Via SvD och Claes Krantz kan jag läsa mig till hur förtalskampanjen riktad mot Mona Sahlin tilltar och ånyo kan kopplas till företrädare för Moderata samlingspartiet, a.k.a Nya Moderaterna. Socialdemokraterna har nu spårat en avsändare – en moderat kommunpolitiker – och kräver nu att M-ledningen agerar.

Agerar. Per Henriksson, moderaternas kommunikationschef säger att han skall ta ett samtal med vederbörande. Samtal.

Det här är ingen nyhet egentligen, vi har sett det förut. Senast med PR-byrån Diplomat PR som utför arbeten åt Statsrådsberedningen och Regeringskansliet. Expressen publicerade den 23 april, en artikel där ett mail med Mona Sahlins förfalskade underskrift cirkulerat i Regeringskansliet. Men mailet är inte från Mona Sahlin. Mailet innehåller smutskastning riktat mot S-ledaren. "Betala din dagmamma svart, det gjorde jag!", lyder ett tips. "Skippa tv-licensen, det gjorde jag!", är ett annat.

Enligt tidigare överåklagare Sven-Erik Alhem är brevet som sådant förtal. Én som medverkat till att sprida skickat brevet vidare är Gunnar Fröroth, delägare i PR-byrån Diplomat PR, styrelseledamot i den liberala tankesmedjan Fores och tidigare aktiv i Folkpartiet.

Nej. Det är ingen slump att Alliansen agerar på detta sätt. En gång är ingen gång. Två gånger är minst en gång för mycket. Det är inte en slump, det är ett mönster. Och jag kan ha mina funderingar vem som ligger bakom detta mönster samtidigt som jag nog skulle fundera ett varv extra om valet av PR-byråer i framtiden.

Att som Per Henriksson, samtala med den nu avslöjade kommunpolitikern, känns lite för lättviktigt och mig veterligen har Diplomat PR fortsatt förtroende i Rosenbad. Men det kanske är så Alliansen vill ha det. Som ni behagar.




Bloggat: Claes Krantz,

10 000-tals nya försvarsjobb innebär en helt ny ungdomsarbetsmarknad i en tid med hög ungdomsarbetslöshet, skriver Sten Tolgfors i Expressen på sidan 4.

Det förvånar mig. Och jag kan bara konstatera att de tecken som vi sett tidigare under Alliansens styre nu förstärks. Försvaret är inte längre en försvarsmakt, försvaret har kommit att till slut bli en budgetregulator och en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Parallellt med detta kan vi konstatera att Alliansen mellan 2006 och 2009 skurit bort välbehövliga utbildningsplatser. Helåret 2006 när det var hög tillväxt och jobben växte fram deltog 237 040 personer i utbildning inom Komvux – motsvarande 100 000 helårsplatser. Helåret 2009 när Sverige genomgår en djup jobbkris med fallande BNP deltog 187 135 personer i utbildning inom Komvux – motsvarande 80 000 helårsplatser. Utbildningsplatser som på ett helt annat sätt kan förbereda en bredd till arbetsmarknaden.

Men åter till hur försvaret nu utvecklas. SvD sörjer lika mycket som jag. De skriver, sannolikt genom Claes Arvidsson – den enda försvarspolitiske journalist av rang, följande:

Ett försvar är en försäkring som kostar, men med yrkesförsvaret ökar risken för att kostnaderna skenar, att man inte lyckas rekrytera tillräckligt antal eller att man får fel personer i kadern. Men inte ens om det blir rätt personer som rekryteras slår det pliktsystemet i fråga om mångsidighet. Vi får soldater som kan strida men inte nödvändigtvis mer – och mer är just vad släckningen av internationella krishärdar alltmer kräver.

Sten Tolgfors och den regering han adresserar har inte förstått två basala parametrar i Sveriges hitintills goda internationella rykte i just försvarhänseende:

* Försvaret har alltid haft, sedan värnplikten infördes för 109 år sedan, en bred folklig förankring. En bred folklig förankring som kunnat verka positivt på legitimeringen av till exempel vår insatts i Afghanistan.

* Just bredden, oavsett ålder, i de samhällsskikt som värnplikten garanterar gör att vårt försvar blir just den stabiliserande och fredsskapande faktor vi så väl behöver. Risken att i tider av högkonjunktur endast vara hänvisad till att rekrytera MÖP, Militärt Överintresserade Personer, är överhängande och med detta ökar risken att distansera Försvarsmakten från de som finansierar den, skattebetalarna.

Sten Tolgfors skriver idag in två personer i historieböckerna samtidigt. Mikael Odenberg som den siste försvarsministern med kompetens, oberoende och integritet. Sten Tolgfors skriver som andra namn in sig själv som den förste biträdande Finans- och arbetsmarknadsministern vars enda och huvudsakliga uppgift att hålla MÖP:ar sysselsatta för längre eller kortare tid. Han skrev det faktiskt själv i Expressen idag.

Det är med sorg i hjärtat jag ser detta ske. Stor sorg och inte så lite ilska och frustration. Sten Tolgfors och Alliansregeringens hantering av Försvarsmakten kan sammanfattas med förkortningen MOP. Militärt Oförstående Personer, med detta uttryvk ligger även försvarspolitik i en bredare kontext. Risken är överhängande att det blir en flopp, och det är inte floppar som skall känneteckna försvars- och säkerhetspolitiken. Försvaret har tyvärr i sin historia ett antal projekt som blivit just det, de behöver ingen hjälp från den politiska nivån. Men tyvärr är det det vi ser....

Inte mer, men heller inte mindre dessvärre.

Mer var jag står finns under taggen Försvaret men sannolikt även under andra relaterade taggar.

I dagens DN kan jag läsa en artikel som onekligen får mig brydd. Brydd över den bakomliggande lätt elitistiska ton som slås an.

Precis nu, mitt under brinnande euro-kris, borde vänstern stiga fram och kraftfullt försvara euron, EU och ett demokratiskt, solidariskt Europa. Fortfarande tror en liten medialt röststark grupp vänsterdebattörer att krisen orsakas av den gemensamma europeiska valutan. Det är en huvudlös ståndpunkt som eldar på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tyvärr markerat distans till euron och plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björklund om ett ja till euron snarast möjligt. Där slutar dock vår enighet. Stabil ekonomisk tillväxt kan bara skapas genom minskade ekonomiska klyftor. Marknadsekonomin fungerar bäst när köpare och säljare är jämlika, skriver de (S) eller (V)-märkta tretton debattörerna med bland andra Nisha Besara och Anders Ehnmark på DN Debatt.

I grund och botten är jag och Thomas Böhlmark varandras motståndare men i mångt och mycket är vi överens idag. EU kommer inte att räddas av mer federalistiska strömningar som situationen ser ut idag. Skulle skribenternas förslag gå igenom skulle tvärtom centrifugalkrafterna få näring med just de resultat som de pekar på som hot.

Skribenterna till artikeln gör för att ta ett exempel, precis som (FP), livet på tok för lätt för sig genom att bortse från Eurons grundläggande problem: Efterlevnaden av regelverk, stabilitetspakten och oviljan att komma tillrätta med egna problem. Jag får intrycket att de inte förstår att Euron som mynt eller sedel är mycket mer än så. Det är just ett regelverk som i detta fall inte visat sig fungera som tänkt. Myntet, eller sedeln, är bara ett yttre attribut. Det attribut som medborgarna ser i handen.

Ett annat ämne som de tar upp, ett gemensamt skattegolv, öppnar för en mycket olycklig vändning i debatten. De tycks helt ha missat en grundläggande princip i bygget av ett fredens Europa. Subsidiaritetsprincipen, att beslut som skatter och infrastrukturinvesteringar skall tas på den nivå det gör mest nytta. Och jag måste säga att ånyo blev jag besviken på hur debatten förs. Jag trodde det var självklart att en debatt om just skatter skall bottna i en debatt och ett beslut om vad som skall vara det gemensamma erbjudandet och vad som skall vara den enskildes ansvar. Detta missar man helt vilket gör att hela artikeln mer eller mindre faller platt till marken.

Det är ingen nyhet att Sverige är ett av de länder som visar upp mest skepticism mot EU. Om vi inte kommer att kunna övervinna motståndet och tvekan bäddar debattörerna tvärtom för en förstärkning de drag av elitism som dessvärre hitintills präglat stämningarna och svenskens förhållningssätt till EU.

Lyckas vi inte vända den skepticism som finns bland väljarna kommer de hot mot Europa som artikelförfattarna pekar på att växa, Tobinskatter, skattegolv eller Euron oaktat. Tyvärr visar det att kopplingen mellan dessa skribenter och väljaren, och förståelsen för att ett samhälles minsta beståndsdel är den enskilda människan, är svag. Och just detta bäddar för ytterligare risker att elitifiera samhällsdebatten och spä på centrifugalkrafterna.

Och blir det så, då är vi och Europa riktigt illa ute.

För att bättre klara av att möta den grövre brottsligheten behöver polis och åklagare mer kunna koncentrera sig på större brottsutredningar och göra utredningarna kring mängdbrott, som villainbrott och misshandel, enklare och mer effektiva. Men kritiker oroar sig för rättsäkerheten rapporterar SR/Ekot.

Justitieminister Beatrice Ask (M) är i princip positiv till förslagen som presenterades idag.

– "Jag vill ju att det ska finnas tydliga regler så att vi inte får så att säga bakslag på grund av att vi gör vissa begränsningar. Men vi måste, för att kunna hantera ärenden tillräckligt snabbt och väl, se till att det finns möjligheter att fokusera på det som är mest centralt i en utredning. Där har det varit lite för oklart hittills".

säger justitieministern

Jag är djupt tveksam till detta. Det handlar dels om rättsäkerheten men framför allt, i min värld, brottsoffret. En förenklad handläggning av ett misshandelsbrott som ingår i en större brottslighet må vara hur effektivt som helst men för det enskilda brottsoffret kan ofta en fullödig utredning, rättegång samt förhoppningsvis en fällande dom vara en väg tillbaka. Och jag kan inte, av nyhetsrapporteringen se, hur försäkringsbolagen ställer sig till denna förenklade handläggning.

Återigen visar det sig att siffror, kolumner och resultaträkningar kan inkludera människan. I detta fall brottsoffren som riskerar förlängda trauman och en anonymisering. Priset för detta i form av framtida psykiska besvär och en tröstlös kamp mot ovilliga försäkringsbolag kan visa sig vara mycket större än vad vi anar.

Tveksamt, djupt tveksamt.

Jag ser att många av mina vänner och kamrater tar upp vad de vill att Mona Sahlin (S) skall tala om i Almedalen. Nu tänker jag inte skriva hennes tal, det gör säkert hon och hennes talskrivare bra ändå. Men jag kan återge lite av mina tankar kring vad talet skall innehålla om jag vore (vilket högre makter både bör förbjuda eller åtminstone ha starka synpunkter på) i hennes position.

Jag skulle vilja ha ett tämligen ideologiskt tal, ett tal som baseras på vad som skall vara det gemensamma erbjudandet och vad som är individens ansvar. Boken ”Egenmakt” av Thomas Eneroth bör kunna vara en lämplig punkt att ta avstamp ifrån samtidigt som hon skulle kunna adressera den reform vi föreslår i rehabiliteringskedjan och sjukförsäkringen.

Jag vill inte bort från diskussionen om skatter, den är viktig. Men den har helt och hållet tagit överhanden i den sakpolitiska debatten. Diskussionen om enskilda skatter och enskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder (RUT) har tagit över mediautrymmet. Dessa är detaljer eller verktyg för att kunna just definiera vad det är för samhälle vi vill se och bygga. Där frågan om vad som skall vara det gemensamma erbjudandet och vad som är individens ansvar är där allt börjar. Solidaritet och frihet är centrala ord i denna diskussion.

En annan fråga som faller i linje med denna är jobben, energiomställning och miljön. Centrala frågor för arbetarrörelsen och vår eftervärld. De går hand i hand och jag vågar påstå att jag vet att en och annan i samarbetsgrupperna har bra och progressiva tankar och förslag hur dessa skall samspela.

Sist men inte minst skulle jag vilja att Mona tar upp de delar som hon sade i talet i Madrid, vid PES valupptakt i december 2008 inför valet till Europaparlamentet. Hon talade där om finanskris och marknaden på ett sätt som belönades med stående ovationer från samtliga socialdemokratiska partier i EU. Det var ett starkt tal för oss som var närvarande och hade förmånen att få lyssna. Progressivt, närvarande och med en tydlig adress att det är demokratin som sätter spelreglerna, inte marknaden fortsättningsvis. Marknaden är en usel herre men kan vara en alldeles ypperlig tjänare till demokratin och välfärdssamhället.

Slutligen, om det finns utrymme skulle jag gå Amanda Brihed och det hon slåss för till mötes. Jag skulle vilja att Mona, å arbetarrörelsens historias vägnar, ber de som tvångssteriliserats genom statens försorg om ursäkt. Om ursäkt för att inte ha sett detta inslag i ett samhälle där vi dels förutsätts ta hand om varandra – men även visar varandra respekt och står för att respektera individens frihet i sina egna val. Därmed skulle Mona sluta cirkeln i talet.

Krassman / Röda Berget / Kulturbloggen / Peter Högberg / Peter Andersson / Jämlikhetsanden / Martin Moberg /

Jag ser att många av mina vänner och kamrater tar upp vad de vill att Mona Sahlin (S) skall tala om i Almedalen. Nu tänker jag inte skriva hennes tal, det gör säkert hon och hennes talskrivare bra ändå. Men jag kan återge lite av mina tankar kring vad talet skall innehålla om jag vore (vilket högre makter både bör förbjuda och ha starka synpunkter på) i hennes position.

Jag skulle vilja ha ett tämligen ideologiskt tal, ett tal som baseras på vad som skall vara det gemensamma erbjudandet och vad som är individens ansvar. Boken ”Egenmakt” av Thomas Eneroth bör kunna vara en lämplig punkt att ta avstamp ifrån samtidigt som hon med detta skulle kunna adressera den reform vi föreslår i rehabiliteringskedjan och sjukförsäkringen.

Jag vill inte bort från diskussionen om skatter, den är viktig. Men den har helt och hållet tagit överhanden i den sakpolitiska debatten. Diskussionen om enskilda skatter och enskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder (RUT) har tagit över mediautrymmet. Dessa är detaljer eller verktyg för att kunna just definiera vad det är för samhälle vi vill se och bygga. Där frågan om vad som skall vara det gemensamma erbjudandet och vad som är individens ansvar är där allt börjar. Solidaritet och frihet är centrala ord i denna diskussion.

En annan fråga som faller i linje med denna är jobben, energiomställning och miljön. Centrala frågor för arbetarrörelsen och vår eftervärld. De går hand i hand och jag vågar påstå att jag vet att en och annan i samarbetsgrupperna har bra och progressiva tankar och förslag hur dessa skall samspela.

Sist men inte minst skulle jag vilja att Mona tar upp de delar som hon sade i talet i Madrid, vid PES valupptakt i december 2008 inför valet till Europaparlamentet. Hon talade där om finanskris och marknaden på ett sätt som belönades med stående ovationer från samtliga socialdemokratiska partier i Europa. Det var ett starkt tal för oss som var närvarande och hade förmånen att få lyssna. Progressivt, närvarande och med en tydlig adress att det är demokratin som sätter spelreglerna, inte marknaden fortsättningsvis. Marknaden är en usel herre men kan vara en alldeles ypperlig tjänare till demokratin och välfärdssamhället.

Om det sedan finns tid kvar, och för att i någon mån gå Amanda Brihed och det hon med fler slåss för till mötes, skulle jag vilja att Mona, å arbetarrörelsens historias vägnar, skulle be de som tvångssteriliserats om ursäkt. Om ursäkt för att inte ha sett detta inslag i ett samhälle där vi dels tar hand om varandra – men även visar varandra respekt och frihet. Därmed skulle Mona sluta cirkeln i talet och visa vägen framåt.

Krassman / Röda Berget / Kulturbloggen / Peter Högberg / Peter Andersson / Jämlikhetsanden / Martin Moberg /

Absolut ingenting fastnade denna morgon. Håll till godo med Miss Li (som jag behöver för att komma igång), återkommer någon gång vid lunch.

De av Kent Persson (M) utropade "veckans bloggdebatterna" brukar jag sällan eller aldrig hörsamma men denna gång tycker jag att det finns goda skäl att vara med. Vi närmar oss Almedalsveckan och den sannolikt längsta valspurten någonsin så jag delger nu min bild av vilka bloggar jag anser vara de 10 mest läsvärda i den politiska bloggosfären. Det kommer bli spännade och se hur andra resonerar.

Det finns naturligtvis fler än de tio (11, en placering blev delad) som jag redovisar här och som jag läser dagligen eller mycket frekvent. Dessa håller i många avseenden minst lika god kvalitet som de jag nu listar vilket är viktigt att påpeka. Listan är mycket av "här och nu" men ger en bild över vilka jag valt att följa de senaste månaderna mer ingående och som påverkar mig eller får mig att agera mest för stunden.

Nåväl, nu till juryns resultat:

Bloggtopplistan inför spurten

10. Mark Klamberg: En nischspelare som när det kommer till juridik sannolikt är den som kan i likhet med Marika förklara saker och ting inom sin specialitet på ett relevant och pedagogiskt sätt. Har sin styrka just i juridiken och i de fallen är Mark en mycket svår motståndare parat med att han då är en stor och övertygande pedagog.

9. Peter Andersson. har en unik förmåga att hitta rätt ämnen och vinklar och en för oss andra uppenbart outsinlig källa att ösa ur. Peters absoluta styrka är sjukvårdsområdet och regionalpolitiken men hans erfarenhet från det nationella planet gör honom unik eftersom han ser , och kan förklara, hur politiken hänger ihop mellan områden och mellan nivåer.

8. HBT-sossen med paret Einerstam och Peter Högberg får dela på denna placering, det väger för jämnt. Alexandra är den som bloggar mest men Åsa har, när hon väl postar, viktiga budskap att förmedla. Har en mix av format som sannolikt följer Alexandras humör. Ibland kort och kärnfullt men inte sällan kompletterat med mer djuplodande resonemang. Ett viktigt komplement för att få till en bred debatt eftersom Alexandra inte ryggar för att ta sig an svårare ämnen. Peter Högberg är den S-bloggare som vågar utvecklas i sitt format och skrivande hela tiden, kan balansera det regionala och nationella planet på ett avundsvärt sätt

7. Lena Sommestad. Före detta S-minister som kandiderar till Riksdagen. Lena har en intellektuell och ideologisk nivå och trots detta en frekvent uppdatering vilket gör att bloggen tilltalar mig. Lena har en bredd som täcker in det mesta men fokus naturligtvis på miljö, energi och klimat, forskning samt näringsliv. Inte sällan formulerar Lena sig på ett sådant sätt att jag själv måste fundera igenom var jag står. Nyttig hjärngymnastik och utmanande fastän vi delar såväl åsikter i det mesta som ideologiska grundvärderingar.

6. Per Ankersjö En (C)-bloggare med drag av plakatcenterrörelse vilket säger en del. Det är inte detta format som förknippas eller vanligen behärskas av borgerliga debattörer men Per har visat att det går, vi har med hans bloggande inte längre ensamrätt på plakatpolitik vilket är beröm från min sida. En fröjd att läsa av fler skäl. Det främsta, utöver förmågan att utmana, är att han har en stark koppling till Stockholms- (C) och med detta lyckas han allt som oftast ge mig lika mycket inspiration och adrenalintillskott som SvD Ledarblogg.

5. Tokmoderaten. Tokmoderaten, eller Fredrik Antonsson, behövs i bloggosfären säger Per Ankersjö och jag håller med om att det sannolikt är oundvikligt att han finns där. Det är som trafikolyckor, det blir gärna köbildning kring eländet och vi kommer nog inte ifrån detta fenomen hur vi än vänder och vrider på oss. Ibland skrattar jag så jag ramlar av stolen, ibland gråter jag av förtvivlan – han är alltid en överraskning trots avsaknaden av gästbloggaren Högerspöket. Antonsson lyckas med konststycket att göra nyheter till icke-nyheter och icke-nyheter till nyheter med en skruvning som för tankarna till om inte tvångsvård är en bra investering i vissa fall. Oftare är han out-of-bounds än within-bounds….

4. Alliansfritt Sverige I likhet med SvD Ledarblogg ett gränsfall på denna lista. Startade som en blogg men går idag mot mer av nyhetsformatet med politiska dumheter med Alliansen som avsändare som tema. Ett måste för alla (S)-märkta bloggare. Som tips från coachen kanske även borgerliga diton bör överväga att lägga in denna i sitt RSS-flöde….

3. Kent Persson. Den mest läsvärda enskilda bloggaren i den borgerliga sfären. Kent är inte fast i siffror men helt klart den borgerliga bloggosfärens svar på Marika fast i ett annat format. Mer av resonemang och inte sällan intellektuellt utmanande.

2. Ledarbloggen. SvD:s ledarblogg är ett gränsfall då den drivs av ett mediahus. Dess placering baseras på att jag gärna hittar inspiration från andra sidan och det finns oceaner av uttalanden att ta tag i. En blogg som utmanar mig och inte sällan ger mig ett adrenalinpåslag.

1. Storstad av och med Marika Lindgren Åsbrink. Den vassaste kniven i lådan alla kategorier vågar jag påstå. Oavsett partifärg. Jag brukar säga till de (S)-kandidater jag utbildar i sociala medier att oavsett vad ni gör av ert engagemang i sociala medier, och ska ni bara läsa en blogg, läs Storstad. Marika har en unik förmåga att bryta ner annars oöverskådlig statistik och para detta med en ideologisk rätlinjighet vilket gör att förstaplatsen är given. Marika bevisar att kvalitet på alla sätt övertrumfar kvantitet, hon postar inte så ofta – men varje gång hon gör det har hon något viktigt att förmedla som de flesta samhällsdebattörer bör ta del av.

Samtidigt som förtroendet för andra myndigheter stärkts något under samma period har förtroendet för Försäkringskassan mer än halverats sedan 1999 rapporterar SR/Ekot. År 1999 hade 36 procent stort förtroende för Försäkringskassan, förra året hade den siffran sjunkit till 16 procent. De 19 procent som hade litet förtroende 1999 ökat till 49 procent 2009.
Statsvetaren Helena Rohdén ser problem med att just Försäkringskassan har ett så lågt förtroende bland allmänheten.

–"Försäkringskassan har hand om väldigt stora delar av hela vårt socialförsäkringssystem med sjukpenning, föräldraförsäkring och väldigt stora transfereringar. Ur folkhälsoperspektiv är det väldigt, väldigt viktigt att den myndighet som sköter de här försäkringssystemen har ett stort förtroende för att man ska kunna bedriva en effektiv och trygg verksamhet som medborgarna känner tillit till".

säger Helena Rohdén.

Lägg ihop informationen med en annan artikel i Aftonbladet om utvecklingen i läkemedelskonsumtionen så utkristalliseras en annan vinkel på bilden av Sverige de senaste åren.

* 63 410 fler personer fick magsårsmedicin tre år efter den borgerliga valsegern jämfört med innan Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister.
* 35 000 fler var i behov av antidepressiva.
* 41 000 fler var i behov av blodtrycksmedicin

Det är inte någon ljus bild av Sverige som nu träder fram och jag bedömer att de hänger ihop. Förtroendet för trygghetssystemen sjunker, troligen har regeringens valhänta hantering av regelverken spelat in. Folk äter för att kompensera detta mer av antidepressiva och magsårsmediciner. Är det verkligen så det ska vara? Fortsätter denna utveckling så skulle inte jag bli förvånad över ytterligare centrifugalkrafter i samhället.

Time for a change.

Fyra norska soldater dog när deras pansarfordon sprängdes av en laddning på en väg i Faryabprovinsen i norra Afghanistan, meddelar det norska försvarets högkvarter rapporterar SvD, SR/Ekot och DN.

Bara under juni har därmed nästan 100 utländska soldater dödats. Det är den i särklass den dödligaste månaden för dom internationella styrkorna i Afghanistan sedan kriget inleddes hösten 2001. Sammanlagt har 313 utländska soldater dödats i Afghanistan under årets första sex månader. Under flojåret dödades under hela året 520 soldater.

Mina tankar går i första hand naturligtvis till de anhöriga. Men även till de svenska män och kvinnor som valt att göra en insatts för det Afghanska folket i att försöka bygga ett samhälle. Militära och civila resurser som, för nio år sedan, skulle bygga en bättre framtid för det Afghanska folket.

Med det senaste uttalandet från Ledarna för G8-länderna så är det inte utan att jag blir än mer betänksam. De vill ha en tidplan för när utländska militärtrupper ska lämna Afghanistan. ”Vi kan inte stanna i ytterligare fem år när vi redan varit där i nio år”, säger Storbritanniens premiärminister David Cameron till Sky News rapporterar DN vilket ger en fingervisning om tidsaspekterna och vars drivkrafter jag beskrivit tidigare.Skulle jag sitta på Försvars- eller Finansdepartementet (med all respekt Försvarsministern, det är finansen som sitter i förarsätet har det visat sig) med den sistnämnda informationen skulle jag ganska snabbt ta fram en plan för de närmaste fyra åren. För inte någon med självbevarelsedrift skulle tillåta att Sverige var sist i båten. Detta skulle även komma att innebära att det nyligen fattade beslutet om Black Hawk-helikoptrar kan ifrågasättas. Detta beslut grundar sig på den försening av andra helikoptersystem och Afghanistan-styrkans behov av dessa.

Med min erfarenhet från Försvarsmaktens bevisade förmåga att få nya system på plats i tid så ser det inte ut att finnas speciellt mycket att spela med om det ska fungera denna gång vilket sätter hela beslutet i ett helt nytt ljus med denna tidplan.

Men vad som är etter värre är hur G8 beslut nu kommer att påverka såväl opinion som våra förutsättningar att verkligen lämna något beständig bakom oss. Beständigt i form av byggstenar som vård, skola och omsorg. Beständigt i form av tro på framtiden.

Jag har varit förespråkare på en exit-strategi som baseras på just detta, att bygga ett civilt samhälle som ger förutsättningar för en stabil fred. G8, med framför allt Storbritannien och USA i detta fall, visar att det är USA:s traditionella strategi som trots allt har gällt:

”Bomb them back to stone-age, hold somewhat free elections and then get the hell out of there”

Inte undra på att väst har problem med trovärdigheten på andra arenor. Och jag är nu bekymrad på riktigt för våra kvinnor och män som befinner sig där. Och som gör det bästa de kan för att skapa ett stabilt samhälle. G 8 har inte visat sig vara något att hålla i handen när det blåser, och dess beslut kommer påverka vår försvarsmakt på andra sätt.

Välfärden ska tillföras mer än de 12 miljarder som vi redan har avsatt i vårbudgetens första steg. Vi vill genomföra ett brett program för att stärka välfärden. Skolan, vården och omsorgen står inför stora utmaningar. Förutom ytterligare tillskott för att klara kvaliteten vill vi göra insatser för fler heltidsjobb. En heltidsmiljard ska införas, att fördelas till kommuner och landsting utifrån hur bra de är på att skapa heltidstjänster under 2011 och 2012. Vi vill också tillsätta en innovations- och produktivitetsdelegation som ska bidra till att stärka effektivitet och nytänkande. Det är barnens omsorg, vår gemensamma sjukvård och omsorgen om våra äldre som går före nya stora skattesänkningar, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros på DN Debatt.

SCB rapporterar att det till det första kvartalet i år försvann knappt 25 000 jobb inom skola, vård och omsorg – oavsett huvudman, form av juridisk person och driftsätt. Konjunkturinstitutet rapporterar att mellan 2007 och 2009 minskade de kommunalt finansierade sysselsatta (det vill säga oavsett huvudman) med 33 000 personer.

SCB:s AKU-undersökningar mäter sysselsättningen inom vård, skola och omsorg. Enligt SCB har sysselsättningen minskat med 23600 mellan det första kvartalet 2009 och första kvartalet 2010 vilket ligger i linje med vad (S) hävdat sedan en tid men som regeringen valt att blunda för.

Min hemkommun, den Moderat-dominerade Norrtälje kommun, kan sägas vara ett exempel på detta men i det mindre formatet. Till saken hör att Norrtälje kommun är en del av den tillväxtregion som Stockholms län utgör med i övrigt unika förutsättningar som närheten till såväl naturtillgångar som skärgården som storstadens arbetsmarknad. Förutsättningar som de flesta andra kommuner har våta drömmar om.

Men. Det har inte den moderadominerade kommunledningen lyckats utnyttja. På 12 år. Istället får vi höra att förvaltningscheferna skall hållas i kort koppel (ett citat direkt från en moderat ledamot i Kommunfullmäktige som dessutom råkar vara riksdagsledamot) vilket leder till tankar på ministerstyre som modell. En modell som inte är tillåten i Sverige. Efter nu 12 år av moderat styre så har kommunens bästa placering av de olika organisationer som rankat skolornas kvalitet de senast åren varit 286:e plats av landets 290 kommuner. Nuvarande ranking, Lärarförbundets, tror jag vi hamnade på plats 289. Det kan inte vara ens i närheten av godkänt i en tillväxtregion som Stockholm ändå utgör.

Nu ska sägas att moderaterna i Norrtälje går ut och lovar skolsatsningar lagom till valet, men situationen har inte förändrats nämnvärt sedan jag engagerade mig politiskt för tre och ett halvt år sedan. Att det har tagit minst tre och ett halvt år för den moderata kommunledningen att ta till sig informationen att skolorna håller jumbo-klass nationellt och skrämmer bort intresserade barnfamiljer är inte något att vara stolt över i ett analytiskt hänseende. Eller så är det så enkelt att dessa löften om skolresurser endast är ett tillfälligt valfläsk.

Om vi antar att Norrtälje är bilden, vilket tyvärr en del talar för, hur Sverige som helhet skall te sig i ett framtida moderat Sverige så är det dags för en förändring. Och det snabbt, facit förskräcker.

Time for a change.

De rödgröna har enats om en gemensam EU-plattform, där allt från en gemensam bekämpning av ungdomsarbetslösheten till gränsöverskridande brottsbekämpning ska ingå. Nuvarande EU-ministern var snabbt ute och kritiserade Socialdemokraterna för att köra över sina rödgröna kollegor rapporterar SvD. Jag kan konstatera att jag kan leva med den, till och med att jag kan tycka att det finns en viss progressivitet i den. Mindre av flathet inför EU men ändå en acceptans av realiteter.

Att kritiken från Alliansen kommer från Birgitta Ohlsson (FP) blir lite i genomskinligaste laget för att regeringen ska lyckas med sin fokusförflyttning. Hon var senast 2007 kritisk mot Carl Bildts engagemang i Lundin Petroleum. Samme Carl Bildt som idag råkar vara hennes närmaste chef......

Birgitta Ohlsson ville så sent som 2007 att EU inför sanktioner mot Sudan och ser det som klart olämpligt att stödja företag som har verksamhet i landet. Och att Carl Bildt håller en lägre profil nu är förståeligt dessvärre. Oaktat vad som skett i Lundin Oil och Sudan är han en skicklig politiker på den internationella arenan när allt kommer till kritan. Hur hans framtid och eftermäle kommer te sig får tiden utvisa.

Rävsax i regeringen? Sannolikt.

Ledarna för G8-länderna vill ha en tidplan för när utländska militärtrupper ska lämna Afghanistan. ”Vi kan inte stanna i ytterligare fem år när vi redan varit där i nio år”, säger Storbritanniens premiärminister David Cameron till Sky News rapporterar DN.

Jag bedömer att beslutet, eller uttalandet, inte vilar på humanitär grund utan främst finansiell grund. Att det var David Cameron som uttalar sig sänder ut ett antal signaler. Igår bekräftade Barack Obama och David Cameron i ett annat uttalande det starka band som knyter ihop länderna. Och utöver språket så har USA och Storbritannien mycket gemensamt – inte minst den minst sagt prekära statsfinansiella situationen.

USA:s statsskuld är i dag hisnande 13 000 miljarder dollar eller ”and counting”, Storbritanniens motsvarande ”endast” 915 miljarder pund men även den ”and counting”. Det säger sig självt att pressen på den inhemska ekonomin nu närmar sig sådana nivåer att dessa ekonomier närmar sig grekiska proportioner.

Vad konsekvenserna blir och hur tidplanen ser ut vet vi inte men att sätta en tid för tillbakadragandet och inte som tidigare, ha humanitära och säkerhetspolitiska mål för ögonen kommer i förlängningen inte gynna någon aktör. Men sannolikt så finns det inga valmöjligheter nu.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. USA har för stor försvarsmakt för att försvara sitt territorium men för liten för att försvara dollarn som världsvaluta. Detta är ett steg för att i elfte timmen börja balansera posterna. Det andra jag har på hjärtat sammanfattar kanske Henry Kissinger bäst:

”USA har inga vänner, endast intressen”.

Så mycket var engagemanget i Afghanistan värt kan jag känna nu. Det är sannolikt klokt att hålla detta i minnet framöver för de som ivrigast förespråkar ett NATO-medlemskap. Och de som nu tror att jag är lagd åt det populistiska hållet nu kan, under taggen Afghanistan, finna att jag inte alltid är i linje med mitt parti. Jag anser att har man tagit f-n i båten får man ro honom iland, i det här fallet med att stå fast vid de demokratiska och humanitära värderingar man sade sig stå för och som en gång motiverade operationen. Det är inte det vi ser nu, och jag har mina funderingar hur min politiske motståndare, riksdagsledamoten Göran Pettersson (M), reagerar nu.

De krafter som satte igång hela Afghanistan-operationen, USA och Storbritannien, vill inte längre ro båten ända till land. De har börjat inse att deras ekonomier är tröttkörda, de ekonomiska "spin-off" effekter som fanns kan inte längre nås med vapen i hand. Därför väljer de att hoppa av, och kvar i båten sitter vi tillsammans med andra småstater och det Afghanska folket. Utan åror, för jobbet är långt ifrån klart för att citera en annan politisk motståndare, Allan Widman (FP).

Jag kommer återkomma i ärendet inom kort, för nu blev jag faktiskt rätt förbannad.

Relaterat: DN Ledare, Sky News

PJ Anders Linder har en lång krönika i SvD där han förfasas över den statliga inkomstskatten. Och därmed så gör han sig själv en otjänst anser jag. Jag trodde faktiskt mer om PJ. Väsentligt mer. Av diskussion och idédebatt, av försök att identifiera vad som är samhällets åtagandet och vad som är den enskildes ansvar, kort sagt bilden av samhällsbygget.

Men inte då, PJ Ander Linder i och för sig kanske är urtypen för en allmänborgerlig sympatisör av det mer populistiska slaget som aldrig tänker längre än till den egna plånboken. Som en av mina grannars son. Han har utpräglat neoliberala drag i sin idévärld och är så nöjd nu att äntligen, efter en längre tids arbetslöshet på A-kassa och i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, fått ett första arbete. Han sade nu vid den gemensamma sommarlunchen:

”Nu har jag ett jobb och betalar skatt, nu kan jag helt legitimt gå in i debatten om att sänka skatterna eller helst helt av allt ta bort dom helt.”

Bra sa jag, ser framemot detta med viss spänd förväntan och blodsmak i munnen. Men som ett litet tips från coachen innan dess: Se till att betala tillbaka först i så fall om du ska vara helt rätlinjig. Betala tillbaka allt det som du nu under drygt 20 år i allmänhet och under din arbetslöshet belastat samhället med.

Han kom att sitta tyst resten av lunchen. Nu var det inte min mening att göra livet surt för honom, men han kom att fundera en hel del och återkom lite senare och sade att han nog behöver läsa på lite. Han har inte ändrat principiell hållning men insåg plötsligt att samhället var mer komplext än att sitta och ha åsikter om olika skatter som PJ i dagens krönika, debatten förtjänar en större spänst än så.

Den respekten, som grannens son nu visar som är i 20-års åldern, tycker jag nog att PJ kan visa debatten. Annars är och förblir PJ intet annat än en ganska populistisk debattör på högerkanten som inte visat att han kan, vågar eller vill bättre.

Det kan vara så att vi först tar och försöker definiera kvaliteten och nivån på det allmänna åtagandet, resten är ren och skär matematik.

Titeln på inlägget? En travesti på Hamlet tillägnad SvD Ledarredaktion. Akt II, Scen II:

Polonius:

-"Vad läser ni, oh herre"

Hamlet

-"Ord, ord, ord".

I denna kontext skulle det bli:

-"Vad tänker ni på, herr ledarskribent"?

-"Skatter, skatter, skatter".

Dagens fundering går kring vilka reaktioner som åklagarens beslut i anslutning till ECOS rapport har lett till. Samt något om politiseringen av rättsprocesser, för oavsett vad så har denna process mer eller mindre politiska dimensioner, det ligger i brottets, brott mot folkrättens, karaktär. Åklagaren lät släppa följande information i måndags:

"Kammaråklagare Magnus Elving vid Internationella Åklagarkammaren Stockholm har i dag beslutat att inleda en förundersökning om brott mot den humanitära rätten i Sudan under åren 1997 – 2003. Utredningspersonal från Rikskriminalpolisen biträder Elving i förundersökningen. Brottsrubriceringen är folkrättsbrott.

Skälet till beslutet är att det bland annat på grund av den nyligen offentliggjorda rapporten från European Coalition on Oil in Sudan (ECOS) – ”Unpaid Debt” – finns anledning att anta att brott har förövats och att det kan finnas en svensk anknytning till sådana brott".

Just formuleringen, svensk anknytning, är anmärkningsvärd eftersom åklagaren i sitt pressmeddelande hänvisar till ECOS rapport. I ECOS rapport nämns endast ett bolag med svensk anknytning, Lundin Oil. Under perioden som rapporten omfattar satt Carl Bildt i dess styrelse. Hur reagerar då just Lundin Oil på åklagarens information? Lundin Oil låter på sin hemsida publicera ett uttalande där bolaget vitsordar att det varit ett inbördeskrig med ett stort personligt lidande för folket i Sudan men att bolaget anser att man bidragit aktivt till freden. Lundin Oil säger vidare att de kommer att aktivt samarbeta med åklagaren. Lundin Oil drar därmed slutsatsen av åklagarens formulering att de omfattas av denna undersökning. Samma slutsatts som den internationella finanspressen och däri ligger Lundins slutsatts.

Varför? För att svara på den frågan måste vi titta lite på aktie- och kapitalmarknadens villkor. Aktiemarknadens främsta drivkrafter är två: Förtroende och risk. Förtroendet för ett bolag ligger i korrekt rapportering, att kunna ge kapitalmarknaden såväl goda som dåliga nyheter i tid. Lyckas ett bolag med detta kan investerare göra kalkylerade riskbedömningar vilket underlättar för bolagets aktieägare att dels generera kapital, dels öka likviditeten (omsättningen) på en aktie vilket, om bolaget kan kommunicera en trovärdig resultatutveckling, leder till stigande kurser.

Omvänt så gäller att kapitalmarknaden kan ta dåliga nyheter men gillar inte överraskningar, överraskningar sänker förtroendet för bolaget vilket i sådana fall försämrar bolagets förutsättningar till att vara ett attraktivt investeringsobjekt.

Lundin Oil (Petroleum numera) agerar helt logiskt och i enlighet med börsens regelverk, de informerar sin omgivning i god tid att det finns en risk att det i framtiden kan komma dåliga nyheter. Men åter då till mina funderingar kring åklagarens pressrelease.

En i praktiken samfälld omvärld, inklusive Lundin själva, drar slutsatsen att Lundin kommer omfattas av en förundersökning. Formuleringarna i pressreleasen, och den efterföljande kommentaren att ytterligare besked kan komma efter årsskiftet öppnar, i mina ögon, upp för ytterligare frågor. Att detta är en affär med politiska dimensioner stod klart på ett mycket tidigt stadium, det hade sannolikt räckt gott och väl med bara Lundin som sådant. Nu blev det ytterligare en dimension med Carl Bildt som styrelseledamot för delar av den period ECOS rapport omfattar.

Även åklagaren bör vara medveten om de politiska dimensionerna. Nationellt som internationellt. Jag funderar på om inte denna insikt på något sätt, medvetet eller omedvetet, påverkat formuleringarna vi finner i pressreleasen. Just orden ”svenska intressen” och vilka ställningstaganden och tankar som föranlett åklagarens formuleringskonst stannar kvar i sinnet. Funderingar som endast åklagaren själv kan svara på, eftersom i praktiken samstämd omvärld, inkluderat EU-parlamentet, finansmarknaden och Lundin Oil själva, drar slutsatsen att Lundin omfattas av förundersökningen.

Men i denna samstämda omvärld finns det två röster som avviker och kan använda sig av att just den ganska vaga formuleringen ”svenska intressen” i pressreleasen i sin retorik. Den ena heter Carl Bildt. Den andra Fredrik Reinfeldt. Varför de agerar på detta sätt? Mina tankar i det ärendet hittar du här.

Och jag funderar på om inte rättsprocessen redan är politiserad på en rad olika sätt, det ligger om inte annat i brottets natur. Frågan som stannar sig kvar är vilka krafter som verkar nu.

Sociala medier: S-Buzz, Roger Jönsson, Peter Högberg, Peter Andersson, Peter Johansson

Media: Alliansfritt, DN Ledare, Aftonbladet, Expressen,

Dagens fundering går kring vilka reaktioner som åklagarens beslut i anslutning till ECOS rapport har lett till. Samt något om politiseringen av rättsprocesser, för oavsett vad så har denna process mer eller mindre politiska dimensioner, det ligger i brottets, brott mot folkrättens, karaktär. Åklagaren lät släppa följande information i måndags:
Kammaråklagare Magnus Elving vid Internationella Åklagarkammaren Stockholm har i dag beslutat att inleda en förundersökning om brott mot den humanitära rätten i Sudan under åren 1997 – 2003. Utredningspersonal från Rikskriminalpolisen biträder Elving i förundersökningen.
Brottsrubriceringen är folkrättsbrott. Skälet till beslutet är att det bland annat på grund av den nyligen offentliggjorda rapporten från European Coalition on Oil in Sudan (ECOS) – ”Unpaid Debt” – finns anledning att anta att brott har förövats och att det kan finnas en svensk anknytning till sådana brott

Just formuleringen, svensk anknytning, är anmärkningsvärd eftersom åklagaren i sitt pressmeddelande hänvisar till ECOS rapport. I ECOS rapport nämns endast ett bolag med svensk anknytning, Lundin Oil. Under perioden som rapporten omfattar satt Carl Bildt i dess styrelse.

Hur reagerar då just Lundin Oil på åklagarens information?

Lundin Oil låter på sin hemsida publicera ett uttalande där bolaget vitsordar att det varit ett inbördeskrig med ett sorts personligt lidande för folket i Sudan men att bolaget anser att man bidragit aktivt till freden. Lundin Oil säger vidare att de kommer att aktivt samarbeta med åklagaren. Lundin Oil drar därmed slutsatsen av åklagarens formulering att de omfattas av denna undersökning. Samma slutsatts som den internationella finanspressen och däri ligger Lundins slutsatts. Varför? För att svara på den frågan måste vi titta lite på aktie- och kapitalmarknadens villkor.

Aktiemarknadens främsta drivkrafter är två: Förtroende och risk.

Förtroendet för ett bolag ligger i korrekt rapportering, att kunna ge kapitalmarknaden såväl goda som dåliga nyheter i tid. Lyckas ett bolag med detta kan investerare göra kalkylerade riskbedömningar vilket underlättar för bolagets aktieägare att dels generera kapital, dels öka likviditeten (omsättningen) på en aktie vilket, om bolaget kan kommunicera en trovärdig resultatutveckling, leder till stigande kurser. Omvänt så gäller att kapitalmarknaden kan ta dåliga nyheter men gillar inte överraskningar, överraskningar sänker förtroendet för bolaget vilket i sådana fall försämrar bolagets förutsättningar till att vara ett attraktivt investeringsobjekt.

Lundin Oil agerar helt logiskt och i enlighet med börsens regelverk, de informerar sin omgivning i god tid att det finns en risk att det i framtiden kan komma dåliga nyheter.

Men åter då till mina funderingar kring åklagarens pressrelease. En i praktiken samfälld omvärld, inklusive Lundin själva, drar slutsatsen att Lundin kommer omfattas av en förundersökning. Formuleringarna i pressreleasen, och den efterföljande kommentaren att ytterligare besked kan komma efter årsskiftet öppnar, i mina ögon, upp för ytterligare frågor.

Att detta är en affär med politiska dimensioner stod klart på ett mycket tidigt stadium, det hade sannolikt räckt gott och väl med bara Lundin som sådant. Nu blev det ytterligare en dimension med Carl Bildt som styrelseledamot för delar av den period ECOS rapport omfattar.

Även åklagaren bör ha varit medveten om de politiska dimensionerna. Nationellt som internationellt. Jag funderar på om inte denna insikt på något sätt, medvetet eller omedvetet, påverkat formuleringarna vi finner i pressreleasen. Just orden ”svenska intressen” och vilka ställningstaganden och tankar som föranlett åklagarens formuleringskonst stannar kvar i sinnet. Funderingar som endast åklagaren själv kan svara på.

Det eftersom i praktiken samstämd omvärld, inkluderat EU-parlamentet och Lundin Oil själva, drar slutsatsen att Lundin omfattas av förundersökningen. Men i denna samstämda omvärld finns det två röster som avviker och kan använda sig av att just den ganska vaga formuleringen ”svenska intressen” i pressreleasen i sin retorik.

Den ena heter Carl Bildt. Den andra Fredrik Reinfeldt.

Varför de agerar på detta sätt? Mina tankar i det ärendet hittar du här. Och jag funderar på om inte rättsprocessen redan är politiserad på en rad olika sätt, det ligger om inte annat i brottets natur. Frågan som stannar sig kvar är vilka krafter som verkar nu.

Sociala medier: S-Buzz, Roger Jönsson, Peter Högberg, Peter Andersson, Peter Johansson

Media: Alliansfritt, DN Ledare, Aftonbladet, Expressen,

Bristen på inspiration och tid leder till att jag återpublicerar (med ett tillägg, tack till den anonyme kommentatorn) mitt inlägg där jag försökt skapa ett sammanhang kring Lundin Oils politiska dimensioner. Under helgen kommer jag återkomma med ett till med en vidareutveckling av resonemanget.

I övrigt önskar jag en trevlig midsommar.

mvh

Johan

Nu har såväl Statsministern, Utrikesministern som oppositionen intagit sina positioner. En time-out för utrikesministern är utesluten trots att bilden i internationell media av Sverige påverkas i en riktning som inte är önskvärd. Katastrofal menar vissa och jag delar denna bedömning.

Jag har tagit mig lite tid att försöka skapa ett sammanhang över vad som hänt och jag vill vara tydlig med att detta är min bild, initierad vissa specifika händelser som jag funderar över om dessa inte skapar en logik. En logisk, och mänskligt betingad, händelsekedja som leder oss fram till dagens datum. Vi måste dessvärre ta oss ända tillbaka till valnatten den tredje söndagen i september 1994 för att det ska bli begripligt. Den natt då Carl Bildt är tvungen att avgå som statsminister efter att ha förlorat valet.

Det är i stort sett lika många nu som står utanför arbetsmarknaden som valåret 2006. Nya siffror från arbetsmarknadsdepartementet visar att det så kallade utanförskapet omfattar drygt 1,5 miljoner, då som nu rapporterar SR/Ekot. Regeringens viktigaste mål var att minska utanförskapet som medd andra ord tvärtom har ökat med drygt 6 000 personer de senaste fyra åren. Siffrorna kommer från arbetsmarknadsdepartementet som sammanställt underlag om framför allt arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade. De visar att "utanförskapet", det vill säga de i åldern 16-64 år som står utanför arbetsmarknaden, ökat med 6 528 personer.

Det blir därför logiskt när statsministern nu låter påskina att ”8,5 procent är en mycket låg siffra”. När han tillträdde, skall tilläggas, var 6% massarbetslöshet som i det läget beskrevs som monumental.

Men nu kommer han inte undan, när hans eget departement visar en ökning och hans finansminister målar världen i ljusa färger hjälper inte det. 1,5 miljoner i utanförskap – med en allt större andel ökande långtidsarbetslösa ungdomar är det inte längre en illusion. Vad han än påstår.



Vi kommer få höra finanskrisargumentet igen var så säkra. Men är det finanskrisens fel att vi under samma tid sett en galloperande prisökning av bostäder i städerna? Är det finanskrisen som skall lastas för att de 10 procent som haft högst inkomster fåt dela på nära hälften av de ofinansierade skattesänkningarna i reella tal? Är det finanskrisens fel att politikerna i Stockholms läns landsting var nära, innan Ilija Batljan slog stopp, att försnilla 9 miljarder kronor av Stockholmarnas gemensamma skattemedel?

Nej. Det är en misslyckad politik för helheten. Inte mer, men heller inte mindre.


Privata Affärer, Aftonbladet,

Claes Krantz, Rosemari Södergren, Peter Högberg, Fredrik Pettersson

Nu har såväl Statsministern, Utrikesministern som oppositionen intagit sina positioner. En time-out för utrikesministern är utesluten trots att bilden i internationell media av Sverige påverkas i en riktning som inte är önskvärd. Katastrofal menar vissa och jag delar denna bedömning.

Jag har tagit mig lite tid att försöka skapa ett sammanhang över vad som hänt och jag vill vara tydlig med att detta är min bild, initierad vissa specifika händelser som jag funderar över om dessa inte skapar en logik. En logisk, och mänskligt betingad, händelsekedja som leder oss fram till dagens datum. Vi måste dessvärre ta oss ända tillbaka till valnatten den tredje söndagen i september 1994 för att det ska bli begripligt. Den natt då Carl Bildt är tvungen att avgå som statsminister efter att ha förlorat valet.

Sitter och jobbar med ett mastodontinlägg om Sudan och Lundin oil som kräver lite mer arbete, återkommer sannolikt efter lunch. Intill dess: Testbild.

De internationella vågorna i spåren efter ECOS rapport och åklagarens beslut om att inleda en förundersökning mot Svenska intressen sprider sig nu i allt större cirklar. Jag skrev om det igår här men bilden av Sverige förändras nu snabbt med den nya tekniken. DN ledare kallar anklagelserna för fluffiga men missar de kanske allvarligare konsekvenser som nu seglar upp utanför redaktionens väggar. Den bild av Sverige som nu sätts i den internationella pressen. En bild som inte någon vill prata om i pressen eftersom den nu snabbt förändras till en bild av ett land med en statsförvaltning av Berlusconisk karaktär.

För att göra en kort rekapitulation så har nu bland annat AFP / Inform, Crime Watch, Seattle Times, Associated Press / CBS, New York Times, Reuters , Reuters 2, The Guardian, Forbes, CBS News, North Africa News, Voice of America, India Times för att nämna några börjat sätta en bild av Sverige som vi inte sett förut. Vi fjärmar oss bilden av ett rättssamhälle som sätter mänskliga rättigheter och kampen mot folkrättsbrott högst. Vi rör oss, som konsekvens av regeringens sätt att hantera frågan, i en riktning som är allt annat än önskvärd.

Nu på morgonen kan vi addera en till, Christian Science Monitor. Vid sidan av Voice of Americas rapportering var nog det här det sämsta som kunde hända Sverige hitintills.
Christian Science Monitor är inte vilken tidning som helst. Vinnare av ett antal Pulitzer-priser och med en läsekrets som återfinns i bland annat Vita Huset, den amerikanska statsförvaltningens beslutsfattare, US Congress och USA:s senat så är den vitsordat en i sammanhanget mycket tyngre tidning än vad New York Times och Washington Post någonsin kommer i närheten av.

För att försöka förstå hela medialogiken bör du läsa mitt inlägg från häromdagen men jag repeterar det i valda delar.

Få känner till, och här ger jag i viss mån Carl Bildt rätt, att ECOS rapport är skriven av ytterligare ett särintresse i Sudan och Congo, den kristna missionsrörelsen. För att åskådliggöra detta kan den intresserade ta upp Newsweek från den nionde april 2001. Americans in Sudan – The Christian Right Moves in With Money, Bibles and Political Influence.

Reportaget handlar om hur den regeringsfientliga gerillan i Sudan, SPLA, som förstått värdet av att kunna erbjuda södra Sudan som operationsbas för fundamentalistiska kristna organisationer med en antimuslimsk agenda. Den kristna missionsverksamheten, finansierad av den kristet konservativa högern i USA, hade då gått i stå i Afrika och var inte nödbedda att träda in.

Södra Sudan under SPLA och motsvarande miliser i norra Congo är ett lysande undantag där de onda muslimska krafterna kan besegras under det kristna korsets fana. Missionärerna för med sig pengar och politiskt inflytande. Det är en win-win-situation för SPLA och missionärerna, de senare som sagt med omfattande finansiellt stöd från den kristna högern i USA som dessutom har nära band till bland annat George Bush och Dick Cheeney.

Hela historien får nu ytterligare dimensioner. De som kan någonting om hur amerikansk statsförvaltning och de politiska logikerna fungerar ser sannolikt vidden av att Christian Science Monitor och Voice of America nu kommunicerar en ny bild av Sverige som vi inte sett förut.

Oavsett vad så är Carl Bildt inte längre den som kan hållas ansvarig för denna bild, det ansvaret har Fredrik Reinfeldt fullt ut. Utrikesministern kan inte fortsätta ge sin bild, den blir intet annat än en partsinlaga eftersom han omnämns i samtliga artiklar internationellt som del av ett kritiserat agerande.

För bilden av Sverige som väktare av de mänskliga rättigheter ansvarar statsministern, ingen annan. Det är dags att börja ta det, allt börjar få sådana konsekvenser att våra relationer till USA och andra länder i förlängningen börjar påverkas.

Ansvaret följer med jobbet som chef.


Aftonbladet, DN

Bloggat: Peter på sitt Röda Berg, Rosemari på Kulturbloggen, Krassman samt Peter Högberg och Martin Moberg.

Många offentliganställda som vill jobba heltid får inte göra det, utan tvingas till deltid mot sin vilja. Detta drabbar framförallt kvinnor, vars ekonomiska trygghet ­påverkas påtagligt. Därför lovar nu (S) i Stockholms län att ge alla kommunanställda rätt till heltid i de kommuner de vinner valet i en artikel på SvD Brännpunkt undertecknad av Carin Jämtin och Ilija Batljan för att nämna några.

I Nynäshamn, som (S)-styrd kommun, har man de senaste åren genomfört ett omfattande projekt för att öka antalet heltidsarbeten och minska antalet tidsbegränsade anställningar i kommunen. Resultaten är entydiga: sjukfrånvaron har minskat, kostnaderna för övertid har halverats och kommunen sparade flera miljoner kronor under projekttiden. Projektet har nu permanentats.

Nynäshamn, med fler exempel som nämns i artikeln, vrider därmed nacken av den borgerliga majoritetens argument att denna reform skulle vara för dyr. Saldot visar på en besparing och det borde räcka för den mest inbitne ekonom. Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad och län har nämligen som vana att hävda till resultat- och balansrapporter istället för att se till den enskilda medborgarens vardagliga behov.

Att detta, som bonus för en borgerlig majoritet (för stunden), innebär att medborgarna kan ges utrymme att genom mer arbete kunna förverkliga några av sina drömmar om livet borde göra reformen till högprioriterad och självklar klar men jag tror tyvärr att (M) och dess allierade partier är alltför fast i sina av resultatrapporter formade tankemönster.

(S) har visat att det går att kombinera människors önskan om heltid med en sund ekonomisk hushållning varför diskussionen nu borde vara slut. Dessvärre är den sannolikt inte det utan den (M)-dominanta politiska ledningen kommer mest sannolikt fortsätta spjärna emot. Görs inte ett snabbt lappkast, i likhet med hur moderaterna helt plötsligt över natt föll till föga för Ilija Batljans påtryckningar om finansieringen av Nya Karolinska (besparing för Stockholmarna om 7-9 MDR SEK) är hög tid att byta majoritet nu.

Det är inte speciellt tids- eller kostnadseffektivt att hela tiden låta oppositionen hela tiden driva majoriteten framför sig. Detta, heltid en rättighet och deltid en möjlighet, är ett lika mänskligt självklart som i grunden ekonomiskt mer än försvarbart krav. Det visar framför allt resultaten från Nynäshamn med flera kommuner.

Det märks att Ilija har kommit in i matchen. Nu blir det riktigt roligt.


Bloggat: Peter Andersson, Alexandra Einerstam

Lundin Oil är även idag på de flesta ledar- och nyhetssidor. Bedömningarna har förvånande ofta öppna slut där såväl Expressens ledare som DN:s Henrik Brors i vanliga fall ”Bildt”-frälsta analyser nu håller en viss distans. Eller öppnar upp för en egen reträtt.

För att ta dessa två som exempel så citerar jag de olika artiklarnas slutkläm:

Expressen:

"Även om varken Bildt eller Lundin Petroleum i dagsläget misstänks för något brott, är det klart att utrikesministern skördar vad han sått. Att försöka tiga ihjäl välgrundad kritik är orimligt, och hur som helst omöjligt eftersom oppositionen inte kommer att släppa ämnet.Bildt måste lägga korten på bordet och uppriktigt förklara sin syn på saken. Därefter bör rättsväsendet få ha sin gång i fred".

[Edit 2010-06-24 06:45]

DN (Henrik Brors) finns dessvärre inte i nätupplaga ännu men jag kommer klippa in den så fort det är möjligt. Han försvarar Bildts agerande försiktigt men lämnar en öppen avslutning så att han kan backa om händelseutvecklingen skulle förändras.

DN Ledare från idag ger, trots den kritiska titeln, utrymmer för reträtt den med. Vanligen okritisk till Carl Bildt ger den en signal av den förändring som sker:

"Det är utmärkt att dessa mycket allvarliga anklagelser utreds. Företag som samvetslöst berikar sig genom att exploatera naturtillgångar i konfliktdrabbade länder ska hållas ansvariga för sina handlingar. Det var omdömeslöst av Bildt att ta ett uppdrag från Lundin Oil, ett företag vars verksamhet kan ifrågasättas"

samt

"Det finns givetvis skäl att förhålla sig kritisk till såväl Lundin Oils som Carl Bildts version av vad som skedde i Sudan, oavsett vad åklagarens utredning så småningom kommer fram till".

[Slut Edit]

Vilket säger en del om hur det tidigare positiva medieklimatet för utrikesministern hastigt har förändrats. Mona Sahlin (S) sammanfattar det hela bra men i en större kontext, den internationella i SR/Ekot:

–"Jag tycker att det är rimligt att han träder åt sidan och jag tycker framförallt det är rimligt att kräva att en statsminister tar på större allvar och visar en bedömning av hur detta kan komma att uppfattas av andra länder om vi har en utrikesminister som fortsätter stå under utredning för mycket allvarliga anklagelser”

Monas Sahlin och socialdemokraterna anser att Sveriges anseende kan skadas av att landets utrikesminister är föremål för en utredning om folkrättsbrott. Det är alltså kammaråklagare Magnus Elving som beslutat inleda en förundersökning om eventuell svensk koppling till folkrättsbrott i Sudan 1997-2003. Lundin Oil var verksamt med oljeprospektering i landet och Carl Bildt satt under del av tiden i bolagets styrelse.

Statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt anser inte att Carl Bildt ska ta time-out.

– "Därför att vi inte har någon typ av rättsprocess som skulle kunna grunda ett sånt beslut, vi måste låta rättsväsendet få arbeta och det finns i grunden inga beslut att kommentera eller utgå ifrån"

säger Fredrik Reinfeldt.

Om det nu vore så enkelt som statsministern gör gällande och om vi vore ensamma i en i övrigt folktom värld skulle nog alla vara glada. Men vi är inte ensamma. Gårdagens internationella mediaflöde sätter dessvärre en något annorlunda bild, eller rättare sagt, grundar för en helt annan bild av Sverige än den vi i vår snäva inrikespolitiska debatt vill göra gällande.

Den vetgirige, regeringens PR-konsulter inkluderade, kan då börja med att ta del av vad AFP / Inform, Crime Watch, Seattle Times, Associated Press / CBS, New York Times, Reuters , Reuters 2, The Guardian, Forbes, CBS News, North Africa News, Voice of America, India Times med flera har att säga i ärendet.

Det är inte den bild av det Sverige som vi är vana att uppfatta den som. I runda tal 250 miljoner internationella läsare eller lyssnare (försiktigt räknat) får nu något helt annat. Remarkabelt är att Voice of America tar upp det men det har sin förklaring med hur den kristna högern ser på just Lundin Oil. Voice of America har i sammanhanget en extrem spridning i oljerika länder vilket borde om något vara en varningsklocka.

Den bild som målas upp är snarlik en statsförvaltning med Berlusconiska drag vilket borde vara en nyhet i sig för den svenska pressen. Mona Sahlins farhågor ser därmed dessvärre att bli besannade vilket är allvarligt för Sverige som säkerhetspolitisk aktör och inte minst som en seriös handelspartner.

Jag bedömer att trots att vår statsrådsberedning är den PR-konsulttätaste i mannaminne med självaste utrikesministern som före detta styrelseordförande för Kreab så ligger Ulf Kristofferssons, TV4, omdöme om mediehanteringen nära tillhands, han sammanfattar den i ett ord:

”Urusel”

Carl Bildt är inte den som nu längre skall hållas ansvarig för den bild som målas upp internationellt som följd av denna mediehantering. Carl Bildt är tyvärr en del av denna bild vilket gör alla försök från honom, eller initierade av honom, till en partsinlaga i mediaspinnet och kan göra ont etter värre.

Ansvaret för bilden av Sverige på den internationella arenan åligger därför nu regeringschefen, statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är just detta jobb och det yttersta ansvaret han valdes till 2006 , och mig veterligen har han fortfarande kvar jobbet.

Ansvar brukar normalt följa med jobbet som chef.


DN, Aftonbladet, Thomas Bodström, S-Buzz samt Alliansfritt

Rekryteringen till EU:s stridstrupper pågår för fullt. Nyttan behöver diskuteras, men Sverige bör inte dra sig ur utan förbättra EU:s militära och civila insatser skriver DN på Ledarplats. Sverige för andra gången ansvara för den militära snabbinsatsstyrkan, som den här gången kallas NBG 11, Nordic Battle Group 2011. Rekryteringen är nästan avslutad, men det finns fortfarande platser kvar. Försvarsmakten saknar systemtekniker, mekaniker, bandvagnsförare, läkare och sjuksköterskor. Sverige bidrar med 1.600 soldater, Finland med 200, Norge med 150, Irland med 140 och Estland med 50 soldater.

DN ställer sig frågan om dessa behövs och kommer till samma svar som jag, med ett alltför tungrott FN och ett USA som utöver en alltmer politisk agenda har andra, främst finansiella, problem måste Europa ”växa upp” och ta sitt eget ansvar för sin egen säkerhet.

Ett stort problemområde är dock finansieringen eftersom varje land betalar sin egen insats. Min uppfattning är att just detta område är ett område som lämpar sig väldigt väl för en EU-finansiering. Av fler skäl. Primärt för att det är ett gemensamt åtagande, då skall de ingående länderna få en finansiering som regleras från EU.

I förlängningen innebär det dock andra, i sammanhanget positiva samarbetseffekter för alla inblandade. Andra länder än de som idag tar ”lead” kan lockas eller stimuleras till detta ansvarstagande. Att ta dela på den bördan, att administrera och planera samt bidra med fler soldater innebär att kompetensen sprids och vi på ett mer handgripligt sätt på fler nivåer lär känna varandra genom samarbete på lika villkor.

Jag ser försvarssamarbetet som en naturligare väg att stärka Europa än ett så omfattande jordbrukstöd som dagens och som slår mycket ojämnt beroende på utvecklingsgraden i de olika länderna. Det borde inte saknas utrymme, EU jordbruksstöd uppgår till 7,8 MDR Euro, kostnaden för att hålla NBG 11 i beredskap uppgick till 345 MSEK eller 3,5 MEuro.....

Europa behöver ta ansvar för sin egen säkerhet, vår framtid ligger i Europa och vi bör därför inte negligera denna fråga. En gemensam finansiering av de europeiska snabbinsatsstyrkorna skulle stärka banden i denna del av världen som sett alltför mycket av inbördes stridigheter.

Utrikesminister Carl Bildt kommenterade på måndagseftermiddagen beskedet att Lundin Petroleum, där Bildt tidigare satt i styrelsen, ska utredas för misstänkt folkrättsbrott i Sudan. Carl Bildt kommenterar anklagelserna om att Lundin Petroleum, i vars styrelse Bildt satt 2000-2006, nu ska utredas för misstänkt folkrättsbrott. 10 000 dödades i södra Sudan enligt rapport och Svenska åklagarmyndigheten inleder nu en förundersökning för att utreda om Lundin Oil, där utrikesminister Carl Bildt tidigare satt i styrelsen, kan ha gjort sig skyldigt till folkrättsbrott i Sudan. Anledningen är bland annat en rapport som en rad frivilligorganisationer nyligen lämnade och där det hävdas att brott mot folkrätten begåtts.

– Några konkreta förundersökningar för konkreta brott mot konkreta personer är inte jag medveten om att det finns. Det framgår i alla fall inte av pressmeddelandet från åklagarmyndigheten, säger Carl Bildt till Ekot.

Statsministern, som regeringschef, bör nu, anser jag, börja fundera något på sannolikheten om att det är något annat bolag och något annat bolags styrelse som nu åklagaren börjat titta närmare på. Låt oss därför göra en kort resumé om vad som framkommit för att friska upp minnet:

- Åklagare har beslutat om att inleda förundersökning om brott mot folkrätten i Sudan.
- Han baserar sitt beslut på ECOS rapport.
- Varför just en svensk åklagare kan göra detta beror på att svenska intressen kan vara inblandade.
- Det enda svenska intresse som nämns i ECOS rapport är Lundin Oil.
- Vår utrikesminister var styrelseledamot i Lundin Oil under halva den period som rapporten omfattar.
- Vår utrikesminister vitsordar att han för Lundin Oils räkning träffat Sudans statsledning för att diskutera just Lundins intressen av olja.
- Vår utrikesminister vitsordar i KU-förhör att han som styrelseledamot tog del i bolagets verksamhet.

Mark Klamberg skriver om vilka politiska konsekvenser som ett eventuellt åtal kommer att få och att Carl Bildt bör överväga detta. Peter Soilander skriver om att Lundin Oils styrelse haft små möjligheter att påverka kriget i Sudan, mycket möjligt, men han missar att en av Carl Bildts resor till Sudan i egenskap av styrelseledamot i Lundin Oil gick ut på att träffa just den regim som anklagas för folkrättsbrott. Brottsbalkens ansvarsbeskrivningar om medvetandets straffbarhet har därmed gått honom förbi, detta beskrivs av Ove Bring, professor i folkrätt, längre ner i postningen med vidhängande länkar. Styrelsens ansvar står klart för alla och envar som har den minsta kännedom om Aktiebolagslagen. För som Carl Bildt själv uttryckte det i KU-förhören:

”Det är klart jag har varit engagerad i bolagets utveckling, som styrelseledamot är man inte bara drivved. Sådana är näringslivets villkor”.

KU:s utredning finns ej i elektronisk form men jag har vissa delar av den på papper. Angående Carl Bildts mer handgripliga engagemang så finns en del i Aftonbladets reportage från detta tillfälle. Men vissa delar styrker bilden av att vi nog inte på långa vägar är klara med denna historia. Några meningar sticker ut:

-Jag (Carl Bildt, min anmärkning) gjorde två mer utförliga resor. Den ena i juli 2001 och den andra något senare. Svaret på om jag träffade Bashir är "ja". Jag träffade ledningen för SPLM och andra delar. Och mitt uppdrag var då relaterat även till oljan.

- När träffade du general al-Bashir ihop med Ian Lundin? Och vad talade in om, undrade (Morgan) Johansson.

- Det första var i början på juni 2001. Och då var inte Ian Lundin med. Jag kan träffa folk alldeles själv, det går.

Med ovan som grund, och de utskrifter som finns, bedömer jag att det är inte frågan om Carl Bildt kommer att höras ”upplysningsvis” som företrädare för det enda svenska intresse som fanns på plats i Sudan under den period som ECOS rapport spänner över och som förundersökningen om misstänkt folkmord nu är inriktad på. Att som statsminister och andra gömma sig bakom argumentet att ingen person är utpekad i pressmeddelandet missar helt essensen i den bild av Berlusconiska mått som nu kan börja sättas av Sverige i internationell media.

Ansvaret för denna bild åligger inte längre Carl Bildt, han är en del av denna process – om inte i just stunden ur ett åklagarperspektiv så är han i allra högsta grad på god väg att sätta igång medie- och politiska processer. Ansvaret åligger därmed sedan en tid statsministern, endast han kan avgöra vilken skada som bilden av Sverige får.

Bilden av en väktare av de mänskliga rättigheterna.

Bilden av honom själv som en omdömesgill stabil statsman är intimt förknippad med denna. Och vidden av det vi ser utspela sig sammanfattas väl av professorn i folkrätt Ove Bring, FHS, i Studio 1 som menar att ur ett internationellt perspektiv får vi gå tillbaka till Nürnbergprocesserna mot IG Farben. Ove Bring menar att bara medvetenheten om att det pågått folkrättsbrott i ett område och att bolaget kunnat nå vinning av resultatet av Sudans regerings agerande utan att reagera innebär att det faller under begreppet ”medverkansansvar” från revideringen av Brottsbalken 22:6 från 2002. Detta ansvar ligger enligt Bring även på bolagets styrelse.

Det säger något om vilken materia som regeringen spelar med. Det är Statsministerns ansvar att ta nu och inte ducka. Sveriges anseende i internationella sammanhang bygger på detta och hur han, som regeringschef, nu agerar kommer att sätta bilden av Sverige för lång tid framöver.




Annat: SVT / SR1 / SR2 / Expressen / SvD / SvD2 / SvD3 / SvD4 / Aftonbladet / DN / SvD5 / SVT

Bloggat: S-Buzz / Peter Högberg / HBT-Sossen / Alliansfritt Sverige / / Fredrik Pettersson / Ulrika Falk / Thomas Bodström / Alliansfritt1, Alliansfritt2,

Läser via Alliansfritt, DN, Expressen, Aftonbladet och GP att åklagare nu inleder en förundersökning mot Lundin Oil. I ett pressmeddelande säger kammaråklagare Magnus Elving vid Internationella åklagarkammaren att skälet till hans beslut bland annat är den rapport som en rad frivilligorganisationer nyligen lämnade och där det hävdas att folkrättsbrott har begåtts.

Elving säger att det

"finns anledning att anta att brott har förövats och att det kan finnas en svensk anknytning till sådana brott".

Elving konstaterar även att den här typen av utredningar är mycket omfattande och i regel tar lång tid. Mellan 1997 och 2003 ska 10 000 människor ha dödats och nära 200 000 tvingats på flykt i södra Sudan.

Det finns all anledning att reflektera över detta nu. I Lundin Oils styrelse satt under del av denna period Sveriges nuvarande utrikesminister Carl Bildt. Och i de KU-förhör som genomfördes 2007 vitsordade Carl Bildt att som styrelseledamot var han engagerade i bolagets verksamhet och inte bara var ”drivved”.

Som regeringsbildare och statsminister har nu Fredrik Reinfeldt ett särskilt ansvar, Carl Bildts ansvar kommer att utredas av åklagare och svar kommer att ges inom sinom tid. Men som regeringschef kommer inte Fredrik Reinfeldt undan nu, inte heller som ordförande för regeringens bärande parti.

Moderaterna, och även övriga partier, har som policy att låta sina medlemmar ta ”time-out” så länge förundersökning pågår. Jag förutsätter att Carl Bildt får dessa anvisningar nu om han inte förstår detta själv.

Folkrättsbrott är heller inte vilka brott som helst, denna rubricering kan inte viftas bort hur som helst. Och vi kan inte ha en utrikespolitiker, hur bra han än är, som representerar Sverige och samtidigt är föremål för undersökningar av den här karaktären.

En frivillig, eller påtvingad, time-out för Carl Bildt är sannolikt både klädsam och på sin plats och för detta skall säkerställas har statsminister Reinfeldt som regeringschef ett särskilt ansvar. Det brukar följa med jobbet som chef.



Mina övriga inlägg, det har blivit några stycken, om Lundin Oil hittar du här.

Även Peter och Alexandra samt Krassman och Ulvenlöv har noterat detta

Frågan om Sverige ska gå med i Nato splittrar de borgerliga medan de rödgröna har stöd i opinionen när de säger nej. Även i frågan om Sveriges deltagande i Afghanistan har de rödgrönas motstånd fått tilltagande opinionsvindar i ryggen. SOM-undersökningen, som publiceras inom kort, har studerat väljarnas åsikter i flera utrikespolitiska frågor. Det är frågor som kanske inte vinner så många röster, men de kan stärka det rödgröna samarbetet och bli en ideologisk markör i ett läge där politiken trängs mot mitten, skriver Ulf Bjereld på DN Debatt.

Tidigare har Nato-motståndarna haft ett stabilt övertag och varit ungefär dubbelt så många som Nato-anhängarna. Så är fallet även nu, och Nato-motståndet har till och med ökat något.

En mycket välskriven artikel jag tycker ska läsas i sin helhet. Och kanske är det så att Ulf Bjereld har rätt, att utrikesfrågorna kan ta mer plats. Men jag tycker han i så fall bör ta frågeställningen ett steg till, jag mer än tangerade ämnet igår av en ren slump.

Ponera att en finansiell dubbeldipp inleds första halvåret 2011 och dollarn överges, eller försvagas, som internationell handelsvaluta. I denna dubbeldipp är det sannolikt rimligt att anta att Italiens, Irlands, Portugals samt Spaniens ekonomier når Grekiska proportioner. Samtidigt. Och alla är som bekant en del av Euro-zonen.

Parallellt med detta motsätter sig, som hitintills, Tyskland regleringar som påverkar deras statsbudget negativt. I andra delar av världen är Europeiska och amerikanska soldater engagerade i ett av USA startat krig under Nato-befäl. Där Nato-länder förväntas bidra med trupp eller ekonomiska medel. Irak är ett exempel, Afghanistan ett annat. Med ett finansiellt system som står på randen till haveri, med en global finansiell marknad som tappar förtroendet för dollarn, euron och yenen kommer det militära samarbetet att haverera samtidigt som centrifugalkrafterna tar fart i EU vilket George Soros tidigare varit inne på.

En utrikespolitisk debatt är önskvärd, till och med nödvändig. Men mer för att förbereda oss för vilka alternativ som kan vi kan stå inför. Och med all respekt Göran Pettersson, i den situation jag nu försöker beskriva tror jag inte någon tidigare erfarenhet är applicerbar. För att ge ett exempel från 2008 där alla Sveriges sex största exportmarknader förutsåg en recession om minst 1 procentenhet stod vår finansminister samma vecka och på fullt allvar talade om en svensk tillväxt på 1,5 procent. Förmågan att se framåt och lyssna på omvärlden har i honom en tydlig tillväxtpotential. Och det är det som kommer krävas nu som en av många talanger.

Ett av Alliansens stödpartiers standardsvar på det vi hitintills har sett av finanskrisen, (FP), har varit att gå med i Euron. När till och med Grekland stod på randen inför en statskonkurs och Eurozonen var tvungna att solidariskt – under stor vånda - gå in med garantier så hävdade (FP) att det var en mycket god i de att gå med. Det är inte Euron det är fel på, bara det bakomliggande regelverket löd argumenten. Då har man inte förstått. Då är det ungefär som att köpa ett hus som står i ljusan låga och hoppas att brandkåren hinner släcka i tid innan flyttbilen kommer.

Samma svar ges vid varje tillfälle det yppas om NATO, att det är bara att gå med. Vad ingen politiker av rang i Alliansen som helhet eller (FP) i synnerhet då säger är att för att leva upp till regelverket för ett medlemskap skall försvarsutgifterna ökas från dagens 40 MDRSEK till 60 MDRSEK. Ingen politiker som förespråkar NATO vill ens närma sig frågan varifrån dessa medel skall tas. Ingen politiker av rang törs heller beskriva vilken press som sätts på främst NATO-länder att delta i konflikter som initierats av dominanten, USA.

Dessa områden hänger ihop, det finansiella och det säkerhetspolitiska går inte att separera. För den som tvivlar på detta uttalande kan de titta närmare på Island. Island är en av NATO:s viktigaste geostrategiska medlemmar. Island behandlades efter Icesvaes konkurs med en lagstiftning som är anpassad för terrororganisationer som Al Quaida med frysning av tillgångar i andra länder. Det är ingen slump att Ryssland sedan dess står redo att hjälpa Island, en hjälp de hitintills tackat nej till men vem vet? Fråga vilken Islänning som helst om deras syn på vilket stöd de fått som västallierad och prioriterad NATO-medlem och hur förmånligt de upplever att vara prioriterad medlem i denna allians. Kan vara ett litet tips att titta på detta en vända till.....

Vi behöver en debatt. Och vi behöver en med spänst som förmår tänka utanför boxen och som kan röra sig tvärs över de ideologiska barriärerna. Och tänka framåt, hur skrämmande det än kan te sig, för det är det nu.

Jag är dock djupt tveksam till om vi förmår detta innan valet, och ännu mer tveksam om vi mäktar med det efter valet.


Stefan Wikén skriver om sektoröverskridande perspektiv men på regional nivå.

Jag roar mig denna söndag med att försöka bedöma varthän valrörelsen kommer att gå och vad som eventuellt kan ligga som såväl nationella som europeiska utmaningar på andra sidan den 19 september.

I DI läser jag om USA:s växande statsskuld. USA:s statsskuld har fördubblats på ett decennium, och växte nyligen över 13.000 miljarder dollar. USA ståtar med världens största statsskuld i absoluta tal. Skulden växer och uppgår till omkring 90 procent av landets BNP. Bland de bedömare som ser skuldsättningen som ett allvarligt problem finns förre Fed-chefen Alan Greenspan. Men andra bedömare säger att situationen inte är akut. Det är mycket pengar, men inte tillräckligt för att problemen ska kunna jämföras med de vi har i Europa, säger svenska förvaltare på räntemarknaden.

Samtidigt varnar Japans nye premiärminister Naoto Kan för att det finns risk för ekonomisk kollaps om inte landet får bukt med statsskulden som nu närmar sig 200 procent av BNP enligt Veckans Affärer.

Jag vänder mig lite mot vad de svenska bedömarna anser om den amerikanska statsskulden, bara för att delar av Europa har det relativt sett värre innebär inte det att problemen är mindre. USA är världens i särklass största ekonomi och har sedan andra världskriget varit motorn i den globala tillväxten följt av just Japan. Problemen är inte mindre för att de är relativa, de negativa absoluta tal som nu världens globala ledande ekonomier är djupt bekymmersamma, jag delar därmed Alan Greenspans bedömning och konsekvenserna av de som kan hända är sannolikt inte överblickbara.

Det blir mer och mer sannolikt att den finanskris som inleddes med amerikanska bolåneobligationer och som följdes av Bear Stearns konkurs inte har nått sin absoluta kulmen eller botten ännu. Vi står inför en s.k. dubbeldipp i konjunkturen, men om de värsta scenariot inträffar nu är det allt annat än en dipp. Dipp är i sammanhanget sannolikt i mildaste laget.

När nu USA:s och Japans statskulder utvecklas på detta sätt är det, om inte dramatiska åtgärder vidtas i dessa länder, bara en tidsfråga innan Dollarn och den japanska Yenen förlorar i substans som handelsvaluta. Och förlorar dessa valutor sin attraktionskraft eller sitt förtroende så är deras kris även Europas kris då den europeiska finansmarknaden är så intimt ihopkopplad med såväl USA:s som Japans.

Detta är det få som pratar om dessa dagar av valrörelse och prinsessbröllop. Jag tror inte heller vi kommer ha det på agendan annat än i eventuella uttalanden från riksbank och finansinspektion fram till den 19 september. Men oavsett valutgång bör vi börja fundera på hur vi skyddar vår välfärd och hur en dubbeldipp kommer slå på oss. Våra största exportmarknader ligger i EU och USA återfinns på 5:e plats. Stryps efterfrågan på svenska varor och tjänster ytterligare i dessa marknader kommer det bli ett mycket bistert klimat i Sverige där finansministerns terminologi sannolikt inte kommer räcka till.

Det är nog dags att börja fundera på en plan B. Plan A med alla dess exits i den globala återhämtningen ser inte ut att fungera riktigt som tänkt då skuldsättningen bara ökar i de största och viktigaste ekonomierna.