De rödgrönas ledning ökar med fem månader kvar till valet, enligt DN/Synovates aprilmätning. Det krävs en historisk valspurt av de borgerliga för att kunna vända opinionstrenden skriver DN.

Onekligen ger denna typ av opinionsundersökningar ett visst självförtroende men återigen, för dom som glömt det: Detta är ett spelteoretiskt underlag, och den enda undersökningen med någorlunda substans kommer att komma i och med SCB halvårsvisa som redovisas i maj.

De här siffrorna innebär för mig att jag blir än mer säker på jag har rätt om ett antal slutsatser:

* Valrörelsen kommer att bedrivas in i det sista, de som tror att vi kan fullfölja traditionen att ”helga valdagen” tror fel.
* Valrörelsen kommer att bli hård, vi har bara sett början på försök till smutsigaampanjmetoder och jag manar även mina partivänner till återhållsamhet.
* Valrörelsen kommer kräva att vi inte lämnar något åt slumpen, alla valarbetare måste vara väl inlästa på de underlag som finns i olika sakfrågor.
* Miljöpartiet kommer vara (M) huvudmotståndare vid sidan av (S). Miljöpartiet kommer även kunna räkna med attacker från (C) eftersom de attraherar precis de väljare som nu finner (MP) attraktivt, miljöengagerade ungdomar i storstäderna eller ”latte-liberaler”.

Som spelteoretiskt underlag är denna undersökning naturligtvis intressant, men om jag blev lugnad? Snarare tvärtom, det är nu det gäller.

Annat: SvD

De rödgröna vill höja taket i a-kassan till 950 kronor per dag, erfar Aftonbladet. Man lovar också att sänka kostnaden för att vara med i a-kassan. Nu sipprar nyhet efter nyhet ur den rödgröna budgetmotionen som presenteras i sin helhet först på måndag och som Aftonbladet skriver på sin Ledarblogg:

Oppositionen lovar att höja taket i a-kassan och samtidigt sänka avgifterna. Ett efterlängtat och nödvändigt besked. Förbättringar för de arbetslösa kan - lika lite som en förbättring av sjukförsäkringen - vänta på den stora socialförsäkringsutredning som regeringen till sist bestämt sig för att tillsätta.

I stora drag tycker jag det är förväntade åtgärder, och jag är idag inte speciellt bekymrad över finansieringen. Visst, höjda skatter blir det för de som tjänar mer än 40 000 kr per månad. Jobbskatteavdragen trappas ner och upphör helt vid inkomster över 80 000 per månad.

Vän av ordning frågar sig då om detta är skattehöjningar för flertalet eller om de slår mot låg och medelinkomstskikten. Frågan är berättigad eftersom det är Alliansens främsta retoriska knep. Därför har jag grävt lite i SCB statistikdatabas och publicerar nedan en skärmdump från hemsidan.

Skattehöjningarna adresserar därmed, enligt SCB, 15 % av väljarkåren och en inte alltför kvalificerad gissning är att dessa inte är vare sig (S), (MP) eller (V) sympatisörer i gemen. För de som fortfarande är tveksamma över bensinskattehöjningen rekomenderas ett besök hos riksdagsledamoten Helen Pettersson (S) som förklarar detta på ett bra sätt.

Matematiken måste gå ihop, och sjuka blir inte friskare för att de är fattiga. Undersökningar visar dessutom att arbetslösa inte blir mer attraktiva på arbetsmarknaden för att de är fattiga.

Det är bara en del av de utmaningar vi har för att hålla ihop samhället. Nästa steg måste fokuseras på att stimulera tillgångssidan på arbetsmarknaden. Därmed är jag precis lika spänd som alla andra på vad de rögröna kommer lansera på måndag.

Samhället måste hålla ihop, fyra år till av samma medicin kommer inte leda oss i den riktningen.

I övrigt, för att se närmare på hur Sveriges ekonomi utvecklats under olika regeringar, kika gärna in på Rögrönt. Annan relaterade artiklar i DN, DN2

Annat: Peter på Röda Berget och Ulrika Falk från Norrtälje

Dagens ledarsidor är fyllda av kritik mot oppositionens förslag på höjd bensinskatt, egentligen inte så förvånande ur två perspektiv. Den som kanske ylar högst är Per Gudmundson som tar avstamp i storstadsbons höjda kostnader för innehavet av bil med därtill hörande parkeringsavgifter etc.

På den politiska kartan så hörs mest gnäll från moderate finansministern Anders Borg och centerpartiets partiordförande Maud Olofsson. Inte på något sätt förvånande heller. Det sistnämnda faktiskt patetiskt, gränsande till komiskt, eftersom Centerpartiet själva föreslår en mer än dubbelt så hög höjning.

Jag blir faktiskt inte riktigt klok på (C) agerande alls. Dock kanske det är en logisk konsekvens av att infrastrukturministern, som har samma partiursprung, inte vet vad Göteborg och Borås har för samband. Den sträckan är Sveriges tredje tyngsta pendlingssträcka och de Rödgrönas satsning på snabbtåg på denna sträcka fick därför motta massiv kritik från ansvarig minister. Att Göteborg är Sveriges enda hamn för oceangående trafik och Borås en viktig ort i industriklustret nämner inte någon C-märkt minister med ett enda andetag.

Den kritik vi hitintills sett från regeringen mot de rödgrönas förslag tycker jag är i lättaste laget, jag ser inte någon tyngre substans bakom och hur 49 kronor i höjd skatt per månad för en bilägare skulle hota 10 000 –tals jobb är för mig en gåta. Särskilt när oppositionens överenskommelse bygger på skatteavdrag för resor som gynnar främst glesbygden.

Sammanfattningsvis är jag faktiskt lite besviken, jag trodde nog att Alliansen skulle kunna komma med bättre underbyggd kritik. Men det är sannolikt så att det finns en logik i detta. Med den högste ansvarige för infrastrukturen som inte vet vad Borås och Göteborg har för samband samtidigt som samma parti som denne företräder, Centerpartiet, själva vill ha en skattehöjning på bensin om 105 öre är det inte så konstigt alls att småföretagare skrattar när Maud Olofsson vid mötet med företagarna hotade med Lars Ohly som näringsminister.

Företagarna hade nämligen vid en granskning av de olika partiernas politik konstaterat att (V) politik var bättre för småföretagarna än (C).

Det finns nu alla skäl i världen att varna för, eller göra sig beredd på, ytterligare bottennapp i form av ”Dirty Campaigning”. Om denna kritik är det bästa Alliansen och borgerliga tidningar kan komma med så kan vi räkna med ytterligare fall av mer eller mindre medvetna retoriska snedsteg från ledande Alliansföreträdare.


Peter Andersson skriver en bra analys om skatteutspelen.

Tre av de fyra storbankerna presenterade i dag sina rapporter för årets första kvartal, och rapporterna visar att bankerna nu är på väg att lägga finanskrisen bakom sig. Pär Boman, vd på Handelsbanken, är en av bankcheferna som ser hur det har ljusnat och uttalar sig enligt följande om den närmaste framtiden.

-"Jag tror att vi har anledning att känna viss optimism när det gäller den reala ekonomin, hushåll och företag. Samtidigt måste vi vara vaksamma på att finanskrisen nu är inne på sitt fjärde år och ser ut att fortsätta, säger Handelsbankens vd Pär Boman.

Men samtidigt, i en annan del av Europa förvärras krisen för den europeiska valutaunionen allt mer. Oron för att Grekland ska gå i statsbankrutt har i dag fått aktiekurserna att falla över hela världen.

Jag har pekat på det förut, och framför allt effekterna av jobbskatteavdragen kan komma i det som ligger framför oss. Jobbskatteavdragen fick aldrig den stimulerande effekt på samhällsekonomin som förutspåddes, det ökade konsumtionsutrymmet för hushållen gick till, om de inte gick till sparande, till ökade ränteutgifter i en skenande bostadsmarknad. Vi ser framför oss en dubblering av ränteläget inom ett år från nu enligt Riksbankens senaste räntebana men den kan komma att förkjutas.

Euron då? Ja, EU och valutaunionen utgör vår största exportmarknad. Skulle Euron bli instabil kan vi nog räkna med att stålbadet fortsätter en tid. Swedbank räknar sedan tidigare med en något lägre tillväxt än många andra banker. Det beror på att Swedbank tror på större effekter av de statsfinansiella åtstramningar som förväntas i stora delar av Europa, inte bara i Grekland. Och om valutaunionens ekonomier blir skakiga så minskar behovet av våra exportprodukter och då…..

Vad jag vill ha sagt är att vi inte på långa vägar är igenom, det alternativ som vinner valet 2010 kommer stå inför stora utmaningar senast våren 2012. Hur det ser ut då är bara teorier i dagsläget, men det ena scenariot ser tyvärr värre ut än det andra varför jag bedömer att gårdagens, och dagens, Rödgröna utspel tar höjd för detta. På såväl utgifts som intäktssidan kommer det krävas justeringar för att klara välfärden och jobben.

Ett argument som vi kommer få höra är att ”vi vill bara att folk ska få mer ut efter skatt” från Alliansen under valrörelsen. Mindre av vad som skall vara det allmännas åtagande och vad som är den enskildes ansvar, det finns en undre gräns som jag anser har passerats nu.

Vi lever i ett av världens rikaste länder och borde ha råd med ett välfärdssystem av världsklass. Ändå väljer regeringen frivilligt att montera ner dessa genom neddragningar i kommunsektorn. De Rödgrönas rapport som kom för ett halvår sedan pekar att det lett till att andelen barn som växer upp i familjer som lever under fattigdomsstrecket nu förmodligen är den högsta någonsin i modern tid.

2010 rör det sig om vart sjunde barn, d v s i genomsnitt 4 barn i skolklass på 28 elever. Totalt sett är det över 200 000 barn som befinner sig i den situationen. Allra svårast är det för barn med en ensamstående förälder. I den gruppen är det nästan vart fjärde barn som lever i fattigdom.

Har vi råd med mer fattigdom? Vem ska betala och vem ska stå utanför? Och framför allt, är vi villiga att betala priset för fattigdom? För det finns ett pris på ett samhälle som slits isär. Det är den sista frågan som vi absolut måste ha ett svar på.

Är vi verkligen beredda att betala priset för fattigdom?

SR, DN, DN2, SvD, SvD2

Det är i en beklämd sinnesstämning jag nu skriver detta efter att den inledande ilskan lagt sig över Mats Odells (KD) rejäla snedsteg. Ett klavertramp som tyvärr sätter en mörk prägel på valrörelsen i allmänhet och det politiska klimatet i synnerhet. Den rödgröna oppositionens utspel på tisdagen om nio miljarder kronor till skola, vård och omsorg kom mer att handla om politisk smutskastning än förslagets innehåll. Detta efter kommunminister Mats Odells moteld med tal om ”Tobleronepolitik”. Följt av än mer eld så som DN nu väljer att beskriva det.

Varför reagerar jag och arbetarrörelsen så starkt? Egentligen är det lika komplext som det är enkelt. Det är inte säkert att dagens unga kommer ihåg det men vi som är födda på 1960- och 1970-talet kommer säkert ihåg de ofta hätska hatkampanjer som kom att följa Olof Palme.

Olof Palme var under sin karriär en kontroversiell politiker vars person dominerade svensk politik under hans senare livstid. I vissa kretsar var han rent av hatad. De starka känslorna kring Palmes person berodde till stor del på hans utrikespolitiska ställningstaganden, till exempel för Chiles president Salvador Allende, mot den sovjetiska interventionen som slog ned Pragvåren, mot Francoregimen i Spanien men också mot USA för dess inblandning i Vietnamkriget. Palmes kontroversiella engagemang i Sydafrikafrågan, där han var på kollisionskurs mot såväl svenskt näringsliv med sina handelsintressen som många västliga regeringar (till exempel Thatchers och Reagans) samt därmed en stor del av den svenska högern.

Detta skapade en atmosfär av hat mot socialdemokratin i allmänhet och Olof Palme som person i synnerhet. Och den minnesbilden ligger kvar i arbetarrörelsen. Huruvida detta hat, med nidbilder och rykten, var orsaken till mordet på hon den 28 februari 1986 kommer vi aldrig med säkerhet få veta, men känslan, och framför allt minnena, av detta hat lever kvar i arbetarrörelsen i allmänhet och i socialdemokratin i synnerhet.

Såren revs upp 2003, närmare bestämt den 10 september, när Mijailo Mijailovic tog Anna Lindh av daga. Motiven till dådet var dunkla dom med men Mijailo kommunicerade en avsky för socialdemokratin under rättsprocessen, en avsky som mycket väl kan vara en förklaring till de röster han hänvisade till som vägledde honom. Även under perioden som föregick mordet på Anna Lindh präglades av en blandning av hätska utfall och viskningar i mörkret vars ursprung i många fall var desamma som hatet mot Olof Palme.

Idag heter Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin. Hon är på många sätt en förenande länk mellan Olof Palme och Anna Lindh. Likt Palme står hon för något nytt, Palme var akademikern med överklassbakgrund som utmanade bilden av en socialdemokrat. Mona Sahlin är kvinna och det räcker gott och väl för att utmana ett helt parti och ett helt samhälle där det största partiet alltid haft en manlig ledare. Men hon gör mer, hon fullföljer Olof Palmes tradition att utmana såväl socialdemokratiska som allmänpolitiska dogmer. Hon fullföljer Olof Palmes tradition att vara i ständig opposition mot orättvisor, oaktat vad och vem som är uppkomsten.

Olof Palme var den första partiledare som på allvar drev genusfrågor, för detta blev han såväl hatad som fruktad. Utöver att han från högerhåll sågs som klassförrädare ur ett dubbelt perspektiv. Att vara adelsman och akademiker samt socialdemokrat var otänkbart för såväl höger- som vänsterkrafter. Mona Sahlins hjärtefrågor är desamma som Olof Palmes men hon har lagt till hela HBT-rörelsen och integrationsproblematiken till att ligga nära hennes hjärta.

Detta utmanar minst lika mycket, hon river därmed ner hela den sista bastionen som det, i grunden den pattriarkalt definierade normen, ramverk som omgärdar samhällssynen för framför allt den yttersta högern i svensk politik. Hon utmanar med sin syn och sin blotta existens alla de fördomar som finns i ett samhälle. Och det är därför hatet och kampanjen mot henne har samma karaktär som den mot Olof Palme, ett hat och en kampanj som inte skyr några medel.

Av den anledningen reagerar jag och sannolikt stora delar av socialdemokratin starkt. Mats Odells uttalande var bara en logisk konsekvens av att hatet lever kvar. En logisk konsekvens av att Moderaterna vid Almedalsveckan 2008 lät bjuda in Karl Rove. Karl Rove, pr-mannen bakom Bush.

Absurt nog var det den liberala tankesmedjan Timbro som bjudit in honom för att ge de borgerliga några tips från coachen. Bland annat stod lunch med moderaternas partisekreterare Per Schlingmann på agendan. Johan Norberg jobbade på Timbro under fem års tid och uttrycker sig enligt följande om besöket:

…..vi arbetade varje dag för motsatsen till vad Rove står för. Han är en maktspelare utan principer – utom i de fall han har dåliga principer.

För detta uttalande fick Johan Norberg utstå kritik från borgerligt håll.

Mats Odells uttalande är med andra ord inte ologiskt på något sätt, det följer en linje och är en logisk konsekvens av en lång tradition inom vissa högerkretsar och särintressen. En tradition som visar sig har långa anor och djupa rötter och som utgjort kontext, eller inramning, till två politiska mord i Sverige.

Vad som hände var att Mats Odell nu ryckte av sig masken och aktivt praktiserar denna tradition. Inte mer, men heller inte mindre. Och det är det som upprör.



Annat: Jakop Dalunde skriver på Newsmill och Mona Sahlin uttalar sig i Aftonbladet. Mary har ett lite annorlunda perspektiv som inte är irrelevant alls, det ligger i tabloidpressens kultur att förstärka denna typ av uttalanden. Och slutligen, Katrine Kielos varnade för denna retoriska utveckling i tidskriften Fokus redan 2008.

Mats Odell (KD) och stadsråd sättet nu nivån för Alliansens retorik, en retorik som vi socialdemokrater känner alltför väl igen. Och som ledande (S)-företrädare fått betala ett alltför högt pris för. Thomas Bodström påminner oss om detta i en postning som jag, tillsammans med Ylva Johansson som redan postat, nu kommer utveckla med mina perspektiv.

Uttalandet, att (S) bedriver en Tobleronepolitik, kommer inte från någon (SD), (ND) eller allmän rättshaverist. Uttalandet knyter tvärtom an till det som Gellert Tamas kommer fram till i sin biografi över Lasermannen, John Ausonius. John Ausonius utvecklade ett hat mot mörkhyade som underblåstes av en allmän stämning i de kretsar han rörde sig i. Ibland fick hans hat näring av tabloidpress och även här kan vi se en parallell i dagens Expressen där rubrikerna formligen skriker ut att Statsministern anklagar Mona Sahlin för fusk.

Detta beteende, som för dagen har sitt ursprung i Mats Odell, skall sättas i en vidare kontext. Det är en logisk följd av 1970-talets MSU - genererade Palmehat. Det är ett resultat av extrema högerkrafters nu halvsekellånga hat mot socialdemokratin. Ett hat, underblåst av viskningar i mörkret och ren propaganda som denna, som resulterat i en skjuten statsminister och en knivmördad utrikesminister. Michailo Michailovich närde ett hat mot socialdemokratin som fick sin näring i dessa kampanjer.

Detta hat kan vi se i kommentatorstrådar i främst tabloidpress. Men även hos moderata bloggar gör sig dessa kommentarer synliga även fast inlägget i sig inte hade denna vinkling. Ord som Toblerone, kommunister och annat är inte ovanligt i dessa kommentatorspår och ett exempel på hur borgerliga sympatisörer uttrycker sig när sakargumenten inte räcker till hittar du i kommentaren efter mina på Marys postning här.

Peter på Röda Berget har i sin postning ett brev till Göran Hägglund där han frågar om Mats Odells utspel var sanktionerat. Göran Hägglund bör svara av fler skäl än det uppenbara fallet. Kristdemokraterna är idag det parti som säger sig stå för etik och mänskliga värden på en, jämfört med de andra politiska partierna, högre och mer oantastlig nivå. Det är även ur detta perspektiv vi ska se Mats Odells uttalande.

Regeringen Reinfeldt, idag representerad av det kristdemokratiska statsrådet Mats Odell, satte idag nivån för valrörelsen. Expressen förstärkte detta med sin rubriksättning. Detta är en nivå som vi socialdemokrater tyvärr är alltför förtrogna med och med konsekvenser som två tidigare ministrar varit tvungna att betala för.

Om det är så borgerligheten avser driva valrörelsen så är det nog början på slutet för den öppna demokratin vi känner den. Det är med en stor sorg jag ser detta hända och jag har inte bestämt mig hur jag ska hantera det för egen del.

Vi brukar ibland säga att det finns tomtar och troll på nätet som bedriver slika kampanjmetoder. Nu vet vi varifrån de kommer. Som Primus motor har vi ett statsråd idag. Mats Odell (KD) har nu bekänt färg och var han hör hemma, i sällskap med rättshaverister, tomtar och troll.

Annat: Alliansfritt med en sammanställning.

Uppdaterad media: Expressen, Expressen igen och sen en tredje gång, DN var lite sena i trampet men har en artikel nu.

De rödgröna tillför tolv miljarder kronor till kommuner och landsting de närmaste två åren för en satsning på vård, skola och omsorg. Vi ger långsiktiga och stabila besked, skriver Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand på SvD Brännpunkt.

25 000 välfärdsarbetare har försvunnit från den gemensamma välfärden. Enligt regeringens egen prognos fortsätter uppsägningarna i välfärden i år
.
I vårbudgeten tar de Rödgröna ett första steg för att möta de utmaningar de ser framför oss i skola, vård och omsorg. Det betyder att kommunsektorn tillförs över 12 miljarder kronor i förstärkningar av de Rödgröna sammantaget under år 2011 och 2012.

Det är ganska exakt samma 12 Miljarder som Alliansen nu dragit tillbaka från kommunsektorn och som jag bedömer kommer komma tillbaka som valfläsk under Almedalsveckan. Och det jag tycker är bra med de Rödgrönas alternativ är att det kommer nu, att det minimerar ryckigheten i valrörelsen.

En annan parameter som Alliansens valstrateger med moderaterna i spetsen helt missar är att de nu är tvåa på bollen. Att något som en samfälld analytikerkår bedömer kommer lanseras senare nu blir en reaktion på oppositionens förslag. Och om de inte lanserar kommer jag kunna konstatera att det inte är varje dag vi ser en politisk harakiri.

Hade regeringen Reinfeldt varit det minsta seriös med de uttalade välfärdssatsningarna så hade de kommit redan med vårbudgeten. Stats- och kommunapparater är inte några enkla fordon att parkera eller föra framåt, mycket bygger på att ha långsiktiga spelregler för att kunna garantera kvalitet och långsiktighet.

Och 10 000- 15 000 jobb skojar man inte heller bort i en handvändning. Det kontrasterar onekligen mot regeringens alternativ som andas lägre ambitioner att vinna över arbetslösheten och utanförskapet överlag.

Och vem vill ha en tvåa i Rosenbad? Politik premierar bara guldmedaljörer.



Andersson och Högberg postade sina perspektiv precis samtidigt, även Aftonbladet har en artikel.

Låna miljarder till snabbjärnvägar och folkomrösta om Förbifart Stockholm. Det här måste Mona Sahlins pr-folk tänka på för att den rödgröna trafikpolitiken inte ska skrämma mittenväljarna skriver Göran Eriksson på SvD i en politisk analys.

I samma tidning skriver Per Gudmundson ett kort instick som får mig att studsa, han påminner regeringen att beskedet att jobben kommer inte duger. Att förtroende måste vinnas gång på gång på ständigt nya meriter. Jag är imponerad av Pers självständighet inför regeringen och tycker att han har blivit allt bättre på senare tid trots att jag sannolikt aldrig kommer sympatisera med hans ideologiska uppfattning.

Låt oss backa till Göran Erikssons analys. Detta är ett exempel på en enögd politisk analytikers slutsatser eftersom bägge blocken trånar efter blockbytarna. Göran fokuserar, som politisk journalist, endast på det ena blocket när han försöker sig på att analysera det politiska landskapet. Hans angreppssätt går därmed emot alla former av försök till holistiska, och heltäckande, perspektiv.

Det är ingen hemlighet att bägge blocken är ute efter blockbytarna. Moderaternas försök att göra insteg i värdeladdade ord som ”rättvisa” rosar inte valmanskåren visar AiP. AiP egen SIFO-undersökning pekar dessutom än större problem för Alliansen när det gäller klyftorna.

På frågan ”Vilket parti förknippar du mest med ordet orättvisa?” svarade 30 procent av de 1 000 tillfrågade Moderaterna. Det är överlägset mest bland samtliga riksdagspartier och i detta fall till och med ett sämre resultat än (SD).

Så, vad vill jag ha sagt? Jag ser tecken på en viss desperation nu från de som kallar sig politiska journalister. Dels tycker jag enögdheten förstärkts markant, dels tycker jag att det slarvas en hel del med faktaunderlagen.

Att politiska analytiker och journalister endast tycks se blockbytare som en utmaning för (S) och (MP) och inte Alliansen faller i förlängningen på sin egen orimlighet. Blockbytare är just, blockbytare. Och röstar på det block de har förtroende för. Tidigare mätningar har pekat på just rättvisa och klyftor som en stor fråga för denna grupp.

Därför vill jag för dagen vill hissa Per Gudmundson, han är den ende som gör en någorlunda korrekt bedömning och levererar dagens sanning. Att förtroende måste vinnas gång på gång, oavsett block.

Borgerliga sympatisörer ylar nu i kör med statsministern om oppositionens förslag till infrastruktursatsningar. Ord som oansvarigt och därtill hörande synonymer haglar tätt i ett uppskruvat tonläge.

Låt oss i detta specifika fall göra en kort historisk exposé som tar sin början i valrörelsen 2006.
Hur ser det ut nu när tidvattnet runnit ut?

För 2007 utlovades i alliansens valmanifest från valrörelsen 2006 en inkomstskattesänkning med 37 miljarder kronor. Det andra steget av det så kallade jobbskatteavdraget på åtta miljarder 2008 skulle inte bli av om det inte fanns pengar till det.

”Det andra steget är inte finansierat inom ramen för alliansens ekonomiska politik och genomförandet är således beroende av att ett ekonomiskt utrymme föreligger”

skrev alliansen i valmanifestet i augusti 2006.

Valmanifestet för Alliansen 2006 hade därför en tydlig brasklapp: Det kunde inte uteslutas att ”ytterligare åtgärder för att minska de offentliga utgifterna blir nödvändiga”, för att kunna finansiera det andra steget av jobbskatteavdraget.

2009 infördes tredje steget i jobbskatteavdraget och en höjning av brytpunkten för statlig skatt, vilket kostade statskassan 15 miljarder kronor. Det hindrade inte regeringen Reinfeldt från att i september 2009 presentera nya skattesänkningar om tio miljarder kronor i 2010 års budget. Nu lånar regeringen med öppna ögon till skattesänkningarna. Trots finansieringslöftet i valmanifestet.

Budgetunderskottet motsvarar nu det totala värdet på regeringens skattesänkningar på cirka 100 miljarder kronor. Vid partiledardebatten i januari i år sa statsminister Fredrik Reinfeldt att han vill göra ansvarstagande för statsfinanserna till den viktigaste valfrågan i höst.

Som sagt, de som nu skriker ”Show me the money” sitter med en del av såväl svaret som ansvaret själva.

Ska vi säga tack nu? Eller ska vi börja driva näringspolitik på riktigt när ni har ylat klart? Tiden börjar gå och det är dags för krafttag nu. På riktigt.

AiP, SR/Ekot, SvD, SvD2 Aftonbladet, SVT1 och SVT2

Sociala medier: Tokmoderaten, Departementet och SvD Ledarblogg.

Lotta Gröning på Expressen går idag till frontalangrepp mot Mona Sahlin (S) och de uteblivna beskeden från (S) och de Rödgröna. Till saken hör att Lotta Gröning är tidigare politisk chefredaktör på tidningen Norrländska Socialdemokraten och debattredaktör på Aftonbladet. I detta ligger hennes nyhetsvärde och det utrymme hon numer får i borgerlig media, att hon är kritisk mot den arbetarrörelse hon sägs företräda.

Jag har, sedan Lotta Gröning började på Expressen, aldrig sett henne skriva ett enda uppskattande ord om Mona Sahlin. Jag vet inte vari hennes antipati bottnar, det kan vara en bitterhet över jobb som hon aldrig fick, det kan också vara bristen på uppskattning för henne som person från kretsen kring Mona Sahlin. Vad det är kanske vi aldrig får veta men Lotta Grönings vinklingar andas onekligen en antipati som trotsar de flesta andra.

Detta leder mig osökt in på en annan krönikör, Göran Skytte som frilansar på SvD. Även han har en tendens att utrycka sig milt sagt hatiskt mot allt som har en socialdemokratisk prägel i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet. Även han har rötter i socialdemokratin och var en gång en uppskattad debattledare i sitt eget TV-program. Efter det hände något. Och numer är han öppet borgerlig frilansskribent på högerkanten.

Vad är det som förenar dessa? Jag är inte säker, men det finns ett mönster av att över tid, emedan den journalistiska glorian falnar, har dessa för att kompensera en dalande journalistisk karriär upptäckt att om det är något som skapar rubriker så är det när en sosse går emot sina egna. Och likt en narkomans behov av större och större doser så blir utspelen mer och mer drastiska och mindre och mindre förankrade i verkligheten. Och kommer allt tätare.

I Lotta Grönings fall i dagens Expressen så upplever inte jag att hon tagit del av Rödgröns hemsida. Där finns en sammanställning av den politik som de Rödgröna går till val på. Till dags dato har de Rödgröna levererat 18 överenskommelser varav den senaste idag i DN samt 27 gemensamma motioner som siktar på nästa mandatperiod. Från Alliansens arbetsgrupper har ingenting kommit vilket Lotta helt missat vilket gör hennes krönika än mer haltande i mina ögon.

Givet helgens diskussion om hur det nya medielandskapet växer fram så ser vi nu hur enskilda krönikörer agerar för att hålla liv i den falnande lågan. Lotta Grönings kommersiella värde för Bonnier-koncernen ligger i att hon positionerar sig som (S) men får endast rubriker när hon kritiserar (S). Och i detta fall blir det lite märkligt kan jag tycka eftersom mycket av det hon efterlyser faktiskt finns.

Tragiskt på alla sätt faktiskt, hur en historiskt skicklig ledarskribent utvecklas till att bli en rubrikjagande krönikör med, vad jag uppfattar det som, en personlig vendetta som styr åsikterna.

Mänskligt kanske, men inte försvarbart om vi pratar politisk journalistik på toppnivå. Men å andra sidan kanske inte det är toppnivå vi pratar om när jag tänker efter. Eller journalistik heller för den delen.

Det kanske är något så enkelt som besvikelse, bitterhet och hat.



Annat närliggande och läsvärt har Hartman skrivit.

I Aftonbladet kan vi läsa oss till att Moderaterna är bättre än Socialdemokraterna på att skapa jobb och bekämpa arbetslöshet. Det tycker en majoritet av de tillfrågade i en ny Sifo-mätning.

– Det parti som i valspurten har ett förtroendeövertag i jobbpolitiken ligger i vinnarhålet, säger Patrik Westander på pr-byrån Westander som beställt undersökningen.

Frågan baseras på ett hypotetiskt utfall av förhandlingarna inom respektive regeringsalternativ. De Rödgröna har till dags dato levererat 18 överenskommelser varav den senaste idag i DN och 27 gemensamma motioner som siktar på nästa mandatperiod. Från Alliansens arbetsgrupper har vi inte hört något substantiellt.

Svaret på frågan är med andra ord en gissningslek för de som bedömer att Alliansen har den bästa sysselsättningspolitiken. I svaret, eftersom det saknas konkreta överenskommelser från Alliansen, ligger tro, hopp och förväntan som fundament. Risken är därmed överhängande, vilket (S) fått erfara i tidigare valrörelser, att när Alliansen väl kommer med sina utspel att sympatisörerna i de olika partierna blir såväl förvirrade som besvikna. Att just deras syn på vad som skapar fler jobb fått stryka på foten till förmån för samarbetspartiernas hjärtefrågor.

Hade Westanders nu gjort undersökningen när alternativen kunnat jämföras så hade den haft en relevans. I dagsläget mer ett ”jaså” eftersom svaren bygger på ”tro, hopp och kärlek”.

Just detta, tro, hopp och kärlek, skapar inga jobb. Möjligtvis kommer det skapa besvikelse när väl ridån går upp.

Hinner inte mer på morgonen, därav lite pausmusik. Återkommer vid 1300.

Ali Esbati har, tycker jag, en av de mer begåvade vinklingarna på Sanna Raymans ledare i SvD idag.

Han skriver följande:

Skrivande utan egen lust och på snäva direktiv – från Partiet eller inte – blir lätt trist och platt. Men å andra sidan. Både tryckta och digitala medier är översållade av folk som egentligen inte tänkt så mycket, eller vill något mer än att fylla ett utrymme och twista till ett ämne så att det framstår som en originell vinkel. Hur kul är det?

Nej, det är inte kul. Alls. Och det finns alla skäl i världen att ta med sig detta. Jag skulle även önska att traditionell media reflekterar över detta, inte helt sällan så vrider även ledarredaktioner och PR-konsulter ut så pass mycket av en nyhet, en åsikt eller ett utspel så att det till sist dammar om det. I förlängningen lika njutbart och givande som att åka motorcykel med öppen mun på en varm dammig grusväg en dag i augusti.

Av det skälet ser jag sociala medier som något som berikar om vi kan se bortom länkväggarna och slentrian länkningarna. Sociala medier har, med några få undantag som Politikerbloggen och SvD Ledarblogg, inte några resurser att ösa ur. Varje ideell blogg drivs, vågar jag påstå, ursprungligen av viljan att bli sedd och viljan att tillföra diskussionen något, men utvecklas tyvärr över tid till något annat.

Även de ”stora bloggarna” idag, de som ligger stadigt på Knuff eller Politometerns topp 20, kommer någon dag drabbas av antingen hybris eller den dammtorka jag försökte beskriva. En dag kommer dessa, inklusive jag, bli omkörda (om nu ranking på dessa listor i framtiden kommer vara av samma vikt som idag) av tredje generationens bloggare. Jag kommer sannolikt inte bli så glad då, det är väl lika bra att erkänna det. Åt att jag själv rasar ner i ett hål där döda bloggares sällskap blir större och större. Men desto gladare hoppas jag att jag blir för att det då kommer några som har ännu vassare pennor än dagens och vitaliserar debatten.

Alla dessa ledarredaktioner och PR-konsulter då? Sannolikt kommer en och annan av dessa göra oss sällskap när vi passerat ”bäst före datum”. Utvecklingen mot allt kortare livslängd kommer gå fort nu, utvecklingen i USA med nedlagda tidningar och en allt större autodidakt bloggosfär är väl värd att följa för såväl tidningshus som politiska partier.

Vi kommer alla att återfinnas i det sällskap där döda PR-konsulter, ledarskribenter, bloggare och poeter kan resonera över tidens ting och i samtal som förhoppningsvis inte någon annan kommer att bry sig så mycket om.

Dagens medialandskap förändras allt snabbare nu, och det är väl det som försmådda bloggare och hotade ledarredaktioner samt en och annan politisk analytiker nu börjat inse.

Men misströsta inte, vi kommer alla en dag samlas i "Döda bloggares och ledarskibenters sällskap". I det eviga kretsloppet där bitterhet och självbeundran utan substans frodas.



En annan som hade ett bra perspektiv var Seved Monke.

I SvD tar Sanna Rayman upp Erik Laaksos uppmärksammade bloggpost om hur han uppfattade Netroots utveckling. Och hur hon uppfattar att borgerliga motsvarigheter snarlika eller identiska utveckling till slätstrukenhet och försök till toppstyrning.

Jag kan inte uttala mig om den senares utveckling, men den förra, om Netroots har jag en del att säga. Till att börja med så känner jag inte igen mig riktigt i Sanna eller Eriks beskrivningar i den första postningen. Sannas reaktion är på något sätt ändå ett hälsotecken och ett kvitto att vi bloggare betyder något även för ledarredaktioner.

Vad beror detta på? Sannolikt är Sannas reaktion ett bevis på något annat. Ledarredaktionerna och de politiska analytikerna är nu på allvar hotade av bloggarna. Bloggarna interagerar med sina läsare till skillnad från traditionell media samtidigt som varje enskild bloggare väljer själva nivå, läsarkrets och vinkel. Vad de vill göra med sitt engagemang och hur ofta de postar.

Men mitt bloggande? Idag är det lite torka, det måste jag erkänna så jag är tacksam över att Sanna tar upp tråden. När det är torka så brukar jag annars lägga ut en musikvideo från Youtube eller tramsa till det, en dag i veckan brukar jag vika för andra betraktelser som helt lämnar politiken.

Netroots då? Jag vet inte hur de övriga 550 bloggarna uppfattar det men i min värld är det en portal där jag kan hitta andra progressiva bloggare. Och det är naturligtvis omöjligt för mig att interagera med de övriga 549, jag väljer de som har ett format, ett språk eller något att säga. Men då blir interaktionen desto intensivare. Peter Högberg, Peter Andersson, Alexandra Einerstam, Rosmari Södergren, Marika Lindgren-Åsbrink, Meeri Wasberg och Claes Krantz är några jag interagerar med på mitt sätt. Ofta via Facebook och ibland telefon. Jag och Peter Högberg pratas vid minst en gång i veckan om högt och lågt, inte sällan handlar våra samtal om livet i allmänhet samt sociala medier och skrivandet som konstart i stället för politiken. Samordning och toppstyrning? Nej, i så fall är varje samtal med en själsfrände en utslätande toppstyrning.

I det blåa laget har jag också ett nätverk. Kent Persson, Mary Jensen, Mark Klamberg och nu även Fredrik Antonsson är personer som jag pratar med vid sidan om bloggen. Där har samtalen en annan karaktär men handlar främst om ämnen som förenar oss. Integritet, smutskastning och i något fall en enskild politisk fråga där vi kan vara eniga. Andra exempel är Anders Widén (S) och Gun Svensson (PP) som står lite vid sidan av blockpolitiken men likväl är i mitt nätverk.

Det kommer naturligtvis bli en fokusering från alla politiska bloggare ju närmare valdagen vi kommer, vartefter olika besked och utspel klarnar kommer det naturligtvis bli mer av valbudskap än fria röster. Jag tror inte att det i sig är något att förfasas över, bägge sidor vill vinna val. Ner på enskild nivå.

Mitt bloggande och min engagemang i Netroots bygger på två saker som Mona Sahlin sade till mig i mars 2009. Jag väljer att citera det fritt ur minnet här:

Johan, jag kommer aldrig be dig skriva eller kommunicera en specifik fråga eller driva en linje. Jag är bara djupt tacksam att du driver opinion och att du tar dig tiden att skriva.

Det andra var:

Ingen kommer vinna valet 2010 på nätet, men det kan mycket väl förloras där.

Hur bygger jag då upp mitt bloggande? Inte så svårt egentligen, som före detta exportsäljare har jag gått den hårda skolan. Vill jag ha något gjort måste jag göra det själv. Och för att kunna skriva om det ena eller det andra om (S) politik vill jag ha bra underlag. Det innebär att jag utnyttjar hela det kontaktnät jag skapade i (S) förnyelseprocess och utnyttjar mina mentorer för att få en känsla av vart vi är på väg. Ibland skapar mina frågor kursjusteringar i den förda politiken vilket gör att mitt bloggande och mina läsarfrågor i sig fortsätter bidra till en förnyelse. Och det sistnämnda är det jag tror att Mona försökte adressera, att såväl jobba utåt som inåt är att fånga upp socialdemokratins själ. Att vara i ständig, men kärleksfull, opposition mot sig själv.

Det blir nog en ofrånkomlig fokusering på valet och specifika frågor men jag kommer försöka vara mitt format trogen. I ständig opposition, mer eller mindre, mot mig själv.


Annat: Julia Skott tar upp detta ämne i Aftonbladet

Småföretagarna har riktat kritik mot regeringen och näringsminister Maud Olofsson för att hon inte gjort tillräckligt för att underlätta för företagande i Sverige rapporterar SR/Ekot. Centerledaren replikerade med

– Nu är det ett viktigt val. Ni kan få Lars Ohly som näringsminister. Ni skrattar men det är sant.

Men om jag skulle vara Centerpartist är det sannolikt det sista jag skulle dra till med. Vid ett ”blindtest” av de olika partiernas företagarpolitik utföll resultatet kanske inte alls på det sätt som centerledaren eller centerpartister önskade. Miljöpartiet är bäst och sedan kommer Vänsterpartiet och först däreefter Centerpartiet. Företagare fick rangordna vilka partier som har det mest småföretagarvänliga förslaget. I undersökningen hade förslagens avsändare mörkats, så att inte företagarna skulle svara efter partitillhörighet.

Så jag förstår om företagarna skrattade. Dom blev väl glada kan jag tänka.

Den senaste tidens diskussion och reaktioner kring ”Dirty Campaigning” har onekligen fått igång tankarna i olika banor. Om vi nu för ett ögonblick lämnar själva sakfrågan, Diplomat PR övertramp i spridningen av fabricerat material, och tittar lite vidare på politiken i allmänhet och Alliansen i synnerhet.

Om vi ser till ministrar och andra framstående ledamöter inom Alliansen så är det förvånansvärt många som har en bakgrund inom Media- och PR-branschen. Och många fler som har kopplingar till den.

Listan blir allt längre upplever jag det som. Carl Bildt (f Ordf KREAB), Sven-Otto Littorin (Senior Vice President KREAB), Gunnar Axén (M) Ordförande i socialförsäkringsutskottet (enligt egen uppgift PR-konsult), Per Schlingmann (M) (Spider Communications), Edvard Unsgaard, f Pressekreterare hos Statsministern (Journalist SR) men nu sakkunnig hos Tobias Billström, ja listan kan göras ännu längre.

Alliansen är den regering som har jämförelsevis den absolut tätaste koncentrationen av sådana som gärna kallar sig mediaexperter, eller i varje fall borde kunna göra detta med den givna kompetensen genom tidigare yrkesliv.

Och ändock så tvingas enskilda ministrar att lägga dagar eller veckor på när uttalanden eller handlingar slår helt och hållet snett i media. För att inte tala om statsministern som, om jag vore honom, skulle hoppa av ilska för alla snedsteg som hans förtrogna, trots på pappret goda meriter, gör. Och inte bara en gång. Samma misstag ser ut att begås om och om igen.

Jag anser att frågan är relevant, vad gör alla dessa PR-byråer hela dagarna. Och varför går det snett så ofta? Hur motiverar dessa företag sin existens och sin kvalitet för andra kunder efter Diplomat PR senaste dikeskörning?

Jag börjar numera bli milt skeptisk mot alla dessa PR- och medieexperter. Oroväckande många som jag talat om sociala medier om visar sig ha ganska vaga begrepp om mekanismerna och trafikflöden som dom ter sig idag. Allt som oftast så beskriver dessa, ofta självutnämnda, experter en situation som den såg ut 2007 och i praktiken, i nästan samtliga fall, är de avtryck de gör själva i detta medielandskap försumbara om de ens görs några. Samtidigt som de debiterar sina kunder avsevärda belopp för råd och dåd inom dessa frågor.

Endast ett fåtal av dessa PR-experter är själva aktiva i det nya, och ständigt utvecklande, medielandskapet. Och det är därför jag har svårt att ta dessa på allvar när de ofta ganska grötmyndigt ställer sig och med tvärsäkra uttalanden skapar än den ena, än den andra, ihåliga sanningen.

Jag skulle, om jag vore konsument av dessa tjänster, nog börja fundera en del över vad jag betalar för och vad som levereras i form av reell kompetens. Facit så här långt från de byråer som har en slagsida åt Alliansen är inte något att yvas över den senaste veckan resultatmässigt.

För jag anser att många av mina politiska motståndare och mina egna partikamrater sannolikt skulle göra ett bättre jobb.

De jag anser når ut, och kan kombinera, såväl traditionell och sociala medier som sticker ut är Alliansfritt, Per Ankersjö, Veronica Palm, Kent Persson, Peter Andersson och Alexandra Einerstam för att nämna några, en annan är även Mary Jensen, en som kan det med sociala medier. Listan kan sannolikt, om vi väver in lokala och regionala perspektivet, sannolikt göras än längre. Men frågan kvarstår, och jag vet att det kan låta provokativt:

Vad är nu nyttan med alla dessa PR-experter?

De har inte direkt rosat marknaden på senare tid.

Annat läsvärt: Johan Ulvenlövs inlägg i det specifika fallet.

Denna helgbetraktelse blir den näst sista i serien med lite andra perspektiv på tillvaron och interaktionen med mig själv och omgivningen. Dessvärre hann jag inte med alla de sju dödssynderna men dom finns ju kvar att djupdyka i senare. För hur går talesättet?

”Inled mig inte i frestelse, jag hittar vägen dit alldeles utmärkt på egen hand”

Skälet varför denna blir den näst sista rent opolitiska betraktelsen är att jag går in i valrörelse den 1 maj och vill hålla öppet för att blanda in ett partipolitiskt perspektiv fram till valet.

Dagen tema blir något så tabubelagt som livet och döden. I veckan avled, efter en alltför lång tids plåga, en person som stod min familj mycket nära. Nu kapades slutligen banden med mina far- och morföräldrars generation, det gick upp för oss alla att kretsen krympte. Nästa gång är det någon som är närmare i ålders tur.

Men med livet är det så att det för de flesta egentligen är både lätt och svårt. Livet innefattar egentligen bara två saker vi inte kan undvika. Vi måste välja och vi måste dö. Att inte välja är även det ett val, även att överlåta till någon annan att välja, att avhända sig rätten och möjligheten till det egna valet, är i sig ett val vi gör. Och priset för det sistnämnda? Det varierar naturligtvis, men att avhända sig möjligheten eller hamna i en familjekultur där andra väljer, kan vara mycket högt.

Vi väljer hela tiden vår väg och vad vi själva är beredda att offra för att nå våra drömmars mål, vi väljer om vi är beredda att såra andra eller oss själva i denna strävan till det perfekta tillståndet. Och det kanske inte är så att vi någonsin når det men under resans gång sårar andra eller bränner broar till det som kanske skulle kunna vara den bas vi kan återvända till när valen slår snett.

Att välja, att fullfölja det sagda och det tänkta och att inte leva i en dröm är svårt. Men nödvändigt. Hur ofta hör vi inte att en persons olycka eller olyckliga liv beror på någon annan, att personer låst in sig i beteenden som de inte är komfortabla med, väljer att hänvisa till att andra inte förstår eller lyssnar alternativt är uppkomsten till det som upplevs som begränsande? För att sedan nöja sig med denna klagan och missnöje med sitt eget liv leva vidare i samma spår? Jag vågar påstå att detta är en mycket farlig väg som bara leder in i en ensam bitterhet.

En mycket närstående person visade mig för en vecka sedan ett citat, citatet (ja, jag är citatsamlare) lyder:

Lev ditt eget liv. Du kommer nämligen dö din alldeles egna död.

Citatet brände fast i tanken, parat med dödsfallet i familjen blev det därför temat denna vecka, och jag bedömer det som oerhört viktigt att vi alla, så långt det är möjligt, lever vårat eget liv. Med detta följer ett stort ansvar naturligtvis.

Att vi tar ansvar för vår egen historia, att vi är aktsamma om de vi påstår vara oss nära. Oavsett om det är släkt eller de vi, rätt eller fel, säger vara vänner. Att vi fungerar i en social kontext och bidrar till en fungerande helhet.

Men ytterst, tar ansvar för vår egen lycka och vårat eget välmående på ett djupare plan. Att inte sucka uppgivet över den vi valt att leva med eller kalla den eller de för förklenande tillmälen i andra sammanhang när han eller hon inte hör. Att inte heller sucka uppgivet över ensamheten och de uteblivna vännerna. Det förra klagomålet beror sannolikt på att vi inte bejakat våra egna behov eller respekterat vårat värde, det senare för att vi alltför hårt drivit våra egna begär.

Den kvinna som nu avled i veckan var lite av en ensamvarg, historierna om henne är många och det hon lämnar efter sig är idel glädjeämnen trots hennes lätt originella livsval och livsstil. Eller kanske tack vare hennes egensinniga livsval och livsstil. Hon klagade aldrig över sitt öde, hon trivdes i ensamheten och tystnaden med sin konst och sina egna upplevelser men uppskattade sällskapet när det kom.

Hon visste att hennes ansvar var att leva sitt eget liv, vilket hon verkligen gjorde måste jag säga, för en dag skulle hon dö sin egen död. Och det har hon nu gjort.



Söndagen den 18 april: Om dugligheten
Söndagen den 11 april: Om förlåtelsen
Söndagen den 4 april: Om avund eller något åt det hållet.
Lördagen den 27 mars: Om ett val
Lördagen den 20 mars: Om högmodet
Lördagen den 13 mars: Om ett samtal
Lördagen den 6 mars: Om en människas historia
Lördagen den 27 februari: Om fegheten
Lördagen den 20 februari: Om hämnden.
Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa

Andra som skriver betraktelser eller krönikor på helgerna är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter Soilander samt Fredrik Antonsson. Per Ankersjö har sin topp-tio lista som jag helt oförblommerat kommer plagiera nästa vecka.

Mer om allt möjligt hittar du på NetRoots för progressiva bloggare och på Politometern som samlingsplats med politiska bloggar.

I Expressen och i Tvättstugan kan vi läsa att Gunnar Fröroth vid Diplomat PR skickat mail med Mona Sahlins förfalskade underskrift till regeringskansliet. Nu är Dipomat PR inte vilken PR-byrå som helst, En av dem som skickat brevet vidare är Gunnar Fröroth, delägare i PR-byrån, styrelseledamot i Centerpartiets tankesmedja Fores och tidigare aktiv i Folkpartiet.

Edit 01:20: För tydlighetens skull om kopplingar till politiska partier citerar jag Fores hemsida:

Den gröna och liberala tankesmedjan FORES (Forum för Reformer och Entreprenörskap) breddar nu sin bas med en ny medstiftare: Bertil Ohlin-institutet. Ohlininstitutets ordförande Gunnar Fröroth blir medlem av FORES styrelse. Sedan tidigare är Centerpartiet och Studieförbundet Vuxenskolan medstiftare i FORES.

Not 1: Fores styrelseordförande är för övrigt Michael Arthursson (C) tillika kampanjledare för (C) nationella kampanj inför riksdagsvalet 2010.

Not 2: Studieförbundet Vuxenskolans, som den är andra ursprungsstiftaren av Fores, grundorganisationer är Centerpartiet, Folkpartiet och Lantbrukarnas Riksförbund.

Diplomat PR arbetar med såväl strategisk som operativ rådgivning och aktiviteter. Och Gunnar Fröroth? Gunnar Fröroth är VD för Diplomat PR och ordförande i Ohlininstitutet. Han har en gedigen bakgrund inom PR och opinionsbildning. Gunnar har även varit politiskt aktiv under många år.

Jag blir lika förbannad som jag inte är förvånad, det ligger ett latent hat mot (S) i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet.

Jag ställer mig milt sagt tveksam till om Diplomat PR:s kunder är så lyckliga idag, om kvaliteten på det strategiska och operativa PR-arbetet är i linje med vad Gunnar Fröroth visar upp så skulle jag i alla fall allvarligt ta mig en funderare på valet av PR-byrå.

Att sedan Gunnar Fröroth sitter i (C) tankesmedja Fores styrelse gör inte situationen bättre direkt för centerpartiet. Om den egna politiken har en sådan kvalitet att styrelsemedlemmar tvingas till denna metod har (C) större problem än vad som syns i opinionssiffrorna.

Skäms tamejfan. Inte mindre, sannolikt mer.

I moderaterna höjs nu rösterna på en utredning om påstått fusk eller inte förevarit vid dess provval 2002. Det finns uppgifter som tyder på att dåvarande partisekreteraren och nuvarande ministern, Sven-Otto Littorin, velat ”se framåt” istället för att gå till botten med det inträffade. Andra som var inblandade vid detta tillfälle är Beatrice Ask och Gunilla Karlsson, bägge idag ministrar med ansvar för att leda och styra landet. Samtidigt så kommunicerar den nuvarande partisekreteraren Per Schlingmann och en av de inblandade helt olika bilder av vad som förevarit vilket sannolikt göder grogrunden för rykten.

Mary Jenssen tycker att vi inte ska dra alla moderater över en kam för att några fuskar, och jag kan hålla med om det. Men med den inställning som hon och hennes partisekreterare nu ger uttryck för i beskrivningen av händelseförloppet så kommer den frågan dessvärre i retur. För vilka moderater skall väljarna nu dra över denna kam och vilka går namneligen under beteckningen som används för de övriga grupperna,”de flesta”, de som inte fuskar?

Jag kan inte sympatisera med Marys och de som "vill gå vidare" utan ågärd, implicita inställning, att det är historia nu. Uppenbarligen så lever vissa av de inblandade i fusket eller oegenetligheterna vidare i det politiska systemet, idag med framträdande positioner i bland annat regeringen. Bland de som var inblandade 2002 återfinns dessutom två generaldirektörer med stora ansvarsområden. Dessa senare är offentliga ämbeten med såväl stor makt som attraktiva förmåner.

Med handen på hjärtat nu Mary, hur många moderater, dig själv inkluderad, skulle acceptera om (S) varit utsatta för motsvarande, att detta inte utreddes i grunden och de tidigare inblandade uppbar höga poster i dag? För sådana problem har även vi haft historiskt, och om inte något radikalt har hänt med människans natur så kommer det hända igen hos er, hos oss och hos andra.

Mary säger vidare att det som skett inte är brottsligt, jag väljer att citera henne nedan:

"Fel har begåtts, människor har lämnat politiken och det har konstaterats. Vad mer kan man göra? Det här är inget brott som går att polisanmäla precis."

Mary begår ett stort misstag här och jag är lite förvånad över detta, eftersom hon i övrigt är duktig på integritetsfrågor och att moderater i allmänhet har en omvittnat god kompetens inom framför allt det juridiska området.

En kapning av en identitet är en kränkning av integriteten. Om det skedde för åtta år sedan kan det vara preskriberat men var då, och är om det sker igen, ett brott som faller under allmänt åtal. Det kallas för urkundsförfalskning och vid normalgraden är preskriptionstiden två år, vid grova brott tio år. Jag vet att om jag hade fått min identitet kapad av ett politiskt parti i syfte att manipulera interna valresultat så hade jag polisanmält tämligen brådraskt. Jag är tämligen övertygad att många med mig, inklusive Mary, gjort detsamma.

Så vad vill jag ha sagt? Jag vädjar till den moderata partiledningen att ge efter för sina egna medlemmars krav att gå till botten med detta en gång för alla. Låt det ta den tid det tar men se till att vara klara innan valet. Skälen är enkla, det sänker ribban för toleransen inom andra partier för denna typ av beteenden.

Och erfarenheterna bör vara av sådan allmänmänsklig karaktär och i demokratins intressen att vi andra bör lyssna noga. För hur var det Immanuel Kant sade egentligen?

Det finns inga goda människor, men en god konstitution kan tvinga människan att vara god.

Om nu Moderaterna visar vägen, vilket man har all möjligheter till, kan vi alla hitta system för bra regelverk som tvingar oss alla att spela med öppna kort och rena metoder.

Miljöpartiet har lika stor ­dragningskraft som Social­demokraterna på borgerliga väljare. Och det är Moderaterna som främst kan locka till sig rödgröna väljare. SvD kan idag publicera en Sifomätning om den grupp väljare som ­avgör kampen om regeringsmakten: de som kan tänka sig att byta block. I den efterkommande artikeln beskriver SvD valspurtens betydelse, att fler bestämmer sig allt senare.

Vid valet 2006 blev detta tydligt, och jag måste ge Alliansen en eloge för hur man organiserade och körde valrörelsen ända in i mål. Vi har lärt oss även denna läxa då ingen valarbetare med någon form av ansvarskänsla kommer gå hem innan dess denna gång.

Men i den undersökning som speglar storleken på blockbytargruppen blev jag förvånad över dess storlek. Att den var stor visste jag, men siffrorna förvånade mig som sagt.

Det här måste jag säga var den första undersökning som jag tyckte var värd publicering, de andra är mer av spelteoretiska underlag. Den analys jag gör är något som bekräftar tidigare bild. För att vinna valet 2010 så krävs såväl en långdistanslöpares uthållighet som en sprintlöpares explosivitet. Politiken har onekligen ändrat karaktär nu och det finns nog skäl för alla partisekreterare att efter valet tänka till en vända hur vi i framtida val disponerar loppet.

Vi som sprungit sedan valet till EU-parlamentet 2009 (i samtliga partier) måste med andra ord ladda för en spurt som för mig inleds med Almedalsveckan och därefter hålla i tre månader till. För oss har varje dag och varje vecka inneburit en kamp om Knuff-poäng eller listplaceringar
och som kryddats med att traditionell media antingen väljer att citera oss och i vissa fall intervjua oss.

Jag ser fram emot att kunna stretcha ordentligt måndagen den 20 september. Och jag kommer göra allt som står i min makt för att vårt lag kommer först. Jag trivs bäst nu, nu börjar blodsmaken i munnen göra sig kännbar. Och värre lär det bli.

Moderaterna startar ett eget tv-program i TV-kanalen Axess. Programmet “Föregångslandet” ska gå i 15 avsnitt fram till valet. Programledare blir partisekreterare Per Schlingmann och Maria Arctaedius.

- "Vi ser det som ett sätt att i första hand nå våra egna väljare men också andra, säger Per Schlingmann till Politikerbloggen. Vi vill utnyttja TV:s möjligheter att nå ut".

Jag känner ett visst mått av obehag i det här. Visst, kanske en TV-show är en naturlig följd av att de politiska partierna nu erbjuds reklamtid i detta medium, men en egen TV-show? Till att börja med så är det bara två andra regerings- eller statschefer som öppet har denna konstruktion. Hugo Chavez och Silvio Berlusconi. Ingen av dessa hyllar demokratiska grundvärden direkt och den senare har en annan historia som inte direkt heller premierar respekten för regler.

Om jag skulle vara i (M) kläder nu skulle jag nog, för att attrahera en bredare publik nog satsa på ”sit-com”-formatet och löpa denna lina fullt ut trots mina tveksamheter. Att visa att politik kan vara humor och satir. Nedan kan du ta del av Alliansfritts koncept:



Per Schlingmann aviserar 15 program vilket är en säsong och titeln är given, ”Reinfeldt”. Handlingen ligger nära tillhands med dess amerikanska förlaga ”Seinfeld” så det är bara att skriva om handlingen. Karaktärerna är givna.

Tre dysfunktionella män och en hysterisk kvinna försöker regera ett land. Under denna resa drabbas de av allehanda bisarra upplevelser som i slutändan visar sig vara självförvållade. Alltihop.

Så varför fega ur med bara ett soffprogram? Löp linan fullt ut nu, visa humorn och självdistansen……

Politikerbloggen, DN och Johan Ulvenlöv som gav mig inspirationen

Det ska bli lättare att få skadestånd av staten när den personliga integriteten kränkts. Alliansen föreslår också tuffare registerregler. Ett telefonsamtal ska räcka för den som vill få alla uppgifter om sig själv. Integritetsexperter välkomnar förslagen, men menar samtidigt att de är en droppe i havet rapporterar SvD.

Pär Ström välkomnar också en registerrevision. Det är inte så ”dumt” om myndigheter tvingas motivera sina register. Samtidigt menar han att den borgerliga alliansen behöver göra betydligt mer för att ”putsa sin image efter FRA och Ipred”.

Jag tycker Pär Ströms uttalande förtjänar ett visst beröm, och likaledes skall regeringen fortfarande kritiseras med viss rätt. Jag väljer därför att publicera Lagrådets utlåtande över Regeringens proposition 2007/08:163, Åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott m.m. (Den antogs av riksdagen 081022):

“Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och omfattningen av de intrång i grundlagsskyddet som en enskild sammantaget kan drabbas av genom olika tvångsåtgärder”

Om regeringen nu är det minsta seriös med att återskapa förtroendet i dessa frågor skulle jag inte gråta blod direkt om de anammade (S) kongressbeslut från 2009. Att hela lagrummet skulle genomgå en översyn för att uppnå koherens och transparens samt därmed legitimitet.

Jag vill här vara tydlig, jag anser att vi skall ha en väl fungerande underrättelsetjänst. Med minskade försvarsanslag och en ökad globalintegration där begrepp som stat, nationalitet samt särintressen av kriminell karaktär flyter ihop ställer det höga krav på att vårt politiska ledarskap för var tid har det bästa underlaget för beslut som går att få.

Men, denna underättelsetjänst måste stå under demokratisk kontroll och inte leva sitt eget liv. Givet detta måste vi ha en bred och öppen debatt om var dess gränser skall gå och under vilka förutsättningar. Jag har inga problem med att FRA för att ta exempel skall vara hemlig med begränsad publik insyn, det ligger i verksamhetens natur. Men den insyn och tillsyn som utförs av, i demokratiskt ordning, personer skall vara fullödig, fullständig och kompetent.

Vi får inte hamna i en situation som Marnia Lazreg beskriver i sitt verk ”The twilight of Empire” där staten, för att skydda sig självt och sina instutitioner, tillåts begå orimliga övergrepp på det som utgör staten, medborgarna.

Det har inte visat sig vara en hållbar väg alls, och den resan med erfarenheter har fler länder gjort innan. Det vi ser är tyvärr bara polityr, det saknas fortfarande en överblick.

Nämn saker vid dess rätta namn, putsade fjädrar blir inte mer än just putsade fjädrar.

Sänkt a-kassa är ingen bra metod att snabbt få arbetslösa att söka jobb. Regeringens metod att öka motivationen genom att sätta ekonomisk press på arbetslösa får bakläxa i en ny avhandling från Umeå universitet

På samma sätt fick jag veta att sänkt sjukpenning heller en positiv effekt på rehabilitering av sjukskrivna, de är i alla fall vad Tom Grape, stressforskare och ledamot av socialstyrelsens råd för att ta fram riktlinjer för sjuksrivning.

Det synes som regeringen nu får rejält med faktabaserad kritik för sitt sätt att skapa fler jobb. Den linje regeringen valde, och som döptes något felaktigt till arbetslinjen, ökar bara stressen och tillgången på arbetskraft. Sänkta ersättningar till de enskilda ökar inte företagens behov av arbetskraft. I denna problemställning har regeringen kommit undan på tok för lätt.

För det är som en arbetssökande och före detta sjukskriven sade i tidningen för en tid sedan, vad spelar det för roll om hur mycket jag får av försäkringssystemen om det inte finns ett enda jobb att söka?

Jag anser att det finns goda skäl att börja pressa regeringen Reinfeldt på en förklaring hur deras uppfattning ser ut när det nu börjat komma evidensbaserad forskning som tyder på motsatsen. Hur minskade ersättningsnivåer i samtliga försäkringssystem skall skapa fler, och bättre anpassade, jobb.

Regeringens linje ligger väldigt nära Badlands Hyena, jag citerar ordagrant:

"Det vet vi väl att sänkt ersättning ökar motivationen hos de fattigaste, medan höjda löner och bonusar ökar motivationen hos de rikaste".

Behöver det sägas klarare? Eller har måhända regeringen en annan linje? Tveksamt, det är i sådana fall en omskrivning av Badlands klarspråk.

Aftonbladet, DN, Sydsvenskan,

Men anledning av de senaste nyheterna och den annalkande våren. Truddelutten talar eller sjunger för sig själv, inga vidare kommentarer krävs egentligen.



Nyhetskanalen, Expressen, SvD, DN

Blev jag lite imponerad över högskolan och nivån på utbildningen. Just nu förevisar högskolan i Falun delar av sin verksamhet för Mona Sahlin. Bland annat simulatorer och avancerade IT-tjänster.

I tidigare inlägg påtalade jag behovet av en bredd för att få fram en spets och det blir extra tydligt nu vid besöket av en av de mindre, men inte desto mindre kvalificerade, högskolorna vi har.

Just behovet av bredd och att öppna fler vägar till utbildning bedömer jag som en framgångsfaktor för att nå något som kan likna full sysselsättning. Och det kommer att krävas av oss, välfärden beror på hur väl vi lyckas.

Vid detta besök blir det tydligt att det krävs satsninar på utbildningsområdet. Falun, som gammal garnisonsstad, reser sig nu ur askan efter regementsnedläggningarna och ser framtiden an på ett annat sätt än tidigare. Utbildning föder idéer och entreprenörskap som i sin tur föder jobb som i sin tur kan via skattsedeln bidra till välfärden.

(S) politik hänger ihop upplever jag det som. Den kontrasterar mot regeringens spetssatsningar. Dessa upplevs som om man försöker bygga ett hus och genom att lägga takteglet först. Innan grund, väggar och tak ens finns på plats.

Välfärden bygger på en sammanhållen politik som grundar sig på utbildad arbetskraft, stimulans av entreprenörskap och därmed en efterfrågan på svensk arbetskraft och produkter. För att kunna finansiera välfärden.

Så byggs ett land, och så kan vi infria varje människas dröm om livet.

Vi som är med :

Martin Moberg från Ronneby, Claes Krantz från Göteborg, Rosemari Södergren som driver Kulturbloggen, Alexandra Einerstam som driver HBT-sossen, Peter Andersson med rätt att tycka, Aurora Gullberg och Peter Johansson från Röda berget Johan Ulvenlöv med S-Buzz.

Relaterad media: DN,

Nu har vi haft vårt första stopp vid högskolan i Gävle.

Med en viss risk att verka lite partisk så tycker jag att det Mona Sahlin (S) levererade är bra och tydliggör skillnaden mellan regeringsalternativen i höstens val. En hel del av samtalet kom nämligen att handla om vilka utmaningar en Rödgrön regering har redan vid första regeringssammanträdet.

Framför allt utbildningsområdet är det område som, enligt min bestämda uppfattning som "industrialist", sitter med nyckeln till att återta positionen som ett möjligheternas land. Mona Sahlin levererade en tämligen besk kritik mot sittande regering för att satsa för mycket på spets till förmån för dom mindre högskolorna och universiteten. Det kommer det bli ändring på och det glädjer mig. Varför? Enkelt, utan bredd – ingen spets.

Utbildningsminister Tobias Krantz (FP) har valt en annan väg, att ta befintliga resurser och satsa dessa på ett fåtal universitet.

Vad (S) politik tar avstamp i är behovet av en ständig förnyelse av svensk arbetsmarknad. Såväl industri som välfärd. Och då duger det inte att inte se till breddsatsningarna om vår position som exportnation skall kunna fortsätta vara en garant för välfärden.

Även denna sektor, välfärden, är beroende av kompetent arbetskraft. Vi lever längre, vi åldras långsammare samtidigt som nya livsmönster och möjligheter till att förlänga livet skapar ett behov av en annan kompetens på arbetskraften än dagens.

Jag är glad idag, glad för att vi nu har gjort vår hemläxa. Jobben kommer inte av sig självt vilket dagens utspel med bifogade beslutspunkter på det första regeringssammanträdet visar på.

* Slopat aktivitetsförbud för ungdomar inskrivna vid Arbetsförmedlingen.
* Sänkt skatt för företag som anställer unga arbetslösa.
* Ytterligare investeringar i yrkesinriktad utbildning.
* Ytterligare medel till Komvux, högskola och universitet för att öka antalet platser.

Allt bygger för att möta framtiden, och om det nu inte framgick: Ingen spets utan bredd.....

Läs även andra bloggares åsikter om progressiva bloggar, nätrot, netroots, blogger outreach. Fler progressiva bloggar på Netroots. Pingat på intressant.

Andra: Johan Ulvenlöv och

Idag är jag på (S) samtalskampanj med Mona Sahlin. Just nu sitter jag inklämd mellan journalister och Johan Ulvenlöv samt Alexandra Einerstam på en buss upp till Gävle där dagen skall börja. Eller börja, vi samlades på Sveavägen för frukost och embarkerade sedan bussen. Resten av dagen kommer jag med andra ord blogga från denna valaktivitet men jag börjar med ett annat ämne som känns både nära och avlägset. Och som kommer att ge avtryck i den allmänpolitiska debatten framöver om mina gissningar inte är helt felaktiga.

Flyget i Europa är lamslaget sedan förra veckan. Det blottar allvarliga svagheter i EU. Unionen har varken en tillräckligt väl fungerande politik eller organisation för luftfart skriver DN på ledarplats.

En helt klart läsvärd artikel, och mycket tänkvärd dessa dagar då de flesta förstå-sig-påare nu säger att konjunkturen vänder. Jag tillhör inte den senare gruppen eftersom jag ser alltför många tecken på att ur ett makroperspektiv finns alltför många latenta problem som vi fortfarande inte tagit tag i.

På ett globalt plan så dras fortfarande USA med för stora budgetunderskott för att dollarn skall må bra på sikt är ett exempel, det försenade frihandelsavtalet för G77 ett annat.

Men inte desto mindre är frågan om flygets framtid i en global handelspolitisk kontext viktig och jag ställer mig något frågande till politikers njugga inställning till flygbolagens framtid. Jag säger inte att vi ska ösa in ekonomiska resurser i dessa utan att ifrågasätta bolagsledningarnas eller ägarnas förmåga att driva dessa bolag. Vad jag säger är att det politiska ledarskapet på nationell och europeisk nivå måste följa denna utveckling noga.

Om nu flygbolag ett efter ett tvingas till konkurs eller likvidation riskeras faktiskt EU som projekt, och det kan gå snabbt. EU var väldigt snabba med att garantera det finansiella systemet när dessa hade problem, allt för att rädda marknadsekonomin som vi känner den idag och slippa gå tillbaka till byteshandel.

Vare sig EU eller regeringen Reinfeldt ger mig intryck att se de problem som en inställd gods- och persontrafik skulle innebära för handeln i allmänhet och de ekonomiska banden som håller ihop Europa i synnerhet.

Därför tycker jag det är olyckligt att regeringen Reinfeldt genom näringsministern så kategoriskt nu uttalar sig i negativa termer kring det stöd som flyget kan påräkna. Det kan försätta oss i en situation där vi sätter igång centrifugalkrafter i ett, av den finansiella krisen, skakat Europa.

Oavsett vad vi kan tycka om det så kommer sannolikt denna fråga sätta sin prägel på valrörelsen. Tåg, eller spårbunden trafik, är idag inte så pass utbygd att den kan kompensera för person- och godstransporterna. Jag har själv gjort studier på hur detta kommer att slå på samhället ur såväl mikro som makroperspektiv och det är ingen läsning för den nervsvage europavännen.

Jag vill med detta inlägg resa frågan kring samhällets ansvar för infrastrukturen som håller ihop EU och världshandeln. Jag kommer återkomma till den inom kort men nu är det valrörelse som står äverst på agendan.

På nya äventyr....

Imorgon kommer jag tillbringa dagen med att åka buss. Tillsammans med ett antal kompisar från Netroots ska vi ut och sjösätta ytterligare ett steg i Netroots utveckling som progressiv politisk kraft under en del av vårt arbete i ”lilla valrörelsen” 2010.

Johan Ulvenlöv är vår primus motor som nu prövar detta steg, och jag är otroligt glad att få vara en del av det steget och rörelsen framåt i allmänhet.

Några av de bloggare som åker med förutom jag själv är Martin Moberg från Ronneby, Claes Krantz från Göteborg, Rosemari Södergren som driver Kulturbloggen, Alexandra Einerstam som driver HBT-sossen, Peter Andersson med rätt att tycka, Aurora Gullberg och Peter Johansson.

Hur jag kommer hantera det? Vet inte, det kommer sannolikt bli mindre av referat och mer av hur jag uppfattar budskap, stämningar och kanske något litet annat. Jag tror att eftersom traditionell media kommer vara med i resesällskapet och kunna ge fullödiga referat så är det lite överkurs att lägga på en till som säger samma sak. Och det är väl det som är så fantastiskt med sociala medier och medborgarjournalistik, den är autodidakt och består av tusen och åter tusen röster och därmed tusen och åter tusen perspektiv.

Jo en sak till, jag höll på glömma bort en rätt viktig person som ska med på turnén, Mona Sahlin. Det är faktiskt henne, vårt budskap och så som hon kommunicerar detta allt kommer handla om.

Som bloggare är jag en egocentrerad bekräftelsetorsk så till den milda grad att huvudpersonen lätt glöms bort i såna här sammanhang …… :)

Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund meddelar nu att han inte längre vill ta bort den klyfta i inkomstskatt som finns mellan pensionärer och löntagare, skriver Dagens Nyheter. Kristdemokraterna har tidigare varit kritiska rösten inom alliansen som krävt att pensionärer inte ska betala mer i inkomstskatt än förvärvsarbetande.

–Löntagare har i regel extra kostnader för att klara sitt arbete för resor, kläder, mat och fackföreningsavgift, sade Hägglund vid en pressträff i riksdagen vilket då skulle motivera skatteskillnaderna.

Det kanske, men bara kanske, skulle kunna motiveras om det vore så att pensionen var lika hög som slutlönen. Men nej, det är den inte. En bra pension ligger på ungefär 80 procent av slutlönen idag med motiven, som arbetsmarknadens parter förhandlat fram, är identiska med de motiv (KD) nu anför.

För att vara pensionärernas starkaste röst i Alliansen så är den oroväckande svag. Och som Alliansens mänskliga parti än mer oroväckande i sin syn på pensionärer i allmänhet och dess villkor i synnerhet. Eller är det så att den moderata dominansen helt slukar sina samarbetspartners? Sannolikt, jag finner det till och med troligt.

Men bra, nu vet vi var skåpet ska stå. Och vad det finns i det för pensionärerna. Ganska lite när vi tittar efter tyvärr.....

Alliansfritt,

För våra barn och ungdomar är idag Internet en naturlig arena att dela erfarenheter och nyheter på. Internet som informationsbärare är ett svårslaget verktyg i skolans arbete. I viss mån är det till och med oslagbart med sin snabbhet och sin spridning. Information som tidigare tog dagar och veckor att transporteras från en person till en annan kan nu förmedlas på någon eller några sekunder.

Nyhetsflöden och forskningsrapporter ligger bara ett par tre sekunder iväg från den enskilde. Kontakter skapas med likasinnade på communities, i kommentatorstrådar på nyhetssidor eller genom bloggar samt sociala nätverk som Facebook. Men baksidan är nästan lika stor som dess fördelar.

En 14-årig flicka från Norrbotten har utsatts för grov mobbning via Facebook. Omkring 130 medlemmar har funnits i gruppen som hånat och kränkt henne rapporterar bland annat DN. Denna händelse, som en i en rad med Bjästa , Alexandra-mannens agerande och många såväl okända som kända i oräkneliga tal visar hur det nya sociala medialandskapet inte bara har goda sidor.

Drev, rykten och direkta hatkampanjer på Internet samsas med företeelser som grooming, prostitution och droger. Ett Internet som med teknikutvecklingen är ständigt närvarande i var mans mobiltelefon. Tekniken driver tjänstesamhället framför oss, men med det följer en lång rad otjänster som jag sökt beskriva.

Men hur kan vi möta detta? Kan vi möta detta? Är förbud och regleringar vägen att gå eller ska vi kapitulera för övermakten?

Ingetdera säger jag. Internet är här för att stanna, och den världen är precis lika verklig och naturlig för de generationer som nu växer upp som den värld vi nu ser vakna ur sin vintersömn.

Men med de händelser,och nu även bland annat Statsminister Fredrik Reinfeldt hotas till livet på youtube. På en musikkonsert i helgen framfördes låten "Jag sköt Fredrik Reinfeldt" som bland annat beskriver hur både statsministern och finansminstern avrättas. Manuel Ferrer beskriver detta här. Ett annat exempel, i och för sig kreerat av en något äldre konstnär, är Lars Vilks rondellhund. En, i mina ögon rätt dålig skiss men med ett ”konstnärligt” budskap som fick till följd att en grupper som bekände sig till en viss tolkning av sin religion kände sig skymfade. Och givet detta blir vi förvånade över såväl spridning som reaktion.

Videon av bandet P.S får i sig en stor räckvidd och även om bandet själva säger att det är satir så möjliggör Internet spridning av innehållet till grupper som ofta inte förstår kontexten eller heller satir i sig. Men satir? Tveksamt, inte ens studentikost - bara osmakligt och jag ser inte ens det konstnärliga värdet. Ett exempel på bra satir är dock Alliansfritts video från Anders Borgs (M) presentation av budgeten.



Det finns som jag ser det ett behov av att än mer låta media, kulturelit, hem, skola och andra vuxna förebilder skapar sig en förståelse för det landskap som växer fram och där ungdomar rör sig varje dag Vi måste förstå, sätta gränser peka på riskerna och vara närvarande när det behövs.

Det gäller kanske våra ungdomar än mer idag, och då gäller det att även det politiska ledarskapte förstår hur detta landskap ser ut. Annars kan det gå illa, riktigt illa vilket den senaste tidens händelser bekräftat.

För att ta mig till baka till ursprunget för resonemanget, något borde vi lärt oss med två mördade ministrar historiskt, räckte inte det?

Och så var det ingenting som fastnade idag heller.....

Efter valupptakten i helgen så har jag funderat en del på om och hur jag ska driva en liten och diskret personvalskampanj. Jag var först tveksam men efter en tillrättavisning från en partikamrat som sitter i Riksdagen har jag beslutat mig för att ändå, i en liten blygsam skala, göra detsamma.

För ändamålet har jag, i min enkelhet, låtit ta fram två kampanjknappar.

Jag bjuder därför in mina läsare att komma med förbättringsförslag jag har låtit ta fram en första variant.

;)