelse. Jag vill bara skydda människovärdet.

Och vidare:

Skolbarn borde inte lyssna på Iron Maiden, det hade varit trevligare om de kunde lyssna på Tryggare kan ingen vara, eller någon annan psalm som präglat vår tro.

Så, för att skydda människovärdet vill nu sagde präst exkludera vissa människor. Vidare pratar han om "vår" tro som om den är definierad och statisk. Han talar definitivt inte om eller för min tro men ger uttryck för att jag och alla andra medlemmar i Svenska Kyrkan delar hans uppfattning om vad som präglar och präglat den. Som information är min tro baserat på alla människors lika värde och kärleksbudskapet. Något Karl-Henrik som präst inte förmår gå in på utan han väljer att lyfta fram psalmer istället som bärande totalitära motiv och argument.

Så. Jag får väl ta risken att brinna i helvetet för eviga tider och finna mig att bli kallad för antikrist samt begravd i ovigd jord. Men det är det faktiskt värt. Idag blev det uppenbart för mig att Svenska Kyrkan och jag inte delar ens de grundläggande humanistiska värderingarna och att jag borde ha avlsutat denna relation för länge sedan.




Annat: Uffe

Dagens partiledarutfrågning av Mona Sahlin i SR/P1 gav få nya besked men en hel del annat att fundera över. Funderingar kring framför allt ord som solidaritet och rättvisa i allmänhet som våra pensionärers villkor i synnerhet.

En fråga i den efterföljande chatten med Mona Sahlin tycker jag i sig markerar skiljelinjen mellan de olika alternativen i höstens val. Skatteklyftan mellan pensionärer och arbetande. Alliansen har under mandatperioden kommit att förändra motiven vartefter de "dynamiska effekterna" uteblivit. Låt oss göra en kort resumé av dessa skäl innan vi går vidare, en resumé som jag tagit från Mona Sahlins sammanställning i Aftonbladet och förkortat:

1. Först motiverades skatteklyftan till pensionärernas nackdel skapa jobb. Det regeringen kallar jobbskatteavdrag – att pensionärer betalar högre skatt än andra – skulle på outgrundliga vägnar skapa jobb. I stället har arbetslösheten ökat, sysselsättningen sjunkit och långtidsarbetslösheten slagit rekord.

2. Sedan hävdade statsministern att pensionärsskatt är vanligt – och förekommer i många länder. Men PRO, Pensionärernas Riksorganisation, granskade detta uttalande: Det visade sig vara tvärtom, Sverige är ensamt om att ha klyftor som denna.

3. Då uppgav regeringen istället att exempelvis luncher kostar när man jobbar. Men pensionen är redan lägre än lönen mot bakgrund av detta och arbetsmarknadens parters förhandlingar.

4. Efter detta motiverades skatteklyftan med att de som jobbar reser mer. Ska våra pensionärer bara titta på TV?

5. Det senaste skälet, när ingenting annat bitit eller visat sig stämma, är nu arbetsgivaravgifterna. De betalas bara när man jobbar. Det är ett underligare resonemang nu eftersom helt plötsligt öppnas dörren för att våra äldre ska betala företagens kostnader. Det är inte rimligt. Arbetsgivaravgifterna betalas för att ge trygghet åt dem som jobbar - idag och när de blir äldre. Pensionärerna har betalat sina arbetsgivaravgifter en gång redan.

Men frågan då? Jag har klippt ut den, och Mona Sahlins svar nedan:

Så är det, skulle anhörigvården, som bedrivs helt och hållet på ideell basis och på eget initiativ samtidigt som den inte sällan överstiger 40 timmar i veckan ofta på obekväma tider, helt eller delvis upphöra skulle detta utsätta välfärden för gigantiska påfrestningar. Att anhöriga som visar en dubbel solidaritet och medmänsklighet, såväl gentemot välfärden som sin make/maka/sambo, på helt och hållet idéell basis ska betala en högre skatt som belöning är i min värld lika orimligt som oförkämt.

Men i Alliansens värld är det fullt rimligt och ett fullständigt adekvat sätt att tacka alla dessa pensionärer för hjälpen med statsfinanserna. Ska dom, och vi andra, säga tack nu?

DN, Aftonbladet, Expressen, SvD

Jag läser i Aftonbladet nu på morgonen att Anders Borg är upprörd. Han anklagar Thomas ÖStros för lögn och hävdar att väljarna förtjänar ärliga politiker. Ja, vad ska man säga? Men nu kanske inte Anders Borg skall sätta sig på alltför höga hästar själv om det nu skulle vara fallet att Östros ljuger. Jag skulle, om jag var i Anders Borgs kläder, nog se mig runt i min omgivning innan jag började ett resonemang kring frågor som lögn, etik och moral.

Hans närmaste chef, statsministern, har blivit beslagen med detta - i finansministerns ögon förkastliga beteende eller just lögnen - senast när Aftonbladet granskade hans uttalande om ungdomsskatt. Samma statsminister, eller Fredrik Reinfeldt, hävdar med den drucknes envishet att pensionärerna förfogar över hälften av svenskarnas tillgångar, ett påstående som är lika lögnaktigt det. Det som är allvarligt med den senare lögnen är att det skulle kunna tjäna som ett försök till legitimering av att lön och pension skall beskattas olika.

Tittar vi i en lite vidare krets i regeringen så uppenbaras en tämligen märklig syn på den absoluta sanningen och uppriktigheten. Tydligast blir det när Näringsministern skall försöka sammafatta hennes divergerande besked om turerna kring Vattenfall.

När en annan Allianskollega, Carl B Hamilton (FP), faller in i kören om Thomas Östros eventuella lögner så är det lika intressant det. När denne professor i Nationalekonomi själv skall försöka beskriva den absoluta sanningen om partistöden hos (S) och (M) konstaterar han att de senare inte har lust att svara och nöjer sig därmed med detta besked för att därefter fördöma facklig-politisk samverkan.

Så nej Anders Borg. Lite städjobb internt i Alliansen i allmänhet och regeringskansliet i synnerhet till att börja med, framför allt när du inför reportern direkt ljuger när du påstår att du själv aldrig lagt ihop förslag eller skravat dina politiska motståndares siffror. Detta erkännande eller städarbete skulle kunna vara både klädsamt och på sin plats.

Men tills vidare? Finansministern använder lögnen om lögnen som sitt främsta motargument.
Det säger en hel del om beväpningen i övrigt.

Annat: SvD, DN, Expressen, Kulturbloggen, Jonas Morian, Roger Jönsson, Marika,

Dagens märkligaste vallöfte kommer från Alliansen som helhet:

Billigare mat på restauranger ska locka fler att äta ute samtidigt som det ska ge nya jobb. Alliansen vill satsa 5,6 miljarder kronor på en halvering av restaurangmomsen. Den viktigaste och dyraste posten är en sänkning av restaurangmomsen från 25 procent till 12 procent. Momsen blir densamma som för den mat som köps i affären och restauranglunchen kan bli knappt en tia billigare.

Inget besked ges dock om när sänkningen blir verklighet. Detta är inget skarpt förslag utan en så kallad reformambition vilket då är en helt ny term i valrörelsen.

OK, är det på det sättet vi ska ha det så passar jag på, emedan vi är igång med att redovisa våra ambitioner för nästa mandatperiod. Ambitioner som skall verka förtroendeingivande för politikerskrået och locka väljare till de olika alternativen. Så jag kan nu utlova, i min outsägliga godhet och vishet och som min personliga reformambition nästa mandatperiod:

* Fred på jorden
* Mat åt dom som är hungriga

samt

* Att alla blir garanterade en riktigt God Jul.

Naturligtvis med samma förbehåll som Alliansen - att det statsfinansiella läget medger detta samt att inget oförutsett händer. Tramsigt? Kanske det, men definitivt inte mer ihåligt än Alliansens valplattform dessa dagar av fusköverenskommelser.

Nu klockan 13 idag, den 24 Augusti, presenterar Ann-Mari Lindgren en rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja med titeln "Går verkligen Reinfeldt i Erlanders fotspår? Rapporten känns som en bra motvikt till dagens ledare i SvD som i sann moderat anda bara kan hantera skatter och inte se samhället i ett vidare perspektiv på medborgarens villkor.

Jag hittar några riktiga godbitar i detta dokument där varje påstående är styrkt med hänvinsingar till bland annat OECD och Riksrevisionen. Och jag väljer ut två stycken som på något sätt sammanfattar slutsatserna.

Ann-Mari sammanfattar synen på trygghetssystemen med följande:

Tydligast kommer synen på det samhällsnyttiga i detta ekonomiska skydd till uttryck när det gäller arbetsmarknadspolitiken: Den ”trygghet i förändringen” som den erbjöd, när gamla branscher och gamla jobb slogs ut, var nödvändig för att människor skulle acceptera omvandlingen. Arbetsmarknadspolitiken,´bör det påpekas, hade sin tyngdpunkt i utbildningsinsatser av olika slag, inte det ekonomiska stödet. Men en rimlig ekonomisk ersättning, som gjorde att människor kunde leva under den tid som krävdes för att skaffa ny kompetens och nytt jobb, ansågs som en självklar del av denna ”förändringens trygghet”.

Alliansen, med kanske Moderater och Centerpartister som främsta förespråkare, har tvärtom agerat på ett sådant sätt att skattesänkningar är ett självändamål och att innehållet i trygghetssystemen ytterst avgörs av hur mycket eller lite som avsätts för dessa.

Ann-Mari avslutar sitt resonemang i rapporten med följande:

Moderaterna har lyckats sälja in sin förklaring till arbetslöshet och sjukskrivningar, dvs. att det ”fuskas”och ”överutnyttjas”- Det är en förklaring med viss attraktionskraft, nämligen: den gör det ju möjligt att dra ner på ersättningarna, och med det statsutgifterna,utan attman behöver ha dåligt samvete. Tvärtom, man kan ju –sommoderaterna framställer det – se det närmast som en tjänst till de sjuka och arbetslösa, sompå det här sättet får ”hjälp” att komma tillbaka till arbetslivet.

Så hur än Fredrik Reinfeldt försöker, med benäget bistånd från Per Schlingmanns tankesmedja, försöker ikläda sig rollen som "The heir of Tage Erlander" så blir det inte bättre än som Reinfeldt säger med egna ord: Att färdriktningen ligger fast och att det mer är en fråga om tid vilket nu Ann-Mari lyckats leda i bevis.

Det är ytterst detta som valet handlar om, en trygghet när världen förändras eller värld där tryggheten förändras.

I USA har en federal domstol i Washington DC förbjudit statliga pengar till stamcellsforskning eftersom forskningen bedrivs på celler från människoembryon, en mycket kontroversiell fråga i USA rapporterar SR/Ekot. Denna nyhet drunknar i politiska utspel och opinionsundersökningar men har en mycket vidare innebörd som påverkar vårt samhälle. Med denna nyhet så måste vi med ens bli mycket vaksamma på hur vår motsvarande forskning nu påverkas. Varför? Det handlar om kvalificerade arbetstillfällen och ytterst om exportintäkter.

Sverige är idag exportör av innovationer. En stor del av, eller merparten av de som kan bli föremål för vidare utveckling, alla svenska innovationer vid olika forskningsanstalter eller forskningsavdelningar går idag på export. Export till antingen låglöneländer för storskalig produktion. Även till länder med lönenivåer som ligger nära våra som USA som idag är den största importören i världen av patent och utvecklingsarbete. Ofta utan motprestation och med ett syfte - att säkerställa amerikanska vinster och arbetstillfällen.

Varför det är så har flera förklaringar. En sådan faktor är bristen på riskvilligt kapital, vilket Svenskt Näringsliv påtalat för hitintills döva öron i Regeringskansliet.

Vi, de Rödgröna vill förändra det genom ett riskkapitalavdrag för enskilda som investerar i små bolag. Ge dessa kraft att växa, att våga ta steget till att anställa den där extra säljaren för att växla upp tempot i försäljningen eller den nyutexaminerade ingenjören och slutföra ett utvecklingsarbete. Och alla som arbetat med produktutveckling vet att riskkapital ofta är avgörande i slutfasen.

Alliansen vill å andra sidan, kommuncierat genom finansminister Anders Borg, sälja av statliga bolag för 100 MDR SEK under den kommande mandatperioden. Detta innebär att Alliansen - givet att dessa fördelar sig lika över de kommande åren - dränerar den privata kapitalmarknaden på riskvilligt kapital om 25 MDR SEK per år om de får som dom vill. Det är ungefär lönekostnaden för 25 000 produktutvecklare eller säljare som skulle kunna få svenska bolag att ta steget från ax till limpa. Att ta steget till tillväxt på egna ben. Att bli en fungerande del av de underliggande förutsättningarna för den svenska välfärden.

Det finns all anledning för oss att inte glömma bort denna fråga nu när vi går in i en valspurt. Alliansen har inte kommunicerat någon tydligare politik eller några konkreta förslag för industriutveckling som gynnar den svenska arbetsmarknaden. Och i detta kan vi, och kommer jag i alla fall, sätta en viss press.

Och det är just industrin med tjänsteproduktionen, med dess exportintäkter, inkluderad som är förutsättningarna för att vi ska kunna ha en offentligt finansierad välfärd. Det är i sammanhanget en inte oviktig detalj att ha i minnet.

Annat: Min tidigare artikel på Newsmill

I USA har en federal domstol i Washington DC förbjudit statliga pengar till stamcellsforskning eftersom forskningen bedrivs på celler från människoembryon, en mycket kontroversiell fråga i USA rapporterar SR/Ekot. Denna nyhet drunknar i politiska utspel och opinionsundersökningar men har en mycket vidare innebörd Och med denna nyhet så måste vi med ens bli mycket vaksamma på hur vår motsvarande forskning nu påverkas. Varför? Det handlar om kvalificerade arbetstillfällen och ytterst om exportintäkter.

Sverige är idag exportör av innovationer. En stor del av alla svenska innovationer vid olika forskningsanstalter eller forskningsavdelningar går idag på export. Export till antingen låglöneländer för storskalig produktion. Även till länder med lönenivåer som ligger nära våra som USA som idag är den största importören i världen av patent och utvecklingsarbete. Ofta utan motprestation och med ett syfte - att säkerställa amerikanska vinster och arbetstillfällen.

Varför det är så har flera förklaringar. En sådan faktor är bristen på riskvilligt kapital, vilket Svenskt Näringsliv påtalat för hitintills döva öron i Regeringskansliet.

Vi, de Rödgröna vill förändra det genom ett riskkapitalavdrag för enskilda som investerar i små bolag. Ge dessa kraft att växa, att våga ta steget till att anställa den där extra säljaren för att växla upp tempot i försäljningen eller den nyutexaminerade ingenjören och slutföra ett utvecklingsarbete. Och alla som arbetat med produktutveckling vet att riskkapital ofta är avgörande i slutfasen.

Alliansen vill å andra sidan, kommuncierat genom finansminister Anders Borg, sälja av statliga bolag för 100 MDR SEK under den kommande mandatperioden. Detta innebär att Alliansen - givet att dessa fördelar sig lika över de kommande åren - dränerar den privata kapitalmarknaden på riskvilligt kapital om 25 MDR SEK per år om de får som dom vill. Det är ungefär lönekostnaden för 25 000 produktutvecklare eller säljare som skulle kunna få svenska bolag att ta steget från ax till limpa. Att ta steget till tillväxt på egna ben. Att bli en fungerande del av de underliggande förutsättningarna för den svenska välfärden.

Det finns all anledning för oss att inte glömma bort denna fråga nu när vi går in i en valspurt. Alliansen har inte kommunicerat någon tydligare politik för industriutveckling som gynnar den svenska arbetsmarknaden. Och i detta kan, och kommer jag i alla fall, sätta en viss press.




Annat: Min tidigare artikel på Newsmill

Idag var jag med i Norrtälje när Ibrahim Baylan och Mikael Damberg var på besök. Ett besök som underströk hur central Norrtäljes lokala skolpolitik är och hur den hänger ihop med en större helhet. Som en viktig beståndsdel i dagens program var att Ibbe hälsade rospiggen, polisen och före detta metallarbetaren Lars Sjöblom, 57 år, välkommen in i partiet. Nu är det inte så att (S) partisekreterare har tid att åka land och rike runt och hälsa nya medlemmar välkomna men Lars är lite speciell. Lars är nämligen något lika unikt som modigt som en människa som vågar ifrågasätta sina beslut och sin omvärld. Han är en moderat som nu blivit socialdemokrat.

[Edit 100828 kl 10:10]

Lars ger sin egen historia i Aftonbladet idag med egna ord, väl värd att läsa.

[Slut edit]

Från vänster: Lars Sjöblom, Mikael Damberg (Ordf Stockholms Län), Ibrahim Baylan

Jag och Lars kom att ha ett mycket spännande samtal innan den gemensamma lunchen. Ett samtal där vi konstaterade att socialkonservativa (M) och sådana som jag, vänsterliberaler, egentligen hade mer gemensamt än vad som synes för handen. Han gav uttryck för en framtidstro och att han kände att (S) människosyn låg närmare hans socialkonservativa och humanistiska än den som Alliansen i allmänhet och (M) i synnerhet kommit att praktisera under mandatperioden. Och jag kunde känna igen hans resa. En resa som jag nu av fler skäl återger även om den inte är lika modig som den Lars gjort.

Lars har av sina gamla "vänner" och före detta partikamrater blivit utsatt för en ganska vittgående smutskastning och förtalskampanj. En kampanj som är av en karaktär som gjort att jag i grunden omvärderat några av mina politiska motståndares karaktärsdrag till något som inte lämpar sig för tryck. Människan är inte alltid vacker var något jag kunde iakta och att Lars är vid gott mod efter detta är ett imponerande drag i hans personlighet. Men som sagt, detta leder mig till att återge något av min egen resa.

För några år sedan, innan jag blev politiskt aktiv, brukade jag säga att jag är en klassisk socialliberal. Med en nära anhörig i riksdagen för det parti som nuförtiden med högst stämma brukar säga att de är socialliberaler föll det sig naturligt att jag då tittade närmare på (FP) och hur diskussionerna där slutligen resulterade i valmanifestet till valrörelsen 2006.

Jag blev som bekant inte (FP) utan valde att tredje måndagen 2006 gå med i (S) som jag redan då upplevde stå närmare socialliberalismen och i begrepp att tämligen genomgående ifrågasätta andra politiska dogmer. Och jag känner mer och mer att jag gjorde ett riktigt val.

Det är inte utan att jag börjar fundera i vidare cirklar varthän (FP) är på väg när jag nu i GP (via Alliansfritt) nu kan ta del av den senaste ideologiska utvecklingen i detta parti. Att, i strid mot gällande lagstiftning, tvinga socialbidragstagare att arbeta för att ha lagstadgad rätt till en ersättning motsvarande existensminimum.

Igår postade jag några funderingar om vad som hänt med de sista socialliberalerna, eller de som med endast munrörelserna (och inte i handling eller övrig retorik) bekänner sig till denna uttolkning, i detta märkliga parti. Jag kom då fram till att makt förändrar människan lika mycket som att rädslan att tacka nej till karriärvägar kan leda människor in i märkliga beslut och situationer.

Men det här förslaget? Känns lika skrämmande som märkligt av ett parti som samtidigt hyllar den fria marknaden. De arbetsuppgifter som (FP) vice ordförande i Göteborg, Helene Odenjung, pekar ut är sådant som anställda i kommunen, eller kontakterade underentreprenörer, normalt utför.

Arbetsuppgifter som städning och trädgårdsskötsel. Med detta förslag sätter nu (FP) såväl marknadens som arbetsmarknadens villkor ur spel för den offentliga sektorn eftersom kommunerna skulle kunna tvinga individer till att för existensminimum utföra arbetsuppgifter som anställda annars skulle belasta budgeten med. Det är en milsvidd skillnad på att betala ut existensminimum och avtalsenlig lön eller avtalad timdebitering. Vad Helene Odenjung även tycks bortse ifrån är sådana saker som arbetsplatsförsäkringar och arbetsgivaransvaret vid arbetsplatsolyckor. Men detta kanske inte heller spelar någon större roll i (FP) värld. Är du av skäl vad de än är, tvingad till försörjningsstöd så har du som människa ett försumbart eller mycket ringa värde.

Givet detta, och mycket annat som kommit från (FP) den senaste mandatperioden, så tonar en annan färg än den blåklintsbblåa som pryder partiets affischer. En färg som jag kopplar ihop med en annan tid och en annan människosyn. En människosyn fjär från den som Torgny Segerstedt en gång gav uttryck för och lika långt bort från socialliberalismens faders, John Rawls, ursprungsposition. Denna tål att upprepas om det nu är någon som känner att den glömts bort i den ideologiska utvecklingen.

Första principen: alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter.
Andra principen: sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de är både

a) till största förväntade fördel för de minst gynnade och
b) knutna till ämbeten och befattningar som står öppna för alla under förhållanden som ger alla skäligt jämngoda möjligheter.

Jag har slutat att kalla mig socialliberal numera, även fast jag fullt ut bekänner mig till John Rawls ursprungsposition. Så länge (FP), med den förda politiken som du kan se exempel på här, kallar sig socialliberaler så kallar jag mig hellre för vänsterliberal. (FP) har, nu senast med EU-ministerns krumbukter i frågan om romerna, föga eller intet med socialliberalismens humanistiska uttolkningar att göra. De uttolkningar som (FP) gör idag har som sagt ganska lite med den blåklintsblåa färgen, den ser ut att ha vissnat.

Och vilken färg har en vissnad blåklint? Inte är den blå i alla fall snarare ....

Relaterat: Ulrika Falk,