Nu börjar serien av partiledarnas sommartal, först ut är (KD) Göran Hägglund som talade i Borgholm emedan oppositionens partiledare valde att gå i Pride-paraden. Talet innehöll såväl (o) förtjänt självberöm som valfläsk och här har sannolikt inte Göran Hägglund alltför torrt på fötterna.

Den sänkning av skatterna för pensionärerna som (KD) nu går till val på belastar statskassan med 2,5 MDR SEK och jag kan tycka att just detta löfte, vid sidan av att Socialministern lovar fler vårdplatser så andas detta ren och skär populism. För samma socialminister har aktivt medverkat till att antalet vårdplatser sjunkit sedan regering Reinfeldt kom till makten 2006. Summa summarum ger det minsta Allianspartiet Alliansen underkänt genom att tillstå att det behövs mer resurser till vården samt att pensionärerna fått betala ett för högt pris.

Det var det ena jag reagerade på. Det andra kanske kommer bli än mer spännande att se. Enligt Göran Hägglund blir det ingenting av (C) stora moms-sänkning. En sänkning som enligt honom skulle kosta 6-7 MDR SEK, pengar som inte finns ens i en ofinansierad budget som Alliansens. Inte ens den störste av finansmatadorer, vår finansminister Anders Borg, kommer mäkta med att krama vatten ur en sten i den omfattning som krävs för att bägge de partier som ligger sämst till bland Alliansens ska kunna gå till val på en gemensam plattform.

Något parti i Alliansen kommer bli djupt besvikna på den gemensamma valplattform som lanseras den 9 Augusti. Något parti kommer stå inför en pedagogisk utmaning av stora mått. Frågan är om det blir (KD) som inför förra valrörelsen lovade sänkt bensinskatt och helt slopad fastighetsskatt eller om det blir (C) som under mandatperioden kört över traktorcentern med bland annat ett lappkast i kärnkraftfrågan och en miljöpolitik som fått med beröm underkänt av naturskyddsföreningen.

Jag har sagt det förut. Valet avgörs inte i en kamp mellan (M) och (S). Valet kommer avgöras av stödpartiernas överlevnadskraft. Göran Hägglund utmanade idag inte Oppositionen, han utmanade Maud Olofsson till kamp och vad är hans trumfkort?

Göran Hägglund, och därmed (KD), behov för att tillfredställa kärnväljarna tar inte ett lika djupt spadtag i den Borgska budgeten som (C).

SvD, Peter nr ett, två och tre,

Via Alliansfritt och SVT kan jag läsa mig till med vilken senfärdighet regeringen impementerar den lag som skall förbjuda klustervapen i det svenska försvaret. En beslut som togs redan 2007 efter en omfattande debatt och som grundar sig på en FN-resolution.

Jag väljer inte att ge mig in i själva sakfrågan utan lägger mig på en principiell nivå. Huruvida de resolutioner och konventioner vi ratificerat eller ansluter och hur vi agerar i samband med det påverkar oss och i det här fallet FN. Till saken hör, som kuriosa, att regeringen Reinfeldt har gjort sig känd som lagstiftare där senfärdighet inte hör till normalbilden - snarare tvärtom, oroväckande många av de lagar som stiftats under mandatperioden har kännetecknats av en hastighet så hög att remissrundorna kortats till tre dagar.

Sverige har en tradition av att försöka göra FN så starkt i den globala säkerhetspolitiken som möjligt. FN kan, som oberoende part, balansera särintressen främst i form av stormakternas behov spelutrymme för egna agendor. Energitillgång och råvaror är några sådana, marknadsandelar för exportprodukter en annan eller för den delen katastrofbistånd och bevakning av mänskliga rättigheter. FN är i mångt och mycket den svages sista utväg om vi håller oss till global säkerhetspolitik.

Vad regeringen Reinfeldt dock gör nu är att trots att tre år gått sedan det blev klart att Bombkapsel 90 skall förbjudas är att, genom sin förhalning av frågan, försvaga FN som aktör. Sverige går samma väg som alla de länder som vid olika givarkonferenser lovar bistånd för att sedan strunta i det. Sverige går samma väg som länder som USA och England som inför Irak-invasionen struntar i FN. Sveriges regering bidrar nu aktivt till att försvaga vikten i FN-resolutioner och därmed FN i sig självt. Om Sverige nu sällar sig till det rätt tveksamma sällskap som har för vana att skriva under resolutioner för att därefter strunta i dom så ska vidden av detta agerande inte underskattas.

Sverige är, trots sin storlek, en av FN:s kanske mer vederhäftiga och trovärdiga medlemmar. Denna position inleddes med Dag Hammarskiölds legendariska insatts som generalsekreterare och kom att förstärkas av Olof Palme, Jan Eliasson och Hans Blix.

Det väcks nu ett obehag i mig. Att personliga och särintressens agendor mer och mer styr den svenska säkerhetspolitiken. Minns ni hur den internationella åklagarmyndigheten, som i sig är en produkt av just FN-resolutioner, nu i förundersökningen om händelserna i Sudan 1997-2003 inte vill nämna vilka svenska intressen som kan vara inblandade? Trots att samma åklagarmyndighet vitsordar att denna förundersökning baseras i huvudsak på en rapport där endast ett svenskt intresse nämns, Lundin Oil?

Den svenska regeringens agerande i detta vet vi ingenting om men jag börjar få en känsla av att det kan ha förevarit konsultationer mellan vissa parter när pressmeddelandet från åklagarmyndigheten formulerades. För det kan inte heller vara en slump att ett första resultat från åklagaren kommer kommuniceras i december, på behörigt avstånd från valet 2010, samtidigt som åklagaren går under jorden.

Lägger vi ihop dessa två händelser eller tendenser så blir bilden allt annat än den vi har om Sverige, den i en internationell kontext "Prinsessan Snövit", som med stor framgång och med en vederhäftighet kunnat agera som brygga i internationella sammanhang mellan stridande parter. Regeringen Reinfelds agerande leder oss till en position där vår trovärdighet och vår förmåga kommer vara på samma nivå som alla andra länder som har ett rykte om att lova runt och hålla tunt samtidigt som Sverige nu aktivt undergräver de internationella konventionerna och lagarnas legitimitet. Med sådana FN-förespråkare behöver inte FN några som motarbetar dem.

Illa. Riktigt illa och jag tror inte att mittenväljaren eller väljaren i gemen - som ser Sverige som prinsessan Snövit i dessa sammanhang - är medveten om detta. Den väg regeringen Reinfeldt slagit in på kommer marginalisera oss i den globala säkerhetspolitiska debatten. Och det känns nästan som det är en medvetenhet i agerandet för mycket kan vi anklaga regeringen för, men så här dumma kan dom inte vara med den erfarenhet som sitter i Arvsfurstens palats i form av vår utrikesminister.

Igår var det Schlager-kväll på Pride. Jag och mina närmaste var inne på Pride för att äta, umgås och lyssna på musiken. Jag har sällan på ett festivalområde mött så mycket glädje, sällan sett så mycket glada och öppna människor samlade på en yta samtidigt. Där alla som var närvarande bara ville ha kul. Trots att vädret kunde vara mer lämpligt för plask, lek och gyttjebrottning tycktes inte detta bekomma några av festivaldeltagarna. Festivaldeltagare som kommit långt utifrån landet för att delta i en festival som inte diskriminerar någon för någonting. En festival vars underliggande budskap är två: Älska din nästa och visa tolerans.

Det mest rörande igår var när jag såg hur riksdagsledamoten Barbro Westerholm (FP), en gång i tiden Generaldirektör för Socialstyrelsen och då initiativtagare till att homo- och bisexualitet togs bort ur sjuktomsregistret 1979, fortfarande - nu mer än trettio år senare fortfarande blir uppvaktad av personer som "satt i trappen" under den manifestation som kom att sätta bollen i rullning. Personer som med glädje och rörelse tackar henne för det mod och det initiativ som bidrog till att vi idag har ett samhälle som börjar tolerera, men bara börjar, att en sexuell läggning är en personlig angelägenhet så länge den inte skadar andra och att detta val inte förtar något av kärleksbudskapets universella innebörd. Älska din nästa.

Men någonstans i all denna glädje fanns en svärta, en svärta jag så här nu på distans finner såväl tydlig som djupt sorgesam. Att efter festivalen, efter paraden, kommer en vardag. En vardag som för många innebär skam, rädsla för att bli utfrusen och i värsta fall utsatt för omgivningens förakt och hat. En rädsla som leder till att vissa väljer att krypa tillbaka in i garderoben, manade av omvärldens okunskap och rädsla blir de återigen en del av tapeten. En rädsla och ett hat som bland annat sådana uttalanden som riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) ger uttryck och förstärker för på sin blogg. Ett annat exempel är Charlie Weimers, KDU, som inte förstått andemeningen i Carin Jämtins debattartikel i DN.

Konsekvenserna av Enochssons som Weimers inställning kanske bäst beskrivs i en artikel i SvD (som jag inte hittar nu) som beskriver några olika röster från bland annat Växsjö. Att domkyrkan i Växsjö inte fått ta emot några homosexuella som önskar viga sig där, de flesta väljer andra kyrkor i framför allt storstadsregionerna. Svaret är tyvärr ganska självklart, utanför storstäderna har HBT-personers livsvillkor inte förändrats på samma sätt som i mer urbana områden.

Att sedan Socialminstern nu sakta viker sig för riksdagsmajoriteten i vissa hänseenden är sannolikt ofrånkomligt, riksdagsmajoriteten är snart förkrossande men hans ordval tyder på en ovilja och snarare en tendens att skjuta frågorna framför sig. Frågor som ytterst handlar om tolerans och kärleksbudskap.

Vad gårdagkvällen lämnade kvar i medvetandet är tyvärr ett stråk av svärta. En svärta som har sitt ursprung för den ovilja att se essensen i budskapet om tolerans. Sammantaget skapar detta en grogrund för fortsatt diskriminering och rädslan för att den enskilde skall utsättas för detta, att bli den "ende bögen i byn", kommer på måndag tvinga in många av dessa glada människor in i garderoben igen.

Och det är därför jag blir så beklämd, att vi har en så lång väg kvar till det toleranta samhället.

DN, DN2, Alliansfritt, Alexandra, Anna Vikström, Maria Ferm,

Relaterat: Peter Andersson, SvD 1, SvD 2, SvD 3

SvD Ledare tar i dag upp Mona Sahlins resa till Afghanistan. Med rubriken "Våga vara kvar", är den mer än något annat riktad mot (MP) och (V) som vill dra tillbaka trupperna så fort som möjligt.

Själv anser jag att Mona Sahlin landat i den enda rimliga positionen men det förtar inte mina möjligheter att föra ett mer allmänt hållet resonemang kring realiteterna. Realiteter som SvD Ledarsida helt bortser ifrån och som Alliansen helst inte vill tala om.

SvD Ledarsida far nämligen inte med hela sanningen. Jag är på vippen att kalla det för bedrägligt att inte nämna att ett engagemang i Afghanistan även styrs av andra parametrar. Parametrar där vi inte har något att säga till om såvida inte SvD nu råkar ha unika kontakter utanför den svenska politiska sfären som till dags dato är fördolda.

G 8, med bland annat USA och England, har redan uttalat sig i ärendet vilket borde ha kommit till SvD Ledarredaktions kännedom. Ett tillbakadragande skall enligt G 8 vara genomfört innan 2014. USA har aviserat att redan 2011 kommer de första trupperna tas hem. Dessa två länder står för mer än 75 procent av den militära kapaciteten i Afghanistan. Om detta talar icke vare sig regering eller SvD. Och skulle den globala ekonomin gå in i en "dubbel-dip", vilket mycket tyder på, så kan jag konstatera att tidsperspektiven sannolikt kommer krympa ytterligare.

Jag bedömer, rätt eller fel, inte att den person som skrivit ledaren i SvD har de kontakter eller de relationer som erfordras för att lite nonchalant släntra in i Ovala rummet och så där i förbifarten få President Obama att ändra sitt beslut till ett engagemang där de humanitära och stabiliserande faktorerna får styra istället för den amerikanska opinionen och nationalräkenskaperna.

Oaktat vad de olika sidorna kan tycka om det så är diskussionen inte om "Exit" utan hur och i förhållande till vad. En militär exit måste anpassas så att vi inte sitter som den siste stolte tennsoldaten ensamma kvar i båten. En militär exit måste kombineras med ett ökat engagemang genom Svenska Afghanistankommittén och andra stabiliserande civila program och det är just det Mona Sahlin säger bedömer jag.

Om det är så att SvD framhärdar att vi ska vara kvar trots den globala realpolitiken så har jag vissa tveksamheter till den analytiska kompetensen. Alternativet är att SvD eller borgerliga företrädare inbillar sig att vi ska fylla den kostym USA haft på egen hand vilket leder mig till en fundering kring den försvars- och säkerhetspolitiska kompetensen och verklighetsförankringen i allmänhet i borgerliga kretsar.

Oavsett vad Helle Klein sedan säger så kan vi inte heller göra en "Exit" från den ena dagen till den andra, en exit måste - för att minimera de civila skadorna - ske under något sånär kontrollerade former. Och Helle Klein kan vara lugn, vi har ett slutår som stavas 2014 som senast. Min bedömning är att om svenska politiker har någon självbevarelsedrift och förmåga att ta till sig global finansiell realpolitik så kommer det ske före.

Ingen politiker i Sverige född av rang med någon som helst självbevarelsedrift kommer nämligen vilja vara den siste stolte tennsoldaten som sitter sist kvar i båten. Det är även det realpolitik.....

Via Alliansfritt kan jag läsa mig till att en moderat högt uppsatt politiker mordhotat en journalist på SVT. Någonstans så undrar jag om det inte finns ett "bäst före"-datum för vissa kategorier av personer i politiken. Det är inte acceptabelt med den typen av beteende som den enskilde politikern visar upp i detta fall och jag kan ha en tanke om att just detta datum har passerats i detta fall. Han tycks, trots sin ålder och sin partitillhörighet (M kan visa upp det största antalet PR-konsulter i det civila per medlem), inte ha förstått det som alla dessa PR-konsulter lär ut vid första lektionstillfället:

"Det finns ingenting som heter "off the record" när du talar med en journalist".

Lika oacceptabelt är det att när partiföreträdare på"min" sida uttrycker sig i liknande termer, sådant har hänt och det är som sagt, lika förkastligt det. Men åter till det enskilda fallet. Det hedrar i alla fall KSO i Båstad att hon kommer genomföra ett samtal med den enskilde. Men jag skulle vilja att de politiska partierna agerar mer resolut än så.

Om de som strävar efter ett politiskt mandat beter sig på detta sätt så är det inte konstigare än att politikerföraktet får ytterligare grogrund samt att de alla politiker som kollektiv är aktiva med att skapa ett hårdare politiskt klimat. Om inte våra folkvalda kan visa nolltolerans för slikt beteende eller respekt, hur skall då medborgare och media kunna bidra till en nolltolerans?

För ett parti som hyllar, och kanske starkast av alla vill förknippas med, lag och ordning som moderaterna kan detta vara ett gyllene tillfälle att sätta toleransnivån för hot och rent generellt tonen i dialogen med media. Det kan vara av intresse att i detta studera brottsbalken något mer ingånde medans man ändå håller på. Det är nämligen inte den som uttalar hotet som är satt att bedöma om det är ett hot eller inte. Det råkar vara så att det är den person som upplever att han eller hon tar emot det. I detta fall journalisten på SVT.

Jag kommer följa detta med visst intresse, men det blir sannolikt så att det kommer stanna vid ett utvecklingssamtal. Gör det bara det så vet vi vad Moderaternas prat om lag och ordning och förmåga att agera som föredöme är värt.

Birgitta Ohlsson (FP) och Europaminister intervjuas i dagens DN. Ett på alla sätt sympatiskt porträtt som väcker hoppet hos mig att socialliberalismen inte är helt utrotad i detta parti. Ett parti som annars rör sig i riktningen att fler detaljregleringar ger större frihet.

De enda dragen hos Birgitta jag inte kan sympatisera med är hennes okritiska hållning till marknadens självläkande kraft, NATO, Euron och staten Israels politik som ockupationsmakt men annars så har hon kvaliteter som jag verkligen uppskattar. Insåg just, när jag skrev ner detta, att då återstår inte så mycket men ändå, hon representerar många centrala värderingar hyser jag stor sympati för (även hennes man, Mark Klamberg, en såväl trevlig som kompetent politisk motståndare som jag ser fram emot att ha att göra med i framtiden).

Som HBT-förkämpe har hon min respekt och beundran men frågan är hur mycket tyngd hon har om detta i regeringen? Frågan om transsexuellas rättigheter splittrar partierna. (FP), (MP), (S) och (V) kräver att transsexuella inte ska tvingas sterilisera sig för att få ändra sin könstillhörighet. I dag kräver lagen det. (M) vill utreda frågan en gång till och (KD) väntar med att ta ställning. Detta leder naturligtvis till att (FP) väljer att driva frågan om transpersoners starkare skydd och föreslår ett förtydligande i hatbrottslagen så att det klart framgår att den även gäller denna grupp. Förslaget är en del av en nationell handlingsplan för att bekämpa hatbrott, rapporterar Ekot i Sveriges Radio och DN.

– Det är alltid viktigt att i lagstiftning vara så specifik som möjligt, säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) till Ekot

Jag vågar påstå att Nyamko Sabunis uttalande bör granskas mer ingående och i grunden ifrågasätta relevansen i. Jag har i och för sig ingen anledning att betvivla vare sig hennes, Birgittas eller (FP) uppriktiga engagemang i frågan. Men det som talar emot relevansen i detta förskräcker och leder mig att göra bedömningen att just Nyamko Sabunis uttalande andas en djup populism.

Skälen är fler.

(M) vill till varje pris förhala frågan eftersom (KD) näppeligen har repat sig efter brakförlusten kring Homo-äktenskap. Skulle (M), som regeringsbildande parti, gå på riksdagsmajoritetens linje en gång till utan att ta hänsyn till (KD) på andra sätt till skulle hela (KD) existens riskeras. Det vill man av naturliga skäl inte göra så pass nära ett val.

Ett annat skäl till att granska relevansen i Nyamko Sabunis uttalande är att se till vilken typ av lagstiftning som regeringen och (FP) företräder. Sjukförsäkringslagen är ett mycket talande exempel där den bärande idén har varit att gå ifrån detaljerad lagstiftning till mer generella ramverk. Det är även den linje (FP) partistyrelse företräder inom socialpolitiken som helhet. Med detta uttalande går Nyamko Sabuni därmed emot sin egen partistyrelses och regerings principer för lagstiftningsarbetet och jag kan inte annat än sluta mig till att detta är ren och skär valrörelsepopulism från Nyamko Sabuni personligen.

Idag finns en majoritet i riksdagen för det som (FP) ger uttryck att vilja genomföra, en majoritet som funnits en längre tid. I syfte att undanröja i alla fall mina, och sannolikt andras, funderingar i ärendet borde det därmed vara lätt att gå från ord till handling.

Hur är det annars talesättet lyder? "Money talks, bullshit walks". I detta fall finns goda skäl att fundera på om inte detta kan omformuleras för att passa regeringen i allmänhet och en viss minister med tillhörande parti i synnerhet.

Endast resultaten räknas. (FP): Att gå från vackra ord till vacker handling är både klädsamt och på sin plats nu när ni har riksdagen med er.


Annat: DN, DN2, Alexandra är på plats (vad annars)

[Editerad 12:47]

I Sverige har diskussionerna om yttrandefriheten de senaste åren till stor del handlat om hur mycket hänsyn medierna ska visa individer och minoritetsgrupper, som kan kränkas av publiceringar. Samtidigt har sajten Wikileaks legat i frontlinjen på ett helt annat fält: det mellan den reella makten och den fria informationen. Även om principen är lika viktig åt båda hållen är det svårare och modigare att rikta udden uppåt som Wikileaks gör, mot makthavare, storföretag och forskare skriver Axel Andén, Chefredaktör Medievärlden, på SvD Brännpunkt.

Och jag är böjd att hålla med. Av fler skäl än detta så finns det andra tecken på att den traditionella medin i form av dagstidningar och TV eller radiokanaler inte längre har monopol på grävande journalistik och granskning av makten. I USA har trenden varit tydlig under fem-sex år där internet- och nätverksbaserad media kommit att ersätta eller konkurera ut traditionell media. "Tidningsdöden" på delstatsnivå har varit omfattande med tidningar som till exempel "Chicago Tribune" som gått i graven för att se sig ersatta av til exempel "Huffington Post".

Min bedömning är att vi kommer se samma utveckling i Sverige. När nätverksbaserad media visar sig vara snabbare inom vissa specialområden än traditionell media kommer kraven öka på den senare att förnya sig eller förbättra kvaliteten i sin nyhetsrapportering.

När vi sedan tittar på hur det traditionella kanalerna inom politisk journalistik i Sverige hanterar detta så är i alla fall jag tveksam till att man är inne på rätt väg. Såväl Aftonbladet som TV4 väljer en motsatt väg med sämre underbyggda granskande artiklar och mer trams.

Exemplen är givna. Littorinhanteringen är bara ett exempel där Aftonbladet i sin "granskande journalistik" väljer en väg där ingenting kan slutligen styrkas mot bakgrund av att de påstådda brotten är preskriberade. Så med all respekt Peter Kadhammar, jag har följt din journalistiska gärning under en lång tid som du vet, men den arbetsgivare du representerar har på senare tid visat upp en helt annan syn på saken än den du säger dig företräda. Den reaktion du visar upp är den förväntade, nätverksbaserad media är inte bara en möjlighet för Aftonbladet med flera. Det är även ett hot vilket sannolikt är en av bevekelsegrunderna för din artikel som försvarar journalistkåren, oavsett kvalitet och resultat, som kollektiv. Mycket av det som Aftonbladet på senare tid levererat, tramsreportage om politikers utseende inkluderat, är för att sälja lösnummer och dölja sina egna redaktionella tillkortakommanden som granskande journalister.

På tramskontot är TV4 ett annat exempel där Niklas Ekdal vid fyra tillfällen i programmet Politikerpuben frågade Mona Sahlin varför hon var så impopulär. Inte heller det något en granskande politisk journalist bör vara stolt över när det finns värdefull mediatid för granskning. Ett tredje exempel var när DN påstod att nätverksbaserade medier som bloggare var köpta av PR-byråer utan att vilja styrka detta.

Med dessa exempel, och jag kommer inte kommer sörja nämnvärt om de ansvariga medarbetarna får gå mot nya utmaningar, som kontrasterar mot vad nätverksbaserade mediaföreteelser som Wikileaks kan prestera så ser jag fram emot en spännande period framför oss. En period där sociala och nätverksbaserade medier kan vitalisera såväl journalistiken som granskningen av makten.

Anette Kullenberg tangerar detta i sin krönika i Expressen igår i dess pappersformat. Utmärkt skriven på alla sätt och vis där hon ger redaktionerna i allmänhet och journalisterna i synnerhet ansvaret för att journalistiken som granskande kraft har sig själva att skylla. Hon leder i bevis att dagens journalistkår häpnadsväckande ofta faller i PR-konsulternas fällor och därmed försämrar granskningen av makten. Denna försämring försöker redaktionerna täcka upp med just trams-reportage. Jag kommer länka upp den när den finns tillgänglig på nätet, väl värd att läsa för fler än sådana som mig. En och annan redaktionschef eller ansvarig utgivare bör ta del av hennes tankar och kanske dra en och annan slutsats.

Så. Wikileaks har utöver att man satt en spark i baken på makten även sett till att de som vill kalla sig granskande journalister och publicister av kvalitet fått något att tänka på. Vill man fortsätta med trams och illa uppbyggda nyheter eller vill man vara en del av den granskande kraften i ett samhälle som vårt.


Relaterat: Johan Ulvenlövs bägge postningar samt Lena Sommestad

Utrikesminister Carl Bildt (M) gör sitt jobb och ville på måndagskvällen tona ner uppgifterna som Wikileaks lagt ut om Afghanistankriget. Han understök att säkerheten kring de svenska styrkorna i landet inte var bristfällig. Carl Bildt gör det han ska, men jag hoppas att han inte gör samma misstag som vad en kommentator på tidigare inlägg gav för handen.

Kommentaren gick ut på att icke underhållna Stingerrobotar i depå skulle vara farligare för användaren än för ISAF i dagsläget. Vem kan styrka att de inte underhålls? Tvärtom finns såväl information om att det är det som de görs. Och att underskatta motståndaren är ett generalfel som de flesta förlorare i såväl krig som affärsförhandlingar smärtsamt får inse.

I dessa dagar, då G8 och USA talat om exitstrategier, USA har dessutom aviserat en första del av trupptillbakadragande under 2011, finns det skäl till att lyfta fram vad just Carl Bildt sade om exit:

"Varje tal om en exitstrategi spelar talibanerna i händerna”

förklarade han i samband med EU:s utrikesministermöte i Bryssel under vintern. Hans spanska kollega Miguel Angel Morationos förklarade i samma anda att det som nu behövs är en ”övergångsstrategi” (transition strategy), inte en exitstrategi.

Det ser dessvärre inte bättre ut som om Carl Bildt fått ge med sig och talet om exit har redan lett till ökad Taliban-aktivitet, de är snabba att utnyttja osäkerheter och förändringar. De är inte på något sätt obegåvade.

Och om det nu är talibanerna och al-Quaida som är motståndaren, vilka är då dessa? Jag vågar påstå att de inte på något sätt skall underskattas, många i dess ledning har omfattande utbildning - inte sällan med internationella examina i naturvetenskapliga discipliner på magisternivå. Uppgifter i Al Jazeera gör dessutom gällande att USA nu uppskattar Talibanerna, de man främst för krig mot, till c.a 25 000 man. Detta innebär att ISAF då hade ett övertag om 2,5 välutrustade soldater för varje "påvert" rustad Taliban. Efter Barack Obamas förstärkning blivit verklighet är styrkeförhållandena ligga på 1:4. Till Isaf favör.

Carl Bildt spelar ner värdet av informationen från krigsdagböckerna men jag bedömer att det dessvärre förhåller sig precis tvärtom om vi går ner på slagfälts- eller operativ nivå. Talibanerna har visat att de kan binda och skada en motståndare som idag är fyra gånger så stor till numerären och har ett i sammanhanget gigantiskt teknologiskt övertag. Någonting i Talibanernas taktiska uppträdande ger dem ett övertag och när de nu kan läsa sig till hur ISAF tänker och agerar i vissa givna situationer kan de finslipa sin taktik.

Att Carl Bildt tonar ner betydelsen är nog sant ur den strategiska och politiska nivåns perspektiv. Men där kriget eventuellt kan vinnas, på marken, kan informationen ytterligare ge en motståndare av Talibanernas och al Quedas karaktär ytterligare medel för att binda en Goliat med små, men effektivt utnyttjade, resurser. Och detta innefattar även information. Finns det uppgifter om övergrepp eller att oskyldiga civila pliktat med sina liv kan även freden, den som vinns av biståndsorganisationerna, riskeras då propaganda kan skapa krafter som ropar efter vedergällning.

Låt oss vara uppriktiga. Informationen från Wikileaks är ett tveeggat svärd nu. Å ena sidan rycker den av masken på USA och omöjliggör en skönskrivning av den egna prestationen. Å andra sidan så kommer den (det vore väl naivt att idiotförklara Talibanerna) att utnyttjas för andra, taktiska´, syften som försämrar oddsen att bygga ett stabilt samhälle.

Men mest beklämd blir jag av tendenserna att underskatta motståndaren och tro att dessa är illiterata grobianer. Det finns tendenser anser jag. Siffrorna, 1:4 till ISAF favör med uteblivna framgångar torde annars tala sitt mycket tydliga språk till de som är tveksamma och jag vill inte tro att Carl Bildt underskattar motståndaren nu. Det skulle vara förödande för vår egen trupps säkerhet.

SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expressen, Expressen 2, Expressen 3, Aftonbladet, SR, SR2,

Vad Aftonbladet egentligen håller på att utvecklas till är svårt att sia om, men efter historien med Sven-Otto Littorin så skördar den Aftonbladska journalistiken nya landvinningar i de mest märkliga genrer. Analyser är ett sådant område och jag är inte helt säker om det är en medveten rörelse eller bara obetänksamhet. Eller om begåvningsreserven nu i sommartider fyller hela redaktionen.

Det senaste greppet - i brist på dagliga doser av mer djuplodande opinionsundersökningar - är att låta turister, utifrån foton, välja de som de skulle lägga sin röst på. Turister med föga eller obefintlig kunskap om det svenska samhället. Och föga eller intet intresse om valutgången.

Att media skapar sanningar är sedan tidigare bevisat. Sanningar som skapas efter de egna referensrama utifrån moral, etik och nu senast utseende. Aftonbladet visar med sin banbrytande (?) journalistik att politiken är underordnad - personen det är fråga om och de egna preferenserna överordnade.

Att Sven Otto Littorin (M) behandlades av Aftonbladet genom Lena Melin tycker jag rent ut sagt är den lägsta formen av journalistik vilket jag uttryckt tidigare på denna blogg. Eftersom det påstådda brottet, inte utan inslag av klandervärd moral för den utpekade, är preskriberat kommer vare sig Sven-Otto Littorin, Rättsväsendet eller det svenska folket någonsin kunna reda ut på ett för alla inblandade rättsäkert sätt om och vad som hänt. Aftonbladet ägnar sig i detta fall åt en journalistik som ligger oroväckande nära "Hur ofta slår du din fru nu för tiden"-frågor. Där frågorna i sig skapar, oavsett om de är relevanta eller inte, med sin formulering grogrund för rykten och spekulationer.

Aftonbladet slår vidare in på denna väg och låter därför turister, utan annan koppling till Sverige än att de tillbringar en kortare tid i landet, nu sätta den politiska agendan i valrörelsen. Det säger en hel del om hur Aftonbladets tar vidare steg in i det sumprike som man anträdde med bevakningen av förre arbetsmarknadsministern.

Regeringen ska granskas för den förda politiken. Sven Otto Littorin skall bedömas och värderas över vad han presterat som ansvarig för regeringens kanske viktigaste vallöfte, arbetsmarknadspolitiken. I detta skall han - enligt mig - ha med god marginal underkänt oaktat finanskris. Med Svenskt Näringslivs uppgifter att var femte rekryteringsförsök misslyckas samt att nu senast Stefan Fölster kritiserat regeringen för att den tar för lätt på ungdomsarbetslösheten så finns det att ta av.

Den politiska redaktionen på Aftonbladet fortsätter att fördumma samhällsdebatten och när man väl granskar makten och de politiska partierna far man med obekräftade rykten som svårligen kan styrkas av den enskilde. Utöver detta bygger man sin analys på hur personer med svag eller ingen koppling till det svenska samhället kommenterar utseende. Medias senaste tendens, främst genom Aftonbladet på senare tid, att skandalisera enskilda politiker avpolitiserar det demokratiska samtalet.

Demokratin förtjänar en sakpolitisk debatt och här har media ett implicit ansvar att ta. Sakpolitik, som arbetsmarknadspolitik och integritetspolitik borde vara mer intressant.

Aftonbladet, Dan Andersson med en artikel på Newsmill samt hans bakomliggande rapport som Marika hakat på samt Tokmoderaten som hakat på han med.

Med stigande förvåning läser jag Kent Perssons (M) påstående att han företräder ett alternativ som ser fattigdomsbekämpningen som sin huvuduppgift. Kent ger därför läsarna det kanske tydligast exemplet på hur det parti han företräder agerar - ett agerande där ord och handling ständigt går skilda vägar eller befinner sig på kollisionskurs.

Under denna mandatperiod har barnfattigdomen som andel av samtliga barn ökat med nästan 45 procent. Barnfattigdomen i gruppen barn till ensamstående har ökat med över 40 procent och mer skrämmande läsning finns i Rödgrön rapport från 2009. Källorna i denna rapport borde inte heller Kent ha några synpunkter då det är vidimerade och statistiskt säkerställda uppgifter från bland annat Socialstyrelsen, Svenska Kyrkan och SKL. Läsningen av dessa uppgifter är inte direkt uppbyggliga och ger en bild varför nu Statsministern är så angelägen att byta mätmetoder mitt i en valrörelse.

En Kall Jul FöR Allt Fler Barn

View more documents from Rödgrönt samarbete för framtiden.

Kent slår in på exakt samma väg som hans partiledning, han lägger sig nära den retorik som går hem i stugorna emedan hans partis, och nuvarande regerings, handlingar går sin egen väg. Det har historien visat vilket rapporten beskriver och jag ser ingenting i nuvarande regerings politik som skulle kunna resultera i ett lappkast på ett sådant sätt att Kents politik verkligen minskar den fattigdom som fortfarande ökar.

Kent, bättre borde ni kunna. Ert facit förskräcker så alternativen är i grunden två: Byt retorik eller byt politik.

Peter Andersson, Kulturbloggen, Lena Sommestad

Att hemliga militärrapporter kunnat läcka ut på sajten Wikileaks väcker vrede i USA och direktrapporterar från en presskonferens med sajtens grundare Julian Assange. Nu när sammandragen publiceras efter hand är det inte alls ointressant vad som komma skall. Julian Assange låter meddela att han väntar med publiceringen av återstående för att säkra att inte tredje man kommer till skada.

Av materialet utesluter inte Julian Assange att det kan finnas krigsbrott dokumenterade. Det kan vara av ett visst värde att förklara vad en krigsdagbok är. En krigsdagbok förs vid alla förband, ner till enskild plutons nivå. I denna dagbok, som är händelsestyrd, dokumenteras allt från erhållna order, inträffade händelser över till vidtagna åtgärder.

Om det nu skulle vara så att krigsbrott kan styrkas med denna information så kommer vi nu se ett skifte i många processer. Sedan tidernas begynnelse har det varit mer regel än undantag att segraren som skrivit historien för eftervärlden. Som exempel är det först under de senare åren som vi kunnat ta del av de sovjetiska övergreppen under andra världskriget och detta som resultat att de arkiv där originalhandlingar förvaras öppnas först nu. Arkiv med volymer som i många fall skulle vara omöjliga att smuggla ut i lönndom till media.

Med dagens teknik förhåller det sig annorlunda. Ett USB-minne med oanade lagringsmöjligheter kan med lätthet smugglas in och ut förbi de flesta idag förekommande säkerhetssystem. Wikileaks och annan media kan utnyttja detta för att snabbt sprida material för, precis som Julian säger, ytterligare granskning.

Det kan mycket väl vara så att tiden för historisk granskning nu krymper snabbt samtidigt som det gamla talesättet att "Segraren skriver historien" kommer på skam. Det kan mycket väl vara så att det förhåller sig precis tvärtom - att historien framgent utser segraren. Naturligtvis givet att rättsprocesserna vid de internationella brottmålsdomstolarna inte faller till föga för den press de sannolikt kommer att uppleva nu. Av detta skäl är USA:s reaktion naturlig nu. USA är vana vid att såväl vinna som att skriva sin egen historia.

Nu skrivs den av andra med okänt utfall och med ens fick det säkerhetspolitiska landskapet ytterligare faktorer att ta hänsyn till.

SvD, Aftonbladet, DN, Expressen, Aftonbladet Ledare

De nu publicerade Wikileaks-dokumenten som berör situationen i Afghanistan innehåller såväl nyheter som gammal information. Lite förvånad är jag över det som fler nyhetshus ser som en nyhet, att Taliban-förband numera är utrustade med värmesökande luftvärnsmissiler eller att ISI (Pakistans underrättelsetjänst) skulle ha fler agendor, nu får rätt stora rubriker.

Här kan jag tycka att media i allmänhet samt utrikes- och försvarsjournalister i synnerhet lämnar en hel del övrigt att önska. Att detta skulle vara ett scoop har jag svårt att se givet vilken information som sedan 2002 funnits tillgänglig för alla som haft orken eller intresset att gräva lite djupare i detta.

På siten South Asia Terrorist Portal och den underliggande South Asia Intelligence Review (som bara är några ur en tämligen ymnig flora "Open Sources") kan vem som helst läsa sig till just att detta varit känt en längre tid. Just ISI är inom säkerhetspolitiska kretsar inte heller helt okända. Pakistans förre president, General Muzzaraf, försökte sig på att skaffa kontroll över ISI i sin roll som militär överbefälhavare men misslyckades. Det säger en hel del om hur svårt det politiska klimatet är i dessa länder, ISI har sedan lång tid haft en agenda som inte alltid varit densamma som de folkvaldas. I situationen i Jammu och Kashmir, som Indien och Pakistan tvistar om, agerar ISI högst självsvådligt där finansiering av Koran-skolor och träningsläger inte är helt ovanliga element. Och ändock så förlitar sig framför allt NATO på denna organisation, och varje gång detta händer (även bomberna i Mumbay hade tydliga spår av ISI inblandning) så ser företrädare förvånade ut.

En annan nyhet som tycks ha mött framför allt medias förvåning är förekomsten av värmesökande Stinger LV-missiler bland Talibanerna. Även här har jag vissa synpunkter på den journalistiska prestationen och jag anser att det finns skäl att vidareutveckla detta då media inte tycks orka hela vägen.

1986 påbörjade CIA, med USA:s president Reagan goda minne, ett program för att förse Muhajeddin med resurser för att bekämpa och i förlängningen fördriva de sovjetiska ockupationstrupperna. Programmet, som kom att omfatta framför allt vapen, slussades via ISI som jag tidigare nämnt flyktigt. ISI slussade dock inte vidare all materiel, analytiker vid Intelligence Review gör bedömningen att högst 50 procent av leveranserna nådde fram till slutanvändarna. Resterande lagrades i vapendepåer i såväl Pakistan som Afghanistan under kontroll av såväl ISI som andra aktörer med egna agendor.

1989, när de sovjetiska trupperna drivits ut, ville CIA "köpa tillbaka" dessa vapen. Men eftersom såväl Mujaheddin som andra aktörer hade andra planer för framtiden gick detta amerikanska (något naiva kan jag tycka) "återköpsprogram" om intet. Var dessa vapen finns idag finns är rent genereltt okänt men det existerar en hel del ledtrådar till vart de tagit vägen. En del åtrefinns i Irak där amerikanska förband, med viss förvåning, upptäckte att de blev bekämpade med egenproducerade vapensystem. Andra återfinns i Jammu och Kashmir och har återfunnits vid raider av träningsläger vilket nyhetsflöden i bland annat India Times kan vittna om.

Givet detta så borde ingen bli direkt förvånad, vare sig militära förband, utrikes- och säkerhetspolitiska "förstå sig påare" (politiker inkluderade) eller för den delen den samlade journalistkåren. Och de som borde vara minst förvånade av alla är USA:s krigsmakt och ytterst dess politiska ledning.

De sådde för vind, nu skördar de storm. Och alla verkar nu förvånade över resultatet.....

SvD, Aftonbladet, DN samt Expressen och Aftonbladet igen....

Annat: Peter Andersson

Egentligen finns det rätt mycket att skriva om idag som borde vara mer politiskt "stream-line" som Pride, men det får anstå av fler skäl. Dels pågår Pride hela veckan, dels så finner jag en annan nyhet mer angelägen. Der Spiegel, NY Times, Washington Post och fler svenska tidningar rapporterar om den läckta informationen kring USA:s engagemang i Afghanistan. Uppgifterna spänner från mörkläggning av 100-tals, av misstag, dödade Afghaner till anklagelser om dubbelspel av officiella Pakistanska företrädare.

Hela historien har fler sidor och det är inte helt lätt att komma med några självklara sanningar. Å ena sidan skall yttrande- och meddelarfriheten skyddas, men jag är inte helt övertygad om att det pris som ligger framför oss för att denna information blir publik är något som de mest övertygade debattörer är beredda att betala. Den bedömning, att ISAF styrkor men även andra organisationer som jobbar med renodlat bistånd utsätts för fara, som Vita Huset gör är lätt att skriva under på. Varför är inte svårt att förstå, denna information kommer att, i en eller annan form, komma de som inte ser de humanitära krafter som ändå finns i Afghanistan som önskvärda element.

Å andra sidan så är det positivt att makthavare - oavsett nivå - blir påminda om sin egen dödlighet och att makt alltid kommer att granskas. Finns det lik i garderoben så kommer dessa fram förr eller senare. Med Internet som informationsbärare är de dagar som Birger Elmér (IB) själv, utan insyn, kunde korrigera eller radera historien sedan länge flydda.

Var landar jag i allt detta? Svår fråga som sagt. Den eller de som nu klappar sig för knäna och pekar finger mot USA som storskurk genom denna informationsläcka och hyllar den som läckt informationen kommer, om samvetet fungerar korrekt, inte vara helt komfortabel inom en snar framtid. En framtid då stämningarna på lokal nivå för biståndsarbetare och soldater försämras i Afghanistan. Försämras så till den grad att oprovocerade dödsfall blir legio för dagen. Jag skulle vilja se dessa yttrandfrihetsextremister personligen inställa sig i ledet tillsammans med sörjande anhöriga och där motivera varför just detta dödsfall var ett rimligt pris för yttrandefriheten.

Men de som i Sverige, eller i en internationell kontext, i hårda ordalag kommer fördöma läckan kommer samtidigt ha svårt att försvara vilka övergrepp på oskyldiga civila som är "inom ramen" eller "normalt" för uppdraget och därmed kan omgärdas av sekretess. Denna grupp är även den del av det politiska landskapet i Sverige som kanske minst kritiskt tar till sig allt som NATO i allmänhet säger och gör. Den grupp som ihärdigast driver på för ett svenskt medlemskap i NATO.

Jag kan inte med gott samvete tycka att läckan, som nu lett till publicering av material av känslig karaktär och som riskerar liv, agerat på ett sätt som skonar liv och de deltagande ländernas intressen - inkluderat det Afghanska folket. Men jag kan inte heller fördöma den fullt ut. Värdet av att publicera en helhet för väljarkåren om vad krig egentligen är i allmänhet och vad ett svenskt medlemskap i NATO i synnerhet ytterligare binder oss till är långt ifrån irrelevant.

Jag har svårt att se hur en svensk eller internationell debatt kan bli annat än pajkastning nu. Tyvärr skall sägas. Jag har inte heller någon lösning för handen hur vi - eller väst - kommer ur den. Hur vi än vrider på den så riskerar detta leda till såväl en inskränkt yttrandefrihet som oskyldigas liv. På en gång.

Det är väl det som kallas för "Djävulens alternativ" - hur vi än väljer kommer priset bli högre än vad vi är beredda att betala.

Johan Ulvenlövs postning om resursfördelningen mellan blocken tål att läsas för att undanröja eventuella tveksamheter. Den är klar och redig och visar på en nästintill fördubblad tillgång på likvida medel inför valrörelsen för Alliansen jämfört med de Rödgröna.

I kartläggningen tar Johan udden av en annan myt, den om vänsterns dominans i traditionell media. Siffrorna, som visar fördelningen av de upplagemässigt största dagstidningarna, talar sitt tydliga språk. Av de 72 största dagstidningarna i Sverige fördelar sig siffrorna enligt följande:

Antal borgerliga ledarsidor i Sverige: 59

Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige: 13

Men det är inte hela bilden, på Tokmoderatens inlägg har jag för närvarande en debatt i komentatorstråden där en borgerlig företrädare hävdar att ledarplatsen är ointressant eftersom "alla" journalister har vänstersympatier. Argumentationen från dennes sida saknar dock vetenskaplig och faktabaserad grund vilket två rapporter från Göteborgs Universitet, Instutitionen för Medie- och Masskommunikation genom professor Kent Asp tydligt identifierar.

Att nyhetsbevakningen blivit mer styrd av den enskilde journalisten är en trend som blev tydlig 2006 vilket den ena rapporten kommer fram till. Det är då självklart att intresset för de enskilda journalisternas politiska sympatier blir extra intressant. Intressantast inom kategorierna ekonomi- och samhälle och politik vilka klassificeras som de mest inflytelsrika i samhällsdebatten i allmänhet och valbevakning i synnerhet.

Ekonomi- och politikreportrar står långt till höger om resten av journalistkåren, visar den andra rapporen som är från 2006 (det finns ingen färskare). De journalister som bevakar ekonomi och politik i de riksspridda Stockholmsmedierna står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politik journalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är moderater och 23 procent folkpartister. Bara var 20 procent är socialdemokrater vilket är en klar underrepresentation givet opinionssiffror och valresultat. Fyrtiotalisterna är numera den åldersgrupp bland journalisterna som har den största andelen borgerliga sympatisörer och den minsta andelen sympatisörer till vänsterpartiet. Just fyriotalisterna är ofta de som sitter i en arbetsledande befattning för yngre förmågor.

Med dessa faktabaserade, och i sammanhanget statistiskt säkra (2 000 enkäter skickades ut med en svarsfrekvens som kom att bli högre än över SOM-mätningarna), resultat kan vi därmed dra ett streck i debatten om huruvida medielandskapet är vänster eller höger. Finns det någon slagsida så är det åt höger hos den del av medielandskapet samt journalist- och mediekåren som bevakar de politiska partierna. Och det är väl detta sistnämnda som är det intressanta i en valrörelse.

Det var länge sedan jag skrev något mer personligt kom jag på igår kväll, och nu på morgonen blev jag påmind om det av någon som står mig väldigt nära. Just det personliga är kanske lite svårare att skriva om, balansen till det privata är svår och just det privata, det kommer att förbli privat. Mona Sahlin tangerar detta ämne, om balansen och om vikten att våga låta som något annat än en forskarrapport eller D-uppsats, idag i GP och jag kommer försöka mig på en något mer personlig reflektion i dagens tredje postning.

Jag kommer röra mig runt namnet på min blogg, Mitt i steget. Jag är inte säker på om jag kommer döpa om den efter valet men namnet säger en del om mitt liv och min personlighet. I någon form av rörelse hela tiden, djupt rotad i en rotlöshet och inneboende och ständigt närvarande oro. Oro för vad kommer jag beröra lite grann, inte mycket men något. Rotlösheten finns dock där som ett tydligt drag genom livet och det har jag inte något problem med att gå djupare in på.

Jag är, för en yttre betraktare, helyllesvensk. Men en gammal sanning säger att det är inte allt som syns på ytan som ger en klar bild av innehållet. Min far är uppväxt i Helsingfors som finlandssvensk och jag är därmed per definition andra generationens invandrare. Som finlandssvensk är jag heller vare sig finsk eller svensk utan någonstans en blandning vilket förstärker känslan av att inte alltid ha rötterna på ett ställe.

Helsingfors kanske många säger inte är ett så långt steg men oaktat om det är 100 mil eller 1000 mil till mina rötter så är inte Stockholm, där jag till del växte upp, hemma. Lika lite som Helsingfors eller de andra städer jag bott i har varit hemma. Trots att jag hittar lika bra i Stockholm som delar av Helsingfors, Oslo, Madrid, London och Boston är och förblir hemma överallt och ingenstans.

Ett minne slår mig när jag funderar över allt detta är när jag var verksam i Madrid som VD för ett medelstort svenskägt företag och skulle till Stockholm över helgen där min dåvarande fru och mitt barn bodde. Min sekreterare frågade mig på torsdagseftermiddagen om jag skulle hem över helgen och jag bara stod och tittade på henne under tystnad, jag begrep helt uppriktigt inte vad hon menade med sin fråga. Hon bröt den rätt tjocka tystnaden som uppstod, allt medan den övriga ledningsgruppen väntade på mitt svar, med det självklara

"Du vet inte vad hemma är"

Just så var det, och Yolanda - klok som få - var modig nog att påpeka detta för mig. Få andra medarbetare har stått mig så nära som hon och få är så uppskattade av mig. Hon var sannolikt den ende på kontoret som kände att hon kunde säga detta till mig. Ett konstaterande som, trots att jag inte hade någon omedelbar replik då, visade sig vara till ovärderlig hjälp för mig den tid som kom att följa genom min skilsmässa och andra mindre kul erfarenheter några år senare. En tid som inte på något sätt är över än även fast tempot kanske är lite lägre - tid i lagom doser för reflektion får numera tanken att mogna och impulserna med därtill hörande handlingar är kanske inte riktigt lika otyglade numera.

För vad eller var är hemma? Är hemma en geografisk plats? Är hemma där några kubikmeter virke, isolering, några spikar och en lämplig mängd betong som fått formen av ett hus? Är hemma det utrymme jag samlar på mig alla mer eller mindre nödvändiga expenser och utensilier som vart och ett för sig representerar minnen eller gör det möjligt för mig att sova i en säng under tak? Är hemma där jag har släkt och vänner i närheten? Eller är det så att hemma mer är en känsla av trygghet och säkerhet? En känsla av lugn och att de maror som förföljt mig tillfälligt tappat vittringen. Kanske är "hemma" mer en känsla av sammanhang, kanske är det så. Sammanhanget - att förstå var jag är i förhållande till min historia och mina livsmål.

Och just där kanske jag nu ska gå in på just min oro, den är kopplad till rotlösheten på sitt sätt. Det som skrämmer mig mest av allt är att fastna. Fastna i tanken, fastna i att vara bekväm, fastna i en vardag som består av ett jobb som löper nio till fem och ett hem där de virkade dukarna pryder dammfria små bord. En oro och rädsla att fastna i rörelsen, att fastna och inte komma vidare.

Allt däri ligger min oro. En oro för att stangera och sluta utvecklas. Därför är jag på det ena eller andra sättet i någon form av ständig rörelse, ett drag som förstärks med detta är nyfikenheten på nästa sida i boken, nästa dag, nästa år, nästa möte.

Det är i denna rörelse, oftast mitt i steget, där en tanke om livet i allmänhet formuleras och om politik och samhälle i synnerhet, och det är där jag känner mig trygg. Det är just där, den känslomässiga plats som ligger någonstans mellan långt borta och ingenstans, mitt i rörelsen, som är "hemma" för mig. Där, mitt i steget, jag får tanken och insikten om mitt eget sammanhang - var jag är i förhållande till min historia och mina mål - och som ger mig förutsättningar och kraft att ta nästa steg. Där, tillsammans med människor som utvecklar och utmanar mig, där är jag hemma.


Andra krönikor under helgen kan du få av Mary Jensen (som undrade över länkningen nu för tiden), Antonsson, Andersson, Högberg, Ankersjö och Soilander.

Fredrik Antonsson (M), regeringsbloggarnas mest kuriösa röst i bloggosfären, reagerar precis som jag förväntade mig på Johan Ulvenlövs (S) postning med en rapport från Netroots Nation i USA. Ett konvent för progressiva bloggare.

Antonsson försöker febrilt, och i frustration, motivera sin egen och andra regeringsbloggares existens med blandad framgång kan jag tycka. Postningen hade blivit bra mycket bättre om han inte hela tiden förhållit sig till Netroots men det kanske är det enda sättet han - och andra borgerliga bloggare - förmår positionera sig själva på ett begriplligt sätt. Det är väl det som är essensen i hans postning på sitt sätt är min bedömning.

Netroots är, så här långt, kanske inte en framgångssaga men i varje fall ett tecken på att medielandskapet är under stark förändring parat med mer djupgående skillnader i ideologier. Per Ankersjö (C) har varit inne på det tidigare (hittar inte den postningen nu) men hans tes då var att liberala bloggar har svårare att agera som grupp då varje röst har ett starkt individualistiskt synsätt. Det är en skillnad som jag tror är mer avgörande än vad som syns för handen, Netroots bygger i mångt och mycket på en gemensam idé om att laget är starkare än jaget och att vi ser vinsten med att samarbeta för en idé, ett budskap eller en vision. Socialism och kollektivt tänkande? Kan finnas inslag av det, men varje röst är unik, varje tanke och idé har sitt ursprung i den enskilde individen och jag har kanske själv är en mer vänsterliberal profil och kanske inte alltid går samma väg som de övriga. Däremot är Netroots kultur viktig att ta med, jag vågar påstå att det finns en stor känsla av sammanhang. Alla bidrar, alla drar nytta.

Men åter till samhällsdebatten. Givet den medieutveckling vi ser idag i främst USA med omfattande tidningsdöd till förmån för web-baserade nyheter så finns det goda skäl att på något sätt dra erfarenheter av hur andra, mer nätverksbaserade medier ska kunna positionera sig.

I Sverige har vi haft en våg av detta, A-pressen är i praktiken ett avlägset minne och dagens medielandskap domineras på riksplanet av mer eller mindre högerorienterade redaktioner, Aftonbladet undantagna. Om vi isolerar oss till riksplanet så ser det svenska medielandskapet ut som följer:

Rikstäckande morgontidningar

Dagen
Dagens Industri
Dagens Nyheter
Metro
Svenska Dagbladet
Världen idag

Rikstäckande kvällstidningar

Aftonbladet
Expressen
GT
Kvällsposten

Det finns naturligtvis regionala tidningar med aktningsvärda upplagor men fördelningen, vad avser politisk färg på ledarredaktionerna, är inte märkbart mer balanserad som helhet än på riksplanet.

Givet detta så har regeringsbloggare kanske svårare att bryta igenom i samhällsdebatten. Utöver att bryta sin egen politiska dominans på ledarplats så jämför de sig ständigt, likt Antonsson nu, med Netroots. Och just detta senare är något som naturligt, och för överskådlig tid, kommer styra den borgerliga delen av bloggosfären. De jämför sig, eller förhåller sig, hela tiden med Netroots utan att, kanske på grund av de ideologiskt betingade individualistiska strömningarna, kunna skapa något eget gemensamt.

Ett tredje skäl till Netroots framgång kan spåras i valförlusten 2006. Med Mona Sahlins personliga övertygelse om vägen till förnyelse och nätets inneboende kraft parat med att (S) lyckades rekrytera in rätt person att managera bloggkontakter så skapades kraften att, kollektivt, bygga något unikt.

Just denna avund för det sistnämnda är lätt att spåra i Antonssons ode för dagen. Och kanske är det så att vi ska överväga att hjälpa dom på traven lite grann. Och bjuda dom på en valförlust den tredje söndagen i september samtidigt som det slopade presstödet till bland annat SvD ska få verka fullt ut. Då kanske det kan hända något på den borgerliga planhalvan.

Avslutningsvis med adress till just nämnde Antonsson: Jag ska personligen se till att du får ett signerat och dedikerat exemplar av boken, den kan sannolikt av dig användas som en manual till hur det borde gå till i era led. Men matchen internt borgerligheten får du nog ta alldelses själv och i min värld fyller du en funktion på nätet. Du är oberäknelig. Ibland briljant, ibland som en trafikolycka, de flesta stannar i alla fall till och tittar på dina alster reflexmässigt.

Det särskiljer din blogg, Tokmoderaten, från många andra regeringsbloggare. Dina bloggande kollegor är dessvärre i flera fall är bleka eller undermåliga kopior av PJ Anders Linder, Per Gudmundson, Sanna Rayman och Peter Wolodarski för att nämna några av denna ymniga flora av ledarskribenter.

Peter Andersson och hans namne Högberg har bloggat om närliggande samt att Alexandra har en egen postning om boken om Netroots.

Fredrik Antonsson (M), regeringsbloggarnas mest kuriösa röst i bloggosfären, reagerar precis som jag förväntade mig på Johan Ulvenlövs (S) postning med en rapport från Netroots Nation i USA. Ett konvent för progressiva bloggare.

Antonsson försöker febrilt, och i frustration, motivera sin egen och andra regeringsbloggares existens med blandad framgång kan jag tycka. Postningen hade blivit bra mycket bättre om han inte hela tiden förhållit sig till Netroots men det kanske är det enda sättet han - och andra borgerliga bloggare - förmår positionera sig själva på ett begriplligt sätt.

Det är väl det som är essensen på sitt sätt är min bedömning.

Netroots är, så här långt, kanske inte en framgångssaga men i varje fall ett tecken på att medielandskapet är under stark förändring parat med mer djupgående skillnader i ideologier. Per Ankersjö (C) har varit inne på det tidigare (hittar inte den postningen nu) men hans tes då var att liberala bloggar har svårare att agera som grupp då varje röst har ett starkt individualistiskt synsätt. Det är en skillnad som jag tror är mer avgörande än vad som syns för handen, Netroots bygger i mångt och mycket på en gemensam idé om att laget är starkare än jaget och att vi ser vinsten med att samarbeta för en idé, ett budskap eller en vision. Socialism och kollektivt tänkande? Kan finnas inslag av det, men varje röst är unik, varje tanke och idé har sitt ursprung i den enskilde individen och jag har kanske själv är en mer vänsterliberal profil och kanske inte alltid går samma väg som de övriga. Däremot är Netroots kultur viktig att ta med, jag vågar påstå att det finns en stor känsla av sammanhang. Alla bidrar, alla drar nytta.

Men åter till samhällsdebatten. Givet den medieutveckling vi ser idag i främst USA med omfattande tidningsdöd till förmån för web-baserade nyheter så finns det goda skäl att på något sätt dra erfarenheter av hur andra, mer nätverksbaserad medier ska kunna positionera sig.

I Sverige har vi haft en våg av detta, A-pressen är i praktiken ett avlägset minne och dagens medielandskap domineras på riksplanet av mer eller mindre högerorienterade redaktioner, Aftonbladet undantagna. Om vi isolerar oss till riksplanet så ser det svenska medielandskapet ut som följer:

Rikstäckande morgontidningar

Dagen
Dagens Industri
Dagens Nyheter
Metro
Svenska Dagbladet
Världen idag

Rikstäckande kvällstidningar

Aftonbladet
Expressen
GT
Kvällsposten

Det finns naturligtvis regionala tidningar med aktningsvärda upplagor men fördelningen, vad avser politisk färg på ledarredaktionerna, är inte märkbart mer balanserad som helhet än på riksplanet.

Givet detta så har regeringsbloggare kanske svårare att bryta igenom i samhällsdebatten. Utöver att bryta sin egen politiska dominans på ledarplats så jämför de sig ständigt , likt Antonsson,med Netroots. Och just detta senare är något som naturligt, och för överskådlig tid, kommer styra den borgerliga delen av bloggosfären. De jämför sig, eller förhåller sig, hela tiden med Netroots utan att, kanske på grund av de ideologiskt betingade individualistiska strömningarna, kunna skapa något eget gemensamt.

Ett tredje skäl till Netroots framgång kan spåras i valförlusten 2006. Med Mona Sahlins personliga övertygelse om vägen till förnyelse och nätets inneboende kraft parat med att (S) lyckades rekrytera in rätt person att managera bloggkontakter så skapades kraften att, kollektivt, bygga något unikt.

Just denna avund för det sistnämnda är lätt att spåra i Antonssons ode för dagen. Och kanske är det så att vi ska överväga att hjälpa dom på traven lite grann. Och bjuda dom på en valförlust den tredje söndagen i september samtidigt som det slopade presstödet till bland annat SvD ska få verka ut.

Då kanske det kan hända något på den borgerliga kanten.

Avslutningsvis med adress till just nämnde Antonsson: Jag ska personligen se till att du får ett signerat och dedikerat exemplar av boken, den kan sannolikt av dig användas som en manual till hur det borde gå till. Men matchen internt får du nog ta alldelses själv.

Trots Statsministerns försäkringar om att ungdomsarbetslösheten är en illussion ger sig inte den organisation som historiskt stått (M) närmast. Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, argumenterar vidare på SvD Brännpunkt och menar att ungdomsarbetslöshet är dålig för alla inblandade parter.

Han pekar på att Arbetsförmedlingens chef Angeles Bermudez-Svankvist och Clas Olsson ogillar Svenskt Näringslivs kritik. På Brännpunkt den 19 juli hävdade de att de höga siffrorna passar i Svenskt Näringslivs arbete för en modernare arbetsrätt men Stefan Fölster pekar på större, och vidare problem som mer angelägna. Den långsiktiga utslagningen kan skapa irreparabla konsekvenser för samhället. Ett citat står för sig själv:

De som underskattar problemets omfattning bidrar inte till dess lösning. Vi måste våga se att arbetslösheten närmar sig 30 procent och våga diskutera vilka förändringar som behövs för att långt fler unga ska kunna hitta riktiga jobb.

Statsministern representerar dessvärre en av dessa som underskattar problemen, och att just statsministern, i kraft av sitt ämbete, gör det kan väl vi alla konstatera är mindre lyckat. Det innebär att det är den samlade borgerlighetens uttolkning eftersom han som regeringschef har de borgerliga partiernas orubbade förtroende. Hans citat om en illusorisk arbetslöshet är närmast historiskt naivt. Eller verklighetsfrånvänt.



Mona Sahlin pekar på detta i sin bok "Möjligheternas land". På sidan 49 kan man läsa att Svenskt Näringsliv rapporterar att vart femte rekryteringsförsök misslyckats på grund av att det saknas kompetent arbetskraft. Para ihop detta misslyckande med regeringen Reinfeldts systematiska nedmontering av såväl komvux-, yrkes- och postgymnasiala utbildningar. Utbildningar som arbetskraften behöver för att kunna utveckla Svenskt Näringsliv.

Med en statsminister och regering som, i strid mot vad arbetsmarknadens parter (såväl arbetsgivar som de fackliga organisationerna vilka torde leva närmare verkligheten) konstaterar, fortsätter att hävda att alla dessa siffror och alla dessa röster är inbillningssjuka eller illusoriska så ser det mörkt ut för den svenska industrin och därmed välfärden.

Kan inte någon vettig, eller modig, människa väcka statsministern? Eller sitter han alltför isolerad av stats-, partisekreterare och spin-doctors i sitt elfenbenstorn med i allt väsentligt censurerad information? Jag har mina synpunkter på statsministerns politik och ledarskap men jag kan inte för mitt liv tro att han är så pass korkad eller lomhörd att han inte förstår. Det är inte den bild som han ger. Men det kanske är på det sättet att det är just den senare bilden som är en illusion och att det är ungdomsarbetslosheten som är verklig.

Vad är illusion och vad är verklighet? Jag har ett svar, statsministern och regeringsbloggarna har uppenbarligen ett annat.

I NY Times och Haaretz hittar jag ett par artiklar av största intresse för de som följer fredsprocessen i Mellanöstern. Artikeln handlar om, för en yttre betraktare apart, om den Israeliska regeringens lagförslag om hur och vad som definierar en som räknas in i den judiska gemenskapen. Ointressant i sammanhanget skulle vissa kanske säga. Högintressant för hur Israel kommer att agera i fredsförhandlingarna med palestinierna.

Förslaget, som nu lagts på is i sex månader, drivs av konservativa och ortodoxa krafter i Israel. Förslaget går i praktiken ut på att just de ortodoxa definitionerna skall vara gällande vilket fått till följd att de judar som lever i den nordamerikanska diasporan gått i taket. Den amerikanska diasporan luftar nu en oro för att inte räknas in i den judiska gemenskapen då de har en liberalare syn och tillämpning av den gemensamma religionen.

Nu är som sagt lagförslaget fruset efter en massiv mail-bombning av premiärminister Netanahus kansli men de amerikanska rösterna, främst företrädda av Rabbi Jeremy Kalmanofsky i New York hyser inte någon djupare optimism att kunna räkna in sina konvertiter i den judiska gemenskapen med rådande politiska läge.

Skulle inte förhandlingarna kring det nu frysta förslaget lyckas kommer denna, i grunden inrikespolitiska, fråga få utrikespolitiska konsekvenser i fler dimensioner. En alienering av den nordamerikanska diasporan kommer på sikt försvaga USA:s i grunden pro-Israeliska hållning samtidigt som det ger en tydlig fingervisning att de mer hökaktiga krafterna kommer sätta Israels position i de kommande fredsförhandlingarna.

Jag delar en annan Rabbis bedömning i ärendet. Rabbi David Schuck, Pelham Jewish Center i Westchester County, N.Y., sade att denna konvertitlagstiftning "spottar alla judar i Diasporan i ansiktet" och kommer leda staten Israel i en fundamentalistisk riktning. Samtidigt behöver Netanahuy de amerikanska judarnas stöd i förhandlingarna med bland annat president Obama om fredsprocessens återupptagande.Netanahu säger själv att denna lag nu har kommit att blockera vägen framåt.

Det är inte utan oro jag följer detta nu, en radikalisering i regionen från den enda egentliga demokratin är det sista som fredsprocessen behöver. Och förlorarna? De kommer återfinnas på såväl den Israeliska som på den Palestinska sidan. Frågan är vilka som kommer få betala det högsta priset. Svaret är inte givet.

I SvD återger PJ Anders Linder ett samtal med Per Schlingmann (M) om Alliansens framtid. Med mindre än två månader kvar till valdagen säger partisekreterare Per Schlingmann att han vill se en fördjupning av Alliansen: nationellt, regionalt och organisatoriskt.

Lite från läktaren undrar jag hur slutresultatet kommer te sig, och då inte utan en viss förnöjsam munterhet. Hur feministen och socialliberalen Birgitta Ohlsson (FP) och Mikael Oscarsson, riksdagsledamot (KD) som på fullaste allvar vill begränsa utländska kvinnors rätt till abort i SvD i framtiden ska kunna stå på barrikaderna och utstråla enighet. Eller kanske tillsammans med Tuve Skånberg, som utöver sitt väldokumenterade abortmotstånd också påstått att alltför utbredd homosexualitet var skälet till såväl nazitysklands som romarrikets fall.

Eller hur Carl Bildt (M) i en säkerhetspolitisk debatt kommer söka stöd och konsultation från Annelie Enochsson (KD), tillika suppleant i riksdagens Försvarsutskott. Enochsson som på fullaste allvar menat att "Ship to Gaza" skyddade sig med barn som mänskliga sköldar (hon raderade i och för sig dessa meningar efter hård intern kritik men vi sparade skärmdumpar från det) utan att det funnits någon information som kunnat tyda på det.

Ett tredje spörsmål är hur hela (FP) energipolitik skall kunna gå, eller till och med dansa hoppsasteg hand i hand med (C) in i riksdagens kammare med (C) egna interna uppenbara vånda i samma ärende. En vånda som under det senast året blivit uppenbar då Stureplans- och Traktorcenter inte alltid varit överens ens internt.

Och organisatoriskt? Ja, om nu ett fördjupat samarbete skall ge några stordriftsfördelar så brukar det innebära rationalisering av personal. Vilka ombudsmän skall gå mot nya utmaningar utanför politiken? Blir det den moderate ombudsmannen som får företräde före dessa attraktiva tjänster före den med en (FP), (C) eller (KD) profil? Och vad händer med centerpartiets partikassa? Den är den enskilt största i Europa och jag kan slå vad om att de andra partisekreterarna bligar med viss vällust på denna enorma, och hitintills sparsamt utnyttjade, resurs. Det kan ju faktiskt leda till att (M) slipper de framtida spörsmålen om varifrån finansieringen kommit ifrån vilket är en drivkraft i sig.....

Det är inte utan en viss förnöjsam nyfikenhet jag följer denna utveckling, Tokmoderatens hjärta bultar för denna idé och jag förstår honom eftersom han representerar Alliansens största parti....

Alliansregeringen har inte kunnat acceptera att EU:s relativa fattigdomsbegrepp – som gällt sedan 1984 – har givit den rödgröna oppositionen rätt, fattigdomen i Sverige ökar. Därför har Fredrik Reinfeldt agerat kraftfullt under våren 2010 för att EU ska ändra den här gemensamma, vetenskapligt baserade fattigdomsdefinitionen. Så skriver en av mina favoritbloggare, Lena Sommestad, på DN Debatt.

Hon reder ut begreppen och drivkrafterna och pekar på att det vetenskapligt belagda fattigdomsbegreppet, den etablerade fattigdomsdefinitionen i EU. Den säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Denna definition är nära knuten till samhällets inkomstfördelning. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen. I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984.

Den Brittiske forskaren och epidemiologen Richard Wilkinson reder ut detta ytterligare, eller inte begreppet som sådant utan vilka konsekvenser som blir följden av ökade klyftor i en relativ samhällsekonomi, i sin bok "Jämlikhetsanden".Vårt samhälle, där individen är lika lösryckt och atomiserad som någonsin på 1800-talet, präglas av konkurrens, alienation och avundsjuka, skriver Wilkinson och Picket (den andra författaren till boken). Statusjakt är något som tycks bli viktigt i tider då människor känner sig osäkra på varandra, är dåliga på att visa tillit, känner bristande trygghet och förankring.

Statusjaktens och jämförandets källa är inkomstskillnaderna. Dessa skillnader har blivit gigantiska, framför allt i USA och Storbritannien.Då spelar det mindre roll att de fattiga i USA och Sverige materiellt sett är mindre fattiga än de var för 50 år sen. Relativt sett är de ändå mindre värda, i båda sina egna och de rikas ögon.

Både till höger och vänster på den politiska skalan har det alltid funnits personer som känt på sig att ojämlikhet leder till social splittring, svårigheten har varit att bevisa det. I industrialismens tidevarv oroade sig många, inte minst de konservativa, för att samhället skulle atomiseras. Och det är just dessa farhågor som Wilkinson och Picket lyckas fånga i sin bok.

Så, jag är lika brydd och bekymrad över Statsministerns arbete att radera ut nuvarande, vetenskapligt bevisade, fattigdomsbegrepp. Det finns dock en logik i detta - ett av Allianspartiernas företrädare har en syn som ligger väl i linje med den inslagna vägen där definitionen på fattigdom regleras av om du behöver tigga eller inte. Att inte ha råd med att låta sina barn åka på klassutflykt är i vårt samhälle enligt denna definition inte fattigdom. Det är något annat som inte tycks engagera borgerliga företrädare.

Men. Eftersom jag för närvarande är inne i en säkerhetspolitisk loop just nu vill jag föra in fler perspektiv än mikroperspektivet, om nu EU är ett mikroperspektiv. På den översta makronivån finns det en rad erfarenheter att dra. Det finns egentligen bara två faktorer som vi själva kan råda över som kan hota en stat eller civilisation inifrån.

Det ena är ökade klyftor, detta skapar spänningar mellan samhällsgrupper på ett sådant sätt att centrifugalkrafter stimuleras i en stat. Om stora grupper känner ett relativt utanförskap från samhället i övrigt leder detta till en grogrund för extrema eller fundamentalistiska krafter att växa. I det lilla och än så länge lågmälda - de arbetslösa, i det något större och sammanslagna - förorter som Rosengård, Gottsunda och Rinkeby.

Det andra är, och här vill jag passa på att ge (PP) cred för dess trägna opinionsarbete (ta det lugnt Emma, det kommer mera under helgen vad gäller din utmaning), vad som händer med ett samhälle när staten använder omfattande och integritetskränkande tvångsmedel mot det som utgör staten - medborgarna - i syfte att skydda staten som idé och instutition. Marnia Lazreg har skrivit en bok om detta, Torture and the Twilight of Empire, som gör en historisk exposé över vad vi sett historiskt och varthän nutiden kan leda oss. Inte speciellt upplyftande läsning eller något för den svagsinte men nyttig ögonöppnare för de som framgent viftar bort dessa frågor om integriteten som oviktiga.

Regeringen Reinfeldts manövrar att skruva på statistik och begrepp är inget nytt, det har vi kunnat se under hela mandatperioden. Men som Lena pekar på i sin artikel och vad jag försökt beskriva finns det en rad med parametrar där regeringen Reinfeldt rör sig i en riktning som kommer leda till instabilitet i samhället. Den människo- och samhällsyn som utrkristalliseras med ökade klyftor och fler övergreppp i den personliga sfären leder inte till något stabilare samhälle. Det har historiskt sett fått till följd att samhällen slits isär inifrån och jag kan inte se att konsekvenserna av Alliansens politik, som leder till just ökade klyftor och kontrollstater, skulle utgöra ett undantag.

Vad som bekymrat mig en tid är borgerlighetens faiblesse att se samhället som enskilda beslut och budgetposter och utan inbördes sammanhang. Lena Sommestad lyfter upp en av flera parametrar på ett ypperligt sätt. Vi behöver på alla sätt belysa detta bättre och hur samhället ska hålla ihop, för det är det som skiljer alternativen åt i höstens val.

Annat: Alliansfritt 1,

Bloggat: Peter Högberg, Annika Högberg och Rosmarie. Ylva Johansson har en relaterad artikel i Aftonbladet.

I vaket efter givarkonferensen i Afghanistan finns det goda skäl att börja följa varthän USA och NATO är på väg. Jag har sedan tidigare hävdat att USA:s globala hegemoni och NATO dominans är hotat av USA:s eget budgetunderskott. Idag, för första gången, får vi något som kan tolkas som ett vitsordande av detta förhållande från hästens mun.

USA:s försvarminister Robert Gates har nu säkrat stöd i kongressen för att strama åt Pentagons alltmer ymniga försvarsbudgetpropåer rapporterar NY Times. Inledningsvis har Gates i samarbete med Senaten skurit ner en budgetpost för upprätthållandet av den operativa förmågan från 18 miljarder dollar till 10 miljarder dollar. Parat med att Hillary Clinton, förstärkt av president Obama själv, förberett ett första tillbakadragande från Afghanistan under 2011 ser det inte bättre ut än att USA nu slutligen insett att för att komma tillrätta med statsfinanserna måste alla sektorer, med därtill hörande engagemang och konsekvenser, bidra.

Andra sektorer i den amerikanska försvarsmakten som kommer få känna av stålbadet i närtid är, något förvånande, veteranernas villkor. Gates har redan aviserat försämringar i hälsoförmåner och sjukförsäkringssystem för denna grupp innan Afghanistaninsattsen är avslutad. När denna väl är avslutad eller i process att minska så utesluter han inte friställning av personal. Förändringarna i USA:s försvar kommer snabbt nu och just denna personalminskning kan sägas vara unik.

Givet detta så kommer jag lyssna noga på hur de svenska NATO-förespråkarna nu kommer reagera. USA tar nu de första stegen till ett minskat engagemang utanför Nordamerika. Omvänt står USA för runt 70 procent av NATO samlade åtaganden. Som näst största bidragsgivare i form av engagemang står Storbritannien. David Cameron, premiärminister, har aviserat en nedragning om 25 procent i samtliga skattefinansierade sektorer.

Det börjar därmed röra på sig rejält i det säkerhetspolitiska landskap vi kännt sedan murens fall 1989. Då kunde ingen förutse de kommande 20 årens utveckling. Lika lite kan vi det nu, den lågintensiva dramatiken vi ser kan ta längre tid på sig för att verka, men rörelsen är redan igång och kan sannolikt inte reverseras. Vad som kommer ut av detta är svårt att sia om, och de politiker, försvarsminister Sten Tolgfors i synnerhet, som borde ta sitt ansvar och driva debatten - dom är tysta. Oroväckande tysta.

I Aftonbladet idag kan vi läsa om en kvinna som fallit mellan alla stolar som finns att falla i vaket efter Alliansens sjukförsäkringsreform. Hon befinner sig i ett ingenmansland där hon är för sjuk för att jobba men för frisk för att vara sjuk. Det senare en rätt märklig slutsats då hon tvingas äta upp till 30 tabletter smärtstillande per dag.

Alliansregeringen lovade, ja just det: lovade, att ingen skall behöva stå utan ersättning men det är just det kvinnan gör. Och jag kan tycka att listan på människor som far illa blir lite för lång nu, egentligen räcker det med att en person far illa för att det skall vara oacceptabelt.

Det är därmed logiskt att såväl Sjukförsäkringsministern som Arbetsmarknadsministern försöker vifta bort alla dessa livsöden med "inkörningsproblem" eller "det skulle vara fel uttala mig i det specifika fallet", det är ett sätt att försöka stänga världen ute. Ett annat trick, på lägre politisk nivå, brukar vara att skylla på myndigheterna, i detta fall Försäkringskassa och Arbetsförmedling. Det finns de som går på detta men tyvärr, i svensk förvaltningshänseende så vittnar detta sistnämnda om en djupt rotad okunskap hos de som påstår att myndigheterna skall lastas. Riksdagen beslutar om lagar, Regeringen ansvarar för tillämpningen genom att utge förordningar och inte minst viktigt, regleringsbrev. Myndigheterna gör med andra ord det som regeringen i all sin visdom och klarsynthet beslutat om.

Jag börjar bli rätt trött på alla dessa borförklaringar, hitintills i år har endast 370 personer slussats ut till riktiga arbeten av alla de som "omförsäkrats". Av drygt 12 000 "omförsäkrade" har nu hela 370 någon form av arbete utan stöd. 370 personer motsvarar ungefär tre procent. Ska vi ropa hurra nu? Det är dessutom okänt hur nära en utslussning dessa 370 stod, jag kan inte utesluta att dessa hade slussats ut även i det förra systemet.

Det kan dessutom vara dags att återigen påminna om de ursprungliga motiven bakom "reformen". Christina Husmark-Persson vitsordade 2007 att det var för att finansiera regeringens skattesänkningar och nu vet vi åtminstone ett antal som helt fallit ur systemen och därmed inte belastar dessa. Det kanske inte blir så mycket pengar som statskassan sparar in på den enskilde som dagens artikel handlar om men hur är det ordstävet går: "Många bäckar små....".

Jag börjar bli rätt trött på alla dessa bortförklaringar och urskuldningar nu, såväl från regeringen som från regeringsbloggare. Det är de facto så att Alliansen har majoritet i riksdagen, med denna majoritet som grund bildade Fredrik Reinfeldt regering 2006. Sedan den dagen har vi bara kunnat åse ett lagstiftnings- och reformarbete som trotsat alla beprövade erfarenheter och kännetecknas av slarv. Samtidigt har samtliga ministrar och regeringsbloggare skyllt på andra faktorer, oftast att det är sossarnas fel att den egna Allianspolitiken och reformerna slår snett.

Det vi ser av regeringens politik och retorik är inte att ta ansvar enligt mitt sätt att se det. Och det är just detta ord, ansvar, som statsministern säger sig personifiera och gå till val på när han nu söker nytt förtroende. Men vem vet? Väljarna kanske tycker att den behandling vi ser av enskilda människor som den i Aftonbladet nämnda är just att ta ansvar.

I så fall har Sverige blivit riktigt obehagligt.

Ros-Marie har nog dagens mest tänkvärda postning i debatten om (PP) vara eller icke vara i riksdagen. Men all respekt kära pirater, detta är ett tydligt kvitto på ert engagemang. Att (S) nu själva finner integritetsaspekten i politikområden som kanske inte (PP) tidigare reflekterat över. Vad jag vill ha sagt är att detta är ett kvitto på ett väl genomfört opinions- och folkbildningsarbete som (PP) nu kan ta på sig äran av. Men även ge ett svar.

Ros-Marie pekar på integriteten i sjukvården, att se till vilka konsekvenser sammanslagningen av sjukjournaler får för den enskildes integritet. Jag väljer att ta frågan ett steg till. Alliansen arbetar hårt för att genomföra vårdval Europa inom den svenska vården för svenska vårdtagare. Jag har varit tveksam eller direkt negativ till detta ur ett flertal aspekter.

Idag är vårdval Europa i praktiken möjligt att genomföra med små förändringar då förhandsbesked från landstingen eller motsvarande krävs innan man får resa iväg. Debatten har tyvärr handlat om allt annat än patientsäkerhet utan har mer haft fokus på att finansieringsfrågan är löst. Till patientsäkerhetsaspekten kan vi nu lägga patientintegriteten.

Vad Alliansen helt har negligerat eller sökt undvika är tyvärr just fokus på patienten. En basal funktion för att detta skall fungera är att journaler och annan väsentlig information om patienten måste översättas korrekt och kunna följa patienten på hans eller hennes väg mellan vårdgivarna utomlands och i hemlandet. Situationen i Sverige kantas idag med problem att skicka nämnda journaler mellan landsting. På denna fråga duckar Alliansen.

I Sverige har vi en patientskadeförsäkring som ersätter patienten för oförutsebara, allvarliga skador och felbehandlingar. Omfattar denna försäkring patientskador i utlandet eller måste den enskilde patienten anlita advokat om något oväntat går snett? Även på denna fråga duckar Alliansen.

Vart skickar man anmälan om man anser sig felbehandlad eller om journalen kommit i orätta händer? Det här är frågor man som patient bör ha svar på innan man ger sig iväg. Konsumentupplysningen inom sjukvården blir således väldigt viktig när vi går in i EU:s patientrörlighetssystem.

Men. En huvudfråga som är särskilt väsentlig och som jag tycker tappats bort i debatten är problemet med bakterier som utvecklar resistens mot antibiotika. Den är särskilt aktuell i tider när oro kring pandemier som svininfluensan resulterar i svarta tabloidlöpsedlar. Problematiken är inte bara en medicinsk angelägenhet, den får politiska konsekvenser, och är reell med det alltmer frekventa resandet. Ett resande till miljöer, som med Vårdval Europa, skulle omfatta härdar för smitta.

Den europeiska myndigheten för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) bedömer att mulitresistenta bakterier är det allvarligaste hälsohotet inom Europa. Både Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet lyfter fram resistensproblematiken som en allvarlig och svårhanterlig faktor. Utan verksam antibiotika blir en vanlig infektionssjukdom som lunginflammation åter ett dödligt och högst påtagligt hot.

I Sverige är situationen fortfarande god jämförd med andra EU-länder. Det är dock statistiskt och faktabaserat säkerställt att spridning via resande spelar en viktig roll i ökningen av resistenta bakterier. Men med ökande patientrörlighet finns risk för att vi får import av alltfler resistenta bakterier över tid. Även om infektionen läker så kan ens liv förändras radikalt om man blir smittbärare och kanske livslångt måste vidta försiktighetsåtgärder för att inte smitta andra. Enligt den retorik jag kunnat ta del av skall från Alliansen åligger ansvaret för detta urval den enskilde patienten.Och detta är endast vårdaspekten. Sedan tillkommer integritetsaspekterna.

För den enskilda patient som söker vård utomlands för att slippa stå i kö för en operation eller för att en operationsmetod inte finns tillgänglig i Sverige är det avgörande för en lyckosam rehabilitering att resistensläget på den klinik inte utsätter patienten för en risk man senare ångrar. Men för att få ett grepp om vilka kliniker som kan vara lämpliga så måste den enskilde patienten skicka journaler på påseende för att klinikerna skall kunna svara.

Är det rimligt att tro att en genomsnittlig patient, utan medicinsk eller epidemiologisk grundutbildning, kan värdera riskerna och göra detta urval? Är det dessutom rimligt att den enskilde patienten kan överblicka konsekvenserna av att en journal sprids över gränserna? Vem betalar för idella skadestånd vid felbehandlingar eller om en journal kommer på avvägar i Europa? Är det då individens ansvar som vanligt? Eller?

Såväl Alliansen som nu (PP) har en del frågor att svara på anser jag. Men (PP) har en "upper hand" och kan sannolikt - med sitt fokus på individens säkerhet före marknadens behov - ha potentialen att komma till en något sundare grundhållning. När det kommer till regeringspartiernas linje är det tydligt att marknadens, inte individens, behov är styrande.

Annat: Peter Högberg