I kölvattnet av dagens reaktioner efter Israels agerande på internationellt vatten, i strid mot folkrätten (vilket fler internationellt erkända experter vitsordar), så försöker jag sätta mig in i vilka möjliga konsekvenser som Israels agerande kan få.

Helt klart är att såväl Hamas som Israel har valt en väg av konfrontation i sann demokratisk ordning. För Israels premiärminister är precis lika konfrontativt lagd som Hamas ledning. Israel lyckades idag av två dåliga alternativ, släppa igenom eller avvisa, välja ett tredje, ännu sämre. Borda och döda.

I Jerusalem Post kan jag läsa hur Benjamin Netanahu försvarar Israels agerande, han gör det med en retorik som ligger i förlängningen mycket nära George Bush d.y ordval. Att Israel anser sig ha rätten till ett utvidgat och proaktivt självförsvar. Och dödsskjutningarna var därmed legitima eftersom dom skedde under en räd på internationellt vatten i självförsvar. Att de fem skadade soldaterna vårdas på sjukhus får större rubriker än antalet döda och skadade civila aktivister vilket säger något om Israels syn på skeendet.

Al Jazeera har en rapportering som ligger nära vår egen men med en viktig skillnad. Den täcker på ett helt annat sätt Turkiets reaktioner. Och dessa reaktioner är inte att leka med alls, dess effekter kan inte bortses av ens den mest hängivne Israel-vän. Effekter som inte är överskådliga idag men vars effekter vi borde kunna se inom ett par veckor.

Varför? Turkiet är, eller var rättare sagt, Israels enda riktiga allierade i en övrigt mer eller mindre fientligt inställd omvärld. Utan Turkiets aktiva, men tysta, diplomati hade inte Syrien förhållit sig passiva i Gaza-kriget. Utan Turkiet hade inte Israelisktflyg kunnat öva tillsammans med Nato i östra Medelhavet, utan Turkiet kommer nu Israels förutsättningar att ha en dialog drastiskt försämras. Det är ingen hemlighet att Egypten, Jordanien och till och med Libanon inte ser USA som brygga i dialogen med Israel utan hitintills velat ha Turkiet som medlare. Detta har varit möjligt med Turkiets moderna historia som inneburit ett starkt stöd för den sekulära tanken, att skilja på religion och politik. Vi vet alla att de religiösa krafterna i Turkiet blir allt starkare men tills i morse klockan 6 svensk tid så var dom kontrollerbara och öppet sinnade.

Det är dom inte längre, Ankara och Istanbul fick idag uppleva de häftigaste protesterna mot Israel i Europa. Om nu Israel nödvändigtvis skulle använt dödligt våld mot ett civilt och obeväpnat fartyg så valde man det med de absolut värsta, och för Israel sämsta, konsekvenserna. När Israel i morse dödade, vad jag vet utifrån den fortsatt förvirrade rapporteringen, minst 9 civila i en aktion som var i strid mot all internationell rätt så stängdes med ens dörren till en stabil fredsprocess.

Ibland undrar jag vad såväl israeliska som svenska politiker egentligen har för rådgivare, den enda allianspolitiker som agerat korrekt och handlingskraftigt är Carl Bildt (M). Men det är inte så konstigt, han är nog den ende med rätt kompetens i de leden. Andra lindar in sitt cyklopiska tänkande med mer eller mindre lyckat resultat. I det förra fallet så fylls jag med ett obehag, gränsande till äckel, eftersom han i bisatserna lindar in en skuldbeläggning av de som nu fått plikta med sina liv. Ett ännu värre exempel och som dessutom författats av en riksdagsledamot hittar du här. Detta exempel, med obelagda anklagelser, måste betecknas som ett absolut bottenmärke i debatten.

Mina tankar ikväll går naturligtvis till de dödades och skadades familjer, oavsett nationalitet i allmänhet. Men i synnerhet går mina tankar till den palestinska befolkningen i främst Östra Jerusalem. Varför?

Historien visar dessvärre att Israel har en tendens att flytta fram sina positioner just i Jerusalem och i strid med internationell rätt när världens ögon är riktade annorstädes, inte sällan initierar de själva denna fokusförflyttning.

Jerusalem, denna stad som är helig för lite för många religioner för att det skall vara hälsosamt att uppehålla sig där. Men frågan är om Israel denna gång begick ett gigantiskt misstag när de kapade bandet till det enda vänligt sinnade land, Turkiet, som garanterat att den internationella dialogen fungerat.

Ur detta kommer intet gott, och jag kommer följa just utvecklingen i Östra Jerusalem mycket noga. Min gissning är att inom kort kommer ytterligare exproprieringar att genomföras.


DN, Aftonbladet, Expressen, DN2, SvD, SvD2, Aftonbladet 2, Aftonbladet3, Aftonbladet 4, SVT, SR, Knuff,

Bloggar: Calle Friden / Scaber Nestor / Alliansfritt Sverige / Fredrik Pettersson / Jytte Guteland / Tokmoderaten / Politikerbloggen / Krassman

Mona Sahlin (S) förstärker tidigare inlägg och helgens nätdebatt om den illusoriska arbetslösheten i en debattartikel i dagens upplaga av Aftonbladet. Med tanke på den av Sven Erik Österberg påkallade riksdagsdebatten som i sig bottnar i att 140 personer förs över till statistiken för långtidsarbetslösa varje dag finns det anledning att titta lite närmare på vad som egentligen har hänt under mandatperioden.

2007 så inledde Alliansregeringen nedmonteringen av den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. En nedmontering vars effekter vi ser först nu. 140 personer, eller enskilda liv, överförs idag från att bara vara arbetslösa till att vara långtidsarbetslösa. I detta ligger, utöver ordet, en stor skillnad. Att vara långtidsarbetslös innebär att möjligheterna att få ett arbete sjunker drastiskt. Och att vara långtidsarbetslös innebär inte bara ekonomiska avbräck, det innebär att med regeringen Reinfeldts politik har tid har förflutit utan att denna fyllts med riktade utbildningsinsatser. Utbildningssatsningar som krävs för att möta arbetsgivarnas behov av kompetent personal. Utbildningssatsningar som med regeringen Reinfeldts politik i praktiken är att likna vid att försöka bota en blödarsjuk med plåster vilket diagrammet nedan ger en bild av.

Något som lyser klart ett valår som detta och som, om vi ser bakåt på de borgerliga ministärer vi har haft, att först var fjärde år – eller valår – fylls med något som liknar aktiva åtgärder. Mellantiden går mer ut på att rensa ut och överlåta dessa till marknaden att lösa. Denna allvetande och självreglerande marknad som ytterst riskerade hela det internationella finansiella systemet under finanskrisen 2008.

En annan faktor som lyser väldigt klart denna tid av valrörelse är statsministerns tal om illusoriska arbetslöshetssiffror. Som svar på tal där kan jag bara hänvisa till de överenskommelser som finns om hur dessa siffror skall redovisas och som ligger framför allt på den Europeiska nivån. Statsministern bör föra den dialogen först och främst med sina kollegor i ministerrådet och inte försöka slå blå dunster i väljarnas ögon om han har synpunkter på detta sätt att mäta.

Ett annat exempel på effekterna av denna illusoriska politik kan vi utläsa ur statistiken för socialbidragsutbetalningar. Den officiella statistiken från Socialstyrelsen visar att kostnaderna för det ekonomiska biståndet inklusive introduktionsersättning ökade med 17 procent 2009 jämfört med 2008. Under hela året 2009 betalade kommunerna ut 11 102 miljoner kronor. Rensar vi ut introduktionsersättningen som främst är riktade till immigranter så är siffrorna ännu sämre för regeringen. Vi kan då konstatera en ökning på 23 procent för det som heter ekonomiskt bistånd men i folkmun kallas socialbidrag.

Nu kanske det finns en bild av att just socialbidrag är lätt att få. Men så är det inte. Då Socialtjänstlagen tillämpas lite olika i de olika kommunerna finns ingen direkt huvudregel men som minsta gemensamma nämnare kan vi titta närmare på portalparagraf och förarbeten. Ekonomiskt stöd betalas bara ut om den enskilde avyttrat all fast egendom och allt sådant som inte oundgängligen krävs för att upprätthålla en miniminivå för att leva.

Vad jag vill ha sagt är egentligen följande:

Regeringen Reinfeldts politik går egentligen ut på att prata i en riktning och röra sig i motsatt, detta är inte något nytt. Det kallas i PR-sammanhang för triangulering, att lägga sig så nära motståndarens argumentation som möjligt. Men vad vi ser är hur regeringen Reinfeldt nu lyckas föra det till en illusorisk konst. Det är inte statistiken som är illusorisk vilket statsministern hävdar, det är den förda politiken. Den liknar mer dansen ”Moonwalk” som Michael Jackson fulländade. Kroppen ser ut att röra sig i en riktning men den fysiska förflyttningen och effekten är den motsatta.

Regeringen Reinfeldts arbetsmarknadspolitiska prestationer kan därmed helt enkelt kallas för Moonwalk-politik. Den ser ut att röra sig i en riktning, men när mandatperioden nu närmar sig sitt slut och skall utvärderas är facit, utan illusoriska trick, det rakt motsatta.

Moonwalkpolitik. Inte mer, men heller inte mindre.

Socialdemokraternas gruppledare Sven-Erik Österberg begär aktuell debatt i riksdagen med anledning av den kraftigt ökade arbetslösheten.Regeringens jobbpolitik har misslyckats.

Arbetslösheten närmar sig tio procent. Regeringen har tillåtit att arbetslösheten biter sig fast. Bara under det senaste året har antalet långtidsarbetslösa ökat med 140 personer varje dag. Nu är mer än en tredjedel av alla arbetslösa - 161 000 personer - långtidsarbetslösa. Antalet långtidsarbetslösa hartroligen aldrig varit fler i Sverige.

Detta kommunicerades under dagen idag via ett pressmeddelande och givet den utveckling som vi ser är det mer än befogat. 140 personer per dag är mer än en illusion, det är en katastrof i varje enskilds liv. Statsministern hävdade ju så sent som förra veckan att till exempel ungdomsarbetslösheten var just illusorisk.

Och nu på eftermiddagen ser jag statsministerns analys av valrörelsen så här långt, att Alliansens reformiver och reformtempo hotar valvinsten. Ett lite märkligt uttalande ur två perspektiv för att komma från Alliansledaren. Ja, jag kallar honom för det av den enkla anledningen att Moderaterna dominerar totalt regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten.

Det blir extra tydligt i försvarsdebatten där statsministern mer eller mindre säger åt folkpartiledaren, tillika skolministern, Jan Björklund (FP) att hålla tand för tunga. Om jag skulle vara lite summarisk så går Allianssamarbetet ut på följande:

”Ni har fått era politikområden och era påsar med pengar, nu håller ni er inom dessa områden samtidigt som ni håller tyst. Ekonomin sköter vi”.

Vad har dessa olika perspektiv med varandra att göra? Egentligen ingenting om det inte vore för en sak. Alliansledaren sade i valrörelsen 2006 att just hur Alliansen lyckades i jobbfrågan efter en valvinst var den enskilda fråga som skulle avgöra om han var värd ett förnyat förtroende.

Med 140 nya människoöden som går över i långtidsarbetslöshet varje dag så är svaret inte långt borta nu. Närmare bestämt 110 dagar kvar vilket skulle ge 15 540 personer till i långtidsarbetslöshet om inte någon kan dra upp en kanin ur hatten på riktigt istället för alliansens så här långt endast illusoriska trick. Trick som endast innefattat ett evinnerligt skruvande på statistik från regeringens sida till förmån för en politik som faktiskt skapar jobb.

140 nya i långtidsarbetslöshet varje dag talar sitt tydliga språk.


Expressen, UNT, Sydsvenskan, SVT, Kuriren, Metro,

Bloggat: Peter Högberg och Johan Ulvenlöv var snabbare än jag…..

Under strecket:
________________________________________________________

Ros-Marie om skolan med anledning av gårdagens TV-debatt.

Det kan inte ha gått någon förbi att Israels attack mot civila fartyg på internationellt vatten väcker upp känslor. Lyssnade i morse på Carl Bildt (M) som intog en försiktig hållning men jag tycker mig kunna ana en viss ilska mellan raderna. En berättigad ilska riktad mot Israel som i strid med internationell rätt bordat fartyg på ett sådant sätt att det faller under ”pirat”-lagstiftning. Och borde kunna lagföras som sådan om det inte vore för två saker:

Det är Israel vi talar om, en stat som vägrat hörsamma FN-resolutioner tidigare när de gått dom emot som stat.

Samt

Niklas Wykman, ordförande för MUF. Detta Alliansregeringens utrikes- och säkerhetspolitiska snille och självutnämnda gigant. Han hävdar att kampanjen ”Ship to Gaza” var

"Nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna Israelutrotare."

Vilket torde stigmatisera den svenska debatten ytterligare. Det var dessutom samme Wykman som på fullt allvar ville skicka ner SSG till Eritrea, världens mest militariserade land, för att frita Dawit Isaak. Vid det tillfället bedömde jag att han sett ”Black Hawk Down ” och ”Saving Private Ryan” några gånger för mycket. Nu är jag mer tveksam.

I Wykmans fall så tror jag att talesättet ”Tala är silver, tiga är guld” bör preciseras och få en annan form. Nu när Wykman på ett förtjänsfullt sätt lyckats stigmatisera debatten till en sådan nivå att såväl regering som opposition kommer få svårare att enas bör hans moderata statsminister och utrikesminister allvarligt överväga om det inte vore lönt att linda in det Wykmanska huvudet på ett sådant sätt att tal blir omöjligt med en rulle silvertejp.

Samma tejp kan användas med viss fördel att fästa en boxhandske på varje hand så att eventuella mail, Facebookuppdateringar och andra kommunikéer omöjliggörs. Det sistnämnda eftersom varje gång denna säkerhetspolitiska titan uttalar sig så kommer uttrycket ”utrikespolitik utan gränser” få en annan, och mer verklighetsfrånvänd, innebörd.

Jag kommer återkomma med ytterligare en postning om ett par tre timmar. Jag ska i mellantiden ringa ner till min handledare i politisk islam vid universitetet i Alexandria samt några vänner i Jerusalem och Beirut för att få andra perspektiv. Men klart är att just valet av mål, ett turkiskt fartyg, kan visa sig förödande för fredsprocessen.

Varför? Enkelt, det är via Turkiet som Israel har sin utrikespolitiska dialog med stora delar av arabvärlden. Denna handling kan visa sig stänga dörren för alla framtida försök. Och då är vi alla riktigt illa ute.

Johan Ulvenlöv som tillsammans med Alliansfritt ger insteg till snilleblixtarna från Niklas Wykman, Fredrik Pettersson har skärmdumpat Wykmans uttalande att 16 döda civila är en seger och slutligen att Samtliga rödgröna partiledare och språkrör har uttalat sig. Tokmoderaten svingar även han mot Wykman.

Media: DN, SvD, SvD, Expressen, Aftonbladet

Thomas Mattson, Expressen, börjar förstå att en och annan bjälke kan nog sitta i ett och annat öga. Eller han han det? Stämningar och skadestånd, ropas det på ibland över journalistiska övertramp. Men att försvara sig i domstol får aldrig bli sista skriket menar han. Hellre då en självsanering av pressetiken skriver han i en krönika i Expressen igår. Samma tidning han råkar vara chefredaktör och ansvarig utgivare för.

Till saken hör är att detta inlägg skall ses i en vidare kontext, mot bakgrund av justitieministerns utspel och regeringens proposition som skall begränsa medias och medborgarnas möjligheter att granska enskilda politiker vilket Alliansfritt bland annat rapporterat om.

Skatteverkets förre generaldirektör Mats Sjöstrand var en mycket tung opinionsbildare när han i DN, i en alltför bortglömd, debattartikel beskriver sin syn. Han menade att det skulle överlåtas åt den enskilde bestämma om hans eller hennes uppgifter ska lämnas ut.

Bakgrunden som han beskrev då, och är giltigt idag, är att personliga och privatekonomiska uppgifter som begärs ut från Skatteverket sprids i dag vidare och görs sökbara så att uppgifter om i princip alla svenskar finns tillgängliga med några enkla musklick.

Vår gamla offentlighetsprincip och ny teknik har gjort detta missbruk möjligt. Därför hemställde han i egenskap av Generaldirektör för skatteverket att de skulle få utreda hur utlämnanden av uppgifter om enskilda ur skatteverkets register kan begränsas. Mats Sjöstrand ville med detta inte inskränka den grundlagsstadgade offentlighetsprincipen genom att sekretessbelägga taxeringsuppgifter. Men massutlämnande av integritetskränkande uppgifter kan förhindras om den enskilde själv kan få ett ord med i laget om hans eller hennes uppgifter ska lämnas ut var vad han menade.

Offentlighetsprincip är viktig, personlig integritet är lika viktig. Detta ska balanseras på bästa sätt och det är inte en lätt uppgift. Det är därför lika glädjande som apart att just Expressen pratar om etisk självsanering nu. För ett av skälen varför det nu finns en opinion i vissa samhällsskikt för att göra inskränkningar i offentlighetsprincipen är tabloidpressens faiblesse för granskning av helt irrellevant information i dess journalistiska gärning.

Övertrampen, och fällningarna i Pressens Opinionsnämnd, minskar i och för sig men för varje fällning finns en kränkt människa bakom vilket Thomas Mattson inte vill gå vidare in på. För då skulle han närma sig tabloidmedias allmänna ansvar för såväl ton som journalistik och det ansvar Expressen har för detta i synnerhet.

Kanske, kanske har Thomas Mattson upptäckt en bjälke i sitt öga. Men om så är fallet återstår att se.



"Seeing is believing".

Vid årsskiftet tvingades 14667 lämna sjukförsäkringen. De hade slagit i det nya taket för maximalt antal dagar med sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning. Hittills har 5104 personer skickat in nya ansökningar till Försäkringskassan, vilket motsvarar 35 procent av gruppen. Var femte har sökt rehabiliteringspenning och resten har sökt sjukpenning. Förutom dessa har 500 personer också sökt förtidspension på grund av sjukdom från årsskiftet fram till 26 maj vilket inalles då gör att 40 procent av de som ”omförsäkrades” nu igen slåss mot systemet. För de hamnar mellan stolarna nu, för sjuka för att arbeta och för friska för att vara sjuka.

De som nu säger att vissa smällar får man ta när man reformerar ett system kan gärna personligen få förklara detta för kvinnan som intervjuas i Expressen. Eller göra som Gunnar Axén (M) och PR-konsult när han inte är riksdagsledamot behandlade enskilda sjuksrikvna.

Ett system som Alliansen sade sig reformerat med stor framgång. De gjorde det under applåder och ordföranden i socialförsäkringsutskottet, moderaten Gunnar Axén, drog sig inte för att från sin upphöjda maktposition desavouera enskilda sjukskrivna på Aftonbladet debatt med tillmälen som att dessa sjukskrivna ytterst inte vill försörja sig själva. Jag har inte glömt detta, det påhoppet går alltför långt, var alltför lågt och kan ge en ledtråd till vad hans parti är på väg. I synen på människan, i synen på samhället och förstärker hans ordförandes tal om illusorisk arbetslöshet, lata ungdomar samt en del annat som vi säkert kommer att återkomma till.

Jag kan hålla med om att det förra systemet inte var bra alls, antalet sjukskrivna som fick förtida pension var på tok för högt och nådde sin absoluta topp under ministären Bildts sista år, först därefter bröts den trenden. Men i en alltför långsam takt. Men är detta en rimlig väg att gå? Om nu tendensen håller i sig över helåret så innebär det i praktiken att 22 000 omförsäkrade av 55 000 kommer att bollas mellan systemen att ”prövas mot hela arbetsmarknaden” och behöva säga upp sig från deltidstjänster som fungerat för den enskilde för att gå ut i en osäker framtid.

Jag tycker därför att det är bra att Peter Johansson på sitt röda berg håller denna debatt vid liv. Han har visat att han inte glömmer, det gör inte jag heller. Och var så säkra, de 55 000 familjer som i år kommer komma i handgriplig kontakt med de av Alliansen beslutade, och applåderade, rehabiliteringskedjan kommer inte heller vara svåra att påminna.


Expressen 1, Expressen 2

Jag har roat mig med att lägga de två största dagstidningarnas ledarsidor, SvD och DN, bredvid varandra en tid. Varför? Enkelt, jag försöker utröna vilken position de har i förhållande till regeringen Reinfeldts politik och idéutveckling.

DN är mer av ett reaktivt språkrör, att allt Alliansen gör är bra och allt som de Rödgröna står för är dåligt. Oavsett vad och detta har även genomslag i nyhetsbevakningen. Sällan granskande, än mer sällan kritiskt gentemot Alliansen. SvD är mer av idéer och värderingar med en tydlig moderatkoppling, dock i praktiken helt neutrala på nyhetsplats vilket de skall ha en eloge för. Inte sällan avviker SvD från den officiella Allians-politiken men det är inte ovanligt att se en framåtsyftande retorik som ofta får genomslag i regeringen Reinfeldts göranden och låtanden. En form av tankesmedja helt enkelt, där vi kan utläsa varthän samhället á la regeringen Reinfeldt är på väg eftersom (M) dominerar regeringen.

Ett tydligt exempel på detta är dagens kolumn av Maria Eriksson. Hon menar att bostadsbristen, den verkliga och inte illusoriska, skall lösas med att befintliga bostäder hyrs ut, helt eller i delar, till dem som står utan bostad. Helt i linje med de neoliberala krafterna i Alliansen, helt i linje med den av regeringen Reinfeldt förda politiken.

Vad Maria Eriksson aktivt blundar för är att Stockholm fram till 2030 kommer att öka med 400 000 personer eller i praktiken ett helt Malmö. Dessa ska enligt Maria Eriksson hysas in i det befintliga bostadsbeståndet. Bara i fjol ökade Stockholm med 36 000 personer, personer som i många fall har svårt att finna ens andrahandsbostäder. En grupp som är överrepresenterad är ungdomar som har lika svårt att finna ett arbete som en bostad i Alliansens Sverige.

Det är därför inte ologiskt att ansvarig minister, Mats Odell (KD), svänger som kristdemokrat. Men inte som minister. Bloggaren Peter Soilander (KD) använder sig av ordet ”solidaritet” när han skriver

"Så länge det är solidariskt är jag med på tåget. Däremot tror jag på en större försiktighet i reform- och förnyelseivern. Det gäller att förankra och checka flera gånger om och komma med information i förväg och inte efteråt. Förmågan att leva in i framtiden är viktig – att se, känna och höra vad som händer".

Det kan med andra ord inte vara helt lätt att vara lilleputtparti i regeringen Reinfeldt. Det Peter skriver att han som kristdemokrat står för är inte ett signum för Alliansen. Och bostadspolitiken är ett sådant mycket tydligt område, att det finns ett behov av att leva sig in i att Stockholm växer med 20 000- 30 000 personer per år. Den utmaningen möter Alliansen med att hyra ut befintliga bostäder vilket inte, om jag får tro Mats Odell, är kristdemokratisk politik.

Vad vill jag ha sagt? Jo, lilleputtpartierna i Alliansen göre sig icke något större besvär i den officiella politiken. Den är allt igenom dominerad av (M). Och vart vi rör oss, det kan vi i mångt och mycket läsa oss till på SvD ledarsida genom Maria Erikssons kolumn. När det gäller bostäder ska vi hyra in oss i det befintliga beståndet om Alliansen får råda.

Blir det däremot ett skifte till en Rödgrön majoritet så kommer det däremot investeras i nya, och fler, bostäder. För precis som Soilander implicit pekar på så växer storstäderna, i Stockholms fall med 20 000 personer per år. Och gränsen när vi kan hyra in oss hos varandra är sannoliket passerad med råge vid det här laget.

Det gäller som sagt, att leva sig in i framtiden. Och behovet av bostäder är en parameter som bör övervägas på ett helt annat sätt än den av regeringen förda politiken och som vi kan läsa oss till i SvD.

Gårdagens postningar på temat illusioner, som nu Aurora Gullbergs postning påminner mig om, kring statsministerns definitioner kring arbetslösheten vilket får mig att reflektera lite över saker och tings göranden och låtanden nu när valrörelsen ser ut att ha tagit fart. Jag inleder denna till del politiska söndagsbetraktelse med ett citat av Olof Palme från 1985.

"Jag har alltid förvånat mig över den egenartade
motsättningen i högerns budskap. För att sysselsättningen skall kunna värnas, måste arbetslösheten öka. För att välfärden skall försvaras, måste den sociala tryggheten först försämras. Det går inte ihop".

Han naglar fast såväl motsägelsen i framför allt moderaternas budskap. Då som nu. Men med ens blir därmed statsministerns uttalande om den inbillade och illusoriska arbetslösheten logisk och faktiskt blir det tidigare budskapet mindre motsägelsefullt. För att skapa känslan av framsteg så måste vi först gå bakåt och därför är det, i detta fall, ”nyttigt” att svälta en tid.

Då smakar maten med ens godare, arbetet känns mer meningsfullt samt att de slitna skorna och kläderna vi har känns med ens finare. Och som konsekvens skapas, och i en enkel handvändning, illusionen av framgång. Lite av de illusoriska stegen i dansen ”Moonwalk”, vi ser ut att röra oss i en riktning men vi förflyttar oss i motsatt.

Med ens blir, med statsministerns uttalande, regeringen Reinfeldts och Alliansens politik logisk, förutsägbar och mindre motsägelsefull. Genom att först försämra villkoren och livsbetingelserna för medborgarna och att sedan reformera samt utveckla dessa ur ett armod skapar han illusionen av framsteg och utveckling.

Och ur detta tillvägagångssätt söker regeringen Reinfeldt förnyat förtroende. Är det rimligt att de ska få det på dessa, illusoriska, grunder? Om nu arbetslösheten är en illusion, vad skall då regeringen Reinfeldts framsteg benämnas med dess egen retoriska praktik?

Illusionen av framgång.

Inte mer, men heller inte mindre. Dessvärre ska vi väl säga för den illusoriske arbetslöse. Fast han eller hon kanske inte håller med, för lika lite som räkningarna som måste betalas varje månad är illusoriska, lika lite är hans eller hennes arbetslöshet och ebb på kontot en hägring.

Gårdagens postningar i ämnet förutom min egen var främst Fredrik Pettersson och Peter Högberg som satte igång tanken. Ros-Marie ifrågasatte medias roll, med rätt emedan Alexandra tillägnade statsministern en liten trudelutt. Ulrika Falk samt Johan Ulvenlöv, Victor Tullgren och Alliansfritt visade sig hänga på dom med.

Jag slås en morgon som denna av två saker när jag läser Fredrik Pettersons och Peter Högbergs postningar:

Dels de samtal jag hade med arbetslösa ungdomar igår kväll när vi hade marknadsafton i Norrtälje. Samtal med oroliga ungdomar som hela tiden får se sig sist i kön till de arbetstillfällen som finns och som för varje månad får allt svårare att få fäste. Ju längre tid de är sist i kön, desto längre tid kommer fortsatt vara just sist i kön är deras krassa konstaterande.

Det andra är att statsministerns uttalande om att ungdomsarbetslösheten skulle vara en illusion inte fått någon uppmärksamhet i traditionell media. Uttalandet har samma kaliber som Göran Perssons (S) om att jobben inte skulle vara en valfråga i valet 2006.

Därför är en travesti på Jean Baptiste Molières renässanspjäs ”Den inbillade sjuke” kanske inte helt malplacerad. Om vi sätter statsministern i en renässansfurstes kläder så blir scenen faktiskt logisk. Statsministern har, i egenskap av ordförande för ett parti som gått igenom en renässans (eller förnyelse), uppenbara likheter i sin tolkning av rollen som renässansfurste. Lite fjär och ständigt granskande handlingen från en yttre, och distanserad, position.

Pjäsen, Den inbillade sjuke, är inte heller helt utan anknytning. “Den inbillade sjuke”, är en karaktärskomedi som per definition är en rolig historia om en speciell person som slutar lyckligt. I “Den inbillade sjuke” handlar det om Argan som är hypokondrier. Historien och handlingen kretsar kring Argan som vill gifta bort sin dotter Angélique till en läkare som skulle kunna bota hans hypokondriska sjukdomar. Pjäsen slutar med att Argan, den inbillade sjuke, själv i förlängningen ska utbilda sig till läkare.

Vad vi ser är nu är att vår egen renässansfurste nu tycker sig se ungdomsarbetslöshet som ett hypokondriskt, eller inbillat, tillstånd. Av den anledningen är det logiskt att han skickar sin vice statsminister att ordinera en medicin som innebär att den arbetslöse ska hitta på ett jobb själv eftersom den arbetslöse, enligt statsministerns diagnos, är inbillat arbetslös.

Så enkla är de historiska och litterära parallellerna. Men regeringen kanske hellre sett en travesti på ett annat verk av Shakespeare (som i praktiken var samtida)

Mycket väsen för ingenting…..

De arbetslösa ungdomarna är sannolikt, och dessvärre, av en annan uppfattning vilket jag fick erfara igår. Den arbetslösheten är inte inbillad, den är i allra högsta grad verklig och frustrerande av att just vara en vardag som består av... ingenting.


Bloggat: S-buzz som ursprungligen postade om detta men även Peter Andersson samt Hållplats Hådén och Victor Tullgren.

Oppositionen rasar i opinionen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Orsaken är att de rödgrönas svar på storstadsbornas alla frågor är höjda skatter skriver DN på ledarplats.

Sällan ser jag en så politiskt tydlig ledare och detta stärker bilden av en tidning helt i händerna på Alliansen samtidigt som den fortsätter odla myten om att höjda skatter är oppositionens svar på storstadens utvecklingsbehov. DN är den tydligaste uttolkaren av alliansens analyser, att oppositionen ser ett problem och höjer reflexmässigt skatten, utan att lösa problemet.

Det finns ett antal utmaningar för storstadsbon, Stockholmaren, i mitt fall. Nya Karolinska Sjukhuset är en sådan. Där alliansen valt en privatiserad väg till varje pris, där lösningen visade sig vara överordnad problemställningen.

Ilja Batljan driver detta nu framför sig och har idag identifierat en merkostnad för Stockholmaren för detta om någonstans nio miljarder kronor med Alliansens lösning. Nio miljarder är fruktansvärt mycket pengar och dessa medel kommer vara tvungna att tas någonstans ifrån. Antingen via höjda skatter eller att länet måste skära ner på verksamhet för c.a. 300 miljoner kronor per år. Eller cirka 600 helårsanställda undersköterskor som skulle kunnat fylla delar av detta sjukhus, som skulle kunnat vårda våra äldre.....

En annan utmaning är förbifart Stockholm och en utbyggd kollektivtrafik. Bägge behövs eftersom Essingeleden sedan länge slagit igenom sitt kapacitetstak. Och sådant måste finansieras, vägar, tåg och bussar kostar dessvärre pengar vilket gått DN ledarredaktion helt förbi. De kan annars ta del av Marikas postning som du finner här som åskådliggör problemställningen tydligt vilket även en ledarredaktion som DN:s borde kunna ta till sig.

DN fortsätter, mot bättre vetande, odla myten om den svinrike storstadsbon.

Som Marika skriver i sin postning så är medelinkomsten är för förvärvsarbetande Stockholmare 24 900 kr/mån (i Stockholms län) att jämföra med landet som helhet som ligger på 21 725 kr/mån. Enligt SCB. Med det i åtanke skulle man ju kunna tycka att påståendet att ”40 000 kronor är en vanlig inkomstnivå i Stockholm” är något verklighetsfrånvänt. 12,3 procent av stockholmarna har en inkomst över 41 667 kr/mån, enligt samma källa.

Nej, DN:s argumentation är inte annat än en illa underbyggd och stigmatiserande partipropaganda. Jag måste säga att jag är inte så lite besviken på redaktionen. Jag trodde de kunde bättre och ge mig en större utmaning men den visar i alla fall tydligt vad vi har att möta i valrörelsen av våra motståndare. En illa underbyggd stigmatiserande popaganda där lösningen, som i fallet med Nya Karolinska, alltid kommer vara överordnad problemställningen. DN är i det här sammanhanget att se som propagandamässig testballong.

Inte mer, men heller inte mindre.

Som förberedelse för morgondagens postning, här "Imagine". Politiska nördar anar nog vad som komma skall.

Skapa ditt eget jobb är (C) lösning på arbetslösheten. Jaha, så kom dagens kalkon serverad i SVT morgonsoffa. Att så enkelt är det, Centerpartiets universallösning är var och en för sig själv oaktat funktionshinder, förslitningsskador eller dylikt.

Och detta bekräftar min tidigare tes, att CUF stämma 2006 har haft en avgörande inverkan på centerrörelsens färdriktning. Till ett samhälle där endast den starkes rätt skall råda. Strukturella diskrimineringar på arbetsmarknaden viftas bort och ser vi till de löneskillnader som kvinnor konfronteras med på så är centerledarens recept lika enkelt.

"Det har varit en vänsterfråga länge, och då har det också blivit vänsterförslag. Men nu kan kvinnor både starta företag – och välja arbetsgivare".

Märkligt kan jag tycka, för vad jag vet så kunde kvinnor starta företag även innan 2006. Vad jag kan påminna mig finns det ett antal starka företag som startades av just kvinnor tiden innan 2006. Och välja arbetsgivare? Då var det nog länge sedan (C) partiledare befann sig på den öppna arbetsmarknaden. Lägg till statsministerns egen bedömning att ungdomsarbetslösheten är en illusion så har Alliansens för närvarande två största partier lyckat formulera arbetsmarknadpolitikens inriktning för den kommande mandatperioden.

Hennes förslag är inte heller någon större nyhet, sådan verksamhet finns redan idag i till exempel Norrtälje kommun där Baltic Fem i samverkan med andra aktörer driver denna typ av verksamhet i olika konstellationer.

Mer av den här sortens (C)-retorik och kopplat till statsministerns analys och jag bedömer att profetiorna från häromdagen mycket väl kan slå in. Fler sådana tips och snilleblixtar med verklighetskoppling från coachen och vi är riktigt illa ute som samhälle.

EDIT 14:15:

Centerledaren slarvade en del med siffrorna när hon påstod att regeringen Reinfeldt skapat 100 000 arbetstillfällen, nedan tabell speglar det statistiskt korrekta underlaget. Centerledaren påstod något helt annat vilket är rätt märkligt med tanke på att hon har ett helt regeringskansli till sitt förfogande.

Ulrika Falk samt Johanna Graf skriver också om detta, liksom Johan Ulvenlöv och Katarina Nyberg Finn och Alliansfritt Sverige och Fredrik Olovsson och slutligen Högbergs tankar

Jag håller med Peter Andersson om att idag är det den senaste av alla dessa spelteoretiska underlag. Det sker nu dramatiska svängningar i väljaropinionen. Den borgerliga alliansen är för första gången sedan valet 2006 större än de rödgröna, och Moderaterna är nästan lika stora som Socialdemokraterna, enligt DN/Synovates stora majmätning.

Och trots min njugga inställning till alla opinionsundersökningar, möjligtvis med undantag för SCB, så gäller Peters omdöme även mig. Den stör nattsömnen. Om det finns några ljuspunkter i den så är det faktiskt två:

– "Den rödgröna politiken har tydliggjorts. Och det har lett till en mobilisering bland de borgerliga väljarna bakom sina partier, och en demobilisering bland de rödgröna partiernas väljare"

säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring.

Det är inte så konstigt, klara besked röjer undan önsketänkande. Men med detta sagt så väntar vi faktiskt fortfarande på Alliansens alternativ. Efter att regeringen har kunnat anklaga de Rödgröna för uteblivna besked under hela våren så är rollerna ombytta nu.

Valplattformen för Alliansen är aviserad till augusti och från de olika arbetsgrupperna inom Alliansen är resultatet knapert. När den levereras kommer vissa av Alliansens sympatisörer bli besvikna, precis som i fallet med oss när vårat alternativ presenterades. Mer av allt till alla kommer inte gå där heller.

Den andra ljuspunkten är att det vi alla kunnat konstatera tidigare är (C) fortsatta svårigheter. Tidigare har det varit de borgerliga partierna som haft flest soffliggare, men bland dessa partier har det nu skett en mobilisering. Det är bara bland Centerpartiets tidigare väljare som osäkerheten är fortsatt lika hög som hos oppositionen.

Mina politiska motståndare kan glädja sig åt att jag nu – i likhet med Peter – kommer ha en del sömnstörningar. Åtminstone fram till SCB undersökning som är aviserad i Juni. Och att det jämna läget förklarar en del snedsteg och känslighet vilket vi kunde erfara igår. Det vi såg igår kommer inte vara en engångsföreteelse, där är jag ganska säker.

Bägge sidor kommer att väga varje ord och inte lämna något åt slumpen så jag bedömer att vi kommer, åtminstone i Netroots, nu mobilisera 24/7. Varje ord, och varje tillfälle.

Det senaste yppade sig igår vilket jag blev varse via Johan Ulvenlöv. Statsministern hävdar nu, som det senaste retoriska knepet, att ungdomsarbetslösheten är en synvilla vilket även Peter Högberg uppmärksammade.

Så vad vill jag ha sagt? Det är bara att kavla upp skjortärmarna nu. Och inte missa ett enda ord samt mobilisera alla de 600 nätrötter, vid sidan av alla andra valarbetare, för att vända trenden. Nätrötter som är aktiva 24 timmar per dygn, 7 dagar i veckan för att bevaka motståndaren och bilda opinion för vårt alternativ.

Annat: SvD, SVT

Yxan går när regeringen nu tar i med hårdhandskarna med SIDA. Regeringen sparkar Sidas generaldirektör Anders Nordström och organiserar om den hårt kritiserade myndigheten. Beslutet att organisera om Sidas ledning fattades av regeringen på torsdagsförmiddagen.

Handlingskraftigt? Både ja och nej dessvärre. Till historien hör att Anders Nordström utsågs till generaldirektör för Sida i oktober 2007 av samme minister som nu två och ett halvt år senare ger honom silkessnöret. Jag postade om det 2008 och de löften som avgavs av regeringen lovade gott. Men så blev inte fallet helt och hållet.

UD är även en anomali i statsförvaltningen. Emedan övriga departement och ministrar inte får detaljreglera verksamheten så förväntas utrikesministern göra just detta. Allt eftersom utrikesministern är tillika förvaltningschef.

En annan pikant detalj är om vi ser till UD som helhet. UD har under en längre tid dragits med växande underskott. Regeringen konstaterade 2009 genom utrikesminister Carl Bildt (M) att han haft att överta ett underskott från 2006 om 50 miljoner kronor.

Vänta nu.

UD har haft ett underskott sedan regeringsskiftet 2006, myndighetschefen, utrikesministern, konstaterar och vidtar åtgärder med anledning av detta först 2009 eller tre år senare. 2007 utses en ny Generaldirektör för SIDA av regeringen Reinfeldt, samma regering skickar ut honom i kylan tre år senare då han inte lyckas hålla budget.

Jag skulle nog vara, om jag var i regeringens sits, försiktig i min kritik mot Anders Nordström just nu. Han var sannolikt inte rätt man för just det jobbet, där är vi nog överens, men han har ett internationellt gott anseende i utvecklingsfrågor. Men att det tog tre år för sittande ministär, regeringen Reinfeldt, att identifiera ett underskott i utrikesförvaltningen som helhet och tre år att upptäcka att man gjort Anders Nordström en otjänst genom att utse honom till Generaldirektör är graverande.

Jag tror nog det förhåller sig på det sättet att Carl Bildt, högst ansvarig minister, är lite för road av diplomati och flygresor för att ta det ansvar som han har som minister och förvaltningschef. Därför skickar han fram sin underordnade Gunilla Karlsson att fälla bilan vilket är helt logiskt. Carl Bildts överordnade, statsministern, har visat sig livrädd för att ta tag i smutsiga problem. Carl Bildt handlar därmed i chefens anda när han låter smutsen rinna nedåt ytterligare en nivå.

Det är nog sant att trappor städas bäst uppifrån och ner, men för att göra detta effektivt bör en och annan minister fundera på att plocka bort bjälken ur sitt öga. Och inte vara så rädd för smuts.

Hur hård- och beslutsför än Gunilla Carlsson försöker framstå så är det hon och hennes chef som har ansvaret. Ett politiskt och moraliskt ansvar för felrekryteringar och en senfärdighet där tre år är på tok för lång tid att reagera på. I bägge fallen.

Vad var det min lärare i stabstjänst en gång sade? ”Bakom en mur av ord och ett säkert uppträdande dväljes oftast en avgrund av inkompetens”. Precis på detta sätt bedömer jag att det förhåller sig nu. Inte mer, men heller inte mindre.

Politiskt ansvar och politiskt ledarskap är en ädel konst som ingen av de ansvariga ministrarna visat sig behärska.


DN, DN2, Expressen, Aftonbladet; Aftonbladet2, SVT

Daniel Snällman (M) backar rejält på sin egen blogg men inte i intervjun med SVT där han enligt den nu uppdaterade artikeln står fast vid sina tidigare formuleringar. Jag ställer mig dock tveksam till var han egentligen står eftersom han har tagit bort formuleringarna där han likställer (S) retorik kring fastighetsskatten med den i Tyskland begagnade retoriken mot judarna. Hur han nu tänkte kan han nog inte förklara själv eftersom en av slutsatserna av hans formuleringskonst borde vara att nazistisk ideologi gick ut på att 92 procent skulle få bibehållen eller sänkt fastighetsskatt.

För tydlighetens skull har Alliansfritt klippt ut dessa samt att vi gjort en och annan skärmdump av orginalpostningen. Om inte annat i syfte att utbilda våra egna partikamrater och bloggare i ”how not to do it”. Eller, vill du skada ditt eget parti, gör så här.

Han ber dock mig om ursäkt på min postning och även Peter Andersson i den egna ursprungliga kommentatorstråden, och kanske vore det väl så. Men det är några han borde be än mer om ursäkt.

Hans bloggande Allianskamrater i allmänhet och hans partibröder- och systrar i synnerhet som sliter med sociala medier oavlönat i likhet med oss i Netroots. Alla dessa bör få en grundlig ursäkt dom med, om inte annat för den partiinterna stämningens skull. Det är han skyldig anser jag eftersom han med sin retorik skadat sitt partis försök att utnyttja sociala medier. Hur stor skadan för moderaterna är får hans partikamrater avgöra men vi följer detta då Daniels agerande även får återverkningar i andra kontexter. Det finns en blocköverskridande lojalitet mellan bloggare och här anser jag att hans agerande skadat mina motparter.

Politisk retorik är inte lätt och man kan välja tre vägar. Den ideologiska och faktabaserade, den överslätande ironiska eller den med historiska paralleller. Den förra är den enklare, de senare två svårare.

I bloggosfären finns exempel på alla varianter och en som kan vara ett exempel på de senare är Tokmoderaten. Jag brukar likna hans postningar vid en trafikolycka, jag gillar oftast inte det ideologiska budskapet men så som han formulerar sig kring ideologi och nyhetsflödet, är så tillskruvat att jag finner mig själv läsa även fast jag inte vill stanna kvar. Det finns andra som inte lyckas lika bra, och dessa skadar sannolikt partierna mer än de bidrar till valvinst.

Det är av den anledningen jag och Kent Persson och många med oss driver på för en ren valrörelse så gott vi kan, var och en från sitt håll och efter sina förutsättningar. Ibland lyckas vi bra, ibland mindre bra. Men dagens ”mini-drev” visar oss dessvärre att ingen av oss kan slappna av.

Och det sista, att vi aldrig kan slappna av, det är faktiskt en bra tanke att ta med sig.

EDIT 17:00: Daniel Snällman ångrar sig nu även på SVT hemsida.


Uppdaterade bloggar: Peter på hans Röda Berg lyckas ånyo med en alldeles lysande analys och uppläxning , Martin Moberg har uppmärksammat, Peter Andersson konstaterar sakläget och får sällskap av Anna Wikström.

Jag riktar nu en uppmaning till Kent Persson (M) att ta tag i sina parti- och bloggkamrater. SVT gör mig uppmärksam på Daniel Snällmans (M) postning där han likställer vår retorik kring fastighetskatten med den nazistiska hetsen mot judarna i samband med tiden före och under andra världskriget.

Jag kan, rent sakligt, konstatera att den debatt vi haft kring ”en ren valrörelse” inte gjort några som helst avtryck i Snällmans politiska gärning eller medvetande heller och drar därmed slutsatsen att han då sannolikt, gränsande till visshet, har en brist på sakliga argument. Han borde vakna till liv nu när Sveriges Television satt strålkastarljuset på hans retorik men jag bedömer det i senaste laget.

Om inte, så kan vi annars använda oss av titeln på ett av Shakespeares mindre kända, men inte desto mindre läsvärda, verk.

Som ni behagar. Vi återkommer annars i ärendet.

En riksdagskandidat inom S misstänks ha manipulerat partiets nomineringsprocess som avgör vilka som ska stå på riksdagslistan, det kan TV4 Nyheterna avslöja i dag. S-kandidaten har förordats av flera föreningar i partiet – som enligt TV 4 bara finns på pappret rapporterar bland annat SvD och Expressen.

Det är klart jag blir förbannad om detta stämmer. Jag förväntar mig att (S) inte försöker tysta detta utan att, till skillnad från (M) krumbukter som nu renderat i en polisanmälan eftersom ansvariga slingrar sig eller skjuter ifrån sig det obehagliga, verkligen vänder på varje sten. Och detta med en viss intensitet.

Jag förväntar mig mer av mitt parti, och jag bedömer att väljarna förtjänar mer av (S). (M) har inte lyckats ta ledartröjan i den politiska gren som kallas transparens och öppenhet, låt nu oss göra det. Huruvida TV4:s avslöjande är korrekt eller inte är för tidigt att uttala sig om eller om det är en enskild händelse eller inte.

I (M) var det systematiskt utbrett med handlingar som urkundsförfalskning om uppgifterna i media stämmer, låt oss nu snabbt komma tillrätta med det och inte låta oss förledas i tron att det kan ligga kvar utan att någon bryr sig. Folk i allmänhet och media samt våra politiska motståndare i synnerhet har en tendens att inte glömma just sånt här ju närmare valdagen vi kommer. Och jag vill inte se oss bjuda på denna karamell.

Vänd på varje sten är ordstävet för dagen, Peter Högberg uttrycker sig något annorlunda med att sitta still i båten men menar samma sak.




Andra som skriver så att tangenterna lossnar är Peter och Peter samt Rosmarie och Martin. Jag passar på att ge Scaber en liten kärlekslänk är jag ändå är igång....

Hushållens bolånefest riskerar att sluta i en baksmälla på bomarknaden. Den snabba pris- och skuldsättningsspiralen, innebär stora risker för låntagarna och svensk ekonomi enligt Statens bostadskreditnämnd, BKN, som återges i E24 samt DN.

Samtidigt rapporterar DI att OECD målar Sveriges närmaste framtid i tämligen dova färger. Den svenska ekonomin upplevde en allvarlig recession under 2008-2009. Även om aktiviteten återfår momentum, så finns det fortfarande mycket lediga resurser och arbetslösheten väntas förbli hög under en tid. Och hur lång tid är det? Ja, åtminstone 2011 ut enligt bedömare vid just OECD. Och OECD skjuter därmed fram Sveriges återhämtning ytterligare ett år, tidigare bedömde de att vändningen skulle inträffa halvårsskiftet 2010.

När nu OECD pekar på höjda skatter som en nödvändighet för att skapa utrymme att stimulera infrastruktursatsningar som bevisligen, och historiskt, skapat jobb, återhämtning och tillväxt väljer regeringen Reinfeldt en annan väg. Att mer av samma medicin som tidigare med ofinansierade skattesänkningar gör susen. Just denna medicin varnar OECD för eftersom den kan tvärtom förstärka baksmällan.

Visst, OECD ordinerar en besk medicin. Det är aldrig positivt att behöva höja skatterna men regeringen Reinfeldts enögda, och nästintill ortodoxa övertro, på Milton Friedmans teser kommer inte leda till fler i arbete. Möjligtvis fler i socialbidragsfällan vilket vi ser idag där 90 procent av Sveriges kommuner upplever en explosionsartad ökning av dessa.

Baksmällan är här, ska vi ta medicinen nu eller hoppas på att marknaden löser detta själva i linje med regeringen Reinfeldts övertro? Det finns ett pris på väntan, och till dags dato är de dom som stått längst bort från arbetsmarknaden eller tjänat minst som fått betala. Det visar till och med SCB underlag.

Idag ger de rödgröna besked i fastighetsskatten, en fråga där Alliansen i allmänhet och Fredrik Reinfeldt (M) personligen försökt klistra en annan bild än vad vi kommunicerat. Villaägarnas vice förbundsdirektör Joacim Olsson försöker han med men med dagens presskonferens får han nog svårt. Rent generellt ser det ut som följer:

• Rättvisa: De som har de dyrare villorna värda över cirka sex miljoner (dvs. ett taxeringsvärde om 4,5 miljoner eller mer) kommer att få höjd skatt. Begränsningsregeln utvidgas så att fler småhusägare omfattas och skyddas av höjningen. Vår begränsningsregel innebär att ingen ska betala mer än 4 % av sin inkomst i fastighetsskatt för sitt permanentboende. 92 % av husen i Stockholms län får oförändrad eller sänkt skatt för att ta ett exempel.

• Neutralitet: Fastighetsskatten för hyresfastigheter och bostadsrättsföreningar sänks från 0,4 till 0,22 procent. Neutraliteten mellan olika boendeformer utreds och åtgärder vidtas .

• Rörlighet: Uppskovsskatten och begränsningen för uppskov tas successivt bort, givet att det statsfinansiella läget så tillåter och att det finansieras på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt. I ett första steg tas uppskovsräntan för reavinster upp till 200 000 kronor bort i de Rödgröna förslaget, idag har 200 000 (eller 50 %) av hushållen i Stockholms län reavinster som de betalar ränta på som effekt av regeringen Reinfeldts politik.

Övriga frågor som presskonferensen berörde var (S) kampanjstart i Stockholm stad där Thomas Bodström redogjorde för hur han upplevde kampanjen. Att vi vill närma oss en fördelning där nu 90 % får oförändrade eller sänkta skatter emedan de 10 % som gynnats mest av Alliansens politik får betala mer. Som exempel kan vi nämna att Alliansens politik har fått som effekt att 1 % av befolkningen (de som tjänar mest) har i reella tal fåt dela på lika mycket som de 25 % som tjänar minst. Thomas och Carin Jämtin var noga med att poängtera att vi inte får fastna i driftformer när vi senare debatterar hur skola och vård skall organiseras, kvaliteten är överordnad så länge den kan erbjudas alla oavsett bostadsort, inkomst, kön eller etnisk härkomst.

Att storstäderna är viktiga i valet är ett understatement. Men alla kommuner känner nu av effekterna av kombinationen regeringen Reinfeldt och finanskrisen. Socialbidragen ökar i 90 % av Sveriges kommuner samtidigt som 160 000, en tredjedel av de öppet arbetslösa, nu är långtidsarbetslösa.

De fördelningspolitiska förändringar som i nu aviserar fokuseras på att få folk i arbete genom utbildningssatsningar och infrastruktursatsningar, inte som nuvarande regim – att hänvisa den allt ökande skaran långtidsarbetslösa till socialbidrag.


Bloggat: Både Kulturbloggen och Victor Tullgren har postat. Johan Ulvenlöv likaså förutom den postning jag gjorde i morse.

Nya siffror visar att fler småhus­ägare i Stockholms län får sänkt skatt med vårt förslag. Riksdagens utredningstjänst har undersökt den samlade effekten av våra fastighetsskatteförslag. Resultatet visar att mer än dubbelt så många småhusägare i Stockholms län får sänkt skatt jämfört med dem som får höjd. Vår uppfattning är att gränsen för den extra fastighetsskatten bör höjas 2012, skriver fem ledande socialdemokrater, bland dem Mona Sahlin och Thomas Östros, på DN Debatt.

Begränsningsregeln utvidgas så att fler småhusägare omfattas och skyddas av höjningen. Ingen ska betala mer än 4 procent av sin inkomst i fastighetsskatt för sitt boende. Detta betyder att en ensamstående kvinnlig pensionär med en genomsnittlig pension helt skyddas från höjningar.

I Norrtälje kommun, där jag bor, rör det sig närmare bestämt om 68 fastigheter av kommunens cirka 33 000. Jag bedömer inte att någon av dessa 68 fastighetsägare är socialdemokratiska kärnväljare.

Och med ens vreds det vapnet ur händerna på Alliansen som i just fastighetsskatten vill klistra en annan bild på oss. Och just denna diskussion kring enskilda kostnads- och intäktsställen börjar gå mig på nerverna. Moderaterna har en faiblesse för just denna metodik eftersom enskilda skattesatser då tar över en annan, viktigare diskussion.

Lars Calmfors, ordförande i det Finanspolitiska rådet, är kritisk till att det inte förs någon bred debatt hur den framtida välfärden ska finansieras och det är som jag hävdat under lång tid. Debatten om vad samhällets erbjudande till den enskilde och vad som är envars eget ansvar är grunden för den andra diskussionen.

Den politiska debatten förs i fel ordning, de politiska partierna har fallit i fällan och diskuterar enskilda tegelstenars utseende men få, om ens några, kan ta debatten kring hur huset ska se ut för att travestera på just fastighetsskatten.

Novus Opinion kommer med en, enligt min uppfattning, ganska intressant vinkel i sin opinionsundersökning om blockbytare. Andelen blockbytare har enligt andra undersökningar aldrig varit så stort som nu. Föga förvånande är det (MP) som kan visa upp den största andelen av sina sympatisörer, 24 procent, presumtiva blockbytare. Varför är jag inte förvånad? (MP) har växt remarkabelt denna period och de väljare som sökt sig dit från andra sidan blockgränsen har nog inte ”rotat” sig ännu. Rent generellt kan totalt 12 procent av alliansens väljare tänka sig att rösta på det motsatta blocket, mot 9 procent av de rödgröna sympatisörerna.

Socialdemokraterna är det parti som kan uppvisa störst lojalitet där endast 5 procent kan tänka sig att byta block vilket då ger min antagonist Göran Pettersson (M) en del att fundera på. Detta då hans resonemang kring valutgång nu bevisligen saknar statistisk och vetenskaplig grund. Han gissar helt enkelt ganska friskt, inte mer men heller inte mindre. Och jag måste säga att jag känner Göran som en intelligent och samvetsgrann karl i övrigt varför jag är rätt förvånad. Hoppas att denna gissningslek var en engångsföreteelse eftersom han till vardags sitter i riksdagens finansutskott och Norrtälje kommuns kommunstyrelse.

Men det parti som uppvisar de största problemen är (C), väljarflykten är inte över trots tappet i sympatier under perioden. Av de nuvarande sympatisörerna kan 21 procent att tänka sig byta block. Givet den senaste sammanvägda siffran för centerpartiet, 4,7 procent, och om detta slår in så ger det en bild av centerpartiets utmaningar.

Låt oss nu göra ett litet räkneexperiment, om den senaste sammanvägda opinionssiffrorna från Novus ”Poll of Polls” stämmer och detta är ett mått på den grupp som kallas ett partis ”kärnväljare” hamnar (C) på en ”hård kärna” av sympatisörer som ligger på 3,8 procent av väljarkåren. 3,8 procent är för lite för att komma in i riksdagen om det var någon som missat detta. 3,8 procent är i praktiken en halvering av valresultatet från 2006, långt ifrån den dubblering som utlovades segernatten den tredje söndagen i september det året.

Som utomstående undrar jag vilken slogan som är roligast att arbeta under, ”en fördubbling” eller ”inte en halvering” för alla dessa centerpartistiska valarbetare. Och detta dilemma kan vara en av förklaringarna varför centerpartiet inte vill ställa upp i Agenda på söndag.

Jesper Lindholm skriver idag ett öppet brev till Jan Björklund (FP) med anledning av att skolministern nu aviserar, som ett led i den batongliberala kursomläggningen, halvering av ungdomslönerna för unga under 23 års ålder.

Brevet, som jag tycker du ska läsa, andas en återhållen frustration och Jesper ställer en rad med precisa frågor till folkpartiledaren. Frågor som bör besvaras med samma exakthet.

Min uppmaning till Jan Björklund blir nu att svara på frågorna, sticker man ut hakan på detta sätt måste han löpa linan ut. Det handlar ytterst om förtroendet för politiken i allmänhet.

Så Jan, svara på Jespers brev. Det finns frågor som nu söker sina svar och respekten för väljarkåren i allmänhet och Jesper i synnerhet kräver detta.

Allt annat måste ses som ouppfostrat eller arrogant. Och (FP) har väl inte retarderat så pass mycket ännu?

I april i år var 483 000 personer, 9,8 procent av arbetskraften, arbetslösa, enligt Statistiska centralbyrån (SCB). Jämfört med april i fjol har arbetslösheten ökat med 80 000 personer rapporterar SvD samt DN. Bryter vi ner siffrorna så visar det sig att för männen ökar sysselsättningen medan utvecklingen för kvinnorna är tvärtom.

En annan oroande siffra är att samtidigt har de långtidsarbetslösa, mer än sex månader, ökat med 54.000 personer till 161.000. Det innebär att var tredje som är arbetslös har varit det i mer än ett halvår. På ren svenska, med den förda politiken riskerar vi att långtidsarbetslösheten biter sig fast och det ligger ingen rymdforskning bakom att ju längre en enskild är arbetslös, ju svårare blir vägen in på arbetsmarknaden.

När nu SCB säger att alla siffror pekar åt fel håll så undrar jag hur regeringen Reinfeldt kommer skruva till det. Och där ligger dagens rapport från de Rödgröna ”rätt i tid”, det är uppenbart så att kvinnorna får betala priset nu för den finansiella krisen och regeringens ensidiga politik som är tänkt att simulera utbudssidan på arbetsmarknaden. Regeringen har inte mäktat med det som skapar jobb, det som kallas för efterfrågan på arbetsmarknaden.

”Kvinnornas Fredrik” och jobblinjen visar sig inte haft önskvärd effekt. Alls. Och hur regeringen klarar sig ur detta retoriskt kommer bli intressant att följa. Säkert är allt sossarnas fel igen, jag misstänker att en och annan minister numera i sina mardrömmar benämner SCB som Socialistiska Central Byrån eftersom den inte låter sig påverkas av regeringens retoriska krumbukter…..


Bloggar: Johan Ulvenlöv har sammanställt vilket även Martin Moberg sin vana trogen gjor med sina egna perspektiv. På Det rödgröna samarbetet kan du läsa en postning om Martin Gelins iaktagelser samtidigt som Peter Högberg konstaterar att regeringen ställt in arbetet. ClaesKrantz ställer den fråga vi alla vill ha svar på och Alexandra pratar, med all rätt, om bakslag.

Gapet mellan mäns och kvinnors genomsnittsinkomster har ökat med 1.066 kronor i månaden från 2006 till 2009. Det hävdar den rödgröna oppositionen i en jämställdhetsrapport rapporterar DN.

Mer i detalj ser det ut så här:

Neddragningar inom kommunala omsorgstjänster drabbar i betydligt högre grad kvinnor än män, som anhöriga, anställda och vårdtagare. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning 4 mars var det 27 000 färre kvinnor anställda i den kommunala sektorn 2009 jämfört med 2008. Nedmonteringen av de gemensamma trygghetssystemen som a-kassa och socialförsäkring drabbar i högre grad kvinnor än män. Och medans vi är igång kan vi ta några till:

• Vårdnadsbidraget ökar skillnaderna i ansvar och kontakt med barnen mellan män och kvinnor. I Stockholms togs mer än 90 procent av vårdnadsbidraget ut av kvinnor.
• Jämställdhetsbonusen har misslyckats. Försäkringskassan har visat att den inte har någon effekt på fördelningen av föräldradagarna mellan kvinnor och män.
• Arbetsgivare med färre än 25 anställda slipper göra jämställdhetsplaner. Större företag behöver bara göra det var tredje år sedan regeringens förslag om ny diskrimineringslag trädde i kraft.

Låt mig nu gissa, regeringen Reinfeldt kommer ånyo skylla på finanskrisen. Men det innebär att i samma sekund de avslutat den meningen kommer att erkänna att det är kvinnorna som får bära effekterna av finansiell oro.

Och vem sade att statsministern nu skulle lanseras som ”Kvinnornas Fredrik”? Ja, det beror ju naturligtvis vilka värderingar man lägger just i det uttrycket. Nya Moderaterna må ha gjort en makeover rent retoriskt. Men annars är det nog bara en variant på ”same, same – but different”.

Det vill säga, different, but same same.


Peter på hans Röda Berg samt även Krassman är uppe med tuppen.

En favorit, och ja, jag har många favoriter. Just påminner mig om och förstärker dessa ljumma, tysta, mörka kvällar. Jag njuter av dessa något alldeles oerhört.

Dagens Arena har en artikel om svensk vapenexport. Eller kanske mer om idédebatten kring företeelsen vapenexport. Som jag ser det är frågan lika lätt som den är svår. Naturligtvis skall vi inte exportera vapen till totalitära stater eller stater som kränker medborgares mänskliga rättigheter. Och vore det bara av den anledningen så skulle beslutet vara enkelt.

Men så enkelt förhåller det sig inte dessvärre, och vapenexportmotståndare i alla partier gör det ibland lite för enkelt för sig.

Sverige är, trots sin storlek och sitt geostrategiska läge, en röst som många lyssnar på i världen. Ibland släpps vi in i rum före regionala stormakter som Frankrike och Tyskland. Det beror inte på vår välfärdsmodell, det beror inte på att Olof Palme (S) en gång var världens samvete, det beror inte på den stora personliga uppskattning som Göran Persson (S), Jan Elisasson (S) och Carl Bildt (M) röner i de internationella samfund och mer slutna sällskap där internationell säkerhet debatteras.

Det beror på att vi har något att erbjuda.

FOI, Försvarets Forsknings Institut, är en av världens ledande fristående institut som har kompetens att forska kring och analysera andra nationers kärnvapenprogram, av den anledningen var det ingen slump att Hans Blix fick förtroendet att leda kärnvapeninspektionerna i Irak. Och den forskningen är beroende av att vi har en försvarsindustri.

Försvarsindustrin skapar därmed tillsammans med FOI en av de biljetter som krävs för att vi ska kunna få tillträde till de rum där internationella beslut fattas. Hur cyniskt det än kan vara så förhåller det sig faktiskt på det sättet, att tro något annat är väl naivt och en övertro på de egna argumenten visavi den realpolitiska verklighet vi lever i. Andra verksamheter skapar även de biljetter till dessa rum, informationen från FRA är ett sådant exempel men det finns fler.

Jag är därför förespråkare av en vital, men kontrollerad, försvarsindustri som verktyg för vårt politiska ledarskap i likhet med dagens ordning. Allt för att fortsätta få tillträde till de rum där internationell säkerhetspolitik debatteras och ventileras och därmed en möjlighet att påverka en global utveckling till en humanare världsordning. Utan dessa inträdesbiljetter så får vi annars vackert stå utanför och ta det som erbjuds.

Till slut, i SVT morgonsoffa, så rycktes det sista av (FP) socialliberala mask av. Ordföranden, tillika skolministern, Jan Björklund (FP) är intet annat än en neo-liberal i Chicagoskolans fotspår. Men med hårdare handskar, fram träder en neoliberalism med smått Stalinistiska inslag som Aftonbladet har en artikel om.

Att en minister aktivt vill gå in i arbetsmarknadens parters åtaganden och halvera lönenivåerna samtidigt som han inte adresserar grundproblemet är remarkabelt och hör inte hemma i Sverige. Att sedan detta tillvägagångssätt endast stimulerar utbudet på arbetskraft, inte efterfrågan nämner han inte.

Det andra jag reagerar på är den analys han gör av Eurons kris. Och hans recept. Han har rätt i en sak, att de svaga Euroekonomierna, PIGS (Portugal, Irland, Grekland och Spanien) i stor mån fuskat sig in i valutaunionen. Men han mäktar inte med att se hur detta har gått till. Skälet är att Euron är instabil med den konstruktion som ligger i botten, att det är möjligt att just fuska sig in.

Att som Jan Björkund komma och påstå att Euron är lösningen är väl magstarkt för vem som helst som läst nationalekonomi. Ett antal mekanismer är bortförhandlade som skulle möjliggöra Euron som lösning, om det talar han väldigt lite eller är väldigt tyst.

Folkpartiet av idag har inte längre några socialliberala drag kvar, den rörelse mot neo- och batongliberalismen som inleddes under Lars Leijonborg får nu sin fulländning under Jan Björklunds ledarskap.

En neoliberalism med endast batongen som morot är allt vad Folkpartiet står för. Inte mer, men heller inte mindre.


Peter på sitt Röda Berg har naturligtvis en bra, och läsvärd, postning. Peter den andre, som brukar ligga först har även han kommenterat samt att Alexandra har ett spännande anslag.

PJ Anders Linder ger Kent Persson (M) en känga för hans kritik av Göran Skyttes kolumn om Maria Wetterstrand. Jag läste såväl Göran Skyttes kolumn som Kents postning och jag håller inte med PJAL i hans kritik mot Kent. Snarare tvärtom. PJ:s blogginlägg förstärker snarare bilden av att SvD ledarredaktion består till stor del av gamla griniga, och rädda, gubbar.

Läser vi Göran Skyttes kolumn så går den i praktiken ut på att Maria Wetterstrand är en broiler. PJ:s försvar är att detta faktum ligger Maria Wetterstrand till last.

Om nu PJ och Göran Skytte har någon som helst ryggrad skall samma kritik riktas mot tre av fyra partiledare i det borgerliga laget; Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund och Maud Olofsson. Till saken hör att Göran Skyttes och PJ:s hantering av Maud Olofsson nästan är värre, det är väldigt sällan hon nämns ens vid namn vilket nästan är en större förnedring. En för övrigt ganska känd härskarteknik som kallas negligering eller ännu värre, utsläckning.

Göran Skytte är en av alla dessa ”förstå sig på:are” som jag anser passerat bäst före datum sedan länge, frågan är inte om PJ nu närmar sig detta magiska datum. Han ger i sitt försvar av Göran Skytte onekligen detta intryck. Och undertonen av rädsla för kvinnor i ledande befattningar lyser med all sin styrka och tydlighet när vi lägger dessa debattinlägg bredvid varandra.

Av att just vara griniga och rädda gamla gubbar. Inte mer, men heller inte mindre.


Edit 22:45

PJAL försöker på något sätt rättfärdiga sitt tidigare inlägg med en omskrivning. Det går sådär kan jag tycka, snarare förstärks bilden av att vara rädd för starka kvinnor eftersom han så sent som igår pratade om politiska broilers som paria och idag skriver att lång politisk erfarenhet är värdefull. Och det är inte så klädsamt. Alls. Förvånande att han inte kunde uttrycka sig så klart från början, han är ju ändock politisk chefredaktör för en av Sveriges största tidningar.

Svagt.

Dagens mest bloggade nyhet lär bli Skops spelteoretiska underlag som naturligtvis ger ett visst självförtroende. Ett visst, inte mer – men heller inte mindre. Det finns i denna undersökning egentligen bara en rörelse som både känns signifikant och logisk. (SD) rasar i opinionen och (PP), vart tog dom vägen? Jag har väntat på att de ska börja synas mer men de har inte lyckats bryta igenom nyhets- eller opinionsflödet.

Det första, (SD)-raset, kan sannolikt förklaras med att i tider av ekonomisk osäkerhet samlas väljarna kring de etablerade politiska alternativen. Oavsett preferenser i övrigt blir samhällsekonomin en prioriterad fråga.

Det andra, att (PP) inte lyckas göra sig synliga, beror nog på deras hjärtebarn – FRA-lagen och frågor kring personlig integritet inte känns dagsaktuella med en välfärd under press. Samma förklaring där egentligen som i (SD) fall. I tider av ekonomisk osäkerhet samlas väljarna kring de etablerade politiska alternativen. Oavsett preferenser i övrigt blir samhällsekonomin en prioriterad fråga.

Men i övrigt ett spelteoretiskt underlag, nu inväntar nog alla partier SCB underökning som är den ”stora” och den som har mest relevans inför sommaren. Nästa mätning efter det som har relevans infinner sig den 19 september – och då får alla vara med och ge sin röst. Den mätningen kallas även för val och resultatet av den kommer följa oss till 2014.

En liten tanke bara: Finns det inte en risk att alla dessa spelteoretiska underlag utmattar väljarkåren, att de till slut tröttnar på politik i allmänhet och politiker, helt oförskyllt, i synnerhet? Jag som politisk nörd börjar känna en viss mättnad faktiskt, och jag tror nog inte att jag är direkt ensam. Trots att valet närmar sig..... och där har jag inte tröttnat.



Media: SvD, DN, Aftonbladet , Expressen, SR

Bloggat: Tokmoderaten * 2, han dömde så sent som häromdagen ut (S) baserat på en annan undersökning. Lätt fånget, lätt förgånget? Eller? Samt Peter Andersson och hans namne men med Högberg efter naturligtvis. Emilia, en ny blogg jag börjat följa, skriver bra samt Krassman tycker som jag. Och jag glömde nästan Victor Tullgren som onekligen lagt ner en hel del jobb.

Barn och ungdomar som vårdas på statliga ungdomshem får kläderna avslitna när de ska isoleras. Det framgår i de beslut och journaler som Ekot och Kaliber tagit del av. En flicka som fått vård på ett statligt ungdomshem vittnar om att hon blev insläpad till isoleringen och fick bh:n avsliten inför ögonen på manliga vårdare. Ungdomarna får sitta i bara underkläderna under isoleringen och det gäller även flickor som vårdas bland annat för att de blivit utsatta för sexuella övergrepp tidigare. Att ungdomarna är hänvisade till att kissa och spy på golvet för att sedan tvingas torka upp det själva är en metod som använts regelmässigt enligt reportaget. Ewa Persson Göransson, generaldirektör på Statens institutionsstyrelse som driver ungdomshemmen säger att det inte längre ska vara så att ungdomar får sitta i underkläderna inne i isoleringscellerna.

– Jag vet inte om det varit någon rutin, men det har ju uppenbarligen förekommit i enskilda fall. Men det låter inte som något bra omhändertagande och då ska det inte gå till på det viset, säger hon.

Men flera elever och personal vittnar om att det fortfarande är en rutin på flera av ungdomshemmen.

–Det här är en rutin som funnits länge och det är en rutin även nu, i maj 2010, på vissa institutioner. Jag tycker att det är märkligt om generaldirektören inte känner till detta, säger en hög tjänsteman inom Statens institutionsstyrelse som vill vara anonym.

Den som orkar lyssna sig i igenom programmet, för det är jobbigt, slås av hur Generaldirektören dels nekar intervju intill dess att det står klart att Kaliber kommer sända i alla fall. I intervjun vrider hon sig som en mask och inleder ganska arrogant. Det har hon ingenting för vartefter Kaliber kan leverera exempel efter exempel på etiskt mer än tveksamma beteenden. Hon mjuknar efterhand och uppmanar till slut de som känner till eller blivit utsatta för övergrepp att anmäla dessa.

Minst 50 % av de inskrivna på dessa statliga ungdomshem har en neuropsykiatrisk diagnos. Det är nu det börjar bli riktigt skrämmande när jag inser vilka metoder staten, med dess våldsmonopol, använder för denna grupp.

Statens våldsmonopol är lika mycket en skör blomma som den är nödvändig att vara monopoliserad. Men att som det beskrivs i programmet, behandla traumatiserade våldtäktsoffer eller ungdomar med diagnos, är otillständigt och ger en förklaring varför återfallsfrekvensen bland ungdomar som en gång varit inskrivna på SiS-instutition är så hög. Och det ger även svar på frågan varför det anmälda våldet på dessa institutioner ökar (för övrigt det enda som SvD och DN reagerar på, från Expressen är det oroväckande tyst).

Om nu dessa ungdomar har den problematik som statliga ungdomshem löser med isolering och fasthållning så ställer jag mig frågande till såväl generaldirektörens som ansvariga politikers kompetens. Det är inte den här formen av insatts dessa ungdomar behöver, det är psykiatrin som kan ge den behandling som erfordras för att de ska kunna ta sig ur denna situation. Och ges verktygen till ett värdigt liv.

Varför det inte är någon politiker som tar tag i detta? Sannolikt för att vi inte vill eller kan se det, det är helt enkelt för hemskt och det finns idag inte någon politiker som har lyckats bygga sin karriär på detta. Övergrepp på barn och ungdomar är på något sätt det lägsta och hemskaste vi kan tänka oss om vi har något hjärta eller någon hjärna. Och därmed har dessa ansvariga politiker i riksdag och departement givit mindre nogräknade krafter fritt spelrum att agera efter eget godtycke. I sammanhanget känns inte Generaldirektören helt stabil eller uppgiften vuxen.

Fy f-n säger jag. Men jag tänker inte ge tappt, tips emotses med stor tacksamhet, använder ni er av kontaktmailen så kan ni förvänta er full sekretess. Och med ens fick jag en politisk hjärtefråga till nu. Varför? Det är en alldeles särskild historia som jag kanske en dag kan berätta lite mer om.





Aftonbladet 1, 2, SvD, DN, SR/Ekot, samt att Ylva Johansson (S) nu bloggat.

Moderaternas främsta, och nu senaste, försvarslinje kring Nya Karolinska Sjukhusets märkliga turer tycks vara ”men tänk vad mycket vi ändå får för pengarna”. När andra argument tycks tryta är det det bästa man har att komma med.


Moderaterna är har visat att de är varje begagnad bilhandlares drömkund och att deras önskan är att vi alla andra skattebetalare ska göra dem sällskap. Att du helt okritiskt och utan möjlighet att argumentera eller ställa frågor får betala i det närmaste dubbelt mot det reella värdet bara för att bilen har fyra hjul, en fungerande motor och är besiktigad – det vill säga uppfyller alla de formella krav som en bilköpare kan ställa på en bil – är helt ok i en moderat samhällsordning.

När ledande finansiella experter, från det näringsliv som främst moderater tycks avguda, dömer ut finansieringen i närmast idiotförklarande och förklenande ordalag är det klart att moderaterna och dess opinionsbildare måste finna nya försvarslinjer. Att som främsta argument återigen upprepa ”tänk vad mycket vi får för pengarna”.

Jag har därför, som enskild skattebetalare och väljare, i enlighet med offentlighetsprincipen begärt ut såväl offert, finansieringslösning och politiska beslut från Stockholms Läns Landsting. Eftersom jag inte har några uppdrag kan jag inte få insyn på något annat sätt, därför åberopar jag nu den väg som nu står oss alla medborgare till buds.

Offentlighetsprincipen.

Jag mailade iväg min begäran i onsdags och fick följande svar


Jag kommer återkomma om detta och ni kommer som läsare, även borgerliga försvarare och tillskyndare av mörkläggningen är välkomna, kunna följa min dialog och dess resultat på denna blogg. Inklusive de överklaganden som jag redan nu vet kommer krävas. Lite av medborgarjournalistik när jag tänker efter, men någongång ska jag ju pröva på det med. Och just nu och NKS tycks vara ett fantastiskt bra tillfälle.





Peter Andersson har den mest heltäckande rapporteringen i detta ärende.